Visar alla blogginlägg med kategorin:
Inkludering

Teater för alla. På riktigt!

Barn och unga med neuropsyktatriska funktionsnedsättningar, NPF, kan ibland ha svårt att uppleva teater. Det vill Teater Pero ändra på. I höst skräddarsyr teatern några av sina föreställningar för barn med NPF. De kallar dem Funkisföreställningar.

Karin Westholm, producent på Teater Pero berättar om vad som utmärker en funkisföreställning. Vi på Kulan är glada över teaterns initiativ och tänker att det som är bra för barn med neuropsykisk funktionsnedsättning är bra för alla.
/Elisabeth

Teater Peros funkisföreställningar

pero

Vid dessa tillfällen kommer vi att anpassa mötet med vår publik efter dessa barns behov. För oss är det viktigt att barnen får samma konstnärliga upplevelse som vår övriga publik, så själva föreställningarna spelar vi precis som vanligt. Däremot anpassar vi teaterbesöket på andra sätt.

Det här innebär på intet vis att barn med diagnos inte är välkomna på våra övriga föreställningar! Tvärtom! Dessa barn är alltid välkomna men här försöker vi anpassa oss för att bättre möta upp barn som vanligtvis väljer bort scenkonst.

Det handlar mycket om att skapa trygghet för både barnen och pedagogerna. Den här tryggheten uppnås om publiken är väl förberedd på vad som ska hända under dagen. Ett teaterbesök är ju så mycket mer än själva föreställningen. Intrycken börjar ju redan på vägen till teatern, i teaterfoajén och biljettkassan o.s.v.

Biljettkassanm pero 2

Vi mailar ut ett förberedande dokument där vi med text och bild presenterar teaterns lokaler och den personal och de skådespelare de kommer att få möta. Pedagogerna kan även välja att berätta vad som kommer att hända i själva föreställningen eftersom vi skickar med ett synopsis med både texter, bilder och tydliga symboler som markerar t.ex. när det är musik och om det är några höga ljud. Vi skapar lugna, trygga platser i anslutning till scenen dit barnen kan gå undan om det är nödvändigt och vi spelar med öppna foajédörrar och lätt tända taklampor.

Vi spelar ofta våra föreställningar utomlands och på våra resor har vi vid några tillfällen spelat den här typen av specialanpassade föreställningar i andra delar av världen. I många länder är denna typ av anpassning en självklarhet och vi är väldigt glada över att ha fått chansen att spela våra föreställningar med denna inramning. Vi har slagits av att det borde finnas ett liknande koncept i Stockholm och är nu jätteglada över att kunna sjösätta funkisföreställningar här.

När vi har spelat dessa s.k. Relaxed performances eller Autism friendly performances som de har benämnts där vi har spelat i utlandet, har vi slagits av vilken kunskap och respekt barnen har mötts av. Alla inblandade i mötet, t.ex. biljettkassepersonal, tekniker, skådespelare m.m. är väl införstådda med dessa barns behov och bemöter dem därefter. Det är en tillåtande atmosfär där ingen behöver hyssjas eller tillrättavisas. Stämningen blir väldigt avspänd.

Under vårterminen har vi förberett oss så att vi alla ska kunna möta barn med samma respekt och kunskap som vi stött på utomlands. Vi har bjudit in föreläsare från föreningen Attention som berättat om vad diagnosen NPF innebär och vilka olika behov som finns hos barnen. Tillsammans har vi utformat det förberedande materialet samt sett över teaterns utrymmen och förbättrat miljön för barnen. Under våren har vi haft några föreställningar på prov där vi bjudit in några grupper för att testa oss själva och vi har fått väldigt fin respons från såväl barn som pedagoger! Efter dessa provföreställningar känner vi oss stärkta och övertygade om att detta är ett jättebra och välbehövt upplägg! Både barn och vuxna slukade föreställningarna med vidöppna sinnen.

Höstens funkisföreställningar

I höst hoppas vi möta fler barn på våra föreställningar. Vi kommer att spela föreställningen Kommissarie Gordon  (har Kulanpremie) fredagen 29 september kl. 10.00 för barn med ADHD/Tourette

28075211d6824084961c071e8b76c06b_L

Föreställningen Räven i den kolsvarta natten  ( har Kulanpremie) fredagen 27 oktober kl. 10.00 för barn med högfungerande autism.

Affischbild liggande hög kvalitet mindre

Håll utkik efter NPF-symbolen i vårt kalendarium och hör gärna av er ifall ni har några frågor.

symbolen%20för%20kognitiv%20tillgänglighet%20stor

Välkomna!

Karin Westholm, producent på Teater Pero

Dans och musik inspirerar till dialog, väcker känslor och knyter band

Zebradagen har blivit en återkommande tradition för oss som vill uppleva dans och få tips på hur vi kan använda det i undervisningen.  Denna dag var det fokus på hur vi kan använda scenkonst för asylsökande och ensamkommande barn och ungdomar som ett redskap för integration. odissity

Eftermiddagen på Zebra dans  började med att vi såg föreställningen Vi är grannar nu för barn mellan 6-9 år. Med utgångspunkt i indisk klassisk dans, flamenco och västafrikansk dans gestaltade dansgruppen Odissi grannliv, frivilliga och ofrivilliga möten i trånga hissar, vindlande vindstrappor och ute på gården. Att det kan vara både lätt och svårt att lära känna varandra och det finns oändligt många sätt att hoppa hage och att säga hej på. Inför framtagande av föreställningen bjöd Odissi in klasser i Handen och Västerhaninge med många nyanlända elever. Klasserna fick brevväxla med varandra innan de tillsammans såg en provföreställning av Vi är grannar.

Zebradagen 5zebradagen8Efter föreställningen fick barnen fundera på den första känslan när de tänkte på ett hem, eller att flytta och gestalta det i en känslolåda. Som dansarna sa: ”Det händer något när man kommer utanför ett A:4 papper”.

Barnen fick också göra en dansworkshop där de fick prova på att dansa indiskt, flamenco och västafrikanskt. Föreställningen avslutas med en kort dansverkstad vilket vi också fick prova på. Gruppen Odissi finns att boka på Kulan.


Vi ser filmen Väntan av koreografen Benno Voorham som bygger på ett projekt med asylsökande barn mellan 11-16 år. Barnen får delta i olika workshops som blandar dans, improvisation och arkitekturpedagogik. Dansare och konstpedagoger arbetar med grupperna under några helger. På ArkDes  /Arkitektur och designmuseet arbetar barn och pedagoger med att bygga, rita och reflektera på olika teman som drömmar, känslor, minnen och väntan. De får arbeta med improvisation och dansövningar. Missa inte att titta på filmen som verkligen tar fasta på temat för eftermiddagen: dans kan inspirera till dialog, väcka känslor och knyta band.

Katarina Rodopoulos från Clowner utan gränser berättar om möten med barn i flyktingläger på Lesbos. I början funderade clowngruppen mycket på om det var okey att skämta när det största problemet var att barn och vuxna frös och saknade mat. Skulle det väcka jobbiga känslor om de hade med resväskor i föreställningen etc med tanke på att de kanske inte ens fått med en resväska i flykten etc. Men alla analyser i gruppen bottnade till slut i att det viktiga var att låta barn få vara barn en stund, ge barn och vuxna lite andrum, sluta tänka på vardagen en stund och sprida skratt och hopp. Det enda de var tvungna att ändra på i föreställningen i flyktinglägret på Lesbos var att trummorna måste bort och ersättas med gitarrer. Flyktingarna var så ljudkänsliga.

Zebradagen2Eftermiddagen avslutades med Ulrika Törnqvist, teaterpedagog. Om Ulrika fick bestämma skulle vi börja med dans och drama som språkintroduktion. Istället för att läsa om hur det går till hos tandläkaren, hur vi beter oss i tunnelbanan, på restaurangen kan vi leka situationerna. Vad finns i ett väntrum? Hur beställer jag mat på restaurangen? Små lätta övningar som snabbt bygger upp en gemenskap med mycket skratt alla kan vara med trots att en del är analfabeter. Ulrika menade också att vi inte skulle fundera så mycket på vad eleverna hade med sig, barnen har sina trauman men det är hjälper inte eleverna att vi tycker synd om dem, att vi gråter framför dem. Vi får inte glömma att Sverige står för hopp och förtröstan så på med den glada minen i bemötandet, visa på de goda krafterna i samhället och få eleverna att fortsätta kämpa genom de frön du sår.

/Elisabeth Söder

Samtal och upplevelser om identitet

kärrtrop2


Att prata om värdegrund i klassen för att komma åt grupprocesser och fastlåsta roller är svårt. Kunskap och fakta räcker sällan för att förändra elevernas attityder och värderingar. En föreställning däremot kan på ett helt annat sätt öppna hjärtan och göra att eleverna tar till sig svåra frågor och tänker på ett annat sätt än när de bara läser.  Får de dessutom vara medskapande leder det till en förståelse på ett djupare plan utan att de behöver känna att de avslöjat saker de vill hålla för sig själv.

I det här blogginlägget fokuserar jag på hur vi kan samtala om identitet. Jag börjar med att tipsa om en bok och föreställning av författaren Chih-Yuan för de yngsta eleverna. Därefter tips för alla åldrar, kulturformer och upplevelse eller workshop.

En av alla föreställningar på tema identitet som finns på Kulan

Föreställningen Guji Guji  ställer frågorna: Vem föds jag till? Vem blir jag?

Och hur?Ett krokodilägg råkar hamna i ett ankbo. Ur ägget kommer Guji Guji, en liten krokodil som kommer att växa upp som anka. Varken hans ankmamma eller hans anksyskon har några som helst problem med att han är lite olik dem, utan älskar honom precis som han är. Problemen börjar först när Guji Guji träffar tre vuxna krokodiler som vill övertyga honom om att han inte är en anka utan en blodtörstig ankätande krokodil precis som de. Om likhet och olikheter, kärlek, vänskap och att tänka själv. Den kinesiske författaren Chih-Yuans bok ger oss en helt ny variant av fula ankungen- temat. Arv trumfas över av miljö, mobbing erstts av inkludering och istället för ett förutbestämt öde får vi en huvudperson som genom sina handlingar skapar en egen identitet. Föreställningen spelar på Boulevardteatern och kan bokas med Kulanpremie.

Föreställningen är extra aktuell eftersom författaren fick Peter Pan priset på årets Bokmässa i Göteborg. I samband med ceremonin spelade teatern upp en scen från föreställningen. På bilden ser ni skådespelarna tillsammans med författaren.

IMG_0765

IMG_5324 2

Boken Guji-Guije  finns att låna i gruppuppsättning från Mediotekets Cirkulationsbibliotek. På Storyline finns den uppläst och du kan se alla fantastiska illustrationer av författaren.

Mer dans, film, teater, musik och bild på temat identitet

Söker du på ämnesordet identitet på Kulan får du över 30 förslag på kulturaktiviteter, allt från förskola till gymnasium. Alla dans-, musik- och teaterföreställningar jag tar upp har Kulanpremie.

Föreställningen  <3 mig – ung utan pung goes online, en föreställning om unga, sex och internet. På nätet kan vi leka med identiteter, vara anonyma, bli sedda, bekräftade, rika som fattiga – det skiljer sig från IRL. Eller gör det?

 Avklätt och påklätt i konsten på Waldemarsudde,  nakenstudier från sekelskiftet 1900. Om sociala normer, könsroller, makt och identitet.

Barbie-Nils och Pistolproblemet av Teater Barbara.  En tuff berättelse om om hur modig man måste vara för att våga välja att vara den man är.

Workshop med Fanzingo, titta på reklamfilm, kortfilm och utvalda filmklipp och gör pedagogiska övningar kopplat till temat. Syftet är att arbetet kopplas till skolans likabehandlingsarbete och att eleverna får en djupare förståelse för könsroller, genus, normer och identitetsskapande.

Biografen Zita/Folkets bio erbjuder filmanalys , välj mellan sex starkt engagerande filmer – Ida, Girlhood, Franska för nybörjare, Kick it!, Den gröna cykeln, eller Tomboy.

Filmcentrum erbjuder workshops på temat Identitet, genus och självbild – hur ser jag på mig själv och andra?

Cirkus Tigerbrand och föreställningen Institutet för känslomässig forskning på besök. En nyskriven pjäs om känslor, identitet och integritet för barn och unga.

Jag vara Jag,  en dansföreställning av gruppen KolKo Ink. Med eller utan workshop om kropp och identitet, mitt i prick för den identitetsutveckling som målgruppen befinner sig i.

 Kameleonten-Identitet lärare pjäsen ingår i Teater De Vills fleråriga Identitetsprojekt som på olika sätt lyfter frågor kring identitet, självbild, självkänsla och självförtroende.

Kamratstödjaren  av Fria Teatern.  Erik går i 9:an och är killen som får 34 rosor på Alla Hjärtans Dag och ska bli hockeyproffs. Han gör alla till lags och har blivit vald till kamratstödjare. André går i 7:an. Han skulle helst vilja hoppa över högstadiet. Det enda han har lärt sig är att gråta utan att det syns. André och Erik är fångar i en värld av normer, förväntningar och ideal. Vad blir priset för att få leva det liv man vill?

Kapten Klänning – från brottsfall till pjäs  Dramatikern Cristina Gottfridsson föreläser om sitt arbete med pjäsen Fallet Kapten Klänning om länspolismästaren och serievåldtäktsmannen Göran Lindberg. Identitet, genus, klass, maktordning, ordningsmakt.

Maria Johansdotter 1702. En transpersons livsöde . En transpersons livsöde. En rockstjärna på 1700-talet. Nyckelharpspelaren Maria levde sitt liv som Magnus i Stockholm. På scen finns endast en berättare, en musiker och två stolar.

Teater De Vills föreställning Stoneface/Duckface handlar om att söka efter sin identitet, om pubertetens konsekvenser, känslan av att stå utanför och rädslan över att bli avslöjad!

Vitsvit,  Ilska, anpassning, uppror! Unga Klara dramatiserar och spelas Athena Farrokhzads diktsamling Vitsvit.Identitetssökandet är som starkast i tonåren, men det upphör aldrig. Under livets gång fortsätter vi att söka efter oss själva, vilka vi är och vad vi kommer i från – vi växer in i ett samhälle.

Missa inte: KUL1415 och Kulan  på sociala medier

Kulan på facebook och twitter  tips om estetiskt lärande, kultur och kulturerbjudanden.

Elisabeth Söder

Utveckla variationen av undervisningsformer

vart-forakt-for-svaghet-foto-martin-brunn

Ingen demokratisk tillväxt utan fri kultur. Så skriver Nöjesguiden i en artikel. Journalisten Maina Arvas har sökt upp kulturombudet och läraren Lisa Eklöv. I Kärrtorps gymnasium har  nästan alla klasser i Kärrtorps gymnasium sett föreställningen Vårt förakt för svaghet, en pjäs om nazismens förakt för svaghet som också kan spåras i dagens samhälle.
Lisa menar att kulturupplevelser och skapande är kraftfulla verktyg för att resonera kring svåra frågor och påverka attityder i demokratiarbetet. Kultur är i det sammanhanget det ultimata läromedlet. Lisas och Kärrtorps gymnasiums  arbete med kultur och värdegrundsfrågor har också uppmärksammats i SVD, Teatern tacklar svåra frågor.

 

kärrtorp 1

Kulan har tidigare skrivit om Lisa och hennes arbete som kulturombud i inlägget Kulturombud kan inte ensamma dra hela lasset. Där finns bland annat Lisas presentation från en kulturombudsträff där hon berättar om hur hon arbetar med uppdraget som kulturombud. Vi var många som ville veta mer om hur Lisa arbetar med kulturuppdraget. Vi bad därför Lisa skriva en utförligare text som vi publicerar i det här blogginlägget. Lisa avslutar med att ge oss tips på hur hon tänker och agerar för att arbeta med kultur i skolans alla ämnen.

lisa

Uppdrag att didaktiskt utveckla variationen av undervisningsformer.

”Ty de diktare som är gripna av en känsla är de mest övertygande, ty de talar till samma tendenser i vår egen natur, och det är den karaktär vilken på det mest övertygande sättet speglar själens stormar och vrede som uppväcker motsvarande känslor hos oss.”

Så skriver Aristoteles i Om diktkonsten. Det är enkelt och komplext på samma gång, och kanske är det just detta som ofta gör kulturupplevelser fruktbara för lärandet?

Som kulturombud och förstelärare med uppdrag att didaktiskt utveckla variationen av undervisningsformer, har jag senaste året fokuserat på kulturupplevelser, framförallt scenkonst. Läroplanens övergripande kulturmål kombinerat med personligt intresse utgör stommen i ett undersökande av hur kulturupplevelser kan främja skolans hela uppdrag, det vill säga både kunskap och demokrati, där kultur ses som ett bland andra läromedel. I denna text beskrivs några erfarenheter och tankar kring hur kulturinslag på gymnasiet låter sig göras.

I rollen som kulturombud har jag kartlagt vilka kulturinslag som görs på skolan samt försökt få igång ett större intresse för kultur. Exempelvis har kollegor tillsammans tagit del av några föreställningar som vi sedan följt upp med workshops om hur man kan bearbeta scenkonst med elever. En utgångspunkt har varit att man inte kan leda någon dit man själv inte vill gå. Vi förutsätter att elever i alla sina olika ämnen ska gå på allt möjligt – men vill vi själva gå på sådant som i förstone kanske inte ens intresserar oss?

 

magasin 13

Kultur 

Kulturbegreppet är brett och delikat att avgränsa. Jag har främst fokuserat på scenkonstupplevelser där eleven kan ses som konsument. Eleven tar del av estetiska uttryck som framställs av professionella kulturutövare. Det handlar alltså inte om estetiska lärprocesser där eleven mer är producent av egna estetiska uttryck. Just scenkonst ser jag som en betydelsefull kontrast till elevens ordinära vardag: den konsumeras inte digitalt och inte individuellt utan alltid tillsammans som publik. Den är kroppslig och involverar olika sinnen. Den kan inte spolas fram och tillbaka utan är en autentisk situation av närvaro.  Denna skärmfria, kollektiva, omedelbara och sinnliga upplevelse försätter eleverna i en annan stämning än vanlig skola. Aktörerna, skolade i en annan tradition än vi lärare, erbjuder något utöver den ordinära skolsituationen, något som utmanar på gott och ont. Likaväl som vissa elever tycker det är underbart att komma utanför klassrummet och lära på annat sätt, tycker andra att det är flum, och därmed inte riktig skola.

 

- i läroplanen

I läroplanen för gymnasieskolanuttrycks följande:det är skolans ansvar att varje elev … kan söka sig till saklitteratur, skönlitteratur och övrigt kulturutbud som en källa till kunskap, självinsikt och glädje; kan hämta stimulans ur kulturella upplevelser och utveckla känsla för estetiska värden; har kunskaper om och insikt i centrala delar av det svenska, nordiska och västerländska kulturarvet; har förmåga att kritiskt granska och bedöma det han eller hon ser, hör och läser för att kunna diskutera och ta ställning i olika livsfrågor och värderingsfrågor.

Kultur påbjuds alltså tydligt i läroplanen, liksom i FNs barnkonvention, men varför vi ska ägna oss åt kultur uttrycks egentligen inte. Även i specifika kurser, exempelvis Naturkunskap 2 finns estetiska upplevelser med som centralt innehåll, men inte heller här uttrycks varför. Kultur och estetik verkar ha ett naturaliserat egenvärde. Likväl råder osäkerhet kring att och hur det ska ingå. Resonemangen handlar oftast om förlusten när estetisk verksamhet som eget ämne tas bort, men sällan om de grundläggande villkoren för kulturen.  Utöver kulturens eventuella egenvärde, som skolan skall överföra i form av kulturarv och traditioner, finns mer instrumentella värden: kulturen utgör ett kitt i samhället, ger oss gemensam referensram, stödjer demokratin, skänker individuell och gemensam mening, är trevligt och  stämningsskapande vilket främjar hälsa o.s.v… Men  förutom dessa generella aspekter vill jag framhålla den pedagogiska vinsten med kultur – kulturupplevelsens didaktiska värde som läromedel.

- visar kunskapssyn

Kulturupplevelser ger ofta möjlighet att praktisera en holistisk och pluralistisk kunskapssyn. Fakta och värderingar integreras där sinnlig upplevelse och teoretiskt innehåll blandas. Som lärare utmanas jag i  min kreativitet och eleven får tillfälle till metakognitivt tänkande. Om jag på allvar vill förmedla en holistisk kunskapssyn kan jag inte dela upp lärandet i först lite riktiga skolfärdigheter och sedan lite trevlig  teater. Inom skolan strävar vi efter att elever ska känna sammanhang, såväl gällande kunskapsuppdraget som demokratiuppdraget. Tidsramar och styrdokument begränsar och vi måste hitta kreativa lösningar för att maximera effekten av undervisningen, om vi ska få elever att känna meningsfullhet som resultat av ett integrerat lärande.

 

-  som läromedel

Trots resonemanget nedan om kulturens givna koppling till värdegrundsarbete, är min utgångspunkt främst att kulturinslag ska ses som ett bland andra läromedel. När jag planerar en kurs och plockar fram material går jag först igenom scenkonstrepertoaren för aktuell period. Förhoppningsvis finns någon föreställning som kan knytas till centralt innehåll, och först därefter söker jag lämpliga filmer, artiklar och avsnitt i läroboken. Traditionellt gör vi ofta tvärtom:  först ”skola” och sen blir kulturen lite trevlig illustration av det man lärt. Jag ser hellre att vi utgår från en gemensam kulturupplevelse – sen gör vi skola av det. Precis som Aristoteles redan under antiken hade insett fastnar det som berörts av känslorna. När en klass fått en känslomässig ingång till ett avsnitt kan resten  av undervisningen förankras till den. Det behöver inte alls vara fel att som final på ett tema sammanfatta med en föreställning, men jag tycker mig ha märkt att jag får med mig fler elever från början när de lockades in i ämnet med en känslomässig upplevelse som inte är ”vanlig skola”.

Men till skillnad från ”vanliga” läromedel är för- och efterarbetet än mer avgörande om kulturupplevelsen ska leda till lärande. Många elever har en förutfattad mening om kultur och blockerar sig själva. Inte sällan är det en fråga om identitet, då man anses vara en viss typ om man gillar ”teater o sånt”. Den problematiken finns inte på samma sätt när det gäller andra former av läromedel.

som betygsunderlag

Att betrakta kulturinslag som läromedel innebär för mig också att de utgör stoff vid examinationen.  Att göra skola av exempelvis en teaterpjäs innebär att vi använder pjäsen på många olika sätt och ett teaterbesök degraderas inte av att ingå i en examination – tvärtom! Bedömning av en elevs upplevelse kan inte göras, men att en pjäs blir föremål för analys i ett prov, är inte konstigare än att filmer och artiklar används i provfrågor.

Man kan tycka vad man vill om betyg överhuvudtaget och mätandet som princip. Men inom det system jag nu verkar ser jag inget problem med detta element av instrumentell syn på kulturen.

Gymnasieelever är rationella och prioriterar, vilket ingen kan klandra dem för. Jag måste möta dem där de är och inte utgå från mina egna intressen. Vi kan inte gå på en livsviktig pjäs, men sedan handlar provet om den vanliga lärobokstexten. Jag visar på kulturens värde genom att jämställa en scenkonstupplevelse med andra läromedel, låta den utgöra ett självklart stoff för undervisningen. ”Kommer det på provet?” är nog en fråga de flesta lärare känner igen. Vi kan fnysa åt att elever inte lär för livet utan för provet, men jag ser snarare provet som ett medel att visa på vikt. Prov bör alltid handla om det läraren anser vara viktigt och vara ett medel att nå djupare lärdom. Eftersom det kommer på provet måste det vara viktigt och förtjänar att repeteras.

Men måste allt bedömas? Nej, men det blir konstigt om vi gör en massa olika saker i skolan, och kultur alltid är det som undantas från bedömning.

- som del av skolans kompensatoriska uppdrag

Som pedagog ska jag leda eleven till en större värld än den kunde ha erfarit på egen hand. Det är min uppgift att varsamt leda eleven till nya rum. Men det räcker inte att bara leda eleven någonstans, då kommer kanske bara de redan kulturvana att känna sig hemma och kunna uppleva. Att avhända mig mitt pedagogiska uppdrag leder lätt till snobbism. Jag bör inte utgå från att alla kan uppleva på egen hand (men heller förstås inte underskatta eleverna!) Det finns så mycket i mångas bagage som kan blockera en upplevelse. De som känner sig alienerade eller obekanta har också rätt till en upplevelse.

Vägen till upplevelsen kan gå via uppgifter där jag med en sokratisk ansats ställer frågor som tvingar eleven att bearbeta. Det kan tyckas typiskt läraraktigt att elever alltid ska komma utrustade med en mängd frågor så fort de ska uppleva något, men det är just uppgifterna och frågorna som är nycklarna till de nya rummen. (vad som är bra uppgifter och frågor är dock en annan sak.) Om gängse ”skolform” fungerar kan det vara en väg till innehållet.

Vad gäller skolans kompensatoriska uppdrag och strävan efter likvärdighet bör kulturinslag inte göras frivilliga eller vara förlagda utanför skoltid. Kvällsföreställningar, (där elever ibland även förväntas betala en del själv) främjar inte synen på kultur som ett bland andra läromedel. Elever har tillräckligt svårt ändå att stå emot fotbollstränaren, arbetsgivaren, familjen… Visst kan det ha ett särskilt värde att besöka en teater kvällstid för att få en mer autentisk situation, och det kan dessutom vara mycket praktiskt fixande i det vanliga schemat, men frågan om hur alla, ska få del av kulturupplevelser är överordnad.

Sammanfattande tips

Som lärare letar jag oftast efter något som direkt knyter an till ett avsnitt i kursen, och som kulturombud söker jag ta vara på allt som verkar intressant. I båda fallen krävs ett visst arbete, både attitydmässigt och praktiskt, för att rama in kulturupplevelsen. Efter en del trevande och famlande tycker jag mig ha kommit fram till några principer (förmodligen självklara för många):

– Upplevelser i sig räcker inte! De måste ingå i övrig lärandekontext. Kulturupplevelser av vilket slag det än är, får inte hanteras slarvigt och bli sammanhangslösa händelser. Hur bra ett erbjudande än är, blir det inte bra om vi inte hinner för/efterbearbeta. Det riskerar då att bli just en sammanhangslös händelse.

– Informera och förankra! Skriv in i provkalender, kursplanering, övriga informationskanaler för att öka allmän kännedom. Schematekniskt blir det ofta krockar där man kan behöva avlastas och ju fler som vet om ett upplägg, desto lättare är det att involvera fler kollegor, ex mentorer, EHT, rektorer…

– Undanröj källor till grinighet! Omgivande faktorer kan vara skillnaden mellan flopp och succé. Kolla att lunchen inte drabbas, att det inte ligger prov lektionen/dagen efter. Ge kompledigt vid annat tillfälle om aktiviteten inkräktar på fritid.

– Släpp kontrollbehov! Man kan inte  själv hinna se allt i förväg, utan måste våga gå på saker osedda. Använd den tillgängliga information som finns, ex recensioner, och erkänn för eleverna att det finns  ingen garanti  att det blir superspännande. Diskutera istället frågor i förväg om vems ansvar det är att få ut något av något.

– Återanvänd! Återkom till kulturinslag om och om igen. Även ett år efteråt kan en pjäs förtjäna att refereras till. Förutom att pjäsen eventuellt växer och dess liv förlängs, skapas sammanhang för elever när samma inslag behandlas ur flera olika aspekter.

– Skapa masseffekt! Boka många klasser till samma aktivitet, det blir ett allmänt samtalsämne och skapar vi-känsla när flera klasser upplever samma sak. Kringmaterial känns roligare att sammanställa om fler klasser/fler kollegor ska nyttja det.

– Öka kulturens status! Hävda ofta relevansen för värdegrundsarbete då många anser att resurser till värdegrundsarbete oftast kan försvaras. Jämför med annat: naturvetenskapliga ämnen har både halvklasstimmar och laborationsmaterial. Ska inte humaniora få några exklusiva bitar? Föreläsare för personalen eller teambuilding med elever – en teaterpjäs kan mycket väl fylla den sortens syften.

– Bjud med kollegor! Många har erfarenhet av att kultur ofta hamnar på humaniorans  planhalva och att det alltid är samma lärare som drar iväg med elever. Inte lika givet är det exempelvis för ma/fy/ke-lärare varför och hur de ska involvera kultur. ”Klassen behöver gå tidigare från mattelektionen för att hinna till teatern, men du kan väl följa med?”, kan vara en replik som ger en öppning.

Beaktande av kritiska aspekter

Även om många i skolan är positivt inställda råder en ständig tidsbrist som gör att kulturinslag prioriteras lågt. Trots läroplanens tydliga direktiv riskerar övergripande mål som inte direkt återfinns i olika kursplaner att hamna i skymundan. Varken elever eller lärare har tid att lägga in något utöver det centrala innehållet. Det måste kännas relevant för eleven såväl ur personlig livssynpunkt som ur konkret betygssynpunkt. Och det måste vara praktiskt möjligt för läraren, sett till arbetsbelastning. Det är inte givet att jag som lärare för egen del tar del av kultur. Och om jag själv går på exempelvis teater i underhållande syfte, är det inte alls självklart att fundera på hur teater kan främja kursinnehållet, än mindre hur det ska kunna utgöra betygsunderlag.

”Det var fett ovärt.” är en typisk elevkommentar som sällan förekommer efter vanliga lektioner, men inte sällan sägs efter ett teaterbesök. Inte nog med att det krävs såväl ekonomi som tid till praktiskt organiserande, för- och efterarbete – det är också en mental press att legitimera aktiviteten. Som lärare måste jag vara trygg i min uppfattning och syftet med aktiviteten för att orka med både det praktiska fixandet och det mentala ansvaret. Även om jag inser att jag inte kan ansvara för vad alla får ut, tar jag ändå åt mig om jag märker att kulturupplevelsen inte föll i god jord.

Kultur har ingen gräddfil utan måste tåla samma kritiska förhållningssätt som skolans övriga verksamhet. Skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, vilket automatiskt ger exempelvis naturvetenskapliga ämnen en fördel. Det är svårare att visa hur en surrealistisk performance-föreställning platsar i en sådan kontext. Samtidigt förväntas skolan ligga i tiden och hantera allt. Visserligen ska jag utveckla individens egenart, men jag ska också skola henne i akademisk form, en form som ibland är motsatt kulturens ”flummiga” karaktär. Flumstämpeln är för mig inget negativt, men det finns ingen riktigt bra term för den omätbara, icke-kvantitativa estetiken som rymmer subjektivitet och känslor. Gymnasieskolan, som på de flesta håll är strikt kursutformad, har av naturliga skäl olika läger i fråga om kultur. Men även lärare respektive kulturutövare är skolade inom olika traditioner och det är långtifrån självklart att vi förstår varandras villkor och utgångspunkter. För att nå varandra, vare sig det gäller inom skolan eller gentemot externa aktörer, tror jag en del av lösningen är att våga ifrågasätta kulturens egenvärde och mer krasst se vad kulturen tillför lärandet och hela skolans uppdrag.

 

Lisa Eklöv, kulturombud,  förste lärare i filosofi och naturkunskap på Kärrtorps gymnasium

Missa inte:

Kulan på  facebook och twitter där finns tips om estetiskt lärande, kultur  och kulturerbjudanden.

På KUL1415 skola finns information om bok- webb och scenprojektet, Mitt Stockholm, där finns också lärarguider och filmer om estetiskt lärande.

KUL1415 i skolan är en öppen facebookgrupp där vi delar med oss av hur vi arbetar med Mitt Stockholm och temat, envishet och mod, långt borta och nära och gränser

Elisabeth Söder