Visar alla blogginlägg med kategorin:
Debatt och skolpolitik

Förslag om betyg i åk 4 – en av lärarna ansedd viktig fråga?

Martin Ingvar, den kända bedömningsforskaren (?), har nu kommit med sitt förslag till betyg i åk 4 (och lite annat han tyckte var viktigt). Tyvärr hittar jag inte hela promemorian utan har bara tagit del av förslaget. Lite tankar om det nedan.ingvarMånga fler funderingar finns och jag undrar fortfarande var den utvärdering av kunskapskravens utformning och införande i åk 6 som skulle gjorts 2013, utifrån ett beslut i riksdagen, tog vägen? För den hade väl varit ett bra underlag inför ett ev. beslut om att sänka betygsåldern?

/Pernilla

UPPDATERING: Utredningen kom senare på em – finns här.

Upp-och-nedvända (merit)vär(l)den

I början på sommaren såg jag en tweet som beskrev att Sigtuna kommun under ett år fått en ”20 %-enheters förbättring” av resultaten, och höjningen tillskrevs kommunens arbete med bland annat IKT och BfL (länk). Det är ju en gigantisk höjning på ett år.  Läste man lite närmare kunde man mellan raderna förstå att det som jämförts var ett knepigt och ovanligt mått: andelen elever som fått godkänt i alla ämnen i åk 8 som sedan följts upp ett år senare. Det är ju ganska vanligt att elever får högre betyg  i åk 9 än i åk 8 (särskilt andelen som går från ej godkänt till godkänt) så jag tyckte att det utan mer information var lite svårt att värdera resultaten och därmed analysen. Ökningen av måttet andelen elever som får godkänt från åk 8 till åk 9 åren 2013-2014 är för Sigtunas del högre än för Stockholms stad och vi ser fram emot att följa utvecklingen i Sigtuna.

Igår såg jag att en annan kommun, Sollentuna, gick ut med ett pressmeddelande om att man höjt sina resultat (länk).  Kommunen rapporterar att de höjt resultaten från  ”239 till hela 250*!”. Asterisken indikerar en liten, men viktig sak. Nämligen, att från och med i år kan eleverna få maximalt 340 poäng jämfört med tidigare års 320 (på grund av att språkvalet räknas in som 17:e ämne). För Stockholms stads del innebär det att vi ”höjt” meritvärdet för fjolårets åk 9 från 222,4 till 233,7 för 2014. En ökning lika stor som Sollentunas – 11 poäng – men som (tyvärr) för vår del innebär att elevernas betygsmedelvärde inte förändrats mellan dessa år (ej heller vårt justerade meritvärde). En möjlighet som skulle innebära att Sollentuna höjt sina resultat, mer än vad som är naturligt utifrån det förändrade maxvärdet, är om otroligt få elever läst språkval i åk 9 (i Stockholm var det cirka 75 % av eleverna som läste).

Det är knepigt detta med skolans resultat och hur vi rapporterar om dem och utifrån vilka syften. Fast det viktigaste är ju förstås hur vi använder resultaten (vilka resultat?) i vår analys (hur analyserar vi?) för att utveckla verksamheten.

/Pernilla

PS 1. Vad gäller Sollentuna så var det en klok lärare som på Twitter uppmärksammade det roliga (!?) i att kommunen i en och samma annons för förstelärare skriver att dessa ska ta sin ”utgångspunkt i modern skolforskning” och i stycket efter att alla 50 som ska anställas måste arbeta ”utifrån Puenteduras SAMR-modell”, som väl inte anses ha sin utgångspunkt i ”modern skolforskning” (länk).

PS 2. En alternativ rubrik här hade kunnat vara ”Stockholm höjde sina resultat med 17 % på ett år!” (om vi jämför det genomsnittliga meritvärdet i åk 8 VT 2013 med det för åk 9 VT 2014). Fast det är ju ett ovanligt och ointressant resultatmått…

NO: En framtidsvision som inte blev av

1992 och 2003 gjordes nationella utvärderingar i NO-ämnena. Man skriver i Skolverkets rapport från 2005 att ”resultaten på kunskapsproven är en stark anledning att skyndsamt påbörja ett systematiskt och uthålligt arbete för att förbättra grundskolans undervisning i naturvetenskap. De skriver att vi bör ha en ingående diskussion med utgångspunkt i att vi har att göra med ett systemproblem som berör statsmakten, lärarutbildningen, den utbildningsvetenskapliga forskningen, kommuner och skolorna med sina ledare, lärare och elever.

Problemet med bristen på behöriga lärare i NO var man väl medveten om redan då: ”I en undersökning, gjord hösten 2003 av Högskoleverket, har ett stort urval studenter som påbörjade den nya lärarutbildningen hösten 2001 eller hösten 2002 fått ange var de vill arbeta efter sin lärarexamen. Det var 12 procent som svarade förskola eller förskoleklass, 38 procent grundskolans tidigare år, 16 procent grundskolans senare år och 25 procent gymnasiet/komvux. Så gott som alla var säkra eller ganska säkra på sitt val. Grundskolans tidigare år definierandes i undersökningen som ”årskurs 1–7”, senare år som ”årskurs 4–9”. Vi konstaterar att grundskolans senare år (tillsammans med förskolan) så att säga är oproportionerligt impopulära. Jämfört med examensstatistiken 2002/03 kan man notera en minskning av intresset för grundskolans senare del med cirka 9 procentenheter. Man kan därför tala om ett vikande intresse för att arbeta i grundskolans senare år. Det finns tecken på att denna bild av vikande intresse också gäller naturvetenskapliga inriktningar i lärarutbildningen. För vissa lärosäten är intaget mycket lågt när det gäller inriktningar mot grundskolans senare del/gymnasiet (några få studenter). Denna problematik kan behöva bli föremål för närmare studium. Om vi har att göra med ett konsistent mönster finns det anledning att oroa sig, inte minst mot bakgrund av den låga och försämrade måluppfyllelsen 2003 (jämfört med 1992). Vi ser detta främst som ett demokratiproblem. Om det blir brist på kompetenta naturvetenskapliga lärare i grundskolans senare del, så får vi efterhand en allmänhet med försämrade möjligheter att sätta sig in i frågor som har med naturvetenskapen och dess effekter att  göra, liksom att förstå och med insikt engagera sig i frågor om miljö och hållbar utveckling. På sikt kan en lärarbrist också leda till att skolelevernas intresse för val av fortsatt naturvetenskaplig utbildning minskar, vilket bl.a. får negativa konsekvenser för forskning och näringsliv.”

Man ställer sig också frågan om lärarutbildningens innehåll: ”Varför har lärarutbildningen inte lyckats så väl med just detta – att utbilda lärare som känner en säkerhet när det gäller att hålla bra lektioner i vanliga klasser?”

I en vision för hur man vill att det ska se ut 2015 skriver man fram att ”Universiteten deltar i arbetet på att utveckla orienteringsmönster och engagerar sina bästa krafter för att göra kunskapssynteser som ett komplement till de många specialiseringar och särintressen som annars präglar det akademiska livet. Melodin är att man inte bara skall bli kunnigare utan också klokare och mera kringsynt genom akademiska studier. Föreställningen om eleven som informationssökare och läraren som en något tillbakadragen handledare har reviderats. Det är framför allt insikten att naturvetenskapliga begrepp och teorier är skapade av människor, och utvecklade i ett växelspel med experiment, som slagit igenom. Man förstår nu tillfullo att eleverna ej på egen hand kan upptäcka begrepp och teorier genom att t.ex. experimentera och undersöka eller resonera med varandra. De är därför hänvisade till olika media och till sina lärare och andra naturvetenskapligt kunniga personer för att lära sig fysik, kemi och biologi. Läraren ses nu som nyckelpersonen i detta sammanhang. Det är han/hon som är bäraren av det naturvetenskapliga kunnandet. Utan lärarens begreppsintroduktioner och systematiska planering av situationer för begreppsanvändning är chansen ganska liten att det blir en bestående behållning av den naturvetenskapliga undervisningen. Läraren kan handleda när så behövs, men hans eller hennes roll är nu att vara en aktiv och kunnig kulturbärare med ett brett undervisningsregister.

Formativ utvärdering används år 2015 medvetet och regelbundet både i lärarens undervisning och elevernas studier. Det finns nu bl.a. ett stort antal forskningsbaserade diagnosinstrument som så att säga sätter fingret på kritiska punkter i begreppsbildningen. De används enskilt av eleven för att upptäcka svagheter och styrkor, och för att följa hur det egna kunnandet utvecklas. De brukas av läraren för att ta reda på klassens utgångsläge och för att följa begreppsutvecklingen. Databasdrivna Internetapplikationer gör detta lätt att administrera.

Lärarutbildningen fungerar år 2015 enligt propositionens intentioner. Naturvetenskapen, ämnesdidaktiken och den verksamhetsförlagda utbildningen är nu integrerade på ett sådant sätt att den nyexaminerade läraren har såväl det självförtroende som de kunskaper av olika slag som behövs för att klara undervisningen i skolan. En typ av forskning som pågår både i nationella och internationella nätverk gäller design och utvärdering av undervisningssekvenser. Arbetet sker i nära samverkan mellan ämnesdidaktiska forskare och lärare i skolan. Huvudresultaten är dels innehållsorienterade teorier som anger undervisningsbetingelser vilka gynnar lärande av det givna innehållet, dels lärarhandledningar för fortsatt kunskapsbygge. De senare innehåller diskussion om motiv för att under visa det aktuella innehållet, översikt av forskningsresultat om elevers föreställningar och möjligheter att förstå, analys av innehållets nyckelidéer, målsättning och ett genomarbetat exempel på hur den innehållsspecifika teorin kan omsättas i form av en undervisningssekvens. Ett stort antal sådana handledningar finns i en databas, som innehåller bidrag både från svenska och internationella lärosäten. Basen är en flitigt utnyttjad resurs, både av nyexaminerade och mer erfarna lärare. Varje lärare behöver nu inte uppfinna hjulet på nytt utan kan stå på kollegors och forskares axlar då han/hon utvecklar egna lektioner.

Som en följd av det ökade vetenskapliga utbytet mellan universitet och skola har också lärarinitierat utvecklingsarbete tagit fart ordentligt, både på den egna skolan och i nätverk med andra skolor. Arbetet är ett led i att systematiskt tillvarata och dokumentera lärares och lärargruppers erfarenheter från sin praktik på ett sådant sätt att skolutvecklingen drivs framåt. Det finns erfarenheter av detta från andra länder, och dessa tas naturligtvis tillvara. Spridningen av lärarlagens utvecklingsarbete har fått fart och status genom en referee-bedömd tidskrift där genomarbetade lokala undervisningsprojekt redovisas. Flera gånger varje år hålls regionala och nationella konferenser där lärare och forskare möts för att ventilera hur skolans undervisning kan utvecklas.”

Denna vision skrevs alltså fram för 10 år sedan, utifrån det stora NO-utvärderingen som gjordes 2003. Så kunde det alltså ha sett ut 2015, nästa år, om forskarna som gjort utvärderingen fått respons på detta. Nu sitter vi i en helt annan båt där det kommer saknas 1000-tals lärare och vi ser problem i PISA.

Tankar om det?

Kunskapsmätningar – möjligheter eller paradox?

Välkommen på seminarium om: Kunskapsmätningar – möjligheter eller paradox

När?  19 februari klockan 15-17

Var? Utbildningsförvaltningen, Hantverkargatan 2F.

Anmälan? Anmäl dig här senast den 15 februari (eller först till kvarn)! För lärare/skolledare i Stockholm stad.

Anders Jakobsson är professor i naturvetenskapernas didaktik vid Malmö högskola. Anders har under de senaste åren varit en av de svenska forskare, som med stöd av medel från Vetenskapsrådet, genomfört fördjupade studier av PISA och TIMSS.

Anders Jakobssons forskning och undervisning i de naturvetenskapliga ämnenas didaktik har framför allt fokuserat elevers lärande i naturvetenskapliga ämnen.

På seminariet ges en fördjupad, och delvis annorlunda syn på resultaten av de senaste årens internationella mätningar, med fokus på höstens PISA – studie och resultaten från det naturvetenskapliga området. Det kommer att finnas rika tillfällen till dialog och frågor.

Inbjudan för utskrift

Utvärdering av kunskapskraven?

När man beslutade om betygen från årskurs 6 kunde vi även läsa i betänkandet att:

”Utformningen av kunskapskraven bör också utvärderas av regeringen två år efter att den nya betygsskalan trätt i kraft. Regeringen ska sedan återkomma till riksdagen med en redovisning av utvärderingen.”

Blev det någon utvärdering? Jag har inte sett någon. Det finns ju en del ämnen vars kunskapskrav jag tycker man bör utvärdera, till exempel fysikens.

Bedömning på (av) lärarutbildningen: underkänt?

Ibland funderar jag på vad man lär sig av den praktik man ingår i. Om man går lärarutbildningen och bara har 6-7 timmars undervisning och övrig tid består mycket av ”eget arbete” – vad lär jag mig av det? Jag kan även fundera på vad man lär sig om bedömning av den praktik och erfarenhet man får som elev och student? Det är ju lätt att undervisa som man blivit undervisad, eller bedöma såsom man själv fått uppleva bedömning. Vi vet att just bedömning varit frånvarande i mångas lärarutbildning men ska nu ingå som en obligatorisk del, men man kan ändå fundera över att det kan upplevas bli en liten del om övrig bedömning inte är pedagogisk.

Jag har en före detta elev som studerar till lärare och jag fick se bedömningen av en tenta i engelska de nyligen gjort.

Det ser ut som att  man tydligen satt en gräns för att få godkänt vid runt 60 % och för att få VG vid 80 %. Så 78 % (av vadå?) blir då enbart ett godkänt betyg, medan 80 % räcker till ett VG… Kommer förstås osökt att tänka på Astrid Petterssons ”Det är viktigare att göra det väsentliga mätbart än att göra det lätt mätbara till det väsentligaste”. Trodde även att sådant här var ganska ovanligt då många universitet och högskolor varit med i Bologna-processen. Jag funderar över hur detta påverkar den egna bedömningspraktiken som färdig lärare? Synen på kunskap? Längre ner i den facebook-grupp som min före detta elev och hennes lärarstuderande kamrater ingick i fick jag även se den rätta raden på en annan tenta:

b,a,b,d,a,c,a,c,d,a.

Suck.

/Pernilla Lundgren

Motiverar PISA våra svenska elever?

Resultaten från PISA är oroande. Framförallt den ökade segregationen och den större och större andelen som går ut skolan utan tillräcklig läsförståelse (se bild nedan) vilket inte bara är ett problem för den enskilda individen utan även för ett medborgerligt och demokratiskt samhälle.

Bildkälla

Jag funderar dock lite över det faktum att just svenska elever hoppar över många frågor i PISA. Vad beror det på? Att de inte kunde? Inte vågade utmana sig? Eller bara orkade inte?

Forskaren Hanna Eklöf har studerat hur motiverade svenska elever är när de gör stora internationella kunskapstest som TIMSS (I TIMSS testas elevernas kunskaper i matematik och naturvetenskap). När TIMSS genomfördes 2003 i årskurs åtta angav 24 procent av eleverna att de inte kände sig motiverade, motsvarandet siffra för 2008 var 58 procent. Andelen elever som 2003 angav att provet inte var betydelsefullt var 26 procent medan andelen 2008 var cirka 90 procent (Notera att siffrorna från 2008 gäller gymnasieelever). Sammantaget ger det en bild som visar att elevernas motivation i provsituationen har sjunkit betydligt.

Som kontrast, så brukar Dylan Wiliam berätta om situationen i asiatiska länder där man med flaggor och lyckatill-rop välkomnar de utvalda eleverna, som ser sig som viktiga representanter för sitt land.

Avslutningsvis konstaterar Eklöf att i Sverige är motivation, eller brist därpå, en viktig faktor i provsituationen. ”I synnerhet får detta genomslag när provresultaten inte får några direkta konsekvenser för eleven. I förlängningen är detta allvarligt för de makthavare som fattar beslut om hur skolan ska utvecklas. Tvärsäkra slutsatser om elevernas kunskaper kan vara problematiska.”

Läs mer här.

Vem ska då sätta alla betyg? Och undervisa?

Visserligen bara en bild av förstahandssökande till lärarutbildningen åk 7-9. Där jobbar nu ca 30.000 lärare. Hur många av dessa tror ni försvinner från skolan varje år? Mer än de 261 förstahandssökande till lärarutbildningen i åk 7-9? Medierna har lyft att det är fler sökande till lärarutbildningen men när det är noll sökande i många ämnen så jublar jag inte.

Källa (tack Ingela för tips)

Hur skulle denna förändring påverka lärares möjligheter att i vardagen göra ett gott jobb?

Idag reflekterar jag lite över den pånyttfödda debatten om att införa möjligheten för elever att överklaga betyg. Som kan tyckas låta som en självklarhet. Att betyg ska vara rättsäkra. Att all myndighetsutövning ska gå att att överklaga.

Sen tänker jag på det som stod på DN:s ledarsida imorse. Den påminde oss alla lite om den frågan finska skolpolitiker ställt sig när de funderat på att införa något nytt:

” Hur skulle denna förändring påverka lärares möjligheter att i vardagen göra ett gott jobb? Reformer som inte klarar det testet bör inte genomföras.”

Vad tror ni? Hur skulle införande av betygsöverklagan påverka lärare och elevers arbete i klassrummet?

Svårt…

Kammarrätten i Sundsvall kör över Skolverket

Kammarrätten i Sundsvall kör över Skolverket (och skolan och förvaltningsrätten) och ger tre laestadianska flickor i Norrbotten rätt att slippa skolans dansundervisning. Dans finns som centralt innehåll, och även i kunskapskraven i Idrott och hälsa: ”I danser..anpassar eleven sina rörelser…”.   Att HELA kunskapskravet måste vara uppfyllt för att få även det lägsta godkända betyget (E) vet alla i skolvärlden, och även att undantag endast får ges om en elev har ett funktionshinder som direkt hindrar eleven från att nå enstaka delar av kunskapskraven. Skolplikten till trots, och att domen faktiskt innebär att eleverna då ej kan få ett godkänt betyg i ämnet, så kör kammarrätten alltså över skollagen.

Kammarrätten hade även synpunkter på att skolan inte gjort tillräckligt för att eleverna skulle kunna få ett godkänt betyg, men det är ju knepigt när eleverna inte varit med på dansundervisningen och att just dans är explicit utskrivet i kunskapskravet…

Man kan nog anta att domen överklagas. Kanske kan personer med andra livsåskådningar annars komma att använda domen för att vilja ha undantag från undervisning som ansetts vara så viktig att de skrivits in i kunskapskraven, som ”Evolutionsteorin” (biologi), ”Förintelsen och andra folkmord” (historia), ”Sexualitet” (biologi) eller ”Demokratiska rättigheter och skyldigheter” (samhällskunskap).

Läs mer här.

Även DN skriver om det (20130812) och håller delvis med domstolen om att just dans, ”att bemästra en bugg”,  ”är väsensskilt från lektioner i evolutionslära, sexualundervisning och även i någon mån simlektioner, för att ta tre exempel som kan vara föremål för konflikt i skolan”.