Enligt forskaren Anna-Lena Godhe är vi lärare osäkra på hur vi skall bedöma andra uttryckssätt än talad och skriven text. I avhandlingen Creating and Assessing Multimodal Texts. Negations at the Boundry skriver Anna-Lena ”Bedömning hamnade i fokus när jag var ute och samlade in material till studien eftersom eleverna började fråga om hur de multimodala texterna skulle bedömas och hur de relaterade till den kurs de gick i svenska.
Därför anordnar filmprojektet Ung i STHLM ett seminarium måndagen den 7 maj om bedömning av multimodala texter . Ett seminarium med konkreta förslag och tid för samtal om den svåra konsten att bedöma ljud, film och bild i svenska.
I det här inlägget kan du läsa hur Anna Bergqvist, lärare på Blackbergs gymnasium resonerar om bedömning av filmer som eleverna gör i ämnet svenska. Anna är en de lärare som deltar i seminariet den 7 maj. Katarina Lycken Rüter, också lärare i svenska och medverkande i samma seminarium har i ett tidigare inlägg för Kulan skrivit om modalitetens betydelse. Vill du komma på seminariet kan du läsa mer om upplägg och hur du anmälder dig här. Seminariet är utan kostnad.
Hur bedömer jag multimodala texter?
Min uppfattning är att allt som jag kan titta på och lyssna efter i traditionellt skriven och talad text, kan jag också se och höra i multimodala texter. Jag kan, förstås titta på en elevs språk, retoriska färdigheter, analytiska förmåga, på begreppsanvändning och litteraturanalys även i en film, men jag kan också se och höra så mycket mer!
Jag arbetar mycket med filmen som underlag för såväl lärande som bedömning i mina huvudämnen svenska och religion. Min erfarenhet är att eleverna gillar att arbeta med film och lusten till lärande är en framgångsfaktor som jag tror inte nog kan understrykas när det gäller undervisning. En annan erfarenhet jag har är att elever ofta är väldigt skickliga på filmarbete, inte bara tekniskt utan kanske främst i bildanalys och förmågan att tänka i och analysera ett ”filmiskt språk”. Detta gör filmen, menar jag, till en ypperlig ingång till att arbeta med många andra och kanske svårare färdigheter, som eleverna inte alls kanske har lika lätt för initialt. Svårigheten blir förstås att känna sig säker på bedömning av film och att få eleverna att förstå vad som faktiskt bedöms och vad som inte gör det.
Jag tänkte i min text dela in mina tankar kring bedömning av multimodala elevarbeten – i den här texten fokuserar jag helt på elevproducerade filmer, men tankarna torde gälla även för andra former av multimodala texter, såsom t ex poddar, radioprogram och bildspel – i tre delar:
- Film för att öka elevernas lust att lära
- Film som examination av filmkunskap
- Filmen som presentationsmodell för litterär analys
Jag utgår ifrån hur jag använder den elevproducerade filmen som redovisningsmaterial utifrån tre olika grundprinciper, där grunderna för bedömning kanske kan komma att skilja sig åt beroende på vilket huvudsyftet med filmproduktionen är. Jag försöker i texten att på vart och ett av exemplen ge ett autentiskt exempel från min egen undervisning och kommentera hur jag tänkte vid utformandet av uppgiften och varför jag valde att gå till väga på det sätt som jag gjorde. Efter de tre exemplen lyfter jag några generella tankar kring bedömning av film i, främst, svenskämnet.
Film för att öka elevernas lust att lära
Jag kan inte nog understryka hur viktig jag tycker att lusten är för elevernas inlärning. Att vilja lära sig är ofta detsamma som att faktiskt göra det. Film är ett utmärkt medel, anser jag, för att öka elevernas lust att lära. Många elever gillar helt enkelt att arbeta med film i klassrummet. Mitt andra bedömningsexempel är således av filmer vars mål egentligen är att öka elevernas lust för att lära sig något annat. Huvudsyftet här är alltså inte filmproduktionen i sig, utan något annat. Filmen blir det medel som används för att få eleverna att nå ett annat mål.
Ett exempel här är mina elevers deltagande i UNG i Stockholm. Huvudsyftet i det projektet är ju integration: att elever från de nationella programmen (min klass är en årskurs 2 på samhällsprogrammet som deltar inom ramen för svenska 2) ska samarbeta under en längre tid med en klass från språkintroduktion. Eftersom huvudsyftet här är något annat än att undervisa eleverna i det filmiska språket, så kommer ju också bedömningen av de färdiga filmerna att bli lite annorlunda än i det första exemplet, men trots det måste jag ha tydliga exempel på vad som ska bedömas och hur. Det är viktigt både för mitt bedömningsarbete och för att eleverna ska kunna genomföra projektet på bästa sätt.
UNG i Stockholm har tydliga kriterier som inför projektet delades ut och gicks igenom med klassen. Dessa handlar dels om loggboksskrivande, dels om vad som ska finnas med i den färdiga filmen. Kriterierna tydliggör alltså förväntningarna som finns på arbetet. På det sättet liknar det min bedömning i det första exemplet. Dock har jag brottats lite med tankar om att filmen kan bli sämre (eller bättre?) på grund av faktorer utanför min kontroll, till exempel gruppsammansättning och språkförbistringar. Min lösning på detta problem har varit att lyfta blicken lite från projektbeskrivningen och också involverat svenska 2 i arbetet. Jag har alltså valt att komplettera filmarbetet med vanligt textarbete och mycket samtal, för att eleverna aldrig ska förlora kopplingen till svenska. Återigen tror jag alltså att tydlighet på vad som bedöms är A och O för ett lyckat arbete – för elever såväl som för mig som lärare och bedömare.
Film som examination för ”filmkunskap”
Mitt första exempel gäller den för en filmkunskapslärare kanske mest självklara formen av filmredovisning, det vill säga den där den elevproducerade filmen används som examinationsform när något filmiskt, t ex dramaturgimodellen eller filmens språk, studerats. Jag brukar låta eleverna, som ett moment i t ex svenska, studera hur filmer är uppbyggda, hur den traditionella berättarstrukturen ser ut, samt vilka karaktärer som oftast finns med i västerländskt berättande. Kanske har man i klassrummet läst texter om detta, lyssnat på lärarens presentation, tittat på några filmexempel och sedan mynnar arbetet ut i produktionen av en egen, någon minut lång, film där de inlärda färdigheterna konkret ska visas. Enligt min erfarenhet är detta inte bara en rimlig arbetsmodell för filmarbete , det är också den tydligaste för bedömning, kanske pga av att lärare och elev oftast här är väldigt överens om vad som ska bedömas och hur detta konkret ska gå till. Kort sagt finns det en samsyn mellan elevernas förväntningar och lärarens arbete.
Det är dock, anser jag, av yttersta vikt att ändå sätta dessa förväntningar på pränt och att ge eleverna, i god tid innan arbetet börjar, tydliga skriftliga instruktioner på vad de förväntas göra, vad de inte förväntas göra (jag brukar t ex vara tydlig med att eleverna inte ska skådespela eller ha dialog med i sina filmer, då detta är svårt att få bra och därigenom svårt att bedöma på ett objektivt sätt) och på vad bedömningen kommer att fokuseras. Jag brukar välja ut ett antal färdigheter som jag vill att eleverna ska visa att de behärskar (t ex etablerande anslag, vändpunkter, planteringar och avtoning) – de behöver, och ska inte, visa allt de lärt sig i denna enda film. Bättre för en vettig bedömning är att istället komplettera filmen med någon annan presentationsform om behov finns att kontrollera alla delar i det filmiska språket. Att ge eleverna dessa tydliga instruktioner gör filmen mer lättbedömd, det smalnar av det jag ska titta på och det gör det tydligare för eleverna hur de ska göra filmen bra. De kan fokusera på att finslipa detaljerna istället för att försöka visa allt.
Om filmen, vilket förstås kan ses som en självklarhet, görs som ett grupparbete brukar jag komplettera filmarbetet med en arbetslogg för att fånga in elever som arbetat bra i det tysta, men också för att kunna följa det arbete som eleverna gör när de tänker och planerar och som annars inte kommer mig som lärare till del. En arbetslogg är också ovärderlig att ha om det för någon elevgrupp, trots hårt arbete och rätt tänkande, av olika anledningar inte blir en bra slutprodukt eller ingen slutprodukt alls. Med en bra arbetslogg brukar arbetet ändå kunna användas som bedömningsunderlag.
Filmen som presentationsmodell för litterär analys
I svenska 3 ingår litterär analys som ett kunskapskrav och ett centralt innehåll. En sådan kan förstås med fördel skrivas på traditionellt sätt och jag propagerar ingalunda för att hoppa över en sådan. Däremot tycker jag att en skriven litteraturanalys med fördel kan kompletteras med en multimodal sådan. Min uppfattning är att eleverna, med rätt stöttning, har lättare att sätta multimodala ”ord” på sin analys än de kanske har att skriva den som traditionell text. En filmad ”analys” ger alltså fler elever möjligheter att visa sin allra bästa analytiska förmåga!
I år lät jag mina svenska 3-elever sätta tänderna i Majakovskijs ”Ett moln i byxor”. Det är en svår dikt på många sätt: svår att läsa och för en artonåring idag svår att analysera och förstå. Jag valde att låta eleverna arbeta med den i grupp och gemensamt välja ut strofer ur dikten som de analyserade, tolkade och konkretiserade genom att visualisera dem på film. Resultatet blev fantastiskt! På intet sätt blev det heller svårbedömt. Jag hade sett eleverna arbeta i klassrummet och följt deras tankar och deras analys. Jag hade hjälpt dem att bena ut svåra textpartier. Jag hade hört dem diskutera texten och använda litteraturvetenskapliga begrepp. Vi hade parallellt med arbetet läst om modernismen och skrivit ett traditionellt prov och en litterär essä, så kunskapsmässigt var eleverna så förberedda som de kunde vara.
De fick inför det praktiska momentet mycket tydliga instruktioner på vad som skulle bedömas i filmerna. Här kunde det ju inte bli tal om att bedöma filmerna på samma traditionella sätt som i mitt första exempel, eftersom en modernistisk dikt ju saknar all logik och all ”dramaturgi”. Istället var jag tydlig med att jag i dessa filmer skulle titta på det analytiska, på det modernistiska språket och på vad de förstått och kunde tillämpa av modernismen som litterär epok. Min bedömning av deras filmer kom här alltså att i mycket likna den bedömning jag skulle ha gjort av traditionella skriftliga prov på samma tema. Eleverna fick även här skriftliga instruktioner och grund för bedömning. Då instruktionerna var tydliga med vilka färdigheter som faktiskt skulle bedömas i projektet, så hade eleverna också jobbat hårt med att visa just dessa färdigheter, varför filmskapandet som lärandesituation också blev mycket lyckat.
Eftersom filmarbetet i detta fall var ett grupparbete, kompletterades arbetet även här med en individuell arbetslogg.
Sammanfattande tankar
Allt som jag kan bedöma i traditionella skrivna eller talade texter, kan jag förstås också bedöma i en multimodal text, till exempel en film. Film är en texttyp bland andra, och inte alltid ett självändamål. Att arbeta med elevfilm ger dock eleverna ofta känsla av variation och bidrar, enligt min erfarenhet, till en lustfylld lärandeprocess för många av dem.
Syftet med själva uppgiften måste få vara avgörande för hur en elevfilm bedöms och på vilka grunder bedömningen görs. Jag tror dock att grundtankarna måste vara desamma. Jag tror på tydliga instruktioner för hur arbetet ska gå till och vad som ska bedömas.
Jag tror att det är viktigt att vid bedömning av elevfilm ha lyhördhet för det som är bra. Låt lusten flöda och tillåt dig att blunda för missar som kanske bara är resultatet av elevernas kreativa glädje. Med tydliga bedömningsinstruktioner brukar det gå lätt att hitta det eleverna har lärt och förstått, även om det annars drunknat i ett kreativt ”potpurri”.
Loggbok är ofta bra för att följa arbetets gång, tydliggöra tankar och garantera ett bedömningsunderlag även om slutprodukten saknas. En arbetslogg brukar också dämpa eventuellt missnöje med en haltande grupprocess, eftersom elever kan skriva av sig och lyfta sina egna tankar och sin egen insats.
Skriftliga instruktioner om uppgiftens syfte är en självklarhet, men konkretisera – och minska gärna ned – vad som faktiskt ska visas upp denna gång. Det underlättar såväl elevernas arbete som din egen bedömning. Eleverna behöver inte alltid visa allting! Att skriftligt konkretisera vad som är underlag för bedömning denna gång brukar också hjälpa mig att bedöma slutresultatet på ett rättvist sätt – och med att hålla mig till kunskapskraven vid bedömning.
Slutligen: friskt vågat är hälften vunnet. Vi är ålagda att arbeta med multimodala texter och då dagens verklighets textvärld är multimodal, måste också skolans textvärld vara det. Det bästa med ett sådant arbetssätt är, tycker jag, att det är också är ett roligt och stimulerande sätt att låta eleverna lära. När de har roligt lär de, och när de lär har jag roligt! Mer film åt folket!
Anna Bergqvist, lärare på Blackbergs gymnasium
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}