Språkets roll i konflikter

Hur kan konflikter som uppkommer i skolan lösas? I kurslitteraturen betonas att själva basen för konfliktlösning är god kommunikation, och basen för all kommunikation är språket. Språket är det medel med vilket konflikter kan förstås och lösas och därför kommer jag här fokusera på språkets betydelse i konflikthantering.

Roger Ellmin menar att konflikthantering är den andra baskunskapen i skolan – medan den första är språket: ”[…] det muntliga, skriftliga och kroppsliga.” (2008:120). Han baserar sin språksyn på Bertrand Russel och Michail Bachtin, i och med att språket beskrivs som både det som uttrycker tankar, men även skapar tankar ”[…] som inte skulle finnas utan det [språket].” (2008:120). Bachtin menar att lärande alltid sker i dialog – med andra individer, med texter och idéer. För att nå djupare förståelse och vidareutveckla våra egna uppfattningar måste vi lyssna på den andres synpunkter och engagera oss i en ständig dialog bestående av frågor, svar och överenskommelser, enligt Bachtin.

När det handlar om destruktiva konflikter i skolan, har många lärare ofta delade meningar om hur man ska samtala kring problemen. Studier visar att lärare sällan kan lösa konflikter på egen hand med hjälp av den ”tysta kunskap” om konflikthantering de bär med sig, utan att man är beroende av kommunikation med kollegor och elevhälsans personal (2008:122). Den vanliga ”utväg” som många tar i konflikter – att låtsas som om ingen konflikt föreligger genom att tiga och ignorera – är ett sätt att rygga inför kommunikationen och språket, vilket som vi sett oftast bara förvärrar situationen. Att sitta med armarna i kors, tiga eller ignorera är dock ingen väg ut ur språket – det är snarare en mycket talande ordlös kommunikation.

För språket innefattar även kroppsspråket och dess icke-verbala kommunikation. Ellmin påpekar att när verbal och ordlös kommunikation inte harmonierar, alltså när exempelvis en persons mimik, gester, tonfall eller blickar inte stämmer överens med det hen säger, måste vi bli på vår vakt. Här kan en konflikt föreligga, inom individen själv eller mellan individer. Människor kan mycket tidigt (redan vid 3-5 års ålder) läsa av kroppsspråk och har alltså förutsättningar att agera efter och svara på det. Barn är experter på att imitera och läsa av vuxnas kroppsspråk. Detta är förskollärare mycket medvetna om, vars metoder i konfliktsituationer bland annat handlar om att ha ögonkontakt och att se till att den verbala och den övriga kroppsliga kommunikationen stämmer överens. På lärarutbildningen (för gymnasiet och högstadiet) har vi hittills inte arbetat alls med kroppsspråket, något jag tycker är synd, då forskningen visar att pedagogers medvetenhet kring hur de kan använda sitt kroppsspråk i samklang med den verbala kommunikationen gynnar konfliktlösning (och lärande överhuvudtaget?) för alla åldersgrupper.

Ellenby och von Hilgers har i boken Hör du vad jag säger! (2006) skrivit om vad som underlättar konstruktiv dialog och vad som försvårar den. Vill man underlätta konfliktlösning kan man, istället för att tala dömande, diagnosticerande eller befallande (”gör så här…”, ”du är inte…”, ”du är alltid…”, ”gör du det så…”), försöka öppna upp en lyssnande och tillförlitlig dialog (”du verkar orolig över…”, ”hur känner du när…”, ”jag tror att du skulle kunna…”). Något som leder till en konstruktiv dialog av det senare slaget är ofta att tala om vad man själv känner och upplever i konflikten, istället för att döma och anklaga den andre. Detta är, enligt Ellmin, utgångspunkten i den konstruktiva konflikthanteringen: att försöka beskriva den specifika konfliktsituationen så konkret som möjligt och hur den påverkar en själv. Sedan får den andra parten tala och bli lyssnad på, varefter olika lösningsförlag kan diskuteras.

Konfliktlösning handlar alltså om att berätta för varandra både hur konflikten upplevs (vad är det som sker och varför?) och hur den skulle kunna lösas så att alla inblandade känner att den verkligen är löst. Detta kan vara mycket svårt i skolans värld, där flera konfliktfaktorer kan samverka på komplicerade sätt. Ett sätt jag tror kan underlätta konflikthanteringen i skolor är att redan i tidiga åldrar införa ”känslosamtal” i grupp, alltså att låta eleverna tala ut om sina känslor de fått i olika situationer inför varandra och lyssna på sina kamrater. En sorts träning i empati och emotionell medvetenhet. I skolan ges eleverna (speciellt pojkar) sällan tid och rum för att kontinuerligt arbeta med och verbalisera känslor, vilket kan resultera i att de utvecklar en begränsad förmåga att föra konfliktlösande samtal.

Referenser:

Ellmin, Roger, Konflikthantering i skolan, Natur och Kultur, Stockholm:2008.

Ellenby, Ylva;von Hilgers, Barbro, Hör du vad jag säger, Natur och Kultur, Stockholm:2006

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.