Vad är postkolonial teori?

Jag skrev för ett tag sedan (här) om en nyhet i gymnasiets kursplan för svenska: att det numera står explicit att feministiska och postkoloniala litteraturvetenskapliga perspektiv ska diskuteras med eleverna vid tolkning och analys av skönlitterära verk. Jag har fått höra från en del svensklärare att de skulle behöva fräscha upp kunskaperna vad gäller postkoloniala teori, eftersom det behandlas mycket svepande inom lärarutbildningen och en del har inte ens fått tillfälle att fördjupa sig i det. Jag tänkte därmed dela en text jag skrev inom ramen för kursen Postkolonial teori på Stockholms universitet, som redogör för några grundläggande idéer hos olika postkoloniala tänkare. I min uppfattning är detta inte bara relevant för svensklärare, utan även för er som undervisar i samhällsvetenskap, historia, musik/konst eller naturvetenskap. Texten knyter an till en dikt jag skrev som reaktion på en händelse förra året. Varsågoda:

Postkolonial analys av en händelse

Det är inte första gången vi hör sånt här på universitetet. Vi vet redan att för att lära oss rätt, måste vi ibland höra fel. Vi får en lektion i retorikens grunder, inom kursen svenska språket. Vi sitter som ljus. Väntar. Professorn i retorik drar ett lugnt andetag och sätter igång föreläsningen. Power point: en stor bild på skärmen av en man som spelar trumpet. Med ryggen mot publiken. Professorn pekar på bilden och mannen.

Det här, säger hon, det här är INTE retorik. Varför inte? Jo, ser ni, det här är Miles Davis. En storhet, en legend inom jazzen. Min favorit.

Men, men! Han spelade ofta med ryggen mot publiken. Han sa: what you’re here for is to listen to my music, not to watch my face. Professorn suckar: hur fantastisk hans musik än var, så var han dålig på retorik, dålig på att kommunicera.

Hon känner sig nödgad att i förbigående förklara: Miles Davis ville spela sin musik på sitt sätt – han ville kunna ge signaler till sitt band. Och han ville inte spela publikens clown. Den vita publikens svarta clown. Han sa: Nobody ever asks classical orchestra conductors why they have their backs to the audience. The reason is that they’re telling the orchestra what to play and when. You don’t criticize them for doing it, so why do you criticize me for doing the very same thing?[1]

Men, men! Professorn vevar med armarna: vi bortser från detta nu, jag använder Miles här för att illustrera en av de viktigaste poängerna för denna kurs. Se det som en metafor.

Hon klickar fram en ny slide: en bild av Miles som spelar trumpet. Han svettas, han blundar, han spelar för sitt liv. Hon klickar igen och en rubrik dyker upp bredvid bilden: MILES HADE FEL.

Vi får en lektion i retorikens grunder. Orden ekar i klassrummet. Vi bortser från detta nu. Se det som en metafor.

Det är inte första gången vi hör det. Vi vet redan att vi lär oss rätt genom att höra fel. Vi vet det bland annat för att vi lyssnar på Miles Davis.

 ************************

Ovanstående dikt skrev jag som reaktion på en lektion i retorik jag deltog i på Stockholms universitet våren 2016. Händelsen är både intressant och nödvändig att analysera utifrån postkoloniala perspektiv, med tanke på professorns bruk av en afroamerikansk person som symbol/metafor för det som är inkorrekt. Det jag anser tvivelaktigt är inte användandet av Davis som exempel/metafor per se – utan snarare själva den historielösa användning hans spelsätt behandlas med. Professorn ville göra Davis till ett exempel på vad retorik inte är eller bör vara, och för att möjliggöra detta viftar hon bort den rasistiska struktur som gör att Davis spelsätt ifrågasätts mer än andra (vita) musikers och menar att den ”kan bortses ifrån”.

Att på detta sätt göra sig blind för den historiska och politiska kontexten som Miles Davis verkade inom och förvandla honom till ett akademiskt objekt för att belysa retorikens allmängiltiga ”sanning” är, om vi följer Stefan Jonssons tankegång, typiskt för det västerländska liberala tänkandet. Inom denna filosofi är subjektets historiska, sociala, politiska och till och med kroppsliga förankring sekundär, medan hennes förnuft och fria vilja är det som främst styr över hennes val.[2] Detta möjliggör två saker för retorikprofessorn: dels att bortse från Davis politiska kontext, dels att reducera honom till ett objekt som enbart tjänar till att belysa hennes poäng. Jonsson skriver att det västerländska tänkandet ställer det oberoende subjektet i motsats till ”[…] en värld av inomvärldsliga och historiska fenomen som reduceras till objekt.”[3], och med detta perspektiv kan sedan världen som helhet förklaras objektivt.

Franz Fanon och Simone de Beauvoir är två tänkare som enligt Jonsson gick emot den västerländska subjektsfilosofin genom att de visade hur dess universalism bygger på rasism och kvinnoförtryck – något som bland annat tar sitt uttryck i att kvinnan och den koloniserade människan fråntas sin subjektivitet och görs till objekt.[4] Det är så den västerländska diskursen fungerar och har fungerat oerhört länge: professorn behöver göra Davis till objekt för att ge sin föreläsning akademisk tyngd och förankra sina slutsatser i den västerländska tanketraditionen som till stor del fortfarande reproduceras inom universitetsvärlden: det transcendentala kunskapssubjektet kan inte representeras utan sin motsats; objektet.

Den amerikanska forskaren och läraren Bettina Love menar i en föreläsning[5] att när många afroamerikanska barn i USA för första gången får syn på en representation av sig själva i historieböckerna i skolan är det som slavar, som offer – vars motståndshandlingar och aktiva kulturella utövande sällan får något utrymme i texterna. Och den första bilden av en person med afroamerikanskt ursprung som visas på en lektion i retorik här i Stockholm blir genom liknande diskursprocesser en representation för något annat än ett oberoende subjekt: ett objekt som kedjas fast till resonemang utanför dess kontext, som fråntas sin subjektivitet för att animera den akademiska diskursen och det västerländska kunskapssubjektet. Detta kallas, enligt Jonsson, det västerländska kunskapssubjektets panoptiska privilegium: ”[…] det har kunnat se världen utan att självt bli sett.”[6] Vad många postkoloniala teorier har gemensamt är att de vill synliggöra och analysera detta privilegium.

Professorn påpekade visserligen att Davis fortsatte spela med ryggen mot publiken även efter kritikstormarna han fick utstå – som medveten protest. Davis var som afroamerikansk musiker van att få hårdare kritik än sina vita kollegor; något han var högst medveten om under hela sin karriär och protesterade emot. Han protesterade exempelvis när en lärare uttryckte sig rasistiskt och onyanserat om bluesmusik på Juilliard School of Music i New York, och efter ett tag hoppade han av för att på heltid ägna sig åt jazz.[7] Davis spelsätt blev med tiden en sorts politisk markör om att den (vita) publiken inte skulle få sätta regler över hans huvud. Inom loppet av ett par minuter presenterade professorn fragmenterade delar av denna bakgrund för att sedan totalt bortse ifrån den i analysen och slutsatsen av Davis spelsätt. Med ett postkolonialt perspektiv kan inte Davis motståndshandlingar bortses ifrån utan utgör snarare en grundval för förståelsen för hans konstnärskap och sätt att spela. Som Jonsson skriver med hänvisning till Derek Walcott: en människas kommunikativa handlingar kan aldrig ses som neutrala, de är alltid inbegripna i en helhet av ” […] historiska spänningar och fragment.”[8]

Davis spelsätt kan alltså med postkoloniala glasögon i själva verket läsas som effektiv retorik; det är en kommunikativ handling som inte kan laddas med värdeord som ”rätt” eller ”fel” utan som bör analyseras utifrån vad den gör: varför, hur och med vilka konsekvenser den görs. Jonsson understryker detta som centralt för postkoloniala teorier: om det inte finns något transcendentalt och essentiellt subjekt så finns inte heller några transcendentala värden.[9] Det som istället i hög grad görs inom ramen för dessa teorier är att kontextualisera och dekonstruera studieobjekten.

Den postkoloniala tänkaren Gayatri Chakravorty Spivak skulle exempelvis kunna kalla det professorn gör med Davis för en katakres. En katakres är det (ekonomiska, etiska eller estetiska) värdeomdöme som vi tillskriver en mänsklig handling för att förstå den på ett mer generellt eller ytligt plan. I vårt fall handlade det om professorns generalisering av Davis spelsätt för att tolka det som dålig retorik. Följden av att skapa katakreser på detta sätt blir att den konkreta kontexten till handlingen och andra tolkningssätt ofta trängs undan.[10]

Anne McClintock påminner dock i Imperial Leather (1995) om att postkolonial teori inte är en sammanhållen teoribildning utan snarare består av en uppsjö teorier som i vissa fall till och med motsäger varandra.[11] Hon påpekar speciellt att termen ’postkolonial’ innehåller uppfattningar om europeisk linjär historisk tid och signalerar således ett betraktande av världen i singulära och ahistoriska termer – något som riskerar att reproducera det ovannämnda västerländska panoptiska privilegiet. Eftersom den postkoloniala situationen har utvecklats på olika sätt och under olika lång tid i olika delar av världen kan inte alla postkoloniala områden och företeelser analyseras under rubriken för ett enda begrepp. Dessutom är vissa områden och företeelser som analyseras inom postkoloniala teorier fortfarande koloniala och genomsyras av modern imperialism av olika slag, vilket enligt McClintock gör begreppet ’postkolonial’ än mer komplicerad vid tillämpning.[12]

En mer djupgående postkolonial analys av det som skedde på retoriklektionen torde alltså dels knyta an till och redogöra för den (post)koloniala situationen i USA vid tiden då Davis verkade som musiker – hur till exempel den brittiska och senare även amerikanska imperialismen lämnat spår i 1900-talets USA och dess konsekvenser för afroamerikanernas livssituation och sociala position – och dels studera den svenska (post)koloniala kontexten och historien för att förstå hur och varför rasistiska strukturer och idéer fortfarande reproduceras via den västerländska akademiska diskursen som förs på många svenska universitet och högskolor.

[1] http://www.jazzandbluesmasters.com/miles.htm (13-01-16)

[2] Jonsson, Stefan: utdrag från ”Från Mpala till Bengalen” ur Jonsson: Andra platser (1995), s. 358.

[3] Ibid.

[4] Ibid., s. 359.

[5] http://urplay.se/program/188095-hiphop-och-pedagogik (15-01-16)

[6] Jonsson, s. 357.

[7] http://www.jazzandbluesmasters.com/miles.htm (13-01-16)

[8] Jonsson, s. 361.

[9] Ibid., s. 362.

[10] Ibid., s. 366.

[11] McClintock, Anne: ”Pitfalls of the Postcolonial” ur Imperial Leather. Race, Gender and Sexuality in the Colonial Contest (1995).

[12] Ibid., s. 11-13.

1 kommentar

  1. Stefano Tani, 15 maj 2017

    Jag hade alltid undrat det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även prenumerera utan att lämna en kommentar.