Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
likvärdig bedömning

Sambedömning i skolan

Skolverket har gett ut ett material om sambedömning. Vilka aspekter är viktiga att fokusera för en likvärdig bedömning? De beskriver även exempel från praktiken och sammanfattar forskningsområdet (då ska vi komma ihåg att forskningen inte är så omfattande och att kunskapsobjektet Sambedömning är komplext).

Forskarna lyfter fram några faktorer som gynnar god sambedömning – gynnsamt är när lärarna:
• fokuserar på att analysera och diskutera konkreta elevexempel
• låter olika åsikter komma fram och alla i gruppen får komma till tals
– avvikande uppfattningar ses som en tillgång snarare än ett hinder
• har en tydlig struktur för själva sambedömningssituationen (t.ex. fasta tider,
lokaler och arbetsgång)
• har ett tydligt ledarskap i sambedömningsgrupperna som håller ihop diskussionerna
• deltar i sambedömning både inom den egna skolan och med andra skolor
• använder pågående elevarbeten i sambedömningen, för att ge diskussionen ett
ökat fokus på bedömningens formativa syfte
• utgår från elevexempel som representerar en stor bredd av prestationer och
elever med olika bakgrund, så att lärarna kan använda sina erfarenheter från
sambedömningen när de bedömer nya elevexempel
• fördjupar diskussionen genom att använda tillgängliga stödmaterial på ett
flexibelt sätt.

Vad är syftet med de nationella proven?

Anders Jönsson, bedömningsforskare, skriver på Skola och Samhälle om de nationella proven. Han funderar över om det finns en övertro på i vilken utsträckning det överhuvudtaget är möjligt att åstadkomma en likvärdig bedömning genom de nationella proven. Han förordar att:

”Det man snarare borde satsa på, ifall man vill åstadkomma hög likvärdighet på riktigt, är att på bred front utveckla lärarnas bedömningskompetens, så att alla de bedömningar som görs i skolan håller hög kvalitet. Och detta är definitivt inget man åstadkommer genom att ta bort lärarnas ansvar för att bedöma nationella prov och överlåta det på kollegor eller externa censorer. Nej, detta är något man åstadkommer genom utbildning, träning och samtal. Lärare behöver utbildas i bedömning och betygsättning, men de behöver också träffas kontinuerligt för att skapa en gemensam förståelse för innebörden av de begrepp som används i kursplanerna, hur dessa förmågor kan ”lockas fram” av olika uppgifter, hur man identifierar olika kvaliteter i elevernas svar och lösningar, hur man utifrån denna information kan stödja vissa elever och utmana andra o.s.v.”

Kanske skriver han detta nu då de Nationella proven har fått en ”ny” syftesbeskrivning från hösten:

”Syftet med de nationella proven är i huvudsak att:
– stödja en likvärdig och rättvis bedömning och betygssättning
– ge underlag för en analys av i vilken utsträckning kunskapskraven uppfylls på skolnivå, på huvudmannanivå och på nationell nivå

De nationella proven kan också bidra till:
- att konkretisera kursplanerna och ämnesplanerna
– en ökad måluppfyllelse för eleverna.”

Skolverket har tidigare skrivit om syften med NP i skriften ”Nationella prov – frågor och svar”:

”Proven ska inte heller fungera som examensprov, dvs. de ska inte styra betygssättningen av den enskilda eleven. För lärarens betygssättning är det således kanske inte främst elevens prestation på provet som har störst betydelse för den samlade betygssättningen utan det förebildliga stöd som bedömningsmaterialen utgör för lärarens bedömning av elevens övriga prestationer. /…/ Tanken är alltså inte att det enskilda provet ska ha en ensamt avgörande betydelse för elevens betyg. Prov kan aldrig pröva mot samtliga mål oavsett om det är ett examensprov eller ett nationellt kursprov. /…/ Men varför ska man då inte ge resultatet på det nationella provet större tyngd vid betygssättningen? /…/ Även om ett prov är välkonstruerat finns alltid sådana mätfel eller bedömningsfel, beroende på vilken typ av prov det handlar om. Är det ett prov som baseras på uppgifter finns alltid en viss slumpfaktor i urvalet av uppgifter. En elev kan ha större tur än en annan när det gäller vilka uppgifter av alla tänkbara som råkar komma på provet. Är det ett uppsatsprov kan man ha mer eller mindre tur med ämnet och det kan finnas slumpfaktorer med när det gäller hur olika bedömare värderar den presterade texten. Och naturligtvis kan man som elev ha en bättre eller sämre dag. Vissa elever blir därtill nervösa och stressade och har svårt att prestera sitt bästa på ett prov, medan andra snarast blir stimulerade och presterar bättre än vanligt.

När det gäller betygssättningen av enskilda elever måste således provresultatet hanteras med omdöme. Ibland presterar elever bättre än normalt på ett prov, ibland sämre än normalt. Det vanligaste är att provresultaten stämmer rätt väl överens med lärarens bedömning, men ibland förekommer avvikelse i ena eller andra riktningen. Då måste läraren bedöma om det är den egna bedömningen som är mest korrekt eller om det finns anledning att ändra bedömningen utifrån provet och dess bedömningsunderlag.”

Jag tänker att ändringen i syftet ställer ännu högre krav på provkonstruktion och arbetsmaterial. Vad tänker du?

Riksrevisionen om likvärdiga betyg

Riksrevisionen skriver i sin sammanfattning av rapporten ”Lika betyg, lika kunskap? En uppföljning av statens styrning mot en likvärdig betygssättning i grundskolan” att:

”Problemet med bristande likvärdighet i betygssättningen har varit känt under lång tid och omfattande insatser har vidtagits för att åtgärda problemet, hittills utan uppenbara framgångar. Bland annat har de författningar som styr hur betyg sätts ändrats för att ge ökade förutsättningar för en likvärdig betygssättning. Riksrevisionens granskning tyder på att de metoder som Skolverket hittills har använt för att styra mot en mer likvärdig betygssättning genom olika typer av stöd inte har fått ett tillräckligt genomslag bland de betygssättande lärarna. Någon bred utvärdering av orsakerna till att betygssättningen fortfarande inte är likvärdig har heller inte gjorts.

Delat ansvar mellan stat och huvudman komplicerar styrningen.
Skollagen innebär att elever har rätt till en likvärdig utbildning. En likvärdig betygssättning ingår som en del av detta offentliga åtagande. Ansvaret för att genomföra det offentliga åtagandet är uppdelat mellan staten och kommunala eller enskilda huvudmän. Den bild som framträder i granskningen är att en bidragande orsak till att betygssättningen ännu inte sker på ett likvärdigt sätt är att staten inte fullt ut använder sitt mandat att styra över betygssättningen och följa upp att verksamheten genomförs så som det är tänkt. Det kan ha sin grund i en osäkerhet om hur ansvaret är fördelat mellan staten och skolhuvudmännen. Granskningen ger indikationer om att det råder viss osäkerhet hos skolmyndigheterna om hur långt de bör utnyttja sitt mandat i fråga om styrning och stöd i förhållande till skolhuvudmännen. Det är inte effektivt och det riskerar att leda till att målen om en likvärdig betygssättning inte uppnås. Riksrevisionen anser att regeringen borde förtydliga för skolmyndigheterna hur långt de bör utnyttja sina respektive mandat för att styra och stödja den lokala nivån för att åstadkomma en likvärdig betygssättning.

Staten bör samordna sin styrning, uppföljning och kontroll.
För att statens styrning och kontroll ska fungera så effektivt som möjligt är det viktigt att Skolverket och Skolinspektionen har rutiner för informationsutbyte med varandra. Tillsammans ger de båda myndigheternas uppföljnings- och kontrollverksamheter en god bild av var bristerna i betygssättningen finns. Enligt Riksrevisionen skulle resultaten av de insatser som skolmyndigheterna gör kunna användas på ett mer effektivt sätt för att få genomslag för styrningen mot en likvärdig betygssättning. Riksrevisionen bedömer att informationsutbytet mellan skolmyndigheterna kan utvecklas så att de gemensamma erfarenheterna tillvaratas och läggs till grund för styrning, uppföljning och kontroll av skolornas betygssättning. Riksrevisionen anser att det är särskilt viktigt att det finns rutiner, myndigheterna emellan, för att uppmärksamma skolor som har anmärkningsvärda avvikelser mellan betygen på de nationella proven och slutbetygen i årskurs 9 och som därför bör bli föremål för ytterligare tillsyn.

Är statens styrmedel tillräckligt verkningsfulla?
De nationella ämnesproven har många mål och syften. Både Skolverket och Skolinspektionen har påtalat att detta är problematiskt. Enligt Riksrevisionens mening bör de nationella ämnesproven ha en mer renodlad roll för att åstadkomma en likvärdig bedömning och betygssättning. Riksrevisionen anser därför att regeringen bör skärpa provens roll att vara vägledande för betygssättningen genom att se över målen och syftena med de nationella ämnesproven.

I granskningen har det framkommit att Skolverkets stödmaterial trots ökade insatser inte upplevs som tillräckligt omfattande och ingående och att de inte heller når fram till betygssättande lärare i tillräcklig utsträckning. Att framställa och sprida material som inte når fram eller kommer till användning är, enligt Riksrevisionens mening, inte effektivt. Det är viktigt att Skolverket utvecklar sitt stödmaterial och sina informationsspridningsvägar ytterligare. Myndigheten bör även göra återkommande uppföljningar av hur materialet uppfattas och används bland lärare och rektorer.

Otillräckliga förutsättningar på den lokala nivån.
Både de rektorer och lärare som besvarat Riksrevisionens enkäter pekar på otillräckliga förutsättningar på lokal nivå som en förklaring till att betygssättningen inte blir likvärdig. De anger brist på tid för att sätta sig in i och tillämpa Skolverkets stödmaterial. Det saknas även tid för professionella samtal inom och mellan skolor för att kalibrera betygssättningen lärare emellan. Eftersom problemen med den bristande likvärdigheten i betygssättningen varit kända under lång tid, är det anmärkningsvärt att en så stor andel av lärare och rektorer uppger bristande förutsättningar på den lokala nivån som en orsak till att problemet kvarstår. Skollagen har nu ändrats så att huvudmännens och rektorernas ansvar generellt har blivit tydligare. Det är viktigt att Skolverket analyserar vad skolhuvudmännens tydligare roll innebär och utifrån den analysen inriktar sin styrning så att skolhuvudmännens ansvar för att skapa förutsättningar för en likvärdig betygssättning får effekt.”