Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
krishantering

Mayday Mayday Estonia

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Minns du vad du gjorde när du fick höra om Estoniakatastrofen 1994? För mig är det ögonblicket för evigt förknippat med ett dåligt beslut i klassrummet som jag än idag får skamrysningar av.

På morgonen den 28 september kom en elev med andan i halsen och bad mig sätta på TV:n i klassrummet. Vi tittar kanske en kvart. Sedan rundade jag av och vi fortsatte med dagens lektioner. Vi fortsatte som inget hade hänt!  Jag tänkte inte ens tanken att här i klassrumme sitter elever som säkert  kommer att bli närmare berörda av katastrofen, elever som varit med om andra traumatiska händelser och nu får allt upp till ytan igen. Men jag, jag fortsatte att prata om politiska ideologier!

Därför är jag glad att Teater Pero anordnar lärarkvällar och spelar pjäsen Efter vågen som kan ge oss bättre beredskap för hur vi agerar när det obegripliga händer. Efter vågen handlar om några ödesdigra dagar då vi blev bekanta med begreppet tsunami. Producent Karin Westholm berättar om pjäsen och det stöd som finns framtaget kring pjäsen i det här inlägget.

/Elisabeth

 efter vågen

I Nacka kommun utanför Stockholm har producent Katarina Weidhagen tagit ett lite större grepp på en teaterupplevelse för högstadieelever. Den här artikeln kanske kan inspirera andra att göra liknande upplägg? Katarina bjöd, inför att vi på Teater Pero skulle spela föreställningen Efter vågen i kommunen, in skolpersonal till en förberedande inspirationsträff där man bl.a. träffade några som är inblandade i projektet. Detta i syfte att få lärare, rektorer, kuratorer och annan personal att bli taggade, inspirerade och engagerade i den föreställning de ska få se tillsammans med sina elever. Det känns viktigt att vuxna på skolan, inför sina elever, signalerar att en kulturupplevelse är viktig. Tanken var att om man redan innan har fått sätta sig in i projektet är det lättare att sprida entusiasm.

Teater Peros föreställning Efter vågen är en alldeles sann berättelse som bygger på boken ”För då minns jag kärleken” av Charlotte Alfvin. Vi får här följa Charlottes kamp under och efter Tsunamikatastrofen i Thailand 2004. Föreställningen beskriver dels Charlotte kamp under de ödesdigra dagarna i Thailand men även hemkomsten och den långa vägen tillbaka till ett fullvärdigt liv. Föreställningen fördjupar sig i det mänskliga psyket och i vad som händer i hjärnan när den utsätts för en krissituation. Det är en lärorik, hoppfull och spännande historia. Förhoppningen är att den här föreställningen ska fylla publiken med livslust och hopp samt ge lite mer kunskap kring hur en kris påverkar oss människor fysiskt och psykiskt.

Historien beskriver Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, och ger även insikt i hur och var man kan få hjälp att komma ur detta tillstånd. Vi på Teater Pero tror att människor generellt behöver bli bättre på att förstå och kunna hjälpa människor som drabbats av kris.

Vi som träffades på Dieselverkstaden i Nacka var, förutom skolpersonal i Nacka kommun, skådespelarna Kalle Nilsson och Malin Güettler som spelar föreställningen ”Efter vågen”, jag själv som är producent på Teater Pero, Charlotte Alfvin vars historia vi berättar och som har skrivit boken ”För då minns jag kärleken” samt traumaterapeuten Guhn Godani från Kris och traumacenter som har stor erfarenhet av barn i kris och som var en av de första på plats i Thailand för att hjälpa drabbade 2004.

ocean-waves-tsunami

Det blev ett spännande samtal som bl.a. kretsade kring Tsunamikatastrofen, hur kris påverkar oss människor, hur skolpersonal på ett effektivt sätt kan hjälpa barn i kris genom att skapa en trygg plats i klassrummet, samt hur de olika skolorna i Nacka hanterar ensamkommande flyktingbarn som kanske bär på traumatiska upplevelser.

Charlotte Alfvin berättade med egna ord hur hon bemöttes av sin omgivning när hon kom tillbaka till Sverige men också om hur hon idag kan identifiera människor i kris tack vare sina egna upplevelser. Hon kom med några handfasta tips på hur man kan stötta någon som är i kris. T.ex. så ska man inte vara rädd för att verka påflugen utan hellre ringa och hälsa på en gång för mycket. När man befinner sig i kris orkar man inte be om hjälp eller sällskap, men man orkar vara tydlig med när man inte vill ha sällskap. Förvänta dig inte tacksamhet på en gång. Den kan komma långt senare. Det är inte säkert att de människor som står den krisdrabbade närmast blir de som bäst stöttar i krisen. Ibland kan någon helt oväntad visa sig bli viktig just under själva krisen.

Guhn Godani har bl.a. skrivit boken ”Till en pedagog från en psykolog” och har arbetat mycket med att sprida kunskap hos just skolpersonal om hur de kan stötta barn i kris. Hon beskrev hur hon ofta bemöts av orolig skolpersonal som menar att de inte är terapeuter och inte har kunskap att stötta elever som befinner sig i kris. Hon menade att skolan kan stötta mycket genom att skapa en trygg arbetsmiljö. Det är t.ex. viktigt att eleven får ha samma lärare och att undervisningen i största möjliga mån bedrivs i samma klassrum. På så sätt skapas en trygg plats. Det räcker bra. Hon kan identifiera kris hos barn genom att se om de leker. Är barnen apatiska och låter bli att delta i lek och undervisning tyder detta på kris. Hon tycker att det är friskhetstecken när barnen beskriver att de har fått kompisar och deltar i lekarna.

Nu kretsade ju samtalet delvis kring tsunamin och kris i samband med krig och flykt men Guhn påpekade att man inte ska förringa andra utlösande faktorer när det gäller PTSD, t.ex. olyckor, allvarliga skador, övergrepp och mobbning.

Det är viktigt att sprida information. Guhn sa att om alla vet lite kan det hjälpa mycket.

Vi fick veta mer om hur trauma fungerar och Guhn berättade att barn även drabbas om en förälder lider av PTSD eftersom det är svårt att vara en fungerande förälder när man befinner sig i kris. Traumat står i vägen.

Guhn sa även att man inte ska vara rädd för att en föreställning som beskriver trauma ska traumatisera någon i publiken. Teatern lämnar ju mycket åt publikens fantasi och låter publiken skapa sina egna bilder i huvudet. Hjärnan fungerar så att den skapar de bilder den är mogen för och förmår hantera. Det är värre med dataspel och filmer som ger färdiga bilder. Där är det svårare för hjärnan att värja sig.

Vi på Teater Pero kunde bidra till samtalet genom att beskriva hur föreställningen tas emot av vår publik och hur det är att möta ungdomarna. Det är en ovanlig föreställning på det viset att publiken ofta inte vill resa sig och gå efter applådtacket utan gärna vill sitta kvar och samla tankarna. Vi känner att vi gör något viktigt med denna föreställning och får väldigt positivt bemötande. Det är härligt att se att ungdomarna vågar visa sina känslor.

Det var ett mycket givande samtal som förhoppningsvis fortsätter i klassrummen när lärarna tillsammans med sina elever har sett föreställningen. Det finns även en lärarhandledning att hålla sig till i efterarbetet.

När artikeln skrivs har vi redan spelat de flesta av föreställningarna i Nacka och vi har redan fått mycket positiva reaktioner mailade till teatern. Vi märker att publiken har ett behov av att berätta för oss att de har blivit berörda. Senast idag fick vi ett mail från en lärare som haft långa, givande samtal med sina elever efteråt. Kanske den här lärarträffen bidragit till fler samtal i klassrummen?

Det finns även lärarhandledning att ladda ner på teaterns hemsida som stöd för lärare att arbeta vidare med föreställningen. Föreställningen Efter Vågen är en klassrumsföreställning och går att boka med Kulanpremie.

Teater_Pero2

För mer frågor om projektet kontakta mig, Karin Westholm producent på Teater Pero

Kulan på Facebook och tkulan_avatarwitter , kulturerbjudanden och tips på hur du kan arbeta med  estetiskt lärande. Elisabeth Söder, elisabeth.soder@stockholm.se