Visar alla blogginlägg med kategorin:
Debatt och skolpolitik

Betygshets

Hej igen!

Jag tillbringade hela förra veckan i Sundsvall: skrev en tenta på måndagen, hade redovisningar under tisdagen och sedan startade ett nytt kursmoment med föreläsningar under onsdag-fredag. Ingen vila, med andra ord. Tur att jag bor hos min fina moster Anna-Karin som jag kan dricka te med om kvällarna och få varva ner hos.

Vi skrev tenta bland annat inom ämnet betyg och bedömning, som är ett stort område inom didaktikforskningen och ett viktigt inslag i läraryrket. Det talas mycket om betyg i relation till skolan och dess resultat i internationella jämförelser (t.ex. PISA). Inom politiken låter det ofta som att skolan kan förbättras bara betygssystemet byts ut, bara betygen sätts i tidigare åldrar, och så vidare. Betygen är dessutom tacksam information för statistiken: enkla bokstäver som kan vägas samman och ge en klar bild över hur skolorna mår. Man är det verkligen så enkelt?

Nej, naturligtvis är det inte så enkelt. Betyg är en del av den komplexa didaktiska process som kallas bedömning eller återkoppling (feed-back), och som lärare sysslar med kontinuerligt. Bedömning kan delas upp i summativ och formativ bedömning, där den förra är det slutgiltiga resultat som en elev får efter ett prov, en kurs eller årskurs (t.ex. provpoäng eller slutbetyg) medan den senare är hela bedömningsprocessen där läraren frekvent ger eleven feed-back: var ligger du till nu? vilka är lärandemålen? hur kan du gå vidare för att nå målen och utveckla ditt (livslånga) lärande?

Vi har fått läsa boken Bedömning för lärande av Christian Lundahl, där det framgick att den formativa bedömningen är essentiell för elevers lärande. Den utgår från att lärande är en process; inte ett projekt med ett tydligt slutdatum. Den summativa bedömningen har främst administrativa funktioner och ser således kunskap i termer av siffror och poäng: provresultat och slutbetyg måste rapporteras in till olika myndigheter för att eleverna sedan ska kunna söka till gymnasium eller högskolor, som använder betygsunderlagen för urval av de sökande. Men om själva lärandet och kvaliteten på undervisningen säger inte den summativa bedömningen särskilt mycket. Här måste den formativa bedömningen in, som tar hänsyn till varje elevs individuella behov och hur hen har utvecklats över tid. Summativa aspekter kan ingå i den formativa bedömningen, men det är aldrig det slutgiltiga resultatet som är syftet för bedömningen. Det handlar om utvecklingssamtal, kontinuerlig feed-back på lektionerna och olika strategier för att synliggöra elevernas lärande.

Hur kan man då rent praktiskt gå till väga som lärare i svenska för att bedöma eleverna formativt? En viktig strategi är enligt Lundahl att synliggöra lärandet: att exempelvis visa och diskutera lärandemålen och betygskriterierna med eleverna inför varje nytt kursmoment, att tydliggöra vad eleverna ska uppnå och hur de kan göra för att uppfylla kraven. Som svensklärare kommer jag att behöva rätta många texter och en strategi för att rätta texterna formativt är att jag – istället för att bara stryka över stavfel med rödpennan – kan kommentera och ge en ”hint” invid stycket där felet finns. Jag kan t.ex. skriva ”MB” om det är ett fel i meningsbyggnad, och på så sätt måste eleven läsa igenom stycket noggrant igen för att själv försöka lista ut vad som blivit fel.

Överhuvudtaget är självrespons och kamratrespons en mycket givande strategi för formativ bedömning. Klasskamrater kan med fördel läsa och bedöma sina texter med varandra – det är ofta lättare att ta till sig konstruktiv kritik från en kompis än från läraren..! Att eleven själv får upptäcka sina misstag eller vad som kan utvecklas är också gynnande för lärandet – det sätter sig bättre i minnet än då man bara får det rätta svaret serverat direkt. Därför kan det vara en bra idé att eleverna får skapa portfolios, där utkast till texter läggs in och sparas och sedan kan bedömas med lärare och klasskamrater, redigeras, skrivas om och utvärderas igen. I vårt digitala samhälle är det dessutom en god förberedelse att kunna ”bolla” texter med andra fram och tillbaka – för att få fram ett så bra slutresultat som möjligt. På detta sätt kan läraren också överblicka elevens utveckling över tid, vilket är en viktig bas för formativ bedömning.

En annan strategi för bedömning för lärande är att alltid fokusera på själva uppgiften – inte på eleven som person. Det är inte elevernas personligheter vi utvärderar och betygssätter, utan vad de visat för förmågor kopplat till olika uppgifter. Det här tror jag är en av de svåraste utmaningarna för lärare: det finns forskning som visar att lärare tenderar att sätta högre betyg på elever vars personligheter de uppskattar. Och speciellt inom svenskämnet, där många uppgifter (t.ex. muntlig argumentationsteknik) kan vara svårare att utföra om eleven har en viss läggning (t.ex. är blyg).

Ja, ni ser. Betyg spelar en viss roll i bedömningen, men högre betyg tyder inte per automatik på bättre undervisning. Den betygsinflation som råder i Sverige gör att statistiken kan ge skeva bilder: skolor där många får höga betyg kan i själva verket indikera att lärarna har press på sig att sätta högre betyg än vad eleverna förtjänat, utifrån de krav på marketing som skapats i dagens konkurrensstyrda skolssytem. Många politiker uppvisar en syn på bedömning där betyg ses som  ”piska och morot” för elevernas motivation, och därför börjar de omedelbart pilla i betygssystemet när de vill förbättra skolan. Nu när jag läser lärarprogrammet inser jag hur pass förenklad och problematisk den synen är. Motivation uppstår inte bara för att nå ett visst betyg, utan har andra viktigare orsaker, såsom t.ex. nyfikenhet, utmaning och lust. Och det är just den där nyfikenheten, utmaningen och lusten jag som lärare vill kunna rikta mina krafter åt att mobilisera.

Första veckan: värdegrund, historia och andliga farsoter

My god… vad har jag gett mig in på?

Första veckan på lärarprogrammet har kommit till sitt slut – och jag är helt slut. Under 3 introduktionsdagar i Sundsvall har vi suttit på föreläsningar mellan kl. 8-17 och jag har lärt känna mina nya trevliga klassisar och lärare. Vi var rörande överens vid lektionernas slut: det är inte vilket yrke som helst vi har valt att utbilda oss till.

Hör bara. Enligt skollagen är syftet med skolan ” […] att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers  utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” (Skollag 2010:800, 1 kap., 1§)

Inhämta och utveckla kunskaper och värden. Alltså, lärarens uppgift är enorm: vi ska inte bara lära ut själva innehållet i våra ämnen (kunskaper) utan även undervisa värden: demokratiska värderingar och respekt för de mänskliga rättigheterna. Etiska förhållningssätt. Men vi ska inte bara lära ut dessa värden: vi ska även leva dem! Vi ska GÖRA demokrati i skolan – inte bara PRATA om det.

Det kan tyckas självklart. Jag tycker det är självklart… att en inte bara ska prata om sina etiska principer utan även leva efter dem. Men hur lätt är det på en skala? Om det redan är extremt svårt på en personlig nivå (t.ex reser jag med flyg flera gånger per år även om det går emot mina värderingar och kunskaper kring miljöfrågor!) så borde det vara minst lika svårt i ett klassrum eller i en hel skola, där hundratals mänskliga relationer och samhället i stort samverkar konstant. Inte lätt, ändå viktigt.

Det var lite om värdegrunden. Men historien då? Lärande i organiserade former (skolan) har en lång historia. Den går inte bara tillbaka till de gamla grekerna utan existerade redan långt tidigare i exempelvis Egypten, Mesopotamien, Indien. För lång tidsperiod för att sammanfattas här. Jag ska bara kommentera några saker jag tyckte var anmärkningsvärda under föreläsningarna om läraryrkets historia.

1) Sverige hade en exceptionellt hög läskunnighet redan på 1600-talet. Trots folkets generellt låga utbildningsgrad och fattigdom. De hade kyrkan att tacka: husförhören och översättningen av Bibeln till svenska gjorde att folk började läsa mer. Prästernas husförhör utfördes på sina håll ända fram till 1920-talet! Skolan var alltså länge en högst religiös/kyrklig verksamhet.

2) – Varför säger vi ‘fröken’, fröken?

Benämningen ‘fröken’ för kvinnliga lärare har nog de flesta hört, speciellt i förskolan där uttrycket hänger kvar. Ordet går tillbaka på benämningen för kvinnliga lärare under 1800-talet, då det var förbjudet för gifta kvinnor att ta jobb som lärare. Så var det då: ogift kallades ‘fröken’, gift kallades ‘fru’. Vad underligt det skulle låta om den regeln skulle gälla idag… Om vi skulle vara tvungna att i skolan kalla lärarna efter relationsstatus, hur skulle vi säga då? ”Ursäkta, singel/sambo/särbo/partner/ogift/skild/änka, kan du hjälpa mig med den här matteuppgiften?” På tok för jobbigt, tur att den regeln är borta!

3)  Sveriges ekonomi växte så det knakade efter andra världskriget och eftersom det inte fanns några ruiner att bygga upp så kunde mycket pengar läggas på skolan. Politikerna (främst sossarna) såg till att kyrkan och de medeltida undervisningsmetoderna försvann: nu skulle skolan bara vara en statlig angelägenhet. Och demokratiska värderingar skulle vara grunden för all undervisning. Det kan diskuteras i hur hög grad dessa demokratiska värderingar lyckats hålla sig vid liv inom det svenska skolväsendet fram till idag (likvärdigheten i svensk skola har försämrats och segregationen ökar enligt rapporter från Skolverket) – men klart är att visionen för skolan efter kriget var mycket radikalt för sin tid. Till exempel skrevs i 1948 års skolkommissionsbetänkande (som bland andra Alva Myrdal arbetade fram):

[…] vissa egenskaper är både ur samhällets och individens synpunkt särskilt värdefulla och samtidigt möjliga att genom uppfostran utveckla. Självständigheten är en sådan egenskap. Dess värde har särskilt uppmärksammats i debatten om de totalitära regimernas psykologiska förutsättningar. Av medborgaren i ett folkstyrt samhälle bör man fordra ett kritiskt sinnelag, som ger motståndskraft mot andliga farsoter. Demokratin har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor.

Fordra ett kritiskt sinnelag som ger motståndskraft mot andliga farsoter! Demokratin har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor! Det var såklart riktat mot nazismen och dess konsekvenser… men jag har en obehaglig känsla av att dessa textrader är precis lika akut relevanta för den värld vi lever i idag.