Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
clowner utan gränser

Inspiration från Kolla Kultur

KUFV015_Affisch_Kolla_kultur_A3_Utskrift (002)

På Kolla Kultur visar vi hur förskolan och skolan kan vara den plats som möjliggör alla barns lika rätt till konst- och kulturupplevelser.

Vår  konferencier Robert Fux ledde oss genom ett program med utdrag ur aktuella scenkonstproduktioner, presentationer av konst- och kulturprojekt från förskola och skola samt inspirationsförläsningar.”

Det här inlägget ger en glimt av vad vi fick uppleva den 20 september. Fler inlägg från Kolla Kultur 2018 kommer.

I foajéerna fanns stadens kulturaktörer på plats och bjöd in till medskapande och dialog genom till exempel rundabordssamtal, livekonst och olika former av workshops och prova på-aktiviteter.

Vi hade den stora äran att ha Robert Fux som konferencier under dagen. Robert Fux är skådespelare, inspiratör och dragartist.

Ett samarbetsprojekt som väcker och utmanar det musiska sinnet hos både barn och vuxna.

Ensemble Yria och kultursekreterare Annica Malmborg från Skärholmen delar med sig av hur en kulturaktör och stadsdel kan samverka i ett projekt som ger effekt i det längre perspektivet och utmanar vårt helhetstänk. Projektet innefattar både sinnrika kulturupplevelser och inspirerande fortbildning för alla på förskolan.

Konsten att möta människor på deras premisser

Clownprofessorn Nalle Laanela berättar om internationella projekt som Clowner utan gränser medverkar i .
Kortfilm från arbete i Bhutan visas i filmen .

Small steps, long roads

A reflection on knowledge, power and art as navigation.  Josette bushell-mingo OBE/ Regissör, skådespelare, sångerska, och konstnärlig ledare på Riksteaterns Tyst Teater.Winner of the Grannevik Theatre Stipendium 2018 Konstnärsnämden, Visiting professor Coventry university – Diversity studies, UK

I nästa inlägg på Kulanbloggen får fler inspirationsfilmer från Kolla kulturdagen

/Elisabeth Söder

Dans och musik inspirerar till dialog, väcker känslor och knyter band

Zebradagen har blivit en återkommande tradition för oss som vill uppleva dans och få tips på hur vi kan använda det i undervisningen.  Denna dag var det fokus på hur vi kan använda scenkonst för asylsökande och ensamkommande barn och ungdomar som ett redskap för integration. odissity

Eftermiddagen på Zebra dans  började med att vi såg föreställningen Vi är grannar nu för barn mellan 6-9 år. Med utgångspunkt i indisk klassisk dans, flamenco och västafrikansk dans gestaltade dansgruppen Odissi grannliv, frivilliga och ofrivilliga möten i trånga hissar, vindlande vindstrappor och ute på gården. Att det kan vara både lätt och svårt att lära känna varandra och det finns oändligt många sätt att hoppa hage och att säga hej på. Inför framtagande av föreställningen bjöd Odissi in klasser i Handen och Västerhaninge med många nyanlända elever. Klasserna fick brevväxla med varandra innan de tillsammans såg en provföreställning av Vi är grannar.

Zebradagen 5zebradagen8Efter föreställningen fick barnen fundera på den första känslan när de tänkte på ett hem, eller att flytta och gestalta det i en känslolåda. Som dansarna sa: ”Det händer något när man kommer utanför ett A:4 papper”.

Barnen fick också göra en dansworkshop där de fick prova på att dansa indiskt, flamenco och västafrikanskt. Föreställningen avslutas med en kort dansverkstad vilket vi också fick prova på. Gruppen Odissi finns att boka på Kulan.


Vi ser filmen Väntan av koreografen Benno Voorham som bygger på ett projekt med asylsökande barn mellan 11-16 år. Barnen får delta i olika workshops som blandar dans, improvisation och arkitekturpedagogik. Dansare och konstpedagoger arbetar med grupperna under några helger. På ArkDes  /Arkitektur och designmuseet arbetar barn och pedagoger med att bygga, rita och reflektera på olika teman som drömmar, känslor, minnen och väntan. De får arbeta med improvisation och dansövningar. Missa inte att titta på filmen som verkligen tar fasta på temat för eftermiddagen: dans kan inspirera till dialog, väcka känslor och knyta band.

Katarina Rodopoulos från Clowner utan gränser berättar om möten med barn i flyktingläger på Lesbos. I början funderade clowngruppen mycket på om det var okey att skämta när det största problemet var att barn och vuxna frös och saknade mat. Skulle det väcka jobbiga känslor om de hade med resväskor i föreställningen etc med tanke på att de kanske inte ens fått med en resväska i flykten etc. Men alla analyser i gruppen bottnade till slut i att det viktiga var att låta barn få vara barn en stund, ge barn och vuxna lite andrum, sluta tänka på vardagen en stund och sprida skratt och hopp. Det enda de var tvungna att ändra på i föreställningen i flyktinglägret på Lesbos var att trummorna måste bort och ersättas med gitarrer. Flyktingarna var så ljudkänsliga.

Zebradagen2Eftermiddagen avslutades med Ulrika Törnqvist, teaterpedagog. Om Ulrika fick bestämma skulle vi börja med dans och drama som språkintroduktion. Istället för att läsa om hur det går till hos tandläkaren, hur vi beter oss i tunnelbanan, på restaurangen kan vi leka situationerna. Vad finns i ett väntrum? Hur beställer jag mat på restaurangen? Små lätta övningar som snabbt bygger upp en gemenskap med mycket skratt alla kan vara med trots att en del är analfabeter. Ulrika menade också att vi inte skulle fundera så mycket på vad eleverna hade med sig, barnen har sina trauman men det är hjälper inte eleverna att vi tycker synd om dem, att vi gråter framför dem. Vi får inte glömma att Sverige står för hopp och förtröstan så på med den glada minen i bemötandet, visa på de goda krafterna i samhället och få eleverna att fortsätta kämpa genom de frön du sår.

/Elisabeth Söder

Tankar från barn och unga om Stockholms kulturutbud

Utforskandet av barns och ungas upplevelser och tankar om kulturutbudet i Stockholm fortsätter!

Nu har vi träffat 45 förskolebarn och kan konstatera att föreställningen Spåras  icke-linjära handling återspeglas i barnens sätt att berätta. Somliga moment i föreställningen har satt djupa spår och minnesbilder återges in i minsta detalj, ofta med hela kroppen till hjälp. Andra delar är mer diffusa, barnen är inte alltid överens om vad som utspelats och de olika scenerna återberättas som fragment, ibland utan inbördes relation och ibland med. Men det är påtagligt att känslan av att vara en del i föreställningen verkligen gjort intryck! Det är också tydligt att tidigare kulturupplevelser påverkar barnens förväntningar på föreställningen, och att det i varje upplevelse skapas nya, inför kommande kulturevenemang.

Nu är vi ute och träffar mellanstadiebarn. Under höstlovsveckan spelades Dotterbolagets föreställning Håll mitt hjärta på ungdomsgårdarna i Husby, Rinkeby och Kista. Håll mitt hjärta är en clownföreställning om kärlek och vänskap och barnen tycker också att den handlar om händer, arghet, dans, döden och stress. De uttrycker vidare att teaterföreställningen även handlar om att ha tålamod och att våga säga det man egentligen känner. Hittills har vi samtalat med ett trettiotal barn. Majoriteten av dem har flera positiva erfarenheter av tidigare kulturevenemangen som de mött, både på sin fritid och under skoltid. De har många tankar om kulturens betydelse och varför man ska ta del av exempelvis teater. Intressanta diskussioner har förts mellan barnen både om hur utbudet väljs och hur det skulle kunna väljas. Under samtalen har barnen därtill berättat om hur evenemang, som de ska få ta del av, presenterade för dem och barnen uttrycker tydliga önskemål och funderingar om vad mer de skulle önska angående detta. Snart börjar sammanställnings- och analysarbetet. Det ska bli spännande – vi har fått så mycket klok input från barnen!

/Manilla Ernst, Moa Wester och Ylva Lorentzon – Centrum för barnkulturforskning

 

Här kan du läsa Manillas , Moas och Ylvas  tidigare  blogginlägg om barn och ungas tankar om kultur.   De har fått i uppdrag av Kulan  att genomföra en studie för att få en bild av barns och ungas upplevelser och tankar om kulturutbudet i Stockholm. Projektet görs i samarbete med Centrum för barnkulturforskning (CBK), Stockholms universitet.

Dotterbolaget har också skrivit ett intressant blogginlägg  på Kulan om en resa till Burma för att tillsammans med Clowner utan gränser  spela föreställningar på ett barnhem. Hur kommunicerar man när man inte har något gemensamt språk med publiken?

/Elisabeth

Med kroppen som gemensamt språk

Om att spela utan ord, om kärlek till taskspeleri.

När jag gick en masterutbildning i Physical comedy på Stockholms Dramatiska högskola (fd teaterhögskolan) var en del i utbildningen var att åka med biståndsorganisationen Clowner utan gränser och spela föreställningar på barnhem i Burma.

När man spelar i ett land där man inte har något gemensamt språk med publiken, tja då får man ta till kroppen, trick och akrobatik är inte språkberoende. Det var Stacey Sachs, Axel Adlercreutz och jag som skulle åka till Burma. Både jag och Stacey är skådespelare, vi är vana att berätta historier och gestalta karaktärer. Hur berättar men en historia utan gemensamt språk och utan gemensamma kulturella referenser? Vi är ju bra på att möta barnen och gestalta situationer men vad skulle vi skådespelare arbeta med för material?Vi kunde inga trix och när vi försökte oss på akrobatik bröt tappade jag Stacey så hon bröt revbenet. Axel är magiker, för honom var det lätt att hitta material och snart fick vi vara med i hans maginummer.

Jag kom på att jag kunde cykla enhjuling när jag var tonåring så iväg och köpa en. Cykla gick ju bra men jag kunde ju inga tricks så jag tränade timme ut och timme in på min bakgård, Tja vid 42 års ålder lärde jag mig hoppa på enhjuling och ett snyggt tricks som bara funkar varannan gång. ; )

En föreställning behöver en värld och karaktärer som på något sätt är igenkänningsbara. Vi valde att vara skolbarn och fixade skoluniformer för de har de i Burma. Det var bara det att när vi kom dit så såg det inte alls ut som de europeiska uniformerna vi hade som förebild, så kan det går. Eftersom Burma är en militärdiktatur så ville vi leka med en karaktär som stod för det aktoritära, en högstausperson och antagonist. Det blev en lärare, en super kolerisk och korkade lärare med Grocuho Marx mask, (ni vet den där billiga masken med glasögon, näsa och mustasch) Läraren babblar oavbrutet på någon slags låtsasnorrländska, helt omöjligt att förstå, han är oerhört arg och sen trillar han omkull eller blir lurad, barnen skrattar gott. Och jag har väldigt roligt när jag spelar honom.

Det blev en föreställning, och en bra sådan och nu har vi alltså tagit upp den igen och börjat spela den i Stockholm. Vi spelar i parklekar och på skolor. Eftersom föreställningen är gjord för att det skall gå flyga med så har lite rekvista, tre resväskor en vagn med ljudanläggning och så enhjulingen, vi turnerar med SL. Vi var lyckliga när vi travade på längs vägkanten mot nästa gigg, det gav liksom en frihetskänsla att resa så lätt, och en skön taskspelar feeling, att vara en del i en låååång tradition av artister som går längs vägen med en väska full av tricks…

Att få någon att skratta kan ju låta banalt och som någonting som bara räcker för stunden, men skratt kan vara en förlösning för många känslor och ett gott skratt sitter kvar länge i både kropp och minne.

Camilla Persson
Dotterbolaget

Kanske något för Höstlovet och alla stunder som behöver muntras upp? Föreställningen som spelades i Burma heter The Macks och går fortfarande att boka / Elisabeth