Visar alla blogginlägg från: april 2017

Språkets roll i konflikter

Hur kan konflikter som uppkommer i skolan lösas? I kurslitteraturen betonas att själva basen för konfliktlösning är god kommunikation, och basen för all kommunikation är språket. Språket är det medel med vilket konflikter kan förstås och lösas och därför kommer jag här fokusera på språkets betydelse i konflikthantering.

Roger Ellmin menar att konflikthantering är den andra baskunskapen i skolan – medan den första är språket: ”[…] det muntliga, skriftliga och kroppsliga.” (2008:120). Han baserar sin språksyn på Bertrand Russel och Michail Bachtin, i och med att språket beskrivs som både det som uttrycker tankar, men även skapar tankar ”[…] som inte skulle finnas utan det [språket].” (2008:120). Bachtin menar att lärande alltid sker i dialog – med andra individer, med texter och idéer. För att nå djupare förståelse och vidareutveckla våra egna uppfattningar måste vi lyssna på den andres synpunkter och engagera oss i en ständig dialog bestående av frågor, svar och överenskommelser, enligt Bachtin.

När det handlar om destruktiva konflikter i skolan, har många lärare ofta delade meningar om hur man ska samtala kring problemen. Studier visar att lärare sällan kan lösa konflikter på egen hand med hjälp av den ”tysta kunskap” om konflikthantering de bär med sig, utan att man är beroende av kommunikation med kollegor och elevhälsans personal (2008:122). Den vanliga ”utväg” som många tar i konflikter – att låtsas som om ingen konflikt föreligger genom att tiga och ignorera – är ett sätt att rygga inför kommunikationen och språket, vilket som vi sett oftast bara förvärrar situationen. Att sitta med armarna i kors, tiga eller ignorera är dock ingen väg ut ur språket – det är snarare en mycket talande ordlös kommunikation.

För språket innefattar även kroppsspråket och dess icke-verbala kommunikation. Ellmin påpekar att när verbal och ordlös kommunikation inte harmonierar, alltså när exempelvis en persons mimik, gester, tonfall eller blickar inte stämmer överens med det hen säger, måste vi bli på vår vakt. Här kan en konflikt föreligga, inom individen själv eller mellan individer. Människor kan mycket tidigt (redan vid 3-5 års ålder) läsa av kroppsspråk och har alltså förutsättningar att agera efter och svara på det. Barn är experter på att imitera och läsa av vuxnas kroppsspråk. Detta är förskollärare mycket medvetna om, vars metoder i konfliktsituationer bland annat handlar om att ha ögonkontakt och att se till att den verbala och den övriga kroppsliga kommunikationen stämmer överens. På lärarutbildningen (för gymnasiet och högstadiet) har vi hittills inte arbetat alls med kroppsspråket, något jag tycker är synd, då forskningen visar att pedagogers medvetenhet kring hur de kan använda sitt kroppsspråk i samklang med den verbala kommunikationen gynnar konfliktlösning (och lärande överhuvudtaget?) för alla åldersgrupper.

Ellenby och von Hilgers har i boken Hör du vad jag säger! (2006) skrivit om vad som underlättar konstruktiv dialog och vad som försvårar den. Vill man underlätta konfliktlösning kan man, istället för att tala dömande, diagnosticerande eller befallande (”gör så här…”, ”du är inte…”, ”du är alltid…”, ”gör du det så…”), försöka öppna upp en lyssnande och tillförlitlig dialog (”du verkar orolig över…”, ”hur känner du när…”, ”jag tror att du skulle kunna…”). Något som leder till en konstruktiv dialog av det senare slaget är ofta att tala om vad man själv känner och upplever i konflikten, istället för att döma och anklaga den andre. Detta är, enligt Ellmin, utgångspunkten i den konstruktiva konflikthanteringen: att försöka beskriva den specifika konfliktsituationen så konkret som möjligt och hur den påverkar en själv. Sedan får den andra parten tala och bli lyssnad på, varefter olika lösningsförlag kan diskuteras.

Konfliktlösning handlar alltså om att berätta för varandra både hur konflikten upplevs (vad är det som sker och varför?) och hur den skulle kunna lösas så att alla inblandade känner att den verkligen är löst. Detta kan vara mycket svårt i skolans värld, där flera konfliktfaktorer kan samverka på komplicerade sätt. Ett sätt jag tror kan underlätta konflikthanteringen i skolor är att redan i tidiga åldrar införa ”känslosamtal” i grupp, alltså att låta eleverna tala ut om sina känslor de fått i olika situationer inför varandra och lyssna på sina kamrater. En sorts träning i empati och emotionell medvetenhet. I skolan ges eleverna (speciellt pojkar) sällan tid och rum för att kontinuerligt arbeta med och verbalisera känslor, vilket kan resultera i att de utvecklar en begränsad förmåga att föra konfliktlösande samtal.

Referenser:

Ellmin, Roger, Konflikthantering i skolan, Natur och Kultur, Stockholm:2008.

Ellenby, Ylva;von Hilgers, Barbro, Hör du vad jag säger, Natur och Kultur, Stockholm:2006

Konflikt i klassen!

Ibland händer det saker i klassrummet som man inte är förberedd på. Situationer som inte var planerade, men som uppstår för att vi människor är oförutsägbara, impulsiva och gör konstiga saker när vi umgås i grupp. För ett par veckor sedan uppstod en sådan situation i min klass – och min lärarroll sattes på prov.

(Personerna som figurerar i händelsen heter egentligen något annat)

Deltagarna i gruppen satt två och två för att diskutera ett ämne på svenska. Själva syftet med kursen är ju att de ska lära sig prata svenska, så vi pratar ofta i små grupper under lektionstid. När jag stod och lyssnade på ett par, hörde jag plötsligt en högljudd kommentar av en kvinna – Elena – i paret bredvid: ”Men det går ju inte att jobba med dig!” sa hon samtidigt som hon med buller och bång vände sig bort från sin samtalspartner, David. Det blev tyst i klassen. Alla hade hört kommentaren. David satt tyst och tittade ner i bordet. Jag gick fram till dem och undrade vad som pågick.

Samtidigt kände jag glasklart: jag är inte helt rustad för detta. Hur bör jag, som lärare, göra nu? Alla hade hört den nedvärderande kommentaren och Elena vände sig resolut bort från David, som fortfarande bara tittade rakt ner i sin bok, blek i ansiktet. Jag insåg snabbt: det finns inga manualer här, jag får handla efter sunt förnuft. Så jag sa åt Elena att hon inte kunde vända sig bort från sin kamrat, för här ska vi alla jobba tillsammans. Men hon vägrade. ”Det går inte att jobba med honom.” sa hon igen.

På andra sidan klassrummet ställde sig Mohammed upp och gick över till David, ”jag kan jobba med honom.” Det störde mig att alla talade om David i tredje person – som om han inte fanns i samma rum – så jag vände mig direkt till David och frågade om det var okej att jobba med Mohammed istället. David nickade. Jag tackade Mohammed och resten av lektionen ägnade jag all min uppmärksamhet åt David och Mohammed. David hade varit tyst och förlägen med Elena, men nu när jag uppmuntrande lyssnade på hans samtal verkade han lysa upp och bli mer avslappnad. Mohammed hjälpte också till med att göra stämningen bättre genom att visa uppskattning för det David sa.

Min strategi i denna situation var alltså att ge all min uppmärksamhet åt David, och att ignorera Elena. Men jag kände samtidigt att detta inte höll hela vägen. Jag ville på något sätt visa Elena att hennes beteende inte var accepterat. Alla i gruppen är dock vuxna människor så jag tyckte inte att det var min uppgift att uppmana henne framför alla andra att be om ursäkt. Vi hade paus och jag satt hela rasten och funderade. Detta hade aldrig hänt förut, snudd på mobbing mitt framför mina ögon.

Jag kom fram till en lösning som jag antog var den bästa. Jag sa åt Elena att stanna kvar efter lektionen, så att alla hörde det. Efter lektionen, då jag var ensam med Elena, sa jag vänligt men bestämt att reglerna här på skolan är att vi samarbetar med våra klasskamrater, visar varandra respekt och att den typ av kommentar hon sagt inte var okej. Hon gick i försvar och sa att David aldrig säger något, så hon lär sig ingen svenska av att samarbeta med honom. Jag sa att han visst hade pratat en del under lektionen, men att det inte spelar någon roll om han är tyst eller inte, vi säger inte så till varandra i mitt klassrum. Hon försvarade sig en stund till men sa sedan ”okej, okej, du har rätt”, dock utan att verka uppriktig.  Jag vet inte om hon någonsin sa förlåt till David, eftersom jag bara vikarierade i deras klass.

En vecka efter denna incident, ironiskt nog, började vi med en kurs i konflikthantering på lärarprogrammet. Och nu inser jag att det finns hela teorier om hur man kan hantera den här typen av situationer! Genom att studera konflikter och gruppsykologi kan läraren känna sig säkrare i sitt val av agerande, när konflikter väl uppstår.

Konflikter är inte onda i sig. De betyder, enligt psykologen Roger Ellmin, ”[…] inbördes oförenliga aktiviteter eller relationer.” (Konflikthantering i skolan, 2008:15). En konflikt beror alltid på den konkreta situationen och på individerna som deltar i den och kan få olika resultat, beroende på hur konflikten hanteras av de involverade personerna. Man kan sammanfatta olika sätt och strategier att handskas med konflikter i

  • öppna och dolda
  • samarbetsinriktade eller antagonistiska
  • konstruktiva eller destruktiva

Vi lärare vill såklart få fatt i de förstnämnda sätten att hantera konflikter på (öppna, samarbetsinriktade och konstruktiva), och undvika resten. Men alla som någonsin har varit i en konflikt vet att detta är lättare sagt än gjort. Om du har blivit sårad, kan du vilja försvara dig eller hämnas. Det är inte alltid så lätt att bemöta en person du står i konflikt med på ett öppet, samarbetsinriktat och konstruktivt sätt… Därför kan ibland läraren, eller kurator, behöva komma in som tredje part för att hjälpa parterna att hantera konflikten konstruktivt.

De dolda konflikthanteringarna är mycket vanliga. De består i exempelvis passivt motstånd (isolering, vägran att lyssna eller samarbeta, att tiga o.s.v.), negativism (att sucka och ha en ogillande, negativ attityd) och manipulation (prata skit bakom ryggen på andra, projicera skuld på andra, sprida falsk information o.s.v.). Dessa sätt att hantera konflikter baserar sig ofta på att den ena parten (eller båda) inte bekänner att en konflikt överhuvudtaget föreligger, vilket emellertid ofta fördjupar konflikten. Ellmin menar att de konflikter som erkänns och och görs medvetna lättare kan hanteras på ett konstruktivt sätt.

Jag hade en liten omedveten aning om detta, när jag uppmärksammade konflikten mellan Elena och David. Jag tänkte under en sekund där i klassrummet om jag bara skulle låta Elenas kommentar gå obemärkt förbi, se det som småtjafs och låtsas som att allt var bra, då kanske det skulle bli bra? (detta är en vanlig, oroande strategi lite överallt i samhället). Men allt tyder på att det bästa (för lärare och alla andra) är att synliggöra konflikter och närma sig dem med en samarbetsvillig inställning (som t.ex. Mohammed gjorde). Alla hade ju hört kommentaren – konflikten var uppenbar. I praktiken är det såklart inte alltid så att en konflikt blir löst bara för att den uppmärksammats, men det är i alla fall ett första nödvändigt steg.

Även om den mänskliga utvecklingen kommit långt inom många områden så använder vi ofta primitiva och grova konfliktlösningsmetoder, enligt forskaren De Bono (2008:20). Det är till exempel mycket vanligt i konflikter att lägga skuld på andra och hävda att man själv har rätt. Ofta skuldbeläggs en hel generation för problem som kan finnas i skolan: ”Dagens ungdom!””Om de bara kunde ändra sig så…” Att denna strategi är värdelös som konfliktlösning är uppenbart, skuldbeläggningen av ”ungdomen i förfall” har funnits i alla tider! Så här lät det exempelvis år 1843 när Anthony Ashley Cooper talade i House of Commons:

…a fearful multitude of untutored savages… boys with dogs at their heels and other evidence of dissolute habits…girls who drive coal-carts, ride astride upon horses, drink, swear, fight, smoke, whistle, and care for nobody…the morals of children are tenfold worse than formerly. (mentalfloss.com)

Ja, oftast används skuldbeläggning av barn och ungdomar som ursäkt för att inte själv ta itu med problem i skolan eller se sin egen – eller för den delen skolsystemets – del i det hela…

Ibland är dock skuldbeläggning i konflikter möjligen ”befogade” – då den ena parten rent objektivt har rätt – men den kan sällan lösa konflikten; den blir oftast bara mer låst. Elena använde sig av skuldbeläggning när jag pratade med henne efter lektionen: det var Davids fel att hon inte ville samarbeta med honom, att hon inte lärde sig svenska o.s.v. Detta kallas även för skuldbeläggning av offret, ett fenomen som är vanligt förekommande inom konflikter som rör allt från mobbing till våldtäkter eller krig. Som lärare gäller det att vara uppmärksam på detta och kan nog med fördel diskutera det med eleverna; synliggöra det, sätta ord på det, och diskutera hur det kan undvikas…

Nästa blogginlägg kommer jag ta upp några konkreta metoder för konfliktlösning – så stay put!