Visar alla blogginlägg från: januari 2017

Så blir du expertlärare – enligt forskningen

Vi har nog alla varit med om det. Känt av det. Känt den där magkänslan som uppkommer i klassrummet och som ganska snabbt talar om för oss om läraren vi har framför oss är bra eller inte, inspirerande eller inte.

Det är egentligen ganska grymt. Jag hade en gång en talpedagog (när jag utbildade mig till guide) som sa att forskning inom psykologi har visat att när en talare ställer sig framför en grupp åhörare tar det ca. 7 sekunder för gruppen att skapa sig en helhetsbild av talarens personlighet och kompetens som talare. 7 sekunder! Sen är du dömd! Livet är inte barmhärtigt…

Martin_Luther_King,_Jr_I_Have_a_Dream_Speech_Lincoln_Memorial (En god talare: Martin Luther King)

Att göra ett gott första intryck är alltså inte bara ett standardtips för Tinder-dejter, det är en fundamental egenskap du måste utveckla om du vill bli en bra, inspirerande lärare. Men vad måste jag som lärarstudent lära mig för att göra detta första intryck gott och få det att fortsätta vara gott hela tiden?

Jag tror de flesta av oss har en del förutfattade meningar om vad som gör en lärare kompetent eller ej. Hen ska enligt vissa vara passionerad för sitt ämne, vara organiserad, tala tydligt eller vara rättvis. Enligt andra är det viktigaste att hen ger höga betyg eller uppträder som en polare. Vad vi nu läser på lärarprogrammet är intressant ur detta perspektiv – för det finns faktiskt forskning som indikerar vad vi måste lära oss för att bli bra, kompetenta lärare – eller som det mer formellt heter: för att bli EXPERTLÄRARE. Det är liksom ingenting man ”föds till”, utan vi kan lära oss att bli det.

Efter att ha läst boken Utmärkt undervisning (2012) av Jan Håkansson & Daniel Sundberg inser jag att vissa förutfattade meningar jag länge har haft om bra lärare, faktiskt inte stämmer. Till exempel har jag länge trott att en lärare i svenska självklart måste vara intresserad av litteratur för att kunna undervisa om det på ett inspirerande sätt. Men enligt forskningen finns inga belägg för att lärarens intresse för litteratur spelar någon större roll för elevernas motivation att läsa: det som har störst betydelse är att läraren utmanas omkring sina idéer i ämnet (av t.ex. andra kollegor, forskning eller sina elever) och använder strukturerad läsundervisning i mindre grupper. Notera dock att intresse inte betyder samma sak som kunskap: för att på ett inspirerande sätt lära ut om litteratur krävs alltså inte bara ett personligt intresse, utan främst stor kunskap inom ämnet och om hur det bäst lärs ut.

Den internationella forskningen säger att god lärarkompetens utgörs av 3 övergripande kompetenser:

  1. Relationell kompetens: betyder i korthet att du som lärare har goda sociala och emotionella kompetenser i relationerna med eleverna, som gynnar deras lärande. Detta skapas genom att läraren visar respekt, tolerans, värme, empati och intresse för eleverna.
  2. Ledarkompetens: här kommer 7-sekunders-regeln in. En bra lärare visar redan från start hur tonen och beteendereglerna ska vara för arbetet i klassen och för att underlätta elevernas lärande. En lärare med god ledarkompetens involverar eleverna i struktureringen och valet av aktiviteter, gör noggranna lektionsplaneringar och hjälper klassen att fokusera på de viktigaste delarna av kursinnehållet.
  3. Didaktisk kompetens: betyder att läraren har så pass stor kunskap inom sitt ämne att hen kan bli mindre bunden till kurslitteraturen och kunna improvisera i klassrummet. Hen kan då också variera kursmaterialet och på ett konstruktivt sätt utmana eleverna till abstrakt kommunikation om vad ämnet faktiskt går ut på. Det ingår också här att tydligt formulera lärandemålen för enskilda lektioner eller hela kurser: och det säger ju sig självt att om du som lärare inte har koll på ditt ämne som teoretiskt fält och dess roll i samhället så kan du inte heller förklara för eleverna vad som är målet/poängen med att studera det.

Bam! Här var receptet för framgång. Men nej… om det ändå vore så enkelt. Dessa tre punkter är bara övergripande kompetenser som lärare måste utveckla. Varje klass, varje ämne, varje skola, varje stad är annorlunda, så en lärares kompetens mäts också efter hur pass väl hen lyckas anpassa sin undervisningsstrategi till olika situationer och elevgrupper och kunna hitta lösningar i kniviga moraliska/sociala lägen.

Det verkar alltså som att jag för att bli en bra lärare på något mirakulöst sätt måste kombinera olika egenskaper som bland annat även finns hos: ledare, talare, skådespelare, psykologer, forskare, organisatörer, sekreterare, kommunikatörer, föräldrar, vänner, fotbollstränare, präster, filosofer…. Och på toppen av allt göra ett gott första intryck! Tinder är en baggis jämfört med det här.

Första veckan: värdegrund, historia och andliga farsoter

My god… vad har jag gett mig in på?

Första veckan på lärarprogrammet har kommit till sitt slut – och jag är helt slut. Under 3 introduktionsdagar i Sundsvall har vi suttit på föreläsningar mellan kl. 8-17 och jag har lärt känna mina nya trevliga klassisar och lärare. Vi var rörande överens vid lektionernas slut: det är inte vilket yrke som helst vi har valt att utbilda oss till.

Hör bara. Enligt skollagen är syftet med skolan ” […] att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers  utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” (Skollag 2010:800, 1 kap., 1§)

Inhämta och utveckla kunskaper och värden. Alltså, lärarens uppgift är enorm: vi ska inte bara lära ut själva innehållet i våra ämnen (kunskaper) utan även undervisa värden: demokratiska värderingar och respekt för de mänskliga rättigheterna. Etiska förhållningssätt. Men vi ska inte bara lära ut dessa värden: vi ska även leva dem! Vi ska GÖRA demokrati i skolan – inte bara PRATA om det.

Det kan tyckas självklart. Jag tycker det är självklart… att en inte bara ska prata om sina etiska principer utan även leva efter dem. Men hur lätt är det på en skala? Om det redan är extremt svårt på en personlig nivå (t.ex reser jag med flyg flera gånger per år även om det går emot mina värderingar och kunskaper kring miljöfrågor!) så borde det vara minst lika svårt i ett klassrum eller i en hel skola, där hundratals mänskliga relationer och samhället i stort samverkar konstant. Inte lätt, ändå viktigt.

Det var lite om värdegrunden. Men historien då? Lärande i organiserade former (skolan) har en lång historia. Den går inte bara tillbaka till de gamla grekerna utan existerade redan långt tidigare i exempelvis Egypten, Mesopotamien, Indien. För lång tidsperiod för att sammanfattas här. Jag ska bara kommentera några saker jag tyckte var anmärkningsvärda under föreläsningarna om läraryrkets historia.

1) Sverige hade en exceptionellt hög läskunnighet redan på 1600-talet. Trots folkets generellt låga utbildningsgrad och fattigdom. De hade kyrkan att tacka: husförhören och översättningen av Bibeln till svenska gjorde att folk började läsa mer. Prästernas husförhör utfördes på sina håll ända fram till 1920-talet! Skolan var alltså länge en högst religiös/kyrklig verksamhet.

2) – Varför säger vi ‘fröken’, fröken?

Benämningen ‘fröken’ för kvinnliga lärare har nog de flesta hört, speciellt i förskolan där uttrycket hänger kvar. Ordet går tillbaka på benämningen för kvinnliga lärare under 1800-talet, då det var förbjudet för gifta kvinnor att ta jobb som lärare. Så var det då: ogift kallades ‘fröken’, gift kallades ‘fru’. Vad underligt det skulle låta om den regeln skulle gälla idag… Om vi skulle vara tvungna att i skolan kalla lärarna efter relationsstatus, hur skulle vi säga då? ”Ursäkta, singel/sambo/särbo/partner/ogift/skild/änka, kan du hjälpa mig med den här matteuppgiften?” På tok för jobbigt, tur att den regeln är borta!

3)  Sveriges ekonomi växte så det knakade efter andra världskriget och eftersom det inte fanns några ruiner att bygga upp så kunde mycket pengar läggas på skolan. Politikerna (främst sossarna) såg till att kyrkan och de medeltida undervisningsmetoderna försvann: nu skulle skolan bara vara en statlig angelägenhet. Och demokratiska värderingar skulle vara grunden för all undervisning. Det kan diskuteras i hur hög grad dessa demokratiska värderingar lyckats hålla sig vid liv inom det svenska skolväsendet fram till idag (likvärdigheten i svensk skola har försämrats och segregationen ökar enligt rapporter från Skolverket) – men klart är att visionen för skolan efter kriget var mycket radikalt för sin tid. Till exempel skrevs i 1948 års skolkommissionsbetänkande (som bland andra Alva Myrdal arbetade fram):

[…] vissa egenskaper är både ur samhällets och individens synpunkt särskilt värdefulla och samtidigt möjliga att genom uppfostran utveckla. Självständigheten är en sådan egenskap. Dess värde har särskilt uppmärksammats i debatten om de totalitära regimernas psykologiska förutsättningar. Av medborgaren i ett folkstyrt samhälle bör man fordra ett kritiskt sinnelag, som ger motståndskraft mot andliga farsoter. Demokratin har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor.

Fordra ett kritiskt sinnelag som ger motståndskraft mot andliga farsoter! Demokratin har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor! Det var såklart riktat mot nazismen och dess konsekvenser… men jag har en obehaglig känsla av att dessa textrader är precis lika akut relevanta för den värld vi lever i idag.

på G !

Hej!

Vad roligt att du har hittat till min blogg Lärare på G !

Jag som skriver är just det: en lärare på g.

Jag heter Sofia och studerar till gymnasielärare i svenska. Så var det inte tänkt från början: jag har studerat litteraturvetenskap upp till magisternivå och har läst kurser i bland annat matematik, idéhistoria och franska. Det finns många saker en kan göra i livet. Så varför väljer jag att bli lärare?

Idén att bli lärare har jag haft i bakhuvudet en längre tid, men den började ta en mer realistisk form någon gång när jag blev anställd som cirkelledare i svenska av Folkuniversitetet. Min uppgift där är att lära vuxna människor från världens alla hörn allt ifrån svenskans grammatiska system till hur vokalljudet [ö] uttalas genom muskelsammandragningar i munnen. Det är svårt – oerhört svårt. Både för mig som ung lärare och för deltagarna. Jag pratar bara svenska i klass, så en stor del av tiden i klassrummet går ut på att jag framför en stirrande grupp på 15 personer förvandlas till  ett ropande ufo med vilt gestikulerande armar som samtidigt försöker få svenska språket att låta logiskt och resonabelt. Som försöker förklara när vi säger ‘en’ eller ‘ett’, hur bokstaven ‘h’ uttalas eller skillnaden på alla öppna och stängda vokalljud som vårt melodiska språk ärats med. Ja, ni vet ju det: det är inte alltid logiskt och resonabelt, det bara är!

En måste bjuda på sig själv, märkte jag. Och jag började snart tycka om min nya roll som ufo-lärare med vilt gestikulerande armar. En måste upprepa sig en himla massa gånger, insåg jag också. Att lära någon uttalet av ordet ‘station’ går inte om du inte som lärare ihärdigt upprepar: ”Station – station – staaatioooon – jag går till stationen!”. Upprepa, skriva på tavlan, iscensätta – överdriva ljuden i strupen. Saliven sprutar, ansikten skrynklas ihop i koncentration, ord formas och stammas fram, några skrattar, andra är frustrerade. Och tillslut – efter ett tjugotal ”station!” ”lektion!” ”pension!” – så sitter det!

Känslan av att se blickarna förändras i klassrummet: nu en glimt av förståelse i dem. Känslan av att se hur de går från att titta på dig med neutrala ansiktsuttryck utan att förstå vad du säger, till att lysa upp vid igenkänning av ett ord, en fras, ett uttryck, och tillslut kunna samtala, skriva, fråga på egen hand – den känslan är fantastisk. Och där någonstans förstod jag att detta var rätt yrkesval för mig.

Som gymnasielärare i svenska kommer jag dock inte främst lära eleverna uttala och stava ordet ‘station’ (förhoppningsvis kan de redan det!) – utan det blir mer fokus på samtal om litteratur, att skriva i olika genrer, grammatik och mycket annat. Det ska bli spännande att se under lärarprogrammets gång vad gymnasieelever förväntas lära sig och att läsa den senaste forskningen kring pedagogiska och didaktiska strategier i språk och litteratur.

Denna blogg kommer alltså att handla om min (krokiga) väg till att bli lärare, om pedagogik, didaktik och skolforskning. En väldig röra av saker kan tyckas, men samtidigt säger oss en enkel genreanalys att bloggen är precis rätt forum för att blanda det personliga med det professionella, det vardagliga med det abstrakta , det enkla med det svåra.

Bloggen riktar sig främst till andra lärarstudenter, redan verksamma lärare och skolarbetare av olika slag, men andra grupper av läsare är såklart också välkomna!

Idag var det kursstart för det kompletterande lärarprogrammet jag ska läsa under ett år på Mittuniversitetet. Det är ett program på distans som ges med förhöjd studietakt och vi kommer även att läsa kurser under sommaren. Så om ett år är jag klar lärare – hur fett är inte det!!?

Jag återkommer i dagarna om hur den första veckan på programmet artat sig. Om nya klassisar, lärare, Sundsvallsbor och om hur det svenska skolsystemet formats i samklang med 1900-talets politiska omvälvningar.

Men nu hastigt från Sundsvall till Atlanta, USA. Som peppande avslut för idag kommer här en föreläsning av en av mina stora inspirationskällor: den amerikanska forskaren och läraren Bettina Love. Hon pratar om hur hiphop-pedagogik kan motivera elever i den amerikanska skolan och varför det är viktigt. Enligt Love gynnas elevernas inlärning av att deras egna språk och erfarenheter tas in i klassrummet och blir till en kärna som undervisningen kan kretsa kring. Alltså: mer hiphop i klassrummen thank you very much! (Det tar ett tag för videon att sätta igång, men klicka längst ner på videorutan så startar den).

Enjoy,

VIDEO:  Hiphop-pedagogik med Bettina Love

Bild från www.bettinalove.com Bild från www.bettinalove.com