Visar alla blogginlägg med kategorin:
Elever i behov av särskilt stöd

Teater för alla. På riktigt!

Barn och unga med neuropsyktatriska funktionsnedsättningar, NPF, kan ibland ha svårt att uppleva teater. Det vill Teater Pero ändra på. I höst skräddarsyr teatern några av sina föreställningar för barn med NPF. De kallar dem Funkisföreställningar.

Karin Westholm, producent på Teater Pero berättar om vad som utmärker en funkisföreställning. Vi på Kulan är glada över teaterns initiativ och tänker att det som är bra för barn med neuropsykisk funktionsnedsättning är bra för alla.
/Elisabeth

Teater Peros funkisföreställningar

pero

Vid dessa tillfällen kommer vi att anpassa mötet med vår publik efter dessa barns behov. För oss är det viktigt att barnen får samma konstnärliga upplevelse som vår övriga publik, så själva föreställningarna spelar vi precis som vanligt. Däremot anpassar vi teaterbesöket på andra sätt.

Det här innebär på intet vis att barn med diagnos inte är välkomna på våra övriga föreställningar! Tvärtom! Dessa barn är alltid välkomna men här försöker vi anpassa oss för att bättre möta upp barn som vanligtvis väljer bort scenkonst.

Det handlar mycket om att skapa trygghet för både barnen och pedagogerna. Den här tryggheten uppnås om publiken är väl förberedd på vad som ska hända under dagen. Ett teaterbesök är ju så mycket mer än själva föreställningen. Intrycken börjar ju redan på vägen till teatern, i teaterfoajén och biljettkassan o.s.v.

Biljettkassanm pero 2

Vi mailar ut ett förberedande dokument där vi med text och bild presenterar teaterns lokaler och den personal och de skådespelare de kommer att få möta. Pedagogerna kan även välja att berätta vad som kommer att hända i själva föreställningen eftersom vi skickar med ett synopsis med både texter, bilder och tydliga symboler som markerar t.ex. när det är musik och om det är några höga ljud. Vi skapar lugna, trygga platser i anslutning till scenen dit barnen kan gå undan om det är nödvändigt och vi spelar med öppna foajédörrar och lätt tända taklampor.

Vi spelar ofta våra föreställningar utomlands och på våra resor har vi vid några tillfällen spelat den här typen av specialanpassade föreställningar i andra delar av världen. I många länder är denna typ av anpassning en självklarhet och vi är väldigt glada över att ha fått chansen att spela våra föreställningar med denna inramning. Vi har slagits av att det borde finnas ett liknande koncept i Stockholm och är nu jätteglada över att kunna sjösätta funkisföreställningar här.

När vi har spelat dessa s.k. Relaxed performances eller Autism friendly performances som de har benämnts där vi har spelat i utlandet, har vi slagits av vilken kunskap och respekt barnen har mötts av. Alla inblandade i mötet, t.ex. biljettkassepersonal, tekniker, skådespelare m.m. är väl införstådda med dessa barns behov och bemöter dem därefter. Det är en tillåtande atmosfär där ingen behöver hyssjas eller tillrättavisas. Stämningen blir väldigt avspänd.

Under vårterminen har vi förberett oss så att vi alla ska kunna möta barn med samma respekt och kunskap som vi stött på utomlands. Vi har bjudit in föreläsare från föreningen Attention som berättat om vad diagnosen NPF innebär och vilka olika behov som finns hos barnen. Tillsammans har vi utformat det förberedande materialet samt sett över teaterns utrymmen och förbättrat miljön för barnen. Under våren har vi haft några föreställningar på prov där vi bjudit in några grupper för att testa oss själva och vi har fått väldigt fin respons från såväl barn som pedagoger! Efter dessa provföreställningar känner vi oss stärkta och övertygade om att detta är ett jättebra och välbehövt upplägg! Både barn och vuxna slukade föreställningarna med vidöppna sinnen.

Höstens funkisföreställningar

I höst hoppas vi möta fler barn på våra föreställningar. Vi kommer att spela föreställningen Kommissarie Gordon  (har Kulanpremie) fredagen 29 september kl. 10.00 för barn med ADHD/Tourette

28075211d6824084961c071e8b76c06b_L

Föreställningen Räven i den kolsvarta natten  ( har Kulanpremie) fredagen 27 oktober kl. 10.00 för barn med högfungerande autism.

Affischbild liggande hög kvalitet mindre

Håll utkik efter NPF-symbolen i vårt kalendarium och hör gärna av er ifall ni har några frågor.

symbolen%20för%20kognitiv%20tillgänglighet%20stor

Välkomna!

Karin Westholm, producent på Teater Pero

Får alla elever uppleva The Wow Factor?

När jag gick på Lärarhögskolan hade vi animerade diskussioner om utbildningen skulle hållas separat från näringslivet. Jag hävdade med emfas vikten av att skolan skulle stå för sig själv utan att ta hänsyn till näringslivets behov. Nu är jag inte lika säker. Vi har samma ämnen som för 100 år sedan och i takt med att vi rasar i PISA rankingen går vi också tillbaka till den metodik vi hade för säg 60 år sedan. Men är PISA det bästa testet för att utvärdera den svenska skolan?  Sverige ligger inte sämst på alla rankinglistor, tittar vi på Current innovation index  och innovation scoreboard ligger vi i topp. 

Våra elever skulle kanske må bättre och utnyttja sin fulla potential om vi närmade oss näringslivets och samhällets behov? Ett näringsliv som efterfrågar kreativitet, uthållighet, kommunikationsförmåga, samarbetsförmåga, världsmedborgare, emotionell intelligens, ledarskap, problemlösning, digital litteracitet och entreprenörskap. Kunskaper och färdigheter som ingår i alla kulturprojekt. Om detta handlar mitt inlägg som främst bygger på Ann Bamfords forskning och föreläsningar.

Vad behöver våra elever lära sig? I London beräknas ett av fyra jobb vara inom kultursektorn och kreativa näringar. Hur ser det ut för Stockholm? På bilden ser du Avicii en av våra kända dj:s. Jag kunde också lagt upp bilder på Rebecca & Fiona, Nause, Adrian Lux, Eric Prydz, John Dahlbäck som exempel på en kreativ näring.

avicii-wallpaper-5

När barnen är små märker vi att de lär sig genom alla sinnesorgan och det är något vi borde fortsätta med om vi tar hänsyn till nutida hjärnforskning. Numera vet vi mycket om hjärnan, vi kan se att ju fler sinnen vi aktiverar desto bättre för hjärnans utveckling. Trots den vetskapen har eleverna få möjligheter att uttrycka sig med alla sinnen i högre årskurser.
Tills dess elever får fler timmar med praktiskt estetiska ämnen och våra skolor har kreativa center med tillgång till konstnärligt material, kameror, symaskiner etc. och kulturpedagoger på samma sätt som vi har IKT-pedagoger har vi tillgång till modern teknik som innebär att elever kan skapa filmer, musik och programmera i alla ämnen.

ann bamford

The Wow Factor

Anne Bamford är fortfarande mest känd för sin forskningsrapport för Unesco, The Wow Factor  där hon undersökte 170 länders arbete med estetiska uttryck och kultur i skolan. Wow står för den känsla som uppstår hos en elev som är helt absorberad av sitt skapande. I rapporten visar hon på ett tydligt samband mellan länder som ligger i PISA-toppen och satsning på estetiska ämnen. Tydligast är det i USA ”där stater med mest traditionella system är de som har sämst resultat  medan de stater som har satsat på estetiska ämnen och mer kreativ undervisning har höjt sina skolresultat. Det gäller till exempel Chicago som hade några av de sämsta skoldistrikten men nu ligger de bland de bästa. ” Från Pedagogska  magasinet.

Något som kom fram i Unescorapporten och som förvånade mig är att alla konstnärliga projekt inte uppvisade det sambandet. Det räckte inte med att eleverna fick möjlighet att uppleva kultur och skapa. Kulturprojekt som upplevdes som dåliga försämrade tvärtom elevernas kreativitet. I The Wow Factor identifierades ett antal faktorer som gav kvalitet: att externa kulturaktörer medverkade och att eleverna lockades att utmana sig själva.

Effekter av kulturprojekt i skolan

”Forskningen visar också att estetiska ämnen ökar elevernas självförtroende och samarbetsförmåga, och det stärker det sociala samspelet i en klass.
– Om barnen jobbar tillsammans i en pjäs, med en väggmålning eller sjunger i en kör är de inte längre enskilda individer utan en grupp som arbetar tillsammans. Det är mycket viktigt för den sociala sammanhållningen, inte minst nu när vi har så många mångkulturella klassrum med barn från hela världen bredvid varandra, säger Anne Bamford.
Ytterligare en effekt är att eleverna skolkar mindre i skolor med bra estetisk undervisning. Barnen trivs helt enkelt bättre i de skolorna, vilket inte ska underskattas.
– Om eleverna har roligt i skolan är chansen större att de anstränger sig och den energin överförs till alla ämnen.” Från Pedagogiska magasinet

Ann Bamfords råd för att uppnå kreativ stämning i klassrummet

• Man måste våga röra sig utanför sin bekvämlighetszon och ta risker. Både elever och lärare måste lära sig att utmana sig själva.
• Det måste finnas en täta kontakter mellan skolan och det omgivande samhället såsom kulturskapare, föreningar, företag, och institutioner.
• Tid för reflektion kring det egna skapandet är oerhört viktigt. Eleverna måste ges tid och uppmuntras att reflektera över vad de har gjort och hur de gjort det.
• Eleverna måste få visa upp det de har gjort i form av en konsert, en föreläsning, en utställning eller på något annat sätt. Att få visa upp vad de har skapat är lika viktigt som själva skapelseprocessen för att elevernas kreativitet ska stärkas.
• Att vara kreativ tar tid. Det finns inga snabba lösningar för att bli mer kreativ utan man måste våga experimentera, misslyckas och testa på nytt för att bli riktigt duktig inom ett område.
Råden fick vi som besökte Skolforum och de nedtecknades  av Pedagog Stockholm /blogg

P1020013

Kreativitet och den svenska skolan

I november 2016 var Ann Bamford inbjuden av Karlstads universitet och Region Värmland för att prata om kreativitet i den svenska skolan. Tack till Tobias Berger på Pedagog Värmland som filmade.  Jag rekommenderar varmt att ni tar er tid och ser filmen för att sedan gemensamt reflektera över vilka åtgärder som kan vidtas på den egna skolan.
I filmen pratar Ann Bamford om skoldagens struktur, en erfarenhet jag har är att det är bra att schemalägga block på EM för ämnen som kan tänkas samarbeta i ämnesövergripande projekt, exempelvis, samhällskunskap, historia och svenska. Då finns det tid för kulturbesök, rejält med tid för skapande utan att avbrytas av schemat. Lärare som jobbar i team blir också modigare och vågar utmana eleverna, något som vi vet är viktigt för att kulturprojektet skall bli utvecklande. På Kulan hittar du kulturaktörer och rådgivare inom dans, cirkus, teater, drama, film, dramaturger, serietecknare och författarförmedling och mycket mer.
I föreläsningen pratar Ann bland annat om Sveriges resultat i olika rankinglistor. Det jag tycker är mest nedslående för Sveriges resultat i PISA är definitivt att de elever som inte lyckats uppnå ens lågt ställda baskrav ökar. I det första PISA testet var det 2% av eleverna som inte uppnådde den nivån nu är det 18% . Det är siffor jag vet skulle se annorlunda ut om eleverna arbetet med kulturprojekt där det fått en chans att lära och uttrycka sig på sitt sätt. Men det värsta av allt är att bakom dessa siffor är det unga människor som känner sig olyckliga och misslyckade i skolan.

Kulan på Facebook och tkulan_avatarwitter , kulturerbjudanden och tips på hur du kan arbeta med  estetiskt lärande. Elisabeth Söder, elisabeth.soder@stockholm.se

Tips om bokproduktion och webbpublicering

lillholm

Varför trycka böcker ?

Elever som får uppleva att de har något att berätta blir också intresserade av att ta del av andras berättelser. Därför är bokproduktion ett viktigt inslag för Lillholmsskolan när de arbetar med språk och läsning. Texter som presenteras i ett professionell sammanhang uppmärksammans och läses på ett helt annat sätt än texter på skrynkiga A4-sidor.

När böckerna är tryckta tar nästa arbete vid, att se till att böckerna  når utanför klassrummet. Mycket tid läggs på att samarbeta med externa aktörer för att berättelserna skall nå utanför skolan.

Lillholmsskolan har en internationell miljö med många pojkar som varit i Sverige en kort tid. I förordet till en av de böcker de producerat under åren, Pojkboken skriver specialläraren Tuva-Stina Lindén ” Det pojkarna hade gemensamt var att de inte gillade att skriva. Några tyckte att det var svårt eftersom deras ordförråd inte var så stort och de hade vant sig vid att skriva så lite som möjligt för då blev det så lite som möjligt som kunde bli fel” .

På ett KUL1415 seminarium för lärare berättade Tuva Stina om skolans bokproduktion från den första tiden  när  de skrev med penna tills dagens möjligheter med IT-teknik.

cane3

Utgångspunkt i skrivandet

En röd tråd genom alla år av bokproduktion har varit att de uppmuntrar eleverna att skriva personligt. Det paradoxala är att det mest personliga också är det mest allmängiltiga som  berör många. Tuva-Stina exemplifierade med Märta Tikkanens bok, Århundradets kärlekssaga .

Några  lärare berättade att de bad elever  att tänka över formuleringar i texter som var allt för personliga och som de upplevde som utelämnade. På Lillholmskolan har de ett annat förhållningssätt, de menar på att det är först när erfarenheter göms undan som det blir skamligt. Tuva-Stina berättade att de i Pojkboken valt att ha känslor som tema, ”att skriva om känslor är ett sätt att börja fundera över sitt eget agerande, orden hjälper en att förstå. Man tvingas ta sig själv på allvar och blir både klokare och modigare” .

Den enda text som Tuva-Stina har funderat på att låta bli att publicera är denna text på temat arg som en pojke skrev i sexan: ” En gång kom pappa hem till oss och hotade min mamma. Men då kom min brors pappa och stoppade honom. När min mamma ringde polisen sprang han iväg. Några veckor senare drömde jag att jag släppte min hund så att han sprang sin väg”. Tuva-Stina frågade pojken om han kunde skriva om en annan känsla för att undvika det känsliga innehållet men även i andra känslor kom samma text. Efter samtal med kollegor, pojken och pojkens mamma som alla ville att texten skulle publieras kom den med i Pojkboken.

Skrivprocess

Skrivandet varvas med att eleverna läser upp olika utkast för varandra. Applåder är bannlysta, i stället uppmuntras frågor och kommentarer och effekten blir att uppläsaren får nya infallsvinklar och insikter. Ett exempel på en insiktfull text från en elev i årskurs sex: ”Jag har varit arg sedan jag föddes… Jag vill att min arghet ska vara kvar. Jag känner att jag blir feg om min arghet försvinner. Men det som inte är bra med min arghet är att jag blir galen. Min galenskap och min kraft sitter ihop. Jag borde skilja på min galenskap och min kraft. Så att jag glömmer att slå och kan börja jobba.”

 

lillholm böcker

På Lillholmsskolans webbplats kan vi bläddra i några av alla de böcker de publicerat. På bilden syns en av Lillholmsskolans böcker, Fem flickor minns. Omslag från alla titlar finns här.

Utmaningen Ett halvt ark papper

Två flickor Samira och Raha med somaliska som första språk har skrivit texter om utmaningen med att ta sig an novellen Ett halvt ark papper webbplatsen, De finns också med i filmen från Final Strindbergsåret på Kulturhuset. Samira är född i Sverige och Raha kom till Sverige för två år sedan. Här berättar Samira om utmaningen med Ett halvt ark papper. Lillholmsskolan bytte ut Strindbergs telefonlista mot elevernas livslinjer .

livslinje

Sten Canevall, en fena på att hitta externa samarbetspartners

På bilden håller Sten i en tavla från projektet, Kliv i konsten med Nationalmuseet. Sten Canewall är förstelärare och lärare i bild på Lillholmsskolan . På Bildakademi delar Sten frikostigt med sig av tips för att arbeta med bild och olika It- verktyg. Där finns också några av  Lillholmsskolans böcker. Många av böckerna går att bläddra i.

cane2

I senaste Lära finns en artikel med Sten Canewall.  Sten har under många år arbetat med ämnesöverskridande projekt tillsammans med lärare i svenska, historia och samhällskunskap. En liten teaser hittar du på Pedagog Stockholm

Samarbete med kulturinstitutioner

cane4

 

En av de mest omtalade böckerna kom till genom ett samarbete med Nationalmuseet,  Kliv in i konsten. Sten Canevall har bloggat om projektet. Lokaltidningen Södra sidan skrev en förhandsrapport från samarbetet med Livrustkammaren. Eleverna valde varsin tavla från Nationalmuseet och med hjälp av kläder från Livrustkammaren har de gått in i tavlan med hjälp av Photoshop.  Uppgiften är att  bli en del av målningen och leva sig in i tiden så att de kan skriva en inre monolog till bilden  utifrån det århundrade de valt.

Tips på webbpubliceringsverktyg

  • Sten arbetar med webbpubliceringsverktyget WEEBLY: som är gratis. Behöver men använda ljud och video kostar det cirka 200 kronor per år. Då har läraren möjlighet att göra tio olika sajter. Eleverna kommer garanterat tycka att det är kul att lägga upp bläddbara böcker på webbplatsen. Ett exempel på detta är Kliv in i konsten finns tillgänglig på webben. Extra finess att det går att fokusera på detaljer genom zoomverktyget
  • Publiceringsverktyget ISSUU  är gratis om man accepterar reklam. Man laddar upp en PDF-fil, den blir dels synlig direkt på ISSUU´s sajt, vill man så kopierar man enkelt kod och klistrar in på sin egen sajt.
  • Print-on-demand-siten PEECHO: ladda upp en PDF-fil, ställ in vad man tycker att priset ska vara, förutom det som PEECHO tar förstås. Då får man en adress som man sedan kan lägga in som en trycklänk på sin egen sajt, där besökarna själva beställer och betalar vad de vill ha. Betalar man med kort och anger leveransadress kommer boken hem i brevlådan, i mycket bra kvalitet enligt min erfarenhet. Detta är möjligt genom att jag i förväg laddat upp en PDF-fil till PEECHO.

 Handbok i bild och bokproduktion

Sten Canewall har skrivit en bok tillsammans med Hans Norkvist, Fantasifabriken – Berätta med ord, bild och ljud, om språk, bilder och mediala verktyg i skolan, nu till extremt reapris, 150 kronor. Undertecknad rekommenderar boken varmt.

 

Sten Canevall, bildlärare och förstelärare på Lillholmsskolan
Tel: 076-1224793

Tuva-Stina Lindén, lärare i svenska och speciallärare emeritus på Lillholmsskolan.

 

KUL1415 och bokproduktion

Eftersom KUL1415 skola erbjuder alla klasser att tycka en bok utan kostnad anordnades detta inspirationsseminarium om hur vi kan arbeta bokproduktion. Blir du intresserad av att använda bild och text som ett språkutvecklande arbetsssätt har vi på Kulan tidigare publicerat  inlägg på temat: Bild som redskap i skrivande och berättande

Missa inte:

Kulan på  facebook och twitter där finns tips om estetiskt lärande, kultur  och kulturerbjudanden.

På KUL1415 skola finns information om bok- webb och scenprojektet, Mitt Stockholm, där finns också lärarguider och filmer om estetiskt lärande.

KUL1415 i skolan är en öppen facebookgrupp där vi delar med oss av hur vi arbetar med Mitt Stockholm och temana Envishet och mod, Långt borta och nära samt Gränser.

 

 

Elisabeth Söder

 

 

 

 

 

 

Utveckla variationen av undervisningsformer

vart-forakt-for-svaghet-foto-martin-brunn

Ingen demokratisk tillväxt utan fri kultur. Så skriver Nöjesguiden i en artikel. Journalisten Maina Arvas har sökt upp kulturombudet och läraren Lisa Eklöv. I Kärrtorps gymnasium har  nästan alla klasser i Kärrtorps gymnasium sett föreställningen Vårt förakt för svaghet, en pjäs om nazismens förakt för svaghet som också kan spåras i dagens samhälle.
Lisa menar att kulturupplevelser och skapande är kraftfulla verktyg för att resonera kring svåra frågor och påverka attityder i demokratiarbetet. Kultur är i det sammanhanget det ultimata läromedlet. Lisas och Kärrtorps gymnasiums  arbete med kultur och värdegrundsfrågor har också uppmärksammats i SVD, Teatern tacklar svåra frågor.

 

kärrtorp 1

Kulan har tidigare skrivit om Lisa och hennes arbete som kulturombud i inlägget Kulturombud kan inte ensamma dra hela lasset. Där finns bland annat Lisas presentation från en kulturombudsträff där hon berättar om hur hon arbetar med uppdraget som kulturombud. Vi var många som ville veta mer om hur Lisa arbetar med kulturuppdraget. Vi bad därför Lisa skriva en utförligare text som vi publicerar i det här blogginlägget. Lisa avslutar med att ge oss tips på hur hon tänker och agerar för att arbeta med kultur i skolans alla ämnen.

lisa

Uppdrag att didaktiskt utveckla variationen av undervisningsformer.

”Ty de diktare som är gripna av en känsla är de mest övertygande, ty de talar till samma tendenser i vår egen natur, och det är den karaktär vilken på det mest övertygande sättet speglar själens stormar och vrede som uppväcker motsvarande känslor hos oss.”

Så skriver Aristoteles i Om diktkonsten. Det är enkelt och komplext på samma gång, och kanske är det just detta som ofta gör kulturupplevelser fruktbara för lärandet?

Som kulturombud och förstelärare med uppdrag att didaktiskt utveckla variationen av undervisningsformer, har jag senaste året fokuserat på kulturupplevelser, framförallt scenkonst. Läroplanens övergripande kulturmål kombinerat med personligt intresse utgör stommen i ett undersökande av hur kulturupplevelser kan främja skolans hela uppdrag, det vill säga både kunskap och demokrati, där kultur ses som ett bland andra läromedel. I denna text beskrivs några erfarenheter och tankar kring hur kulturinslag på gymnasiet låter sig göras.

I rollen som kulturombud har jag kartlagt vilka kulturinslag som görs på skolan samt försökt få igång ett större intresse för kultur. Exempelvis har kollegor tillsammans tagit del av några föreställningar som vi sedan följt upp med workshops om hur man kan bearbeta scenkonst med elever. En utgångspunkt har varit att man inte kan leda någon dit man själv inte vill gå. Vi förutsätter att elever i alla sina olika ämnen ska gå på allt möjligt – men vill vi själva gå på sådant som i förstone kanske inte ens intresserar oss?

 

magasin 13

Kultur 

Kulturbegreppet är brett och delikat att avgränsa. Jag har främst fokuserat på scenkonstupplevelser där eleven kan ses som konsument. Eleven tar del av estetiska uttryck som framställs av professionella kulturutövare. Det handlar alltså inte om estetiska lärprocesser där eleven mer är producent av egna estetiska uttryck. Just scenkonst ser jag som en betydelsefull kontrast till elevens ordinära vardag: den konsumeras inte digitalt och inte individuellt utan alltid tillsammans som publik. Den är kroppslig och involverar olika sinnen. Den kan inte spolas fram och tillbaka utan är en autentisk situation av närvaro.  Denna skärmfria, kollektiva, omedelbara och sinnliga upplevelse försätter eleverna i en annan stämning än vanlig skola. Aktörerna, skolade i en annan tradition än vi lärare, erbjuder något utöver den ordinära skolsituationen, något som utmanar på gott och ont. Likaväl som vissa elever tycker det är underbart att komma utanför klassrummet och lära på annat sätt, tycker andra att det är flum, och därmed inte riktig skola.

 

- i läroplanen

I läroplanen för gymnasieskolanuttrycks följande:det är skolans ansvar att varje elev … kan söka sig till saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje; kan hämta stimulans ur kulturella upplevelser och utveckla känsla för estetiska värden; har kunskaper om och insikt i centrala delar av det svenska, nordiska och västerländska kulturarvet; har förmåga att kritiskt granska och bedöma det han eller hon ser, hör och läser för att kunna diskutera och ta ställning i olika livsfrågor och värderingsfrågor.

Kultur påbjuds alltså tydligt i läroplanen, liksom i FNs barnkonvention, men varför vi ska ägna oss åt kultur uttrycks egentligen inte. Även i specifika kurser, exempelvis Naturkunskap 2 finns estetiska upplevelser med som centralt innehåll, men inte heller här uttrycks varför. Kultur och estetik verkar ha ett naturaliserat egenvärde. Likväl råder osäkerhet kring att och hur det ska ingå. Resonemangen handlar oftast om förlusten när estetisk verksamhet som eget ämne tas bort, men sällan om de grundläggande villkoren för kulturen.  Utöver kulturens eventuella egenvärde, som skolan skall överföra i form av kulturarv och traditioner, finns mer instrumentella värden: kulturen utgör ett kitt i samhället, ger oss gemensam referensram, stödjer demokratin, skänker individuell och gemensam mening, är trevligt och  stämningsskapande vilket främjar hälsa o.s.v… Men  förutom dessa generella aspekter vill jag framhålla den pedagogiska vinsten med kultur – kulturupplevelsens didaktiska värde som läromedel.

- visar kunskapssyn

Kulturupplevelser ger ofta möjlighet att praktisera en holistisk och pluralistisk kunskapssyn. Fakta och värderingar integreras där sinnlig upplevelse och teoretiskt innehåll blandas. Som lärare utmanas jag i  min kreativitet och eleven får tillfälle till metakognitivt tänkande. Om jag på allvar vill förmedla en holistisk kunskapssyn kan jag inte dela upp lärandet i först lite riktiga skolfärdigheter och sedan lite trevlig  teater. Inom skolan strävar vi efter att elever ska känna sammanhang, såväl gällande kunskapsuppdraget som demokratiuppdraget. Tidsramar och styrdokument begränsar och vi måste hitta kreativa lösningar för att maximera effekten av undervisningen, om vi ska få elever att känna meningsfullhet som resultat av ett integrerat lärande.

 

-  som läromedel

Trots resonemanget nedan om kulturens givna koppling till värdegrundsarbete, är min utgångspunkt främst att kulturinslag ska ses som ett bland andra läromedel. När jag planerar en kurs och plockar fram material går jag först igenom scenkonstrepertoaren för aktuell period. Förhoppningsvis finns någon föreställning som kan knytas till centralt innehåll, och först därefter söker jag lämpliga filmer, artiklar och avsnitt i läroboken. Traditionellt gör vi ofta tvärtom:  först ”skola” och sen blir kulturen lite trevlig illustration av det man lärt. Jag ser hellre att vi utgår från en gemensam kulturupplevelse – sen gör vi skola av det. Precis som Aristoteles redan under antiken hade insett fastnar det som berörts av känslorna. När en klass fått en känslomässig ingång till ett avsnitt kan resten  av undervisningen förankras till den. Det behöver inte alls vara fel att som final på ett tema sammanfatta med en föreställning, men jag tycker mig ha märkt att jag får med mig fler elever från början när de lockades in i ämnet med en känslomässig upplevelse som inte är ”vanlig skola”.

Men till skillnad från ”vanliga” läromedel är för- och efterarbetet än mer avgörande om kulturupplevelsen ska leda till lärande. Många elever har en förutfattad mening om kultur och blockerar sig själva. Inte sällan är det en fråga om identitet, då man anses vara en viss typ om man gillar ”teater o sånt”. Den problematiken finns inte på samma sätt när det gäller andra former av läromedel.

som betygsunderlag

Att betrakta kulturinslag som läromedel innebär för mig också att de utgör stoff vid examinationen.  Att göra skola av exempelvis en teaterpjäs innebär att vi använder pjäsen på många olika sätt och ett teaterbesök degraderas inte av att ingå i en examination – tvärtom! Bedömning av en elevs upplevelse kan inte göras, men att en pjäs blir föremål för analys i ett prov, är inte konstigare än att filmer och artiklar används i provfrågor.

Man kan tycka vad man vill om betyg överhuvudtaget och mätandet som princip. Men inom det system jag nu verkar ser jag inget problem med detta element av instrumentell syn på kulturen.

Gymnasieelever är rationella och prioriterar, vilket ingen kan klandra dem för. Jag måste möta dem där de är och inte utgå från mina egna intressen. Vi kan inte gå på en livsviktig pjäs, men sedan handlar provet om den vanliga lärobokstexten. Jag visar på kulturens värde genom att jämställa en scenkonstupplevelse med andra läromedel, låta den utgöra ett självklart stoff för undervisningen. ”Kommer det på provet?” är nog en fråga de flesta lärare känner igen. Vi kan fnysa åt att elever inte lär för livet utan för provet, men jag ser snarare provet som ett medel att visa på vikt. Prov bör alltid handla om det läraren anser vara viktigt och vara ett medel att nå djupare lärdom. Eftersom det kommer på provet måste det vara viktigt och förtjänar att repeteras.

Men måste allt bedömas? Nej, men det blir konstigt om vi gör en massa olika saker i skolan, och kultur alltid är det som undantas från bedömning.

- som del av skolans kompensatoriska uppdrag

Som pedagog ska jag leda eleven till en större värld än den kunde ha erfarit på egen hand. Det är min uppgift att varsamt leda eleven till nya rum. Men det räcker inte att bara leda eleven någonstans, då kommer kanske bara de redan kulturvana att känna sig hemma och kunna uppleva. Att avhända mig mitt pedagogiska uppdrag leder lätt till snobbism. Jag bör inte utgå från att alla kan uppleva på egen hand (men heller förstås inte underskatta eleverna!) Det finns så mycket i mångas bagage som kan blockera en upplevelse. De som känner sig alienerade eller obekanta har också rätt till en upplevelse.

Vägen till upplevelsen kan gå via uppgifter där jag med en sokratisk ansats ställer frågor som tvingar eleven att bearbeta. Det kan tyckas typiskt läraraktigt att elever alltid ska komma utrustade med en mängd frågor så fort de ska uppleva något, men det är just uppgifterna och frågorna som är nycklarna till de nya rummen. (vad som är bra uppgifter och frågor är dock en annan sak.) Om gängse ”skolform” fungerar kan det vara en väg till innehållet.

Vad gäller skolans kompensatoriska uppdrag och strävan efter likvärdighet bör kulturinslag inte göras frivilliga eller vara förlagda utanför skoltid. Kvällsföreställningar, (där elever ibland även förväntas betala en del själv) främjar inte synen på kultur som ett bland andra läromedel. Elever har tillräckligt svårt ändå att stå emot fotbollstränaren, arbetsgivaren, familjen… Visst kan det ha ett särskilt värde att besöka en teater kvällstid för att få en mer autentisk situation, och det kan dessutom vara mycket praktiskt fixande i det vanliga schemat, men frågan om hur alla, ska få del av kulturupplevelser är överordnad.

Sammanfattande tips

Som lärare letar jag oftast efter något som direkt knyter an till ett avsnitt i kursen, och som kulturombud söker jag ta vara på allt som verkar intressant. I båda fallen krävs ett visst arbete, både attitydmässigt och praktiskt, för att rama in kulturupplevelsen. Efter en del trevande och famlande tycker jag mig ha kommit fram till några principer (förmodligen självklara för många):

– Upplevelser i sig räcker inte! De måste ingå i övrig lärandekontext. Kulturupplevelser av vilket slag det än är, får inte hanteras slarvigt och bli sammanhangslösa händelser. Hur bra ett erbjudande än är, blir det inte bra om vi inte hinner för/efterbearbeta. Det riskerar då att bli just en sammanhangslös händelse.

– Informera och förankra! Skriv in i provkalender, kursplanering, övriga informationskanaler för att öka allmän kännedom. Schematekniskt blir det ofta krockar där man kan behöva avlastas och ju fler som vet om ett upplägg, desto lättare är det att involvera fler kollegor, ex mentorer, EHT, rektorer…

– Undanröj källor till grinighet! Omgivande faktorer kan vara skillnaden mellan flopp och succé. Kolla att lunchen inte drabbas, att det inte ligger prov lektionen/dagen efter. Ge kompledigt vid annat tillfälle om aktiviteten inkräktar på fritid.

– Släpp kontrollbehov! Man kan inte  själv hinna se allt i förväg, utan måste våga gå på saker osedda. Använd den tillgängliga information som finns, ex recensioner, och erkänn för eleverna att det finns  ingen garanti  att det blir superspännande. Diskutera istället frågor i förväg om vems ansvar det är att få ut något av något.

– Återanvänd! Återkom till kulturinslag om och om igen. Även ett år efteråt kan en pjäs förtjäna att refereras till. Förutom att pjäsen eventuellt växer och dess liv förlängs, skapas sammanhang för elever när samma inslag behandlas ur flera olika aspekter.

– Skapa masseffekt! Boka många klasser till samma aktivitet, det blir ett allmänt samtalsämne och skapar vi-känsla när flera klasser upplever samma sak. Kringmaterial känns roligare att sammanställa om fler klasser/fler kollegor ska nyttja det.

– Öka kulturens status! Hävda ofta relevansen för värdegrundsarbete då många anser att resurser till värdegrundsarbete oftast kan försvaras. Jämför med annat: naturvetenskapliga ämnen har både halvklasstimmar och laborationsmaterial. Ska inte humaniora få några exklusiva bitar? Föreläsare för personalen eller teambuilding med elever – en teaterpjäs kan mycket väl fylla den sortens syften.

– Bjud med kollegor! Många har erfarenhet av att kultur ofta hamnar på humaniorans  planhalva och att det alltid är samma lärare som drar iväg med elever. Inte lika givet är det exempelvis för ma/fy/ke-lärare varför och hur de ska involvera kultur. ”Klassen behöver gå tidigare från mattelektionen för att hinna till teatern, men du kan väl följa med?”, kan vara en replik som ger en öppning.

Beaktande av kritiska aspekter

Även om många i skolan är positivt inställda råder en ständig tidsbrist som gör att kulturinslag prioriteras lågt. Trots läroplanens tydliga direktiv riskerar övergripande mål som inte direkt återfinns i olika kursplaner att hamna i skymundan. Varken elever eller lärare har tid att lägga in något utöver det centrala innehållet. Det måste kännas relevant för eleven såväl ur personlig livssynpunkt som ur konkret betygssynpunkt. Och det måste vara praktiskt möjligt för läraren, sett till arbetsbelastning. Det är inte givet att jag som lärare för egen del tar del av kultur. Och om jag själv går på exempelvis teater i underhållande syfte, är det inte alls självklart att fundera på hur teater kan främja kursinnehållet, än mindre hur det ska kunna utgöra betygsunderlag.

”Det var fett ovärt.” är en typisk elevkommentar som sällan förekommer efter vanliga lektioner, men inte sällan sägs efter ett teaterbesök. Inte nog med att det krävs såväl ekonomi som tid till praktiskt organiserande, för- och efterarbete – det är också en mental press att legitimera aktiviteten. Som lärare måste jag vara trygg i min uppfattning och syftet med aktiviteten för att orka med både det praktiska fixandet och det mentala ansvaret. Även om jag inser att jag inte kan ansvara för vad alla får ut, tar jag ändå åt mig om jag märker att kulturupplevelsen inte föll i god jord.

Kultur har ingen gräddfil utan måste tåla samma kritiska förhållningssätt som skolans övriga verksamhet. Skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, vilket automatiskt ger exempelvis naturvetenskapliga ämnen en fördel. Det är svårare att visa hur en surrealistisk performance-föreställning platsar i en sådan kontext. Samtidigt förväntas skolan ligga i tiden och hantera allt. Visserligen ska jag utveckla individens egenart, men jag ska också skola henne i akademisk form, en form som ibland är motsatt kulturens ”flummiga” karaktär. Flumstämpeln är för mig inget negativt, men det finns ingen riktigt bra term för den omätbara, icke-kvantitativa estetiken som rymmer subjektivitet och känslor. Gymnasieskolan, som på de flesta håll är strikt kursutformad, har av naturliga skäl olika läger i fråga om kultur. Men även lärare respektive kulturutövare är skolade inom olika traditioner och det är långtifrån självklart att vi förstår varandras villkor och utgångspunkter. För att nå varandra, vare sig det gäller inom skolan eller gentemot externa aktörer, tror jag en del av lösningen är att våga ifrågasätta kulturens egenvärde och mer krasst se vad kulturen tillför lärandet och hela skolans uppdrag.

 

Lisa Eklöv, kulturombud,  förste lärare i filosofi och naturkunskap på Kärrtorps gymnasium

Missa inte:

Kulan på  facebook och twitter där finns tips om estetiskt lärande, kultur  och kulturerbjudanden.

På KUL1415 skola finns information om bok- webb och scenprojektet, Mitt Stockholm, där finns också lärarguider och filmer om estetiskt lärande.

KUL1415 i skolan är en öppen facebookgrupp där vi delar med oss av hur vi arbetar med Mitt Stockholm och temat, envishet och mod, långt borta och nära och gränser

Elisabeth Söder

 

Söker du kulturupplevelser särskilt anpassade för särskola och försärskola?

Audioramas föreställning Resan till Jordens medelpunkt är ett sådant exempel. På Kulan kan du söka och hitta kulturupplevelser för dina elever. Med den särskilda Kulanpremien kan du få subventionerade biljetter. Kulan är Stockholms stads mötesplats för förskola, skola och kulturlivet. Där kan du bland annat söka och boka klutur för din undervisning. Läs mer om Kulan här

Resan till Jordens medelpunkt
Tonsättarna Marcus Wrangö och Magnus Bunnskog har gjort Jules Vernes klassiker om den spännande och fantasifulla resan till jordens medelpunkt till en intensiv ljudresa, där lyssnaren får färdas genom vulkanen Sneffel till en fantastisk värld befolkad av förhistoriska monster, gigantiska svampskogar och underjordiska oceaner. Historien om hur den unge Axel slår följe med professor Lidenbrock till Island, för att genomföra den riskfyllda expeditionen med livet som insats, och som lyssnare är man mitt i händelsernas centrum! Föreställningen är en lyssnarupplevelse och anpassad till Audioramas 21 högtalare där ni kan lyssna till äventyret i mitten av rummet i vårt kuddhav, inneslutna av ljuden. 
Resan till jordens medelpunkt är även en ljussatt berättelse, och rummet ändrar karaktär under resans gång. Vi på Audiorama vill berätta en historia med ljud och ljus, stimulera fantasin och lyssnandet på ett sätt som du aldrig hört förut. Bearbetning, regi, ljuddesign och musik: Magnus Bunnskog och Marcus Wrangö. Berättarröst: Magnus Bunnskog