Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
Dotterbolaget

En föreställning om att våga

Camilla Persson från Dotterbolaget gästbloggar om Oj nu blev jag blyg, en clownföreställning som vill uppmuntra barn att våga lite mer.

Foto av två clowner som står framför en mikrofon

Bearbeta skämsminnen

Att göra bort sig, att skämmas, att bli blyg…
Ibland när jag kommer att tänka på något tillfälle då jag gjort bort mig så börjar jag sjunga, humma lite, bara för att det är så jobbigt att tänka på så min hjärna genast försöker få mig att tänka på något annat. Humma kan jag men jag är dålig på att sjunga, ibland känner jag mig helt hjälplös inför min egen oförmåga. Nu har jag bearbetat mina skämsminnen genom att göra föreställningen Oj, nu blev jag lite blyg. Jag valde två skådespelare/clowner som är bra både på att sjunga och dansa så de säkert skulle lyckas på slutet.

Skillnaden mellan att vara blyg och skämmas?

Någon klok sa: Att skämmas är att slå ner ögonen för att man inte vill, att vara blyg är att slå ner ögonen för att man vill men inte vågar. Kanske stämmer det?  Men det ena kan väl också gå in i det andra och ibland kan kanske man blir så blyg så man inte längre vill. Claes som spelar en av karaktären (Lage)  i föreställningen Oj nu blev jag blyg ska sjunga fel i början av föreställningen, högt och falskt, fast det var meningen så skämdes han ändå och vill genast avbryta sången efter han sjungit fel. Jag fick mana på: – Sluta inte sjunga, fortsätt sjunga så där falskt länge innan du avbryter dig! Det blir pinsamt! Men barnen i publiken är peppiga, “-Kom igen Lage, vi hjälper dig”.  När Lage äntligen vågar sjunga så vågar inte Missin. hennes svenska är inte så bra och hon kanske kommer uttala ord fel. Barnen hejar på Missin också – ”Vi lovar vi ska inte skratta”.

Inför föreställningen

Vi har haft så väldigt roligt och tramsat mycket under repetitionerna. Mellan Lage och Missins sångförsök så spelar de sketcher om andra som på något sätt gjort bort sig med rösten. Det har varit befriande att göra korta roliga sketcher mitt i pjäsen. Vi har haft så många uppslag och valt bort nästan mer än hälften, man hinner inte så mycket på 35 min. Men vi hinner såklart med ett slut där Lage och Missin lyckas, barnen jublar.

Caroline Romare har gjort scenografi och kostym. Jag tyckte barnen skulle få något snyggt. Jag googlade loss på Wes Anderson bilder och på rutiga 60 tals-kostymer. Det kanske inte är de färger barnen tycker allra bäst om. Det är ofta rosa ljusblått och lila som gäller när man är sex sju – år.  Men jag tror ändå de ser och känner estetiken att allt är noga utvalt av Caroline och barnen uppskattar definitivt  alla luckorna som finns i scenografin. Caroline berättade att hon som liten bestämde sig för att hon ville bli scenograf när hon såg Beppes godnatttstund (för er som är för unga för att ha sett, så var det en stor man som låg i en jättesäng och i sänggaveln fanns det luckor där det bodde dockor.)  Kanske kommer någon liten person att vilja bli scenograf av att se Oj nu blev jag lite blyg. Kanske våga någon lite mer, kanske slipper någon gå hemma och humma för att de skäms.

Information om föreställningen

En föreställning som leker med ljud, röst och sång. Om att våga ta plats och göra sin röst hörd. Om hur blyg man kan bli och hur pinsamt det kan kännas när det blir fel. För de flesta av oss upplevs rösten som något identitetsskapande, något nästan privat, trots att vi använder den i nästan alla offentliga sammanhang för att kommunicera med andra. För många av oss är det konstigt när vi hör vår egen röst inspelad. När vi sjunger fel eller låter konstigt så skäms de flesta av oss. Behöver det vara så? Och vad gör man med sin skam?

I anslutning till föreställningen går det att boka workshopen, Gör din röst hörd
Föreställningen Oj nu blev jag lite blyg har Kulanpremie

Camilla Persson Dotterbolaget
Föreställningsfoto: Sigyn Stenqvist

Tankar från barn och unga om Stockholms kulturutbud

Utforskandet av barns och ungas upplevelser och tankar om kulturutbudet i Stockholm fortsätter!

Nu har vi träffat 45 förskolebarn och kan konstatera att föreställningen Spåras  icke-linjära handling återspeglas i barnens sätt att berätta. Somliga moment i föreställningen har satt djupa spår och minnesbilder återges in i minsta detalj, ofta med hela kroppen till hjälp. Andra delar är mer diffusa, barnen är inte alltid överens om vad som utspelats och de olika scenerna återberättas som fragment, ibland utan inbördes relation och ibland med. Men det är påtagligt att känslan av att vara en del i föreställningen verkligen gjort intryck! Det är också tydligt att tidigare kulturupplevelser påverkar barnens förväntningar på föreställningen, och att det i varje upplevelse skapas nya, inför kommande kulturevenemang.

Nu är vi ute och träffar mellanstadiebarn. Under höstlovsveckan spelades Dotterbolagets föreställning Håll mitt hjärta på ungdomsgårdarna i Husby, Rinkeby och Kista. Håll mitt hjärta är en clownföreställning om kärlek och vänskap och barnen tycker också att den handlar om händer, arghet, dans, döden och stress. De uttrycker vidare att teaterföreställningen även handlar om att ha tålamod och att våga säga det man egentligen känner. Hittills har vi samtalat med ett trettiotal barn. Majoriteten av dem har flera positiva erfarenheter av tidigare kulturevenemangen som de mött, både på sin fritid och under skoltid. De har många tankar om kulturens betydelse och varför man ska ta del av exempelvis teater. Intressanta diskussioner har förts mellan barnen både om hur utbudet väljs och hur det skulle kunna väljas. Under samtalen har barnen därtill berättat om hur evenemang, som de ska få ta del av, presenterade för dem och barnen uttrycker tydliga önskemål och funderingar om vad mer de skulle önska angående detta. Snart börjar sammanställnings- och analysarbetet. Det ska bli spännande – vi har fått så mycket klok input från barnen!

/Manilla Ernst, Moa Wester och Ylva Lorentzon – Centrum för barnkulturforskning

 

Här kan du läsa Manillas , Moas och Ylvas  tidigare  blogginlägg om barn och ungas tankar om kultur.   De har fått i uppdrag av Kulan  att genomföra en studie för att få en bild av barns och ungas upplevelser och tankar om kulturutbudet i Stockholm. Projektet görs i samarbete med Centrum för barnkulturforskning (CBK), Stockholms universitet.

Dotterbolaget har också skrivit ett intressant blogginlägg  på Kulan om en resa till Burma för att tillsammans med Clowner utan gränser  spela föreställningar på ett barnhem. Hur kommunicerar man när man inte har något gemensamt språk med publiken?

/Elisabeth

Med kroppen som gemensamt språk

Om att spela utan ord, om kärlek till taskspeleri.

När jag gick en masterutbildning i Physical comedy på Stockholms Dramatiska högskola (fd teaterhögskolan) var en del i utbildningen var att åka med biståndsorganisationen Clowner utan gränser och spela föreställningar på barnhem i Burma.

När man spelar i ett land där man inte har något gemensamt språk med publiken, tja då får man ta till kroppen, trick och akrobatik är inte språkberoende. Det var Stacey Sachs, Axel Adlercreutz och jag som skulle åka till Burma. Både jag och Stacey är skådespelare, vi är vana att berätta historier och gestalta karaktärer. Hur berättar men en historia utan gemensamt språk och utan gemensamma kulturella referenser? Vi är ju bra på att möta barnen och gestalta situationer men vad skulle vi skådespelare arbeta med för material?Vi kunde inga trix och när vi försökte oss på akrobatik bröt tappade jag Stacey så hon bröt revbenet. Axel är magiker, för honom var det lätt att hitta material och snart fick vi vara med i hans maginummer.

Jag kom på att jag kunde cykla enhjuling när jag var tonåring så iväg och köpa en. Cykla gick ju bra men jag kunde ju inga tricks så jag tränade timme ut och timme in på min bakgård, Tja vid 42 års ålder lärde jag mig hoppa på enhjuling och ett snyggt tricks som bara funkar varannan gång. ; )

En föreställning behöver en värld och karaktärer som på något sätt är igenkänningsbara. Vi valde att vara skolbarn och fixade skoluniformer för de har de i Burma. Det var bara det att när vi kom dit så såg det inte alls ut som de europeiska uniformerna vi hade som förebild, så kan det går. Eftersom Burma är en militärdiktatur så ville vi leka med en karaktär som stod för det aktoritära, en högstausperson och antagonist. Det blev en lärare, en super kolerisk och korkade lärare med Grocuho Marx mask, (ni vet den där billiga masken med glasögon, näsa och mustasch) Läraren babblar oavbrutet på någon slags låtsasnorrländska, helt omöjligt att förstå, han är oerhört arg och sen trillar han omkull eller blir lurad, barnen skrattar gott. Och jag har väldigt roligt när jag spelar honom.

Det blev en föreställning, och en bra sådan och nu har vi alltså tagit upp den igen och börjat spela den i Stockholm. Vi spelar i parklekar och på skolor. Eftersom föreställningen är gjord för att det skall gå flyga med så har lite rekvista, tre resväskor en vagn med ljudanläggning och så enhjulingen, vi turnerar med SL. Vi var lyckliga när vi travade på längs vägkanten mot nästa gigg, det gav liksom en frihetskänsla att resa så lätt, och en skön taskspelar feeling, att vara en del i en låååång tradition av artister som går längs vägen med en väska full av tricks…

Att få någon att skratta kan ju låta banalt och som någonting som bara räcker för stunden, men skratt kan vara en förlösning för många känslor och ett gott skratt sitter kvar länge i både kropp och minne.

Camilla Persson
Dotterbolaget

Kanske något för Höstlovet och alla stunder som behöver muntras upp? Föreställningen som spelades i Burma heter The Macks och går fortfarande att boka / Elisabeth