Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
saknad

Med sorgen som inspiration

När det värsta händer? Hur tar vi upp det i skolan och i klassen? 

I det här blogginlägget av Lars Håkan Larsson, kulturombud på Höglandsskolan berättar Lars om hur de genom ett kulturprojekt/ Dottertumören arbetade med sorg och saknad.

Rummet är svart och publiken sitter på golvet väldigt nära det som snart ska hända. På scenen finns ett otal ballonger fastsurrade i vedklabbar och musiken blir allt högre. Ibland är det svårt att höra vad som sägs men kanske just detta gestaltar en inre monolog som vi alla kan känna igen oss i när det är något vi grubblar över.

sorg

En lång väntan är över. I förra veckan premiärvisades föreställningen Dottertumören i Blå huset, Tensta. Under vårterminen 2015 påbörjades ett samarbete bestående av ett antal verkstäder mellan Höglandsskolans sjuor och Linnea Sundling, föreställningens dansare och koreograf. Under verkstäderna får eleverna genom tillitsövningar lära sig bli medvetna om hur vi med kroppen förhåller oss till varandra. Våra elever kan snacka och argumentera för sig men hur blir det när de talade orden tas bort? Utan tal måste vi fortfarande kommunicera med varandra men hur gör vi det och vad händer då?

Förutom rörelseverkstäderna träffar eleverna Ester Eriksson, illustratör och författare till seriealbumet som Linnea haft som inspiration och utgångspunkt till föreställningen.

Dagen avslutas med att vi släpper upp 60 stycken ballonger med personliga meddelanden rakt upp i skyn. ”Ballongtricket” kan sätta den mest rutinerade kulturombud på prov. Hur söker man tillstånd att släppa upp ett stort antal färgglada ballonger särskilt med tanke på närheten till Bromma flygplats, men idén var så galet bra att vi bara måste försöka. Efter några samtal och hänvisningar ner till Norrköping och Trafiksäkerhetsverket fick vi klartecken. Ballongerna fick inte ha något metalliskt eller långa snören hängandes från sig. För säkerhet skull fick jag även riktlinjer och godkännande via mejl vilket kändes tryggt om nu något skulle hända.
Publiksamtalet blir något som vi alla, kulturombud och lärare, drömmer om. Linnea berättar att man får igång ett publiksamtal genom att ställa en enkel fråga. Som ett exempel från föreställningen Dottertumören, ” ställ en fråga om vedklabben – vad betyder den?” Enkla frågor utgår från vad eleven har sett eller hört i föreställningen, konkreta saker ur scenrummet . Eleverna är inte sena att ställa just den och därmed är samtalet igång. Den ena frågan leder till den andra. Det visar sig att föreställningen är fylld av tolkningsbara symboler. Hur vi förhåller oss till dessa utgår helt och hållet från oss själva och vi måste acceptera att andra kan se det på ett annat sätt.

Sorgen inspirerade Linnea att arbeta fram den här föreställningen även om det ibland har gjort ont och kanske gör fortfarande. För oss i skolan inspirerar den men framför allt påminner den oss om att våga prata om tunga ämnen som förlust, saknad och sorg. Hur olika det kan se ut. Speciellt i tider som dessa.
Stort tack till Åsa, danskonsulent på DIS Dans i Stockholms stad som puffade för ett samarbete och tack till Anna och Lillemor på Dansistan som gör det möjligt för oss att se och uppleva konsten på olika platser runt om i stan. Men mest av allt TACK till alla elever som gör mitt uppdrag till det roligaste och att ni litar på mina påhitt.

Lars Håkan Larsson
Kulturombud på Höglandsskolan i Bromma

Missa inte: KUL1415 och Kulan  på sociala medier

Kulan på facebook och twitter  tips om estetiskt lärande, kultur och kulturerbjudanden.

Elisabeth Söder