Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
dramapedagog

Hundraåttio berättelser med utgångspunkt i personliga föremål

”Mamma, hoppas vi träffas en gång till”. Det är Ashos hjärtskärande ord och de går inte värja sig mot. Hon flydde ensam från Somalia till Sverige endast 13 år gammal. Hennes mamma är kvar i hemlandet och sålde sitt hus för att Asho skulle kunna fly till ett drägligare liv i Sverige, till sin syster som redan bodde där. När Asho kom till Märsta kunde hon inte läsa eller skriva och det var där jag träffade henne.

EPSON MFP image

Jag är scenberättare och dramapedagog och ledde ett projekt med målet att få nyanlända barn och ungdomar att skapa berättelser med utgångspunkt i personliga föremål. Ett språk- och identitetsprojekt.Första gången jag träffade Asho hade hon med sig ett papper där en berättelse om hennes mamma var nedskriven. Asho hade berättat, systern hade skrivit då Asho var analfabet. Men längst ner hade hon ritat två gråtande kvinnor. Den ena var Asho, den andra hennes mamma.

Du får bara ta med ett föresmål , vad skulle du välja?

Hundraåttio berättelser med utgångspunkt i personliga föremål

Bloggbild1b

På bilden ser du Asho, Bushra, och Bayan. Asho  var ett av 180 barn som var delaktiga i berättarprojektet som gjordes i två omgångar i Märsta och Sigtuna. Det skapades 180 unika berättelser om föremål som en minion från Mc Donalds eller om ett halsband med hajtänder från Syrien. En pojke valde att skriva om sin färgglada, hemsydda groda, en flicka om en pingisboll hon fått av sin kusin som flytt till Finland. Det var sedlar från hemlandet, spelkort, klänningar, fotbollar, mobiltelefoner. Ja, allt ni kan tänka er som är viktigt för barn i mellan- och högstadieåldern. Men berättelserna handlade inte bara föremålen. De innehöll saknad av en moster i Afghanistan, längtan efter fotbollsplanen i ett sönderbombat Mogadishu. Ett par rödvitrandiga kalsonger blev en berättelse om flykten från hemlandet. I kalsongerna hade Muhammeds mamma sytt in två fickor där han skulle ha sina pengar, närmast kroppen. Många berättelser handlade om sorg och saknad av vänner men även om drömmar om en framtid i Sverige.

Enbitavmig4c

Berättarprojekt blev ett scenprojekt

Barnens och ungdomarnas berättelser blev starkare ju mer tid de fick arbeta med sitt material. Deras kreativitet sprutade ut berättelser fulla av liv, så viktiga. Till sist skapade det sådana känslor i mig att jag var tvungen att fråga om barnen ville framföra sina berättelser på en scen. Det skulle bli som ett levande brev från dem till publiken. Alla ville vara med och i ett tredje projekt i Märsta fick jag möjligheten att jobba med en hel klass under några månader. Det blev en föreställning med personliga berättelser blandat med folksagor från deras hemländer. Men det blev endast ett tillfälle och det här behövde ju framföras i hela Sverige. Det var 2016 och Sverige hade tagit emot rekordmånga flyktingar. Jag visade berättelserna för min kollega, musikern Anders Peev, och vi insåg det enorma värdet i berättelserna. Skulle det vara möjligt att vi gjorde en föreställning med barnen på scen tillsammans med oss? Några enstaka föreställningar kanske skulle fungera men tyvärr inte en hel turné eftersom barnen går i skolan.

Bloggbild3b Riad är från Marocko och Aisha kommer från Uganda

Tretton starka berättelser

Men vi ville att barnen skulle vara på scenen tillsammans med oss, det är ju deras ord, deras berättelser som ska framföras under föreställningen. Hur skulle vi lösa det? Jo, självklart skulle vi filma dem och spela in deras röster, då kan vi vara på scen samtidigt. Jag framför deras berättelser live och Anders skapar magi med sin nyckelharpa i samspel med filmer på barnen. Vi valde ut 13 starka berättelser av 180, många fler ville vara med, och det blev ett unikt samarbete mellan Musikteater Unna och 13 nyanlända barn och ungdomar. Filmerna skapades av filmkonstnären Ida Lindgren. Vi lanserade idén för Kulturbryggan som nappade och tillsammans har vi skapat en stark och empatisk föreställning om saknad och framtidstro. En bit av mig är ett samarbete mellan generationer, mellan barn och konstnärer.

Bloggbild4 Zarif var analfabet när han kom till Sverige från Afghanistan. Nu är han en av 13 ungdomar som skrivit berättelser till föreställningen

Upplev föreställningen på Teater Tre

Nu har du möjlighet se hur det unika samarbetet blev på Teater Tre den 24 och 25/4. Musikteater Unna spelar endast fyra föreställningar i Stockholm. Är du intresserad så hör av dig till Anna Holmlin Nilsson som är teaterns producent. anna@musikteaterunna.se eller 070-7526445. Läs mer på www.musikteaterunna.se.

Bloggbild5 Anders Peev och Johan Theodorsson under en föreställning av En bit av mig

 

Blogginlägg av Johan Theodorsson, dramapedagog i de tre berättarprojekten i Märsta/Sigtuna och scenberättare i Musikteater Unna som har producerat föreställningen En bit av mig.

#Tystiklassen, så här jobbar vi

I det förra blogginlägget berättade jag om vår kulturombudsträff, Sätt normerna i rörelse. En kväll som tillägnades #tystiklassen.  Hur kan vi förebygga en kultur som sitter i skolans väggar? Där elever agerar i enlighet med de förväntningar de förknippar med sin roll. I inlägget gav jag teater-, film- och litteraturtips som alla var för sig är en bra ingång för att samtala om rätten att stå upp för sig själv och gå sin egen väg, om att inte vilja eller kunna motsvara andra förväntningar.

Forumspelsövningar

I det här inlägget berättar jag om några övningar vi gjorde på kulturombudsträffen med dramapedagogen Agneta Josephson för att arbeta med #tystiklassen. Övningarna gav oss en ökad medvetenhet av vikten av att träna på att hitta ord och bemöta verbala kränkningar. Vi fick instruktioner som var lätta att tillämpa och göra även tillbaka i skolmiljön. På bilden ser du Agneta i full färd att introducera en övning. Bilden gör inte Agneta rättvisa. Hon ser sträng ut och pekar med handen men hon var raka motsatsen. Oerhört lyhörd inför gruppen. Men också tydlig med sin roll som ledare och vad övningarna gick ut på vilket gjorde att vi alla som deltog  i övningarna kände oss trygga.   
  
Teater de vill 6
 

Hur hjälps vi åt för att stoppa kränkningar?

Vi utgick från det som stod i inbjudan ”: Hur medverkar vi till att utveckla vår beredskap, liksom deras beredskap, att förhindra den här sortens utsatthet. Hur hjälps vi åt att handla för att stoppa den här diskrimineringen, de här kränkningarna. Hur kan vi medverka till att elever förblir, eller blir, uppmärksamma och handlar i situationer som dessa?

Forumspel

Agneta Josephson började med att ge en kort bakgrund till Forumteater och Forumspel, två kunskapssökande metoder som syftar till att bryta handlingsmönster. Tänk en scen i tunnelbanan, vi ser att en person blir utsatt för oönskad närhet. Vi är många i tunnelbanevagnen. Kan vi dra nytta av att vi är många? Gör det att vi kan resa oss upp och säga till de andra ”kom med mig, vi sätter oss bredvid tjejen /killen”? Vad finns det för andra alternativ? I Forumspelet kan vi pröva och testa olika ideér som därefter sitter i ryggmärgen och gör att vi nästa gång vi ser någon blir utsatt för kränkningar har en handlingsberedskap med ett batteri med alternativ beroende på hur situation är.

Vill du veta med om forumspel rekommenderade Agneta böcker av Katrin Byréus. Söker du på nätet hittar du bland annat en PDF om forumspel som Katrin har skrivit. För dig som vill arbeta med normer och normkritik rekommenderade Agneta,  Normkritisk pedagogik. För att arbeta med härskartekniker och motstånd, Fem härskartekniker 

Teater de vill 5

Lärakännaövningar med dubbelt syfte

På Agnetas webbsida har hon skrivit:  ”hur vi rör oss spelar roll. Hur vi lyssnar spelar roll. Hur vi säger det vi vill säga har betydelse. Att säga ifrån, liksom att ta in varandras perspektiv, avgör framtida möjligheter” och det var något vi fick uppleva under kvällen .

Vi började med uppvärmning. Alla fick sätta på sig namnlappar och ställa sig i en ring. Därefter blev en av oss tillsagd att gå fram till en person och säga dennes namn. Paret bytte sedan plats. De som fått sitt namn uppläst satte handen på magen för att visa att de blivit omnämnda. En enkel namnövningen alltså. Men så viktigt det är att höra sitt namn! För mig var det en ny gest med att sätta handen på magen för att markera att jag hade hört mitt namn. Det gjorde att ingen i gruppen riskerade att bli bortglömd.

Sedan utvecklade vi övningen med att gå fram till varandra men med olika instruktioner: som att gå med långa steg, korta steg, med axlarna bakåt, titta ned på något. Dessa instruktioner var det enda som Agneta sa. Det blev mycket tydligt för oss när vi därefter samtalade om övningen i par att röstläget hade förändrats när vi rörde oss på  olika sätt. När vi gick med axlarna bakåt talade vi myndigt och när vi tittade i golvet viskade de flesta av oss. Så stor förändring i en liten förändring i kroppshållningen. Värt att fundera på, får vi för mycket träning på vissa kroppsbeteenden? En ishockeyspelare exempelvis , tar hen med sig kroppsspråket utanför rinken och därmed också röstläget? Hur påverkas vi när vi möter hen i skolkorridoren? Övningen blev en snabb isbrytare för oss.

Det blev också tydligt att vi så snabbt anpassade oss till de andra och att det var den som började som satte tonen för gruppen.

IMG_4744

#MeToo repliker

Därefter fick vi bilda ett par med den som stod närmast. Eftersom vi rört om i grytan rejält i övningen tidigare var det ingen som kom att stå bredvid en vän. Ett smidigt sätt för en ledare att uppnå detta utan att komma med instruktionen ”Ställ dig bredvid någon du inte känner”.

Par om par fick vi samtala om #MeToo repliker. En replik som göra att någon blir utsatt, som är kränkade, går över gränsen. Några axplock från vår övningen: Visa pattarna, jag vet att du vill, håll käften din hora, du stinker billigt, kom igen, jag vet att du vill, lilla gumman det var väl inte så farligt, du har väl inte varit med om mycket du, tyst med dig, tänker du springa undan på toa nu? kom igen nu, jag veta att du vill, ryck upp dig för fan, skall du fega ut igen?  Vi fick därefter räkna till tre och tillsammans säga varandras repliker, först i vårt normala tonläge, därefter högt, viskande och sist med stark attityd.

Hur kan vi säga emot? Vi utforskar

Vi gör en ny parkonstellation och funderar på hur vi kan säga emot? Hur kan vi säga ifall vi hör någon säga så till en arbetskamrat? Hur kan vi säga ifall vi hör någon säga så till en elev? Vi fick säga varandras taskighetsrepliker och den som uttalat den i ringen fick fundera och ge svar på tal.  Därefter tillbaks till ringformationen och vem som helst i ringen fick svara på taskighetsrepliken. Vi ger tillbaka ansvaret till den som  handlar eller säger repliken.

När vi sa våra kränkande repliker kände vi verkligen det massiva motståndet från gruppen. Men som Agneta sa, ”Det finns ett värde i att utsätta sig för obehagligheter när det är en trygg miljö. Få känna hur det känns att få mothugg. Vi  behöver träna på det”.

Efter övningen pratade vi om risken med utnötning. Faran med att vänja sig, är det någon ideé att jag säger till? I vissa skolor finns en tuff attityd och språkbruk. Vi kände att vi måste vara alerta och hålla ut och hela tiden markera, det är inte okey!

Vad händer om jag svarar med samma mynt och kränker den som kränker mig? Eskalerar det? Är det synd om hen? En av våra deltagare tog också upp det vanligt förekommande ”kvinnliga ansvaret” att vi kvinnor måste sluta att både ta ansvar för sig själv och den som kränker.

Det kan också vara tryggt för den som kränker att någon ställer krav, att skolkulturen har tydliga gränser. Kan det vara skillnaden mellan skolor där taskiga repliker och beteenden är starkt förankrat?

Vi i gruppen pratade också mycket om vikten av att kännas sig trygg i rummet. Något som vi gjorde i alla övningar och som vi måste uppleva när vi agerar i skolan. Många av oss tänker därför träna på övningarna från kvällen med kollegor under trygga förhållanden.

Kvällen avslutades med att alla med en mening fick säga en tanke som vi tar med från kvällen, en efter en.

Tack Agneta för en viktig och rolig kväll!

Elisabeth

Teater de vill 2

10155406_301412560009659_1397385610_n

Elisabeth Söder för Kulan. En digital och fysisk mötesplats för inspiration och guide till aktuellt kulturutbud för förskola och skola.
Följ Kulan på 
facebook

Dansa no och utveckla språk och tänkande

Under 2013-14 har ett 60-tal barnskötare och förskollärare från Rinkeby-
Kista kommunala förskolor deltagit eller deltar i en fortbildning i Skapande
Danslek  på SMI, Stockholms Musikpedagogiska institut.

Fortbildningen tar ett avstamp i naturvetenskap, matematik och språk
med dansen som uttryck. Utvärderingar visar att fortbildningen har varit
mycket uppskattad och har gett avtryck i verksamheten tillsammans med barnen.

 

 

Vad kommer du att minnas längst efter kursen ?
En av delagarna svarade: ”Den glädje som finns i att dansa och
röra sig! Dansen som gemensamhetsskapande, att alla ska känna
att de kan –finns  inget rätt eller fel. Att man kan börja i dansen
och lära in det man vill – matematik, språk framför allt.”

Kursen blir en del i ett forskningsprojekt
Deltagare från kursen 2013 medverkar nu i en studie som
genomförs av SMI, kring vilka effekter fortbildningen får i
verksamheten med barnen. Studien kommer att genomföras
under 2014. Vi ser fram mot resultatet!
I samband med fortbildningen har barn och pedagoger
erbjudits dansföreställningar som arrangerats av stadsdelens
barnkulturgrupp.

Danskonsulenterna  i Stockholms län bidrog med två välbesökta
föreläsningar kring temat ”Prata dans” för samtliga pedagoger.
Tillsammans bidrar de olika delarna till att  förstärka, fördjupa
och bredda den skapande verksamheten i förskolorna.

Hoppa, ducka, dyk!
Så här beskriver Maria Nordlöw Danspedagog,  dramapedagog,
lärarutbildare på SMI fortbildningen. ”När vi dansar
med glädje och engagemang och utforskar dansen och koreografins
byggstenar vidgar vi samtidigt alla våra språk. Vi prövar rörelser
med olika delar av kroppen, vi vrider och vänder på  kraft och tid,
vi dansar tillsammans i rummet på olika
nivåer och på stor
eller liten yta.
Under tiden får vi ett mer finkalibrerat uttryck, vi
ökar hela vår kommunikationsförmåga och lär oss mer om oss
själva och varandra. Modet växer med de nya kunskaperna och
vi vågar gestalta både ömsint, lyriskt och med kraftfulla dynamiska
rörelser. Hela våra jag får plats i dansandet.

I kursen Dansa Naturvetenskap – utveckla språk och matematiskt
tänkande på 7,5 hp
har vi dansat och använt grundläggande verktyg
för dans i förskolan som utvecklar och
stärker barns eget skapande
och lärande”.

 

Text: Anki Janarv Sahlén, utvecklingsledare förskoleverksamheten Rinkeby-Kista
och Maria Nordlöw, SMI. Det är också Maria som gjort bilderna

 

 

Blir du sugen på att arbeta med dans på förskola/dagis ? Ta kontakt med Kulans danskonsulenter .
De har stenkoll på utbudet och kan diskutera bra upplägg just för din grupp.

Du har väl gillat Kulan på facebook så att du inte missar några erbjudanden?

 

/Elisabeth