En god idé – I U P

Det är ju en god idé. Att varje termin, inför utvecklingssamtalet, skriva om elevens kunskapsutveckling och vad som ska fokuseras framöver. Formativt. Problemet(?) är att det finns många saker som vi i skolan kan göra som kan vara positivt för elevens kunskapsutveckling. Men begränsad tid. Hatties meta-metastudie visar att 90-95 % av parametrarna undersökta ger en positiv effekt på kunskapsutvecklingen. Hans poäng är just den att istället för att göra en massa saker med kanske inte så stora läreffekter, bör vi fokusera på de som ger störst positiv effekt. Hur är det då med skriftliga omdömen-vilken effekt kan de ge? Det vet vi väldigt lite om tyvärr. Införandet var inte direkt forskningsförankrat och få studier har publicerats. Av de som har publicerats (bland annat Åsa Hirsch och Eva Mårell-Olsson) har olika problem med IUP identifierats. Runt om i landet finns även olika erfarenheter av arbetet med IUP. Vissa goda. Andra inte så goda. Det syntes även i de olika reaktionerna på beslutet.

En reaktion som förvånade mig var att några skrev ”nu ska vi alltså sluta jobba formativt”. Det finns ju inget formellt hinder för att fortsätta med skriftlig IUP med omdömen (eller vad man nu vill kalla det i åk 6-9) om man på skolan tycker att det är något som ger stor effekt på lärandet. Och det finns överhuvudtaget inget hinder för att arbeta formativt. Det ska vi ju även göra – för att vi vill arbeta på vetenskaplig grund, och för att det tydligt framgår av AR om planering och bedömning och även läroplanen.

Dylan Wiliam pratar om tidsspannet för formativa bedömningar och konkluderar att de mest effektiva är de som görs mer frekvent (minute-by-minute and day-by-day) än de som sker med större tidsförskjutning. Alldeles säkert har pliktskyldigt nedskrivna omdömen två gånger per år, som inte varit en del i en kontinuerlig formativ process som används för att ge feedback till elever om vad de kan utveckla och feedback till läraren som förändrat undervisningen, inte haft stor formativ potential.

Mycket dokumentation behövs ju självklart fortfarande – för att planera undervisningen och ha syften med vad som ska läras. För att utvärdera, genom en bedömning, i vilken utsträckning dessa syften nåtts. För att ge feedback i relation till dessa syften och analysera, genom en bedömning, vilket lärande min undervisning omsatts i och vad jag kanske behöver förändra. För att dokumentera elevers kunskapsutveckling. Vilken dokumentation som försvinner är ju avhängigt hur man har jobbat med detta tidigare. Många frågor kvarstår även. Om annan dokumentation. Om innehållet i utvecklingssamtalen.

Skälen till beslutet, såsom Jan Björklund uttryckte det, var att nu behövdes inte IUP i åk 6-9 då man nu fick tydligare information om elevens kunskaper genom fler nationella prov och tidigare betyg. Om så vore fallet borde ju beslutet varit en del i Skola 2011 reformen, då även detta infördes. En liten tanke skänks även åt hur pass väl utredd och underbyggd en så stor reform var som man avskaffar (nästan 3/4 av den) så lättvindligt efter drygt fyra år. Finns det några andra reformer som man infört som kanske inte (heller?) konsekvensutretts innan och som inte heller vilar på vetenskaplig grund?

3 kommentarer

  1. Pingback En god idé – IUP | Utbildning

  2. Anna-Karin Frisk, 12 februari 2013

    Är inte en förklaring till frågor som ”ska vi sluta jobba formativt nu?” bara ett utslag av lärares bristande tilltro till sig själva? Att makten tros ligga hos Björklund och inte i de pedagogiska beslut som vi som lärare fattar själva…

    • Pernilla Lundgren, 13 februari 2013

      Det kan nog ligga något i det… /Pernilla

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.