Författaren och läraren Annelie Drewsen reflekterar över vad som krävs för ett lyckat Skapande skola projekt med nyanlända elever. Annelie utgår från sina erfarenheter av författarbesök.
Nyanlända elever i skolan har samma rättigheter som alla andra elever. De har också specifika behov som skolan ibland behöver ta särskild hänsyn till i undervisningen och i hela sin organisation. Det är glädjande att skolledare, huvudmän och politiker alltmer inser detta. Samtidigt är det inte ovanligt att de nyanlända eleverna enkelt glöms bort i olika sammanhang. Deltagande i kulturella aktiviteter är ett sådant. I värsta fall får inte ta del av samma aktiviteter som sina skolkamrater. Det händer också att de får följa med på en redan planerad aktivitet, utan att någon särskild hänsyn tas till deras behov och förutsättningar.
Det bästa är förstås om skolan inkluderar de nyanlända eleverna från början och ser till att de får den stöttning som behövs för att delta i och ta del av kulturella uttryck. Endast då kan skolan leva upp till sitt ansvar att alla elever efter grundskolan ”kan använda och ta del av många olika uttrycksformer såsom språk, bild, musik, drama och dans samt har utvecklat kännedom om samhällets kulturutbud”.
Det borde vara självklart att de nyanlända elever får gå på teater, ta emot författarbesök, möta professionella musiker och uttrycka sig i dans i samma utsträckning som andra elever. Men då krävs att alla som är involverade, från lärare och skolledare till kultursamordnare och kultutövare, synar sin egen inställning till och verksamhet för till nyanlända barn och ungdomar och gör de anpassningar som behövs.
Sex förutsättningar för ett lyckat författarsamarbete
Som författare av lättlästa böcker med erfarenhet av att undervisa nyanlända elever i svenska som andraspråk har jag varit inbjuden till ett antal författarbesök och Skapande skola-projekt med nyanlända elever i olika åldrar. I exemplet utgår jag från ett samarbete med en förberedelseklass på Hjulsta grundskola och läraren Viveka Bergh vårterminen 2016. Jag besökte gruppen vid tre tillfällen och eleverna skrev berättelser som sedan sammanställdes i en bok, inom ramen för Skapande skola.
1. En engagerad lärare och goda förberedelser
Det här är inget specifikt för nyanlända elever, utan gäller alla författarbesök. Det är fantastiskt att kliva in i ett klassrum där eleverna har förberett sig genom att läsa någon av ens böcker, kanske funderat ut frågor och dessutom är förväntansfulla på vad som ska hända. Varje gång det sker är förklaringen en engagerad lärare.
En stor del av förberedelserna har skett i klassrummet, men en del handlar om att kommunicera med författaren. Det är särskilt viktigt när det handlar om nyanlända elever. För att mitt besök ska bli så givande som möjligt vill jag veta vilka elever jag kommer att träffa. Hur gamla är det? Hur länge har de varit i Sverige? Vilka språk talar de? Vad har de läst? Vad vill de skriva? Finns det några särskilda behov? Hur lång är lektionen? Skriver de på dator eller papper? Utifrån den informationen planerar jag mitt arbete och försöker anpassa upplägget efter elevernas behov och lärarens önskemål. Jag brukar till exempel alltid ha en powerpointpresentation med bilder som stöd för det jag säger, och försöker repetera några fraser på elevernas språk inför besöket.
Viveka och jag hade haft kontakt via mejl för att resonera kring hur vi skulle lägga upp projektet och jag visste ganska mycket om eleverna här jag kom dit. De flesta var från Afghanistan, men där fanns även elever från Syrien, Bulgarien och Marocko. Nästan alla var ensamkommande och det fanns ett par elever som inte kunde läsa och skriva. När jag kom till klassrummet kunde jag se att Viveka hade förberett besöket genom att läsa en av mina böcker och skicka hem information om besöket till vårdnadshavarna.
2. Rätt kompetens och verktyg på plats utifrån elevernas behov
Nyanlända elever har rätt till studiehandledning på modersmålet. På många skolor finns studiehandledarna på plats under lektionerna och bör givetvis vara med även under författarbesök och Skapande skola-projekt, om möjligheten finns. Det kan även handla om att eleverna har tillgång till rätt verktyg, som datorer, surfplattor, lexikon eller annat material. Informera även författaren om detta in förväg.
När jag kom till Vivekas klass fanns studiehandledaren Shideh Hadjithomas där. Hon talade persiska och kunde tala med de daritalande pojkarna från Afghanistan. Eftersom Viveka talade arabiska kunde hon själva översätta till de syriska eleverna och jag själv fick nytta av mina kunskaper i både spanska och engelska. Att Shidhe fanns med under alla besöken var en förutsättning för att vi skulle kunna få alla elever att skriva något.
3. En bra start och fokus på här och nu
Att första intrycket är viktigt vet alla. Det gäller både det intryck författaren får av skolan och det intryck eleverna får av författaren. Att bli mött i entrén, erbjuden att hänga av sig kläder och en kopp kaffe är trevligt. Jag vet att det kan vara ont om tid att ta emot besökare i skolan, men se till att någon tar emot och visar författaren rätt.
Samma sak gäller när lektionen ska börja. Jag föredrar att läraren hälsar mig välkommen och lämnar över ordet, och sedan går och sätter sig bland eleverna. Sedan vill jag att både elever och lärare är fokuserade på den tid vi tillbringar tillsammans. Ibland har jag faktiskt fått säga till lärare att sätta sig ner och lyssna. En lärares oro eller nervositet sprider sig omedelbart till eleverna. Kliv in endast om författaren ber om det eller om det är uppenbart att hen behöver hjälp med ordning eller att genomföra en aktivitet.
Jag inleder alltid mina författarbesök med att be alla i rummet att presentera sig. När det är nyanlända elever brukar jag be dem att säga sitt namn, vilka språk de talar om vilken idrott de gillar. Jag presenterar mig själv först för att visa vad jag menar, sedan får eleverna göra samma sak. Även om det tar en stund är det värdefullt att höra alla elever prata. Dels får jag en kontakt med alla, dels får jag en känsla för hur mycket svenska de kan. Läraren och andra vuxna i rummet får presentera sig på samma sätt som eleverna.
I Vivekas klass var det under presentationen som jag förstod att hon talade arabiska. Det blev också tydligt vilka som knappt förstod någon svenska och vilka som hade mycket att säga. Det är bra att ha koll på det när man ska jobba med en grupp vid flera tillfällen.
4. Rimliga mål utifrån elevernas förutsättningar
Ska alla skriva en berättelse eller en dikt? Vad ska den handla om? Vad händer om någon inte vill eller kan skriva? Det är frågor som man måste ställa sig inför varje samarbete mellan lärare och författare. Just när det gäller nyanlända elever finns ytterligare en fråga som i alla fall jag ställer mig: Ska de skriva självbiografiskt eller inte?
Min fasta övertygelse är att jag aldrig kan tvinga någon att skriva om sitt eget liv. Det måste vara ett eget val. Samtidigt vet jag att många elever inget hellre vill än att berätta. De har hur mycket som helst inom sig och behöver få uttrycka det, och kanske även få en läsare eller lyssnare. Därför tycker jag ofta att den bästa varianten är att låta eleverna själva välja. Jag kan ge dem verktyg att skriva texter som är spännande och berör, sedan kan jag överlåta åt eleverna att välja vad den texten ska handla om.
För somliga kommer en mening att vara ett stort steg framåt, medan andra snabbt fyller fyra sidor med text. Som författare lägger jag ingen värdering i hur mycket eleverna skriver, utan att de kan uttrycka sig i någon form.
I Vivekas grupp fanns elever som inte kunde skriva, men också elever som hade ett enormt driv att uttrycka sig i text. Några ville skriva om sina egna erfarenheter medan andra inte ens ville tänka på vad de hade varit med om. Vi bestämde oss för att låta skrivuppgiften vara öppen och att fokusera på berättande snarare än skrivande, för att alla skulle kunna delta.
5. Lyhördhet för elevernas behov och uttryck
När skrivandet väl är igång är min främsta målsättning att alla ska skriva något. Ofta kommer de flesta igång på egen hand, men det finns alltid några som behöver lite extra stöd. Här är det utmärkt om det finns flera vuxna på plats som kan hjälpas åt. En elev kanske bara behöver hjälp att finna rätt ord på svenska. Då kan studiehandledaren hjälpa till. En annan har inte riktigt förstått vad man ska göra. Då kan läraren förklara. En tredje kanske sitter och är helt nollställd inför alltsammans. Då kan författaren hjälpa till att hitta något att skriva om. Jag brukar börja med att prata lite med eleven om något helt annat än det vi skriver om. Ofta dyker någon liten detalj upp, som kan vara utgångpunkt för skrivandet.
I Vivekas klass såg jag en pojke som ställde sig med sitt papper mot världskartan på väggen. Han skrev och skrev. Jag betraktade honom. Det visade sig att han skrev om sin flykt från Syrien, och behövde kontrollera namnen på alla länder han hade passerat.
När jag gick till nästa elev, som inte kunde skriva och därför hade ett blankt papper framför sig, frågade jag varifrån han kom.
– Marocko, svarade han.
– Kom, sa jag och gick till världskartan. Jag tog med hans tomma papper och vi började prata om platserna och personerna. Han kunde ytterst lite svenska, men det visade sig att han hade varit en längre period i Spanien. Eftersom jag kan spanska hade vi plötsligt ett gemensamt språk. Han berättade om familjen och bästa kompisen som var kvar i Marocko, om tiden på centret för ungdomar i Spanien och om hur han kom till Sverige. Jag skrev det han sa, fast på svenska. Efter en liten stund vid kartan hade pappret fyllts med pojkens ord, utan att han hade använd pennan. Men han hade berättat. Därefter bad jag honom rita sin vän, och han tog upp blyertspennan och började rita.
6. En gemensam slutprodukt och en uppmuntrande publik
När man arbetar men skrivande i skolan är det ofta läraren som är mottagare, även om bloggar och andra typer av publicering naturligtvis också förekommer. I samband med Skapande skola-projekt kan det vara roligt att skapa en mer bestående produkt av texterna. Att låta trycka upp en bok med elevernas texter vara ett sätt att bekräfta att deras uttryck har ett värde även utanför klassrummet. Flera gånger har jag varit inbjuden till bokrelease i klassrummet. Salta pinnar, saft och musik skapar feststämning och alla elever får ta emot var sitt exemplar av klassens bok under högtidliga former. Om rektor, bibliotekarie, föräldrar och andra intresserade kan vara med blir det extra festligt. Kanske håller någon ett tal?
I Hjulsta hade Viveka sammanställt elevernas texter och bilder i en bok. Texterna handlade om allt från flykten och huset hemma i Afghanistan till en utflykt med klassen och en läskig historia om en mörk skog. Jag bidrog med ett förord.
På releasen fick alla elever varsitt exemplar och jag välkomnade dem som författarkollegor. Eftersom det var eid blev det inte snacks, men väl en afghansk sång framförd av en elev. Självklart hamnade ett par exemplar av boken i skolbiblioteket. Jag såg till att få mitt eget exemplar signerat av alla författare.
De nyanlända elevernas röster behövs
När jag gick hem från bokreleasen bar jag med mig berättelserna från var och en av eleverna i Vivekas klass. Jag hade också en märklig känsla av att ha klivit rakt in i en av mina egna böcker. Då hade jag precis skrivit klart manuset till ”Dagboken”. Den handlar om Tarek, som är ensam i Sverige och brottas med det svenska språket. Hans lärare tjatar om att verbet ska vara på andra plats medan hans huvud är fullt av minnesbilder från kriget han flytt från. Men så kommer en vikarie som kan hans språk, arabiska. Det blir en öppning mellan dem som gör att han till sist känner sig sedd. Försiktigt provar han att skriva på svenska.
Viveka var precis som den läraren och tillsammans fick vi alla hennes elever att uttrycka något på svenska. När jag arbetade som lärare fick jag varje dag vara med när unga människor fann sin röst på svenska. Som författare får jag då och då kliva in i klassrummet och se när det sker. Det är fortfarande lika stort varje gång.
Jag hoppas att fler som arbetar med kultur i olika former inser det, och söker nya former för att samarbete med nyanlända barn, ungdomar och vuxna. Lika självklart som det är med lättläst litteratur borde det vara med teater, utställningar, film och musik på lätt svenska. Genom att bjuda in fler till kulturens rum kan vi på sikt bredda de konstnärliga uttrycken – och det kan mycket väl ta sin början i skolan.
Annelie Drewsen, författare
Kulan på Facebook och t
witter , kulturerbjudanden och tips på hur du kan arbeta med estetiskt lärande.
Elisabeth Söder, elisabeth.soder@stockholm.se
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}
;void(0);){kind=link}