Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
Ungdom mot rasism.

Vadå vardagsrasismen? Finns det något sådant?

Presentation av ett antirasistiskt och normkritiskt metodmaterial fritt för skolan att använda.

rasism 2 Jag börjar med att berätta lite om mig själv, vad jag gjort tidigare och … Förlåt vad sa du?” ”Ja jag undrade bara.. vart kommer du ifrån?” Tänk om detta kunde ha varit 1 miljon kronors frågan i programmet ”Vem vill bli miljonär”. Ibland har det känts så… För vad svarar jag egentligen på det?

Vanligtvis börjar jag rabbla upp mina halvor och kvartar: ”Ja jag är halvitalienare, en kvarts finsk och en kvarts svensk”. Sedan skämtar jag lite om att jag med dessa anlag antagligen har ett jävla temperament. Jag lägger även ibland till att jag ser väldigt mörk ut för att bära på dessa gener. Kanske har jag nordafrikanskt eller turkiska rötter någonstans? Ibland håller den andra personen med om att det är lite märkligt. ”Men är du bra på pastarätter då?” kan bli en halvseriös följdfråga. Oftast ler jag och svarar ”självklart”, halvt på skämt men även för att på något vis ändå passa in i den stereotypen jag vet att jag bäst hör hemma i.

Man kan säga att jag dels blir föremål för en annan människas behov att placera mig i ”rätt” kategori, men också för mina egna fördomar om hur jag borde vara utifrån det jag har sett och hört. Det värsta är ju att inte höra hemma någonstans alls, varför jag valde när jag var yngre att kalla mig ”italiensk” i hjärtat även om jag bodde i Sverige. Kanske gjorde jag detta val som en följd av att jag blev utpekad som annorlunda i samma stund som mina klasskompisar en gång skrek ”jävla apa!” på skolgården i lågstadiet? Det vet jag faktiskt inte. Det enda jag vet är att det har varit en smärtsam, förvirrande och djupgående identitetsproblematik till den dag jag kapitulerade i vuxen ålder, accepterade att jag inte hörde hemma någonstans och började kalla mig själv en alien. Dock kan jag inte påstå att den lösningen heller är exemplarisk. Vad jag vet är att krisen av att inte höra till, att inte ”höra hemma” någonstans, kan få vem som helst att känna utanförskap. Eller ett steg längre, sätta sig själv i ett utanförskap. Och som många samhällsforskare och andra människor säkert kan hålla med om, så är utanförskap ett av dem samhällsfenomen som genererar störst skada. Både på individnivå, men också på samhällsnivå.

rasism 3b

Ett sätt att komma ifrån detta, enligt mig, är att utmana och omforma tankemönster samt de existerande kategoriseringarna vi rättar oss efter. Istället för att se etniciteter och fysiska attribut behöver vi öva på att se enskilda unika individer. Både vad gäller de människor vi möter men också synen på oss själva. Istället för att fråga ”vart kommer du ifrån?” för att på så vis tycka oss kunna definiera en person bättre, så kanske vi ska börja med att ställa andra typer av frågor. Jag vill även markera att jag har förståelse för att de flesta som frågar denna fråga absolut inte menar något illa, men det är inte heller motivet bakom frågan jag önskar att peka på i detta fall utan snarare effekten samt följderna av den. För vad säger man egentligen med frasen ”vart kommer du ifrån?” ? Har den någon dold innebörd? Uppfattningen är alltid subjektiv, men jag har alltid kunnat översätta det till ”du ser inte ut att höra hemma här”. I nästan varje nytt möte med en annan människa, i ett land jag är född i och en stad jag har bott i under mina 30 år i livet, har jag alltså fått höra ”du ser inte ut att höra hemma här”. Och det är just när man anlägger det här perspektivet som begreppet vardagsrasismen, enligt mig, legitimeras och lyser igenom med full kraft. Låt mig då även få markera att detta bara är ett av flera exempel på hur vardagsrasismen förekommer i åtminstone mitt dagliga liv.

Under mina år som jag i vuxen ålder har arbetat på skolor och andra ungdomsverksamheter har jag fått intrycket av att vardagsrasismen är mer utbredd än någonsin, med en ribba som har höjts och med ungdomar som både stämplar varandra liksom sig själva i sitt vardagliga umgänge och tal. Många av dem känner antagligen, liksom jag, att de inte uppfattas som svenskar utifrån, och många av dem har nog istället valt att anpassa sig och sin självbild efter villkoren att ”inte höra hemma här”. Jag har sett vissa ta till olika medel för att försöka passa in bättre i det svenska majoritetssamhället, medan andra istället verkar ha gett upp och istället format sig en identitet på att vara ”icke-svensk”, vilket också är definierat utifrån ett stereotypiskt tankesätt. De flesta ungdomar hamnar dock någonstans där emellan.

Vad som blir tydligt för mig är att många av Sveriges ungdomar mår inte bra. Självbilden är beroende av de speglingar som ges utifrån, självförtroendet av de möjligheter som finns att visualisera samtidigt som klyftan mellan ungdomar med olika förutsättningar kraftigt ökar och fördomar kring vissa etniciteter normaliseras. I och med denna utveckling anser jag att det aldrig har varit viktigare för skolor samt barn- och ungdomsverksamheter att se över sitt värdegrundsarbete. Det finns ett behov av att uppdatera befintliga rutiner, handlingsmetoder samt kunskap om hur man genomför ett pedagogiskt, normkritiskt och antirasistiskt arbete tillsammans med barn- och ungdomar på ett framgångsrikt och långsiktigt sätt. Vi behöver medvetandegöra de rasistiska processer samt strukturer vi rör oss inom, tillsammans med våra unga, och etablera engagemang samt nya tankemönster som förhoppningsvis generar en positiv utveckling för kommande generationer.

rasismb

Teater Struktur är ett projekt inom organisationen Ungdom Mot Rasism och har nyligen lanserat ett innovativt och kostnadsfritt antirasistiskt metodmaterial som heter ”Leken Mellan Rum”. Materialet riktar sig till lärare och pedagoger och innehåller både information, begreppsförklaringar, ledarskapsövningar, tips samt färdiga lektionspass som går att applicera på ungdomsgrupper mellan 13-25 år. Projektet erbjuder även gratis utbildning till de verksamheter som önskar lite mer vägledning och stöd i sitt antirasistiska arbete. Välkommen att besöka vår hemsida!

 

/Julia Rosati, Utbildare på Teater Struktur

rasism