Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
teaterupplevelse

Morgonsamling med guldbaggegala och förintelsens minnesdag

Rektor Lisa Eklöv på Filosofiska reflekterar över förra veckans morgonsamling.

Alla elever från förskoleklass till och med årskurs 9 är med på morgonsamlingarna . Denna gång handlade det om Guldbaggegalan och Förintelsens Minnesdag.  Avståndet mellan dessa båda händelser kan verka långt, men när vi började tänka på kopplingar vecklade massor av samband ut sig och det kändes med ens helt logiskt att den glittrande galan går hand i hand med svåra och tunga ämnen.

lisa collage

Det är inte helt lätt att tala inför spannet förskoleklass-åk 9 och inför varje samling är det en utmaning att finna ämnen som känns meningsfulla för alla elever. Denna samling funkade ovanligt bra där det kändes som att var och en fick något på sin nivå. De yngsta var mest intresserade av Jättens ansikte, (Guldbaggevinnaren, Jätten 2016), de något äldre mindes hur de upplevde pjäsen Forever Alone (Unga Klara 2016) medan de äldsta som nyss läst om andra världskriget inom SO nog kände mer av allvaret i de djupare frågorna.

jatten

Priser och utmärkelser, viktigast är att få en bekräftelse

För just ett år sedan samlades också hela skolan när jag hade fått ett pris av Hédi Fried för mitt arbete med värdegrundsfrågor inom naturkunskap och filosofi på gymnasiet.  ”Fick du en pokal?”, var elevernas spontana fråga. Nej, jag fick ingen pokal, men har burit med mig en inre pokal och funderat mycket över vad ett pris innebär.

Är det betydelsefullt med priser? Ja, vare sig det gäller glamorösa guldbaggar eller utmärkelser till enskilda lärare för vardagligt arbete med värdegrundsfrågor, så är det viktigt att få erkännande och bekräftelse på att det jag gjort ingår i något större. Det är också som att när någon annan sett vad jag gjort och formulerat vad det handlar om framträder det tydligare. Samma är det nog med de flesta galor galor: i det stora flödet av allt som produceras behöver vi stanna till vid vissa verk och uppmärksamma lite extra. Vi behöver nog urskilja och särskilja och låta somligt framträda mer i relief, för att inte allt ska försvinna i flödet. Likväl finns det något obekvämt med konkurrens och tävling och uppmärksamheten är nog sällan helt rättvis. För min del har priset inneburit en bekräftelse som gett extra energi och säkerhet samt lett till nyfikna frågor.

Färre kulturupplevelser och mer tid för reflektion

Samtidigt som jag vill erbjuda elever och personal många olika upplevelser, landar jag ofta i slutsatsen att vi ändå ska våga hålla oss till färre händelser. Däremot tror jag på att vi om och om igen ska återkomma till något vi upplevt. Forever Alone är exempel på det: tre klasser såg pjäsen, men vid olika tillfällen. Den elev som råkat vara sjuk kunde då få gå med en annan klass. Att klasser går vid olika tillfällen gör att händelsen hänger kvar längre och blir mindre flyktig. Första omgången kom tillbaka med affisch och tatueringar och skapade förväntningar hos andra klasser.

lisa händer

Reflektion i klassrummet skedde direkt när eleverna sett Forever Alone och bilder på olika scener sattes upp i korridoren. Bilder nära kön i matsalen leder till naturligt pratande elever emellan.

Efter ett tag bearbetades pjäsen inom bild: var och en ritade med vit pastellkrita på vitt papper = osynlig teckning. Därefter skickades de osynliga teckningarna runt och varje elev var utrustad med en vattenfärg och målade ett fält. När pappret var täckt framträdde teckningen. Tack vare samarbetet med färgläggandet hade vars och ens teckning blivit synlig. Vi gör varandra synliga.

lisa osynligvägg

För varje gång som vi pedagoger aktivt ger kulturen uppmärksamhet ger vi den också status. Att något återkommer i olika former gör att det inte bara fastnar bättre i medvetandet, utan också växer.

Det är inte alls säkert att ettagluttarna förstod sambandskartan där Forever alone finns med bland guldbaggar, filmer och förintelsen… men de kanske i alla fall fick en känsla av att deras teaterupplevelse platsar bland andra betydelsefulla saker? Förhoppningsvis har varje elev känt att något den upplevt är en av alla trådar som vävs samman till en större väv, såväl vars och ens personliga väv, som den väv vi väver tillsammans över tid.  Både yngre och äldre elever har vid flera tillfällen stannat upp vid sambandskartan i korridoren, pekat och pratat och följt pilarna.

Varje gång något känns splittrat och otydligt – testa om det ändå går att länka ihop!

Lisa Eklöv, rektor på Filosofiska i Skarpnäck

Kulan i sociala media

Kulan på Facebook och twitter , kulturerbjudanden och tips på hur du kan arbeta med  estetiskt lärande. Elisabeth Söder, elisabeth.soder@stockholm.se

kulan_avatar

Brobyggare mellan upplevelser och föreställning

- Det blir samtal efter föreställningen! annonserar jag i Unga Klaras foajé. Framför mig står 80 – 100 elever som jag inte känner, aldrig mött förut och som jag snart ska få att säga något om teaterupplevelsen de varit med om. Det är lite nervöst varje gång. Jag ska försöka vara en pedagog och en brobyggare mellan publikens upplevelser och föreställningen.

unga klara 7mg-2297-sarapborgstrom-mindre-640x427 Alltet, Unga Klara. Foto Sara P. Borgström

Jag brinner för teatern och det estetiska formspråket. Jag vill åt känslor, personliga tolkningar och subjektivitet. Men publiken jag möter kommer till teatern med skolan och de har troligen inte valt det själva. Dessutom vill de gärna visa att de kan sätta in det i ett skolsammanhang: Att förstå, att redovisa, att sätta i relation till ämnen i skolan. Kruxet är att inte hamna i det där förödande tyckandet, i det där läget där föreställningen och teaterupplevelsen blir lagda på en våg som mäter om det är bra eller dålig, tråkig eller kul, rolig eller töntig. Jag kan själv gå i ”fällan” genom att glatt fråga: Vad tyckte ni? Hur var det? Och sedan inte veta hur jag ska ta det vidare när samtalet bums landar i korta stavelser. Dött.

Vi ser olika saker, trots att vi delar samma pjäs

Estetiska uttrycksformer är kommunikation och får oss att tänka. Teater är sinnlig, symbolisk och väcker känslor. Det är en gemensam och kollektiv konstform då vi upplever samma föreställning, här och nu, men vi tolkar den alla på olika sätt. Det som fastnar i mig är kanske helt likgiltig för dig. Det som inte rör mig kanske är helt avgörande för dig i pjäsen. Det som kanske betyder mycket för en elev från Botkyrka kanske inte bekommer en elev från Östermalm. Det som fastnar hos en elev från Kungsholmen kanske inte alls slår an i en elev från Spånga.

Unga Klaras publik kommer från olika områden

Jag vill åt dessa skiljaktigheter när jag pratar med publiken. Jag vill gärna veta vad som landat, fastnat och vad som stannar kvar. Om vi vågar prata om att vi alla upplevt olika saker i samma pjäs, så tror jag att vi stärker vår empatiförmåga. En viktig aspekt i detta är att publiken på Unga Klara alltid kommer från olika områden och förorter med socioekonomiska differenser. När jag bokar in skolorna på våra föreställningar strävar jag efter att blanda elever från olika områden så att vi också kan få syn på varandra.

unga klara 5

Hur börjar jag ett samtal efter teaterupplevelsen?

Detta skall och vill jag ta tillvara när jag pratar med eleverna. Och jag skall göra det utan att själv tolka, berätta för och lägga ord i munnen på eleverna. Just det är lätt hänt när jag är nervös eller när jag är lite osäker på vart samtalet bär. Då har jag en tendens att ställa frågor med många olika svarsalternativ, att prata för mycket, att gärna berätta för eleverna hur de kan tolka det och det i pjäsen. Då kommer vi inte långt, då är det inte intressant. Så var börjar jag? Hur kan jag göra ett eftersamtal så bra som möjligt? Hur kan jag komma förbi det värderade tyckandet? Jag brukar be eleverna först gå till själva. Jag ber dem blunda, titta ner, vara i egna tankar. Jag ställer frågor: Vad har du sett? Vad handlar föreställningen om för dig? Vad känner/tänker du? Vilka funderingar/frågor har väckts? Var det något du blev berörd av? Var det något du kände dig igen i? Var det en något som fastnade, en scen som stannar kvar i dig? Jag tror det är viktigt att kunna vara lite för sig själv efter en pjäs. Att få eleverna att stanna upp en liten stund i den egna upplevelsen och samtidigt ge dem några krokar att hänga tankarna på, som en bra ingång till ett samtal. Jag ber sedan eleverna öppna ögonen, titta upp, vara med i rummet. Många elever är trygga på att prata, beskriva och sätta ord på känslor. Många elever är vana vid teater och kan snabbt säga något om både innehåll, tematik, budskap och dramaturgi.

Publiken har olika erfarenheter och förutsättningar

Men i och med att publiken i salongen sitter med många olika erfarenheter och förutsättningar vill jag att alla ska ha en chans att hänga med från början. Jag tar tag i det konkreta och går steg för steg från det trygga. Jag påminner också om att teater inte har rätta svar, det handlar om upplevelser och egna tolkningar. Vem var med i pjäsen? Vilka karaktärer såg vi? Vad hände? Var någonstans var vi? Vem var huvudpersonen? Var det flera huvudpersoner? Hur var relationerna i pjäsen?  Kan vi säga något om godhet/ondska, ljus/mörker, komik/tragedi? Vad handlar föreställningen om, enligt dig? Nu lär vi ha kommit in på tematik och budskap. Jag försöker fråga varför och på vilket sätt så ofta jag kan, så det kan bli fördjupande reflektioner.

Balkongscenen (detalj). Frank Dicksee (1853–1928) Balkongscenen (detalj). Frank Dicksee

Ingångar till Shakespeares Romeo och Julia

  • Kärleken kan aldrig bli helt fri.
  • Vi ärver konflikter.
  • Vänner betyder mer i våra liv än våra familjer.
  • Kärlekens vägar är hotfulla gentemot makten.

Här kan eleverna tycka till, reflektera och diskutera större teman och ändå studsa det mot pjäsen, något som både stärker reflektionsförmågan och fördjupar teaterupplevelsen. Det bästa vid denna punkt är att låta det ta tid. Våga stanna upp och låta eleverna ta ställning. Det kan vara att eleverna får hålla med, inte hålla med eller vara neutral. Som avslutning på ett samtal med publiken tycker jag om att få den personliga teaterupplevelsen från varje individ. Antingen ber jag eleverna skriva på en lapp, berätta för en som sitter bredvid eller säga högt i salongen. Jag försöker få fram en essens från pjäsen och ger uppgiften ut ifrån den.
T ex från pjäsen Romeo och Julia: Vad betyder det för dig när jag säger förbjuden kärlek?

Kulan har tidigare under året skrivet ett inlägg med tips för dig som vill arbeta med Shakespeare.

UK_outline

Jag vill, med Unga Klaras teatersamtal, utveckla publiken och min egen förståelse för upplevelsen. Jag vill bearbeta en kollektiv konstform i gemenskap och jag vill upptäcka och lära av mina medmänniskor då vi alla ser på teater, på konsten och på livet med våra egna ögon och tolkar dessa genom våra egna erfarenheter. Som teaterpedagog på Unga Klara tycker jag mycket om att möta publiken innan och efter en förställning. Jag ser det både som en utmaning och en lustfylld aktivitet där jag kan komma lite närmre den publik som betyder så mycket för teatern. Våren 2017 spelar Unga Klara Avsked för högstadiet och The Sexual Contract för gymnasiet. Vissa dagar har vi eftersamtal, håll utkik på vår hemsida.

Skapande skola med Unga Klara

Det finns flera olika uppslag för dig som vill samarbeta med Unga Klara i större kulturprojekt och Skapande skola , Antingen att ni utfår från en föreställningen ni själva valt och tillsammans med Unga Klara bestämmer upplägg , ni kan också tillsammans med pedagoger arbeta med teaterövningar, improvisation, koncentration och gestaltning.

Gunhild Aubert Opdal, teaterpedagog på Unga Klara, gunhild@ungaklara.se