Visar alla blogginlägg med kategorin:
Fritids

Miljonstories, vi vill ge plats för de berättelser som gömmer sig likt glömda skatter i betongen

miljonstoris 4

 

Nittonhundrafemtiofyra. Då flyttade Sven till Bagis. Han bor fortfarande kvar i samma lägenhet. Med samma fru.

Nittonhundrafemtioåtta. Då flyttade Karin och Arne till Bagis. De träffades som nioåringar och har hållit ihop sedan dess.

Nittonhundrasjuttioåtta. Då gick älgen på gångvägen vid Byälvsvägen 20.

Femhundraåttiosex. Är summan år som de 12 medlemmarna i studiecirkeln för ”Bagis – min hembygd” huserat i Bagis.

 Samhällskonstprojektet Miljonstories

Häromveckan besökte ett gäng från PRO Bagarmossen Bagishuset för att som första seniorgrupp någonsin delta i samhällskonstprojektet Miljonstories. Mats Aronsson, konstnärlig ledare för Miljonstories, vill lyfta de röster som ofta inte hörs och ge plats för de berättelser som gömmer sig likt glömda skatter i betongen. Man vill samla in berättelser från både seniorer och juniorer för att sedan låta dessa – berättelser och berättare – mötas och tillsammans skapa en mångfald av bilder av Bagis. Därav ovan talrika fragment av berättelser.

miljonstori 2

Låt kulturen besöka folket, majoriteten står inte i Dramatens foaje

För två veckor sedan stod jag som ofta i den gröna dörren till Bagishuset och välkomnade besökare. Skillnaden denna gång var att somliga av mina gäster kom med rullator istället för med sparkcykel. Stämningen var nyfiken och lite nervös. Glada hälsningar och välkomnande omfamningar, sedan gick vi alla in i biosalongen för presentation av Miljonstories och dagens workshop. Samhällskonst, berättade Mats, är att låta kulturen besöka folket istället för tvärt om. Majoriteten står inte i Dramatens foajéer, konstaterade Mats ackompanjerad av leende nickar. Genom Miljonstories vill man ge plats åt röster från Orten för att komplimentera det större antalet röster om densamma.

miljon stories 5

Jag minglade runt bland mina seniora vänner när de sedan satt i vårt café och skrev ned sina minnen från Bagis och markerade favoritplatser på en medhavd karta. På borden stod vackra chokladbakelser som Paulus och Linus, solid kärna i Bagishusets cafégrupp, bakat dagen innan. Sven berättade varför han trivs så bra i Bagis, ”Vi har så många goda vänner. Många av dem sitter här”. Medan Arne konstaterade att ”Det bästa med Bagarmossen är Karin. Hon är en jädra bra tant”. Arne har varit turnerande simhoppsartist i alla år. Han och Karin har bott i England där Arne bjöd på hisnande uppvisningar. Jag tycker väldigt mycket om Arne som själv benämner sig som ”en gnällig gubbe”. Han har glimten i ögat, Arne.

 Historiska är också ett museum för historier

Med oss var även Anna och Susanna som till vardags arbetar på Historiska Museet. Vi är inte bara ett museum för historia, menar Susanna, utan även ett museum för historier. De insamlade berättelserna kommer att visas som lokalt komplement till vandringsutställningen ”Hembygd – Någonstans i Sverige” som invigs den 4:e oktober på Historiska Museet. I sex veckor kommer röster från Bagis höras i den pampiga orangea byggnaden på Linnévägen. Sedan är det dags för nya Stockholmsområden att ta plats. Först är inte alltid störst, men vi är ändå stolta att vara konstprojektets ”pilot”-samarbetspartners.

miljonstor 3

Veckan därpå stod jag återigen i min gröna dörr och hälsade välkommen. Nu var Mats, Susanna och Anna åter på besök men denna gång på jakt efter ungdomarnas berättelser. Nakita, Sara, Gabriella, Zamer, Natnael, Lamis, Estelle och Nahom slog sig ned i sofforna och började berätta om minnen och ritade om kartorna i Skarpnäck och Bagis med nya, kreativa namn på gator och torg som berättade om gemensamma minnen från dessa platser. Estelle berättar att hennes favoritplats är mammas kök, Nahom att han minns hur han och en kompis åkte månbil och ramlade för länge sedan – ”det måste vara ett bra minne eftersom jag kommer ihåg det” resonerar han, skrapsår till trots. Naktita berättar om sitt bästa minne ”när jag fick spela DJ” och Lamis berättar att det bästa med Bagisbarnen är att ”de är sig själva, de försöker inte spela någon annan”. Mats tar roliga porträttbilder och några sitter kvar länge och filosoferar kring plats och minne.

 Vi tror på människor och möten

På vikten av att mötas och tala med varandra, inte om varandra. Vi tror också att det är genom att samarbeta som vi skapar nya möjligheter till förändring och gemensam utveckling. Vi brinner därför extra mycket för detta unika konstprojekt som vill skapa en mötesplats för två grupper som ofta står långt ifrån varandra, seniorer och juniorer, genom att lyfta fram det gemensamma – Orten och minnena som där bebor. Våra unga växer i workshops som denna med Historiska/Miljonstories där de får tid och plats att fundera kring sin hemort, kring sina minnen och den kultur som vi alla är med och skapar och omskapar.

 

Jag fascineras av de slående likheterna mellan dessa två grupper som vid första anblick tycks så olika: de har alla egna inofficiella namn på gator, torg och minnesvärda platser; de konstaterar alla att hemma är där hjärtat – vänner och familj – finns; att mötesplatser som vävstugor, kaffestugor och ungdomsgårdar inte nog kan understrykas när det kommer till att lära känna ett område och göra det till sitt. Jag ler när jag hör en äldre kvinna berätta om en för henne viktig plats: ”Min gård. Alla är väldigt aktiva. Man umgås mycket på gården. Det är bra sammanhållning och vi hjälper alla varandra”.  Gården. Vare sig prefixet är ungdoms- eller inner- så är funktionen densamma. En mötesplats för kulturskapande och tillhörighet.

 

 Vernissage

Varmt välkomna till Historiska Museet den 4:e oktober för vernissage. Välkomna även till Bagarmossen den 11:e oktober för vernissage av lokal utställning med insamlade berättelser. Vi kommer då finnas i Kulturskolans lokaler där Miljonstories samlar in fler berättelser samtidigt som vi finns på plats för samtal och gott fika bakat av ovan nämnda cafégrupp (nu utökad till fem medlemmar).

 

Moa Lindunger-Andersson, ungdomsledare Bagishuset
Telefon: 08-508 17 310/076-8250031
E-post: moa.lindunger-andersson@stockholm.se
/Elisabeth

Missa inte Kulan på  facebook och twitter där lägger vi upp tips och kulturerbjudanden

/Elisabeth

Inget är ”bara vitt”, kreativa roliga uppgifter

Moa Lindunger-Andersson från ungdomsgården Bagishuset berättar om  hur de arbetar för att förmedla kulturupplevelser, alltifrån opera till att mjölka kor:

bagis 2

Min pappa är konstnär

Jag minns en gång när jag var liten, vi satt i köket och jag hade troligen sagt att någonting ”bara var vitt”. Min pappa for upp, sprang till kontoret, hämtade ett (vitt) pappersark och drog ut mig i snön. Det var vinter och jag hade ingen jacka men det spelade ingen roll för vi utforskade färgspektra och det här med ordning och reda försvinner lätt när man gör det. Han lade pappret på snön och sade triumferande ”se, det finns oändliga nyanser av vitt i världen!”. Jag tittade och nickade förstående, som om vi just delat en hemlighet få kände till. Det finns oändliga nyanser av vitt, mumlade jag.

 Oändligt med nyanser av kultur

Det finns oändligt med nyanser av vitt. Det finns också oändligt med nyanser av kultur. I mina ögon är kultur en process där något växer fram, ibland är det till och med en process där ingenting (vitt?) blir någonting (oändliga färgnyanser). Den här processen kan ske var som helst, när som helst och hur som helst, vilket är vad jag sökte illustrera med min anekdot. Med andra ord så är det inte helt otänkbart att det finns en oändlig mångfald av arenor där kultur finns och därmed kan utforskas, skapas och omskapas.

För många barn och ungdomar är ett besök på museum, en plats i kulturskolan, eller en vecka på sommarkollo med skapande i fokus ingen självklarhet. De kulturella arenorna upplevs främmande, ibland skrämmande, eller också (vi ska inte hymla) otroligt tråkiga. I vår vuxna önskan att visa våra unga vilka berikande upplevelser kultur kan ge dem söker vi komma på allehanda sätt att locka dem till dessa kulturens arenor. Men information når oftast de som aktivt söker den och tillgången till information förblir därför hopplöst asymmetrisk. Därför tror jag att vi behöver tänka om, våga tänka nytt och tillsammans med våra unga utforska och skapa nya arenor för kultur. Här tror och hoppas jag att vi som jobbar med barn och ungdomar på fritidssidan kan bidra i en mycket större utsträckning än vi gör idag.

bagis 5

Om Mohammed inte kommer till berget får berget komma till Mohammed

Till Bagishuset där jag arbetar som ungdomsledare, liksom till andra ungdomsgårdar runt om i Stockholm, kommer dagligen många barn och ungdomar för att spendera tid med sina vänner och delta i de aktiviteter som erbjuds. Här ser jag outnyttjade möjligheter när det kommer till visionen om ett jämlikt tilltillgängliggörande av kulturen i Stockholm. Till mötesplatser som Bagishuset kan så väl projekt som verksamheter med kulturell prägel dockas in och på så vis nå även de som ofta upplevs utom räckhåll. Detta kräver dock en öppenhet för att tänka nytt och en vilja att röra sig från de egna arenorna från kulturaktörer och kulturella institutioner liksom det kräver ett ökat intresse för samarbetsprojekt och effektivt nätverkande från ungdomsgårdarnas och stadsdelsförvaltningarnas sida. Att samverka är att ge den bästa möjligheten för att skapa förändring. När vi tänker möjligheter istället för hinder så sätter bara fantasin gränser för vad vi kan skapa och uppleva tillsammans. Jag vill illustrera detta genom att berätta om en dag från det sommarkollo som jag i detta nu sitter och pustar ut ifrån.

bagis 1

Drömmen om att mjölka en ko

Två dagar efter skolavslutningen åkte vi med 22 ungdomar från Bagarmossen, Skarpnäck och Björkhagen till Orsa i Dalarna för att utforska och uppleva svensk landsbygd. Inför kollot frågade vi våra ungdomar vad de helst ville göra i Dalarna, denna, i deras fantasi, trolska plats där björnar och vargar vandrar utanför husen och skogarna viskar. Döm vår förvåning när svaret blev: att mjölka en ko. Därmed började en underbart underhållande jakt på en lugn och trygg gammal mjölkko. Det ringdes bönder och fäbodar, skrevs lustiga förfrågningar på Facebook. Som alltid när vi berättar om våra ungdomar skapade det engagemang långt bortom de kretsar där man förväntats finna det. En tisdagsförmiddag rullade vi så in på familjen Daniels bondgård i Hansjö, Orsa. Rapmusiken dundrade från de öppna dörrarna, hönsen sprang förskräckt in i närmsta buske alltmedan våra ungdomar stormade ut från bilarna med händerna för näsorna utropandes diverse chockerade läten över doften av kogödsel. Tio minuter senare var hönsen fortfarande spårlöst försvunna men händerna var upptagna med annat och doften var bortglömd. Gårdens ägarinna, Anita, berättade om mjölkbondens vardag och en mjölkkos årscykel. Våra ungdomar stod så tyst och stilla som ungdomar kan med händer som ständigt for upp i luften för att ställa diverse korelaterade frågor: vad betyder kalva?; vad betyder dräktig?; tjänar man mycket på att vara bonde?; är det samma mjölk som vi dricker hemma?; hur mycket kissar en ko?; vart kommer kisset ifrån?; hur mycket äter en ko? Sedan gick vi på guidad tur och såg hur kossorna stod i kö för att mjölkas i en robot, kliade stora kossor och klappade små kalvar, fick veta hur ensilage framställs och varför. Sedan var det dags att mjölka.

Pigan Åsa väntade på oss med två stora, lugna kossor i ett bås. Åsa var fantastisk med våra, till en början, lite osäkra ungdomar och visade hur man greppar spenar ett tjugotal gånger – hela tiden med samma entusiasm, öppenhet och värme. När vi efter någon timme lämnade båset satt två ungdomar kvar och mjölkade med tvåhandsfattning och ville inte gå därifrån. När de väl slet sig från båset så stod jag stolt och rört och betraktade Naod som gick fram till kossan han just mjölkat, smekte hennes huvud och tyst sade: tack för att jag fick mjölka dig. En annan av ungdomarna, Nathan, frågade Anita om han fick komma tillbaka efter sommaren när han börjat åttan och praktisera en vecka på gården. Efter denna fantastiska förmiddag åt vi vår medhavda lunch på filtar i en kohage. Det var magiskt.

bagis 3

Hembygd- någonstans i Sverige

Vi tror som sagt på samverkan och försöker leva som vi lär. Som ett resultat av detta var vi inte ensamma denna sommardag i kohagen. Med oss var Susanna Zidén som är musiepedagog på Historiska Museet och Mats Aronsson som grundat och driver konstprojektet Miljonstories. På en filt i kohagen satt de med grupper om fyra ungdomar och pratade om hembygd och tillhörighet som en del i det bild/berättelse-projekt som skall visas i samband med vandringsutställningen ”Hembygd – Någonstans i Sverige” som har vernissage i oktober. Dessa möten och diskussioner kommer fortsätta under hösten, illustreras i bild och text för att sedan visas på utställningen som ett lokalt tillägg till denna mosaik av unga berättelser från hela Sverige. Detta skapande av digitala berättelser kommer att ske i samverkan med Kulturskolans Unga Berättar, vilket möjliggjorts genom ett stipendium från Nationalencyklopedins kunskapsstiftelse som vi mottagit under våren. Våra ungdomar kommer att vara med i så väl framställning av utställningsmaterial som skapandet av utställningen. Dessutom kommer de få presentera sina berättelser under vernissagen dit vänner och familj kommer ha en självklar plats. För, av och med ungdomar helt enkelt.

 Kulturskapande och kunskapande

Jag tror att vi är många på fritidssidan som är övertygade om att våra ungdomars berättelser skapar ett engagemang som i sin tur skapar nya möjligheter för dem och för oss alla. Vi är många som ser att vi har möjligheten och förmånen att i ännu större utsträckning bistå med verktyg för att skapa och uppleva kultur samtidigt som vi kan göra dem medvetna om hur kulturen skapar och omskapar dem. Tillsammans med våra unga kan vi utforska och utveckla de arenor där deras kulturskapande kan få tid och plats att födas, växa fram och blomma. Det kan ju faktiskt visa sig tillslut att arenan för kulturskapande och kulturutforskande faktiskt är en kohage.

Moa Lindunger-Andersson

 

Här kan du läs mer om ko-resan. Moa har lovat att återkomma med inlägg om hur ungdomsgårdens pedagogiska arbete.

 

/Elisabeth

Gilla Kulan på facebook så missar du ingen information och erbjudanden om kultur och estetiskt lärande.

 

 

 

Informationstillfällen om KUL1415 och skola

Seminariehållare och workshopsledare utgår från temat och ger  inspiration och konkreta tips på hur vi kan gestalta vårt  Stockholm i klassrummet. Alla seminariehållare tar också fasta på hur vi kan nå ut med elevernas arbeten utanför klassrummet . Att låta elever skapa autentiska produkter som exempelvis en bok, föreställning eller film gör lärandet mer inspirerande. Alla seminarier och workshops är utan kostnad  för skolan men anmälan är obligatoriskt. Vi informerar på Kulans facebook när det är möjligt att anmäla sig till våra evenemang under hösten.

I kommande blogginlägg på Kulan berättare vi om vilka författare , litteraturpedagoger, dansare, illustratörer, serietecknare, filmare, dramatiker, pedagoger , konsthantverkare och arkeologer  som medverkar i KUL1415.se/skola under hösten.

Informationskväll  om KUL1415

loggaKUL1415

Under kvällen berättar vi om vilka möjligheter som kulturåret för barn och unga innebär för dig och dina elever. Vi kommer att presentera temat, workshops, möjligheten att låta klassen trycka en bok. Du får också veta det vi redan nu vet om finalen den för skolans deltagande i KUL1415 den 26 maj. Kvällen ger också dig som pedagog möjlighet att komma med önskemål om vad just du och dina elever drömmer om under KUL1415. Vi kommer göra vårt bästa för att förverkliga drömmar och ideér.

 

Målgrupp: Pedagoger från alla årskurser
Datum: 11/9 kl. 17.00-19.00
Plats: Medioteket, Trekantsvägen 3, plan 5, Liljeholmen
Kostnad: Ingen, bekostas av KUL1415
Anmälan: Medioteket

 

Resurser från stockholms museer och arkiv

Hur kan webbplatsen Stockholmskällan användas i kulturprojekt med KUL1415 och temat Mitt Stockholm? Frida Lindfors och Samuel Branting
visar material från det historiska och nutida Stockholm och ger förslag på olika lektionsupplägg, bland annat om  hur eleverna kan tänka när de planerar en guidad tur i Mitt Stockholm.

Vi hoppas  få in många bokmanus och förslag på guidade turer på webbplatsen KUL1415.se/skola

Datum:  25 september 17-19.30
Plats: Tessinsalen, Stockholms stadsmuseum. Max 60 personer
Målgrupp: alla årskurser
Anmälan: Medioteket
Pris: utan kostnad för skolan, bekostas av KUL1415

 

Följ Kulan på facebook så missar du ingen information

/Elisabeth

Med kroppen som gemensamt språk

Om att spela utan ord, om kärlek till taskspeleri.

När jag gick en masterutbildning i Physical comedy på Stockholms Dramatiska högskola (fd teaterhögskolan) var en del i utbildningen var att åka med biståndsorganisationen Clowner utan gränser och spela föreställningar på barnhem i Burma.

När man spelar i ett land där man inte har något gemensamt språk med publiken, tja då får man ta till kroppen, trick och akrobatik är inte språkberoende. Det var Stacey Sachs, Axel Adlercreutz och jag som skulle åka till Burma. Både jag och Stacey är skådespelare, vi är vana att berätta historier och gestalta karaktärer. Hur berättar men en historia utan gemensamt språk och utan gemensamma kulturella referenser? Vi är ju bra på att möta barnen och gestalta situationer men vad skulle vi skådespelare arbeta med för material?Vi kunde inga trix och när vi försökte oss på akrobatik bröt tappade jag Stacey så hon bröt revbenet. Axel är magiker, för honom var det lätt att hitta material och snart fick vi vara med i hans maginummer.

Jag kom på att jag kunde cykla enhjuling när jag var tonåring så iväg och köpa en. Cykla gick ju bra men jag kunde ju inga tricks så jag tränade timme ut och timme in på min bakgård, Tja vid 42 års ålder lärde jag mig hoppa på enhjuling och ett snyggt tricks som bara funkar varannan gång. ; )

En föreställning behöver en värld och karaktärer som på något sätt är igenkänningsbara. Vi valde att vara skolbarn och fixade skoluniformer för de har de i Burma. Det var bara det att när vi kom dit så såg det inte alls ut som de europeiska uniformerna vi hade som förebild, så kan det går. Eftersom Burma är en militärdiktatur så ville vi leka med en karaktär som stod för det aktoritära, en högstausperson och antagonist. Det blev en lärare, en super kolerisk och korkade lärare med Grocuho Marx mask, (ni vet den där billiga masken med glasögon, näsa och mustasch) Läraren babblar oavbrutet på någon slags låtsasnorrländska, helt omöjligt att förstå, han är oerhört arg och sen trillar han omkull eller blir lurad, barnen skrattar gott. Och jag har väldigt roligt när jag spelar honom.

Det blev en föreställning, och en bra sådan och nu har vi alltså tagit upp den igen och börjat spela den i Stockholm. Vi spelar i parklekar och på skolor. Eftersom föreställningen är gjord för att det skall gå flyga med så har lite rekvista, tre resväskor en vagn med ljudanläggning och så enhjulingen, vi turnerar med SL. Vi var lyckliga när vi travade på längs vägkanten mot nästa gigg, det gav liksom en frihetskänsla att resa så lätt, och en skön taskspelar feeling, att vara en del i en låååång tradition av artister som går längs vägen med en väska full av tricks…

Att få någon att skratta kan ju låta banalt och som någonting som bara räcker för stunden, men skratt kan vara en förlösning för många känslor och ett gott skratt sitter kvar länge i både kropp och minne.

Camilla Persson
Dotterbolaget

Kanske något för Höstlovet och alla stunder som behöver muntras upp? Föreställningen som spelades i Burma heter The Macks och går fortfarande att boka / Elisabeth

Biljettsläpp och erbjudanden

Nu släpper vi nya biljetter där Kulanpremien gäller till fler föreställningar för förskolan, grundskolan och gymnasiet. Kulan erbjuder under hösten flera gästspel varav två är från Kenya, några helt nya teaterproduktioner, dans för alla åldrar och inte minst Julföreställningar. OBS! Biljetter med Kulanpremien är begränsade. Boka så snart du kan!            

 Kulan finns numera också på Facebook . Gå in och gilla oss så blir du uppdaterad på nya inlägg och kulturerbjudanden. 

 

För en tid sedan tipsade vi på Kulanbloggen om DANSISTANS erbjudande i Vitabergsparken. Så här skriver danskonsulenten Åsa Fagerlund om evenemanget :
” Tillsammans med nya samarbetsparten Parkteatern bjöds gymnasieelever på dansig dans och publiksamtal av koreografen Kenneth Kvarnström.  I strålande sol berättade han om sina tankar kring rörelse och hur olika vi kan uppfatta det vi ser på en scen och hela 900 elever lyssnade intresserat!

Dansarna visade dansfraser och publiken fick ställa sig frågan om hur olika vi kan uppfatta ett budskap beroende på om dansarna vänder sig mot varandra,
från varandra eller dansar parallellt, trots att rörelserna var desamma. De tre dansarna fick också ta på sig tröjor i olika färger och publiken delades in i tre
sektioner med uppmaningen att följa en färg var. När tröjorna sedan byttes fick vi följa nästa färg. Det mest populära inslaget var när ett dansstycke visades
till tre olika typer av musik. En av eleverna fick välja det tredje stycket och jublet steg när Beyoncés Run the world ljöd i högtalarna!

Publiksamtalet avslutades med solfjädern, en variant av vågen, men som börjar nerifrån och går uppåt, för att vända och gå ner igen! Stämningen steg när hela publiken i amfiteatern/Vitabergsparken förenades i en enda gemensam rörelse!

Därefter visades delar ur dansföreställningen come back(to me). Till musik av suggestiv gitarr och en teorb (en slags luta) flöt dansarna genom rörelserna
och bildade duetter, trios och solon i ett flöde. En perfekt start på höstterminen i dansens tecken. ”

Av: K. Kvarnström & Co
Koreografi: Kenneth Kvarnström
Musik: Ola Hjelmberg. Jonas Nordberg (live)
Dans: Cilla Olsen, Kenneth Bruun Carlson, Janne Marja-Aho

 Elisabeth Söder
Samordnare för kulturombud i Stockholms skolor