Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
likvärdighet

Känner du någon lärare som inte vill sätta likvärdiga betyg?

Johannes Åman skriver på DN:s ledarsida idag, utifrån Riksrevisionens rapport om likvärdiga betyg, att:

”Så länge det finns betyg måste målet vara likvärdighet. Det är en fråga om rättvisa. Men likvärdiga betyg är inte skolans yttersta mål. Varje förslag som syftar till att göra betygen mer likvärdiga måste också bedömas utifrån vilka effekter det kan få på undervisningen.

En populär idé är att eleverna ska få rätt att överklaga. För att man i efterhand ska kunna avgöra vad som är ”rätt” betyg krävs dock dokumentation. Därmed styrs lärarnas undervisning mot det enkelt mätbara.

Om rättvisa bara handlade om att ha kriterier med vars hjälp eleverna kan rangordnas så vore allt gott och väl. Anser man däremot att det viktigaste är att undervisningen har både bredd och djup är överklaganderätt en lösning som förvärrar skolans problem snarare än löser dem.

Den rapport om likvärdiga betyg som Riksrevisionen presenterade i går var inte av det anspråksfulla slaget. Där fanns inga nya radikala grepp. I stället sökte rapporten svaret på om de åtgärder som Skolverket och Skolinspektionen redan vidtar är effektiva. Når information och stödmaterial ut till lärarna? Utvärderar skolmyndigheterna sina egna insatser som de borde?

Detta är ett typiskt revisionsperspektiv. Men när de radikalare idéerna har allvarliga biverkningar måste man just ta ett steg tillbaka och undersöka om det inte går att nå längre med medel som redan används.

För att kunna sätta rättvisa betyg måste lärarna förstå målen. Men det måste de också för att kunna ge eleverna en undervisning av hög kvalitet.

Ett arbete som är inriktat på att utveckla lärarnas förmåga att sätta rättvisa betyg blir därmed indirekt också ett arbete som kan leda till bättre undervisning.

Lärare som vinner en djupare förståelse av läroplanens mål och av tankarna bakom betygskriterierna kan själva bli tydligare pedagogiska ledare. Och om lärarna blir skickligare på att förklara för eleverna vad som förväntas av dem kan arbetet för rättvisare betyg bidra såväl till bättre provresultat som till djupare ämnesförståelse.”

Något jag saknat i debatten om betyg och likvärdighet är en problematisering av målen. Om nu flera instanser finner att lärarna har svårigheter att förstå målen och hur man arbetar med dem kan man ju även fråga sig vilka verktyg lärarna fått för att förstå målen, och kan det finnas problem med konstruktionen av målen (i Lpo 94)? I Lgr 11 finns en större tydlighet, och mål och bedömning överensstämmer på ett mycket bättre sätt. Detta faktum, tillsammans med Skolverkets stödmaterial och det kommunala och lokala arbetet, tror jag kommer att leda till att undervisningen i större utsträckning kommer ha en tydligare koppling till läroplansmålen och bedömningen till kunskapskraven, vilket leder till en ökad likvärdighet, i dess vidaste bemärkelse.

Jag har heller inte stött på någon lärare som inte vill jobba med bedömning på ett likvärdigt sätt… Har du?

Skolinspektionens chatt om omrättning av NP

Några av frågorna som besvarades var:

Nyfiken: Vad kan man göra för att proven ska bedömas likvärdigt?
Statistiker: De rekommendationer som föreslås ska inte ses som försök till enkla lösningar. Att genomföra de förändringar som rekommenderas ses dock som ett steg mot att öka möjligheten till likvärdig bedömning. Skolinspektionen rekommenderar därför att följande åtgärder vidtas:
Syftet med de nationella proven bör klargöras och begränsas.
Provens konstruktion bör avgöras av provens primära syfte.
Anvisningarna som rättande lärare har som stöd för sin bedömning bör förenklas. Lärare bör ges möjlighet att utveckla sin bedömarkompetens.
Ett rättningsförfarande där elevens identitet inte är känd av den som rättar proven bör införas.

Calle: Jag är osams med min lärare och är orolig för att rättningen av mitt prov blir godtyckligt. Hur ser Skolinspektionen på det?
Statistiker: Bedömningen av elevens prestation på vissa delprov är i stor utsträckning kopplad till vilken lärare som rättar proven. Skolinspektionen ifrågasätter därför av den anledningen att de nationella proven verkligen stödjer en likvärdig bedömning och betygssättning, vilket är ett av provens huvudsyften.

Undrande: Kommer vi att få tillbaka de omrättade proven? Så man får se var bedömningen skiljer sig åt.
Statistiker: Tyvärr kommer de omrättade proven inte att skickas tillbaka till skolorna. Detta beror på att all omrättning skett digitalt. Resultaten på skolnivå för de skolor som skickat in sina prov kan laddas ned från:
http://www.skolinspektionen.se/sv/Tillsyn–granskning/Central-rattning-av-nationella-prov/

Fröken P: Hur många av omrättarna ”erkänner” att de är hårdare i det uppdraget än med bedömning av egna elevers arbeten?
Statistiker: Skolinspektionen har kunnat notera att många omrättare upplever att de kan förhålla sig mer korrekt till de bedömningsanvisningar som följer med proven och att de är striktare i sin tolkning av dessa i sin roll som omrättare än när de rättar sina egna elevers nationella prov. Detta ses dock inte som ett problem eller en felkälla utan stärker snarare omrättningens resultat.

Hela chatten och alla rapporter om omrättningen hittar du här.

Några inlägg i debatten om likvärdiga betyg kan hittas här, här och här.

Mer om nationella prov

Vi skrev tidigare i veckan om en intervju med ekonomen Johan Vlachos om nationella proven som han menar inte är rättvisa och likvärdiga. Läs bedömningsforskarens Christian Lundahls svar på ekonomen Vlachos analys av nationella prov här, där han bland annat skriver att:

Problemet är som jag ser det inte att betygen och de nationella proven brister i objektivitet, utan att vi tror att de kan vara objektiva. Den föreställningen har bidragit till att fokus flyttats från innehåll och undervisning till resultat på ett sådant sätt att vi inte längre vet vad resultaten står för eller vad som leder fram till dem.”

”Här är det fråga om ett vägval mellan lättbedömda prov och prov som försöker mäta det vi vill veta något om. Det är möjligt att göra proven mer entydiga för bedömning om vi enbart förser dem med flervalsfrågor som i högskoleprovet (notera dock att det går att förbereda elever även för den typen av tester). Ska vi öka samstämmigheten i bedömningarna kring mer komplexa kompetenser behövs däremot prov med en uppgiftsmängd som tar eleven 30 timmar att lösa (jämför Black och Wiliam 2006). Ett problem med lätträttade frågor är, för att knyta an till frågan om incitament, att detta leder till vad bedömningsforskare kallar återverkanseffekter (washback effects). Lärare och elever vinner mer på att trivialisera undervisningen och förbereda sig på det enkelt mätbara än att arbeta med ett mer komplext innehåll, vilket naturligtvis påverkar lärandet negativt.

Påminnelse: vad är syftet med nationella proven?

Skolverket skriver själva i skriften ”Nationella prov – frågor och svar”:

”Proven ska inte heller fungera som examensprov, dvs. de ska inte styra betygssättningen av den enskilda eleven. För lärarens betygssättning är det således kanske inte främst elevens prestation på provet som har störst betydelse för den samlade betygssättningen utan det förebildliga stöd som bedömningsmaterialen utgör för lärarens bedömning av elevens övriga prestationer. /…/ Tanken är alltså inte att det enskilda provet ska ha en ensamt avgörande betydelse för elevens betyg. Prov kan aldrig pröva mot samtliga mål oavsett om det är ett examensprov eller ett nationellt kursprov. /…/ Men varför ska man då inte ge resultatet på det nationella provet större tyngd vid betygssättningen? /…/ Även om ett prov är välkonstruerat finns alltid sådana mätfel eller bedömningsfel, beroende på vilken typ av prov det handlar om. Är det ett prov som baseras på uppgifter finns alltid en viss slumpfaktor i urvalet av uppgifter. En elev kan ha större tur än en annan när det gäller vilka uppgifter av alla tänkbara som råkar komma på provet. Är det ett uppsatsprov kan man ha mer eller mindre tur med ämnet och det kan finnas slumpfaktorer med när det gäller hur olika bedömare värderar den presterade texten. Och naturligtvis kan man som elev ha en bättre eller sämre dag. Vissa elever blir därtill nervösa och stressade och har svårt att prestera sitt bästa på ett prov, medan andra snarast blir stimulerade och presterar bättre än vanligt.

När det gäller betygssättningen av enskilda elever måste således provresultatet hanteras med omdöme. Ibland presterar elever bättre än normalt på ett prov, ibland sämre än normalt. Det vanligaste är att provresultaten stämmer rätt väl överens med lärarens bedömning, men ibland förekommer avvikelse i ena eller andra riktningen. Då måste läraren bedöma om det är den egna bedömningen som är mest korrekt eller om det finns anledning att ändra bedömningen utifrån provet och dess bedömningsunderlag. I den mån ändringar förekommer bör det kunna ske modifieringar både uppåt och nedåt. Det finns inget fog för den inte ovanliga uppfattningen att ”nationella prov kan bara höja, inte sänka betyget”.

Provens diagnostiska funktion innebär främst att läraren av elevernas redovisningar kan få en uppfattning om vilka förtjänster och brister den enskilda eleven har i sitt kunnande. Men proven kan också ge en bild av om undervisningen haft en annan inriktning än den som provet betonar. Detta behöver inte innebära att undervisningen varit undermålig utan kan vara en konsekvens av lärares och elevers rätt att själva välja stoff och arbetsmetoder. Men om gruppens resultat på provet inte är i enlighet med lärarens bedömning måste förklaringar kunna ges t.ex. beträffande stoffval. Ett av de nationella provens syften är att konkretisera kursmål och betygskriterier och därför är det viktigt att analysera och diskutera om den egna tolkningen är i linje med de nationella styrdokumenten och den tolkning av dessa som de nationella proven representerar.”

Huuvida denna skrift gäller när vi går in i Skola 2011 framgår ej. Vill man fördjupa sig mer i ämnet kan man läsa Christian Lundahls bok Varför nationella prov?  eller Skolverkets utredning (från 2003 innan vi införde fler NP).

SI om NP

Skolinspektionens slutsatser efter sin senaste omrättning av nationella prov är att:

– Skolinspektionen anser att de nationella proven har ett för omfattande syfte. Proven har nu flera syften och mål som kräver olika typer av prov för att uppfyllas på ett fullgott sätt. Det gynnar inte likvärdig betygssättning, vilket är ett av provens huvudsyften.

– De bedömningsanvisningar som följer med proven är omfattande och komplexa och ger stort utrymme för tolkning.

– Möjligheten för läraren att förhålla sig objektiv vid bedömningen av sina elevers prov kan påverkas av den relation som finns mellan lärare och elev och den kunskap som läraren besitter om eleven och dennes tidigare prestationer.

Vi tänker att bedömning av kunskap är svårt. Vi vet att få lärare anser sig ha fått en god grund för detta arbete under sina lärarstudier. Kanske får man inte heller tid att diskutera kunskapsbedömning på skolan? Många lärare efterlyser även kompetensutvekling inom bedömningsområdet.

Man ska även komma ihåg att de som rättar om proven är vanliga lärare av kött och blod. Inga superpedagoger. Flera av dem uttrycker att de då sätter sig in mer i bedömningsanvisningarna och kanske tolkar dessa mer ”bokstavstroget” än vad de själva gör i sin egen bedömning av egna elevers nationella prov.

SI skriver att eftersom proven nu har flera syften och mål så gynnas inte likvärdig betygssättning, vilket är ett av provens huvudsyften. Vi tänker att om proven ska vara en grund för en likvärdig betygsättning måste de inkludera så många mål som möjligt. Ska de bara gynna en likvärdig rättning av NP så är det ju bättre att ha färre och enklare uppgifter, gärna multiple choice. Men det vill väl ingen? Det har även förts fram krav på att man i sin betygsättning inte får avvika från resultatet på nationella provet mer än en viss procentsats. Något som Björklund i Agenda inte höll med om.

Ett ”problem” är ju att Skolverket uttrycker att proven ska ha både en summativ och en formativ funktion. När proven ligger så pass sent är det ju svårt att förena det med en formativ tanke. Det jag lär mig som lärare hinner jag inte ändra på i undervisningen för dessa elever, men kanske till nästa klass? Om proven ska ha en formativ funktion är ju inte heller likvärdigheten ett problem, då är ju det viktigaste att identifiera elevens stykor och brister och anpassa feedback och undervisningen utifrån det. Kanske ska någon (?) bestämma vad huvudsyftet med proven är för att kunna optimera möjligheterna för att det uppfyller detta syfte?

Kanske skulle även bedömningsdiskussionen om likvärdighet avmattas om vi gjorde som man gör i många andra länder: att väga in även andra faktorer än betygen vid urval till högskola/universitet. Betygen får då inte samma vikt, och diskuteras inte heller i samma utsträckning i dessa länder. Det kan vara att man skriver särskilda prov i de ämnen som är relevanta för den utbildning jag söker eller andra antagningstester. Vi vet ju att forskning visar att de elever som tas in på höga betyg presterar bättre på högskolan än de som skrev bra på högskoleprovet. Intressant vore även att studera hur antagning betyg vs. betyg + någon form av antagningstest skulle påverka studieresultaten?

Hur tänker du om likvärdighet? Hur arbetar ni för en mer likvärdig bedömning på din skola? Vilka syften ska NP ha?