Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
Ester Eriksson

Serier i sorgearbete

ligger
I det tidigare blogginlägget Med sorgen som inspiration berättade Lars Håkan Larsson om hur Höglandsskolans sjuor samarbetat i olika workshops med dansaren Linnea Sundling på temat sorg och saknad. Dansaren Linnéa och ljudkonstnären Cicely Irvine har nu  inspirerade av egna upplevelser och seriekonstnären Ester Erikssons seriealbum Dottertumören gjort en föreställning på temat. Serietecknaren Ester Eriksson är föreställningens scenograf. Bilden Ligger helst här och gråter hela dagen har tecknats av Freja Istemo. Fotot föreställer Esters mamma.

Ester 3Ester 2ester 1
Seriealbumet Dottertumören handlar om en personlig förlust, om sorg och bearbetning. Ester har klippt ut och kopierat pappersdockor och text. Boken undersöker den vilsenhet man kan uppleva i sorgbearbetning. Pappersdockorna blir ett slags desperat verktyg; ”genom lek försöker jag hitta en metod att hantera det omöjliga. Jag chansar, lyckas”.

Under Det finns ingenstans att fly, #detfinnsingenstansattfly på instagram finns teckningar från boken Ester jobbar med nu som är på liknande tema.
Ester 2 ester 5 ester 6

                                                Vill du arbeta med serier i klassrummet?

På Kulan bloggen finns konkreta tips från en workshop vi anordnade med serietecknaren Malin Biller. Malin  är med i ett nystartat projekt som heter Serier i undervisningen. Vi har också haft workshops på tema text och illustration, Bild som ett redskap i skrivande och berättande  ,även det med många övningar som du direkt kan genomföra i klassrummet. En PP- presentation från workshopen bildkonst

biller kroppshållningberättande 61

Missa inte Kulan  på sociala medier Kulan på facebook och twitter  tips om estetiskt lärande, kultur och kulturerbjudanden.
                                               Elisabeth Söder

Med sorgen som inspiration

När det värsta händer? Hur tar vi upp det i skolan och i klassen? 

I det här blogginlägget av Lars Håkan Larsson, kulturombud på Höglandsskolan berättar Lars om hur de genom ett kulturprojekt/ Dottertumören arbetade med sorg och saknad.

Rummet är svart och publiken sitter på golvet väldigt nära det som snart ska hända. På scenen finns ett otal ballonger fastsurrade i vedklabbar och musiken blir allt högre. Ibland är det svårt att höra vad som sägs men kanske just detta gestaltar en inre monolog som vi alla kan känna igen oss i när det är något vi grubblar över.

sorg

En lång väntan är över. I förra veckan premiärvisades föreställningen Dottertumören i Blå huset, Tensta. Under vårterminen 2015 påbörjades ett samarbete bestående av ett antal verkstäder mellan Höglandsskolans sjuor och Linnea Sundling, föreställningens dansare och koreograf. Under verkstäderna får eleverna genom tillitsövningar lära sig bli medvetna om hur vi med kroppen förhåller oss till varandra. Våra elever kan snacka och argumentera för sig men hur blir det när de talade orden tas bort? Utan tal måste vi fortfarande kommunicera med varandra men hur gör vi det och vad händer då?

Förutom rörelseverkstäderna träffar eleverna Ester Eriksson, illustratör och författare till seriealbumet som Linnea haft som inspiration och utgångspunkt till föreställningen.

Dagen avslutas med att vi släpper upp 60 stycken ballonger med personliga meddelanden rakt upp i skyn. ”Ballongtricket” kan sätta den mest rutinerade kulturombud på prov. Hur söker man tillstånd att släppa upp ett stort antal färgglada ballonger särskilt med tanke på närheten till Bromma flygplats, men idén var så galet bra att vi bara måste försöka. Efter några samtal och hänvisningar ner till Norrköping och Trafiksäkerhetsverket fick vi klartecken. Ballongerna fick inte ha något metalliskt eller långa snören hängandes från sig. För säkerhet skull fick jag även riktlinjer och godkännande via mejl vilket kändes tryggt om nu något skulle hända.
Publiksamtalet blir något som vi alla, kulturombud och lärare, drömmer om. Linnea berättar att man får igång ett publiksamtal genom att ställa en enkel fråga. Som ett exempel från föreställningen Dottertumören, ” ställ en fråga om vedklabben – vad betyder den?” Enkla frågor utgår från vad eleven har sett eller hört i föreställningen, konkreta saker ur scenrummet . Eleverna är inte sena att ställa just den och därmed är samtalet igång. Den ena frågan leder till den andra. Det visar sig att föreställningen är fylld av tolkningsbara symboler. Hur vi förhåller oss till dessa utgår helt och hållet från oss själva och vi måste acceptera att andra kan se det på ett annat sätt.

Sorgen inspirerade Linnea att arbeta fram den här föreställningen även om det ibland har gjort ont och kanske gör fortfarande. För oss i skolan inspirerar den men framför allt påminner den oss om att våga prata om tunga ämnen som förlust, saknad och sorg. Hur olika det kan se ut. Speciellt i tider som dessa.
Stort tack till Åsa, danskonsulent på DIS Dans i Stockholms stad som puffade för ett samarbete och tack till Anna och Lillemor på Dansistan som gör det möjligt för oss att se och uppleva konsten på olika platser runt om i stan. Men mest av allt TACK till alla elever som gör mitt uppdrag till det roligaste och att ni litar på mina påhitt.

Lars Håkan Larsson
Kulturombud på Höglandsskolan i Bromma

Missa inte: KUL1415 och Kulan  på sociala medier

Kulan på facebook och twitter  tips om estetiskt lärande, kultur och kulturerbjudanden.

Elisabeth Söder