Visar alla blogginlägg med kategorin:
Jämställdhet

Litteratursyn och genus i den gamla och nya kursplanen för svenska

Jag har inte hunnit skriva så mycket den senaste tiden eftersom jag har haft så fullt upp med plugg! Jag och klassen fick i uppgift att analysera och jämföra två kursplaner i våra ämnen – och detta har ätit upp all min tid.. Nedan följer i alla fall en omarbetad och förkortad version av den uppgiften, tillägnad alla er som älskar kursplaner och litteraturteori !

Som litteraturvetare har jag inte kunnat undgå att jämföra synen på litteratur som framkommer i de undersökta kursplanerna i svenska för gymnasiet: den gamla i Lpf 1994 och den nya i GY 2011. Efter en noggrann läsning av kursplanerna har jag tyckt mig urskilja att synen på skönlitteratur i GY11 har nyanserats och specificerats i jämförelse med Lpf 94.

I 2011 års kursplan står det redan i syftet att ”Eleverna ska ges möjlighet att i skönlitteraturen se såväl det särskiljande som det allmänmänskliga i tid och rum.” (GY11 Svenska, Skolverket). Synen på litterära texter är alltså att de förmedlar något särskiljande/unikt men även något allmänmänskligt och att de relaterar till både tid och rum. I kursplanen i Lpf 94 står det i mer svepande ordalag att ”Den kulturella identiteten utrycks bl.a. i språket och litteraturen” (Lpf 94 Svenska, Skolverket). Däremot står det i beskrivningen av kursen Svenska A att ”Läsning för lust och glädje, för självkännedom och för att finna det allmänmänskliga och allmängiltiga under olika tider ingår i kursen.”(Lpf 94 Svenska, Skolverket, min kursivering). I den gamla kursplanen ses alltså litteraturen som något som behandlar allmänmänskliga teman som har gällt för alla människor i historien – och dessutom att den ger upphov till främst positiva känslor hos läsarna.

Den litteratursyn som skrivs fram i 1994 års kursplan är – ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv – smått förlegad. Detta är ingen personlig åsikt utan ett iakttagande av vad som sägs inom litteraturvetenskaplig forskning. Att skönlitteratur kännetecknas av att vara allmängiltig och allmänmänsklig har till exempel starkt ifrågasatts av främst postkoloniala och feministiska litteraturvetare, men är även en vanlig ståndpunkt inom de flesta litteraturvetenskapliga perspektiven idag. Kritiken handlar främst om att det som förmodats vara allmänmänskligt och allmängiltigt i litteraturen i själva verket är igenkännbart/giltigt för en viss grupp, en viss samhällsklass, i en viss tid, o.s.v. Litteraturen kan förvisso behandla allmänmänskliga teman (som kärlek eller avund) i innehållet, men eftersom litteratur även omfattar språk/form/stil kommer varje verk ändå att vara ett unikum. Det som har kallats för ’allmängiltig’ eller ‘tidlös’ litteratur – t.ex. klassikerna i den västerländska kanon – har avslöjats; egentligen är dessa verk lika beroende av kontext (tid, författare, läsare, samhälle, kultur) som andra litterära texter och är starkt påverkade av att det mestadels varit vita västerländska män som skrivit dem. Många grupper (t.ex. kvinnor) har inte alltid känt igen sig i det där som skulle vara ‘allmänmänskligt’. Denna kontextbundenhet är det som, i min uppfattning, ligger bakom ordet ’särskiljande’ i meningen: ”Eleverna ska ges möjlighet att i skönlitteraturen se såväl det särskiljande som det allmänmänskliga i tid och rum.” i GY11.

Den breddade synen på litteratur i GY11 följer alltså utvecklingen inom litteraturforskningen, men även tendenser inom politiken. Till exempel står det i beskrivningen av det centrala innehållet för kursen Litteratur att eleverna ska läsa skönlitterära verk ”[…] författade av såväl kvinnor som män […]” (GY11 Svenska, Skolverket, min kursivering). I Lpf 94 står inget särskilt om att litteratur författad av båda könen skall läsas. Det nya explicita kravet att skönlitteraturen som läses inom svenskundervisningen ska vara författad av båda könen kan troligtvis ses som en uppmaning till svenskläraren att aktivt ta in fler kvinnliga författare i undervisningen, då litteratur författad av män generellt och historiskt sett varit – och på många skolor fortfarande är – vanligare att studera. Innan 2011 hade det alltså enligt skollagen varit OK om svenskläraren bara tog med litteratur skriven av män i undervisningen – idag skulle det bryta mot lagen.

I den nya kursplanen för kursen Litteratur finns även krav på att ta upp olika perspektiv på tolkning och värdering av skönlitteratur och att eleven ska kunna utföra en fördjupad tolkning av litterära texter med utgångspunkt i ett valt litteraturvetenskapligt perspektiv: ”[…] till exempel postkolonialt, feministiskt eller komparativt […]”(GY11 Svenska, Skolverket). Att just dessa tre perspektiv, och inte andra vanliga perspektiv inom forskningen såsom till exempel det hermeneutiska eller psykoanalytiska, explicit skrivs ut är ännu en indikator på den breddade litteratursynen: inom dessa teorier ifrågasätts litteraturens allmängiltiga egenskaper och frågor kring feminism och rasism står i centrum.

I Allmändidaktik – vetenskap för lärare (2011) står det i referens till Linde (2006) att maktproblemet aktualiseras i läroplanen, eftersom det är nödvändigt att göra ett urval av och strukturera den kunskap som skall läras ut. Makten skapas i de processer som formulerar enligt vilka kriterier urvalet görs och vilka personer som ska besluta om dessa (Hansén & Forsman 2011:282). På detta sätt kan den nya synen på skönlitteratur i kursplanen för svenska ses som ett uttryck från den politiska maktens sida att förändra vissa delar av svenskundervisningen och dess innehåll, i enlighet med den senaste forskningen. Ingrid Mossberg skriver också att ”Politiker, kursplansförfattare och Skolverket har tagit fasta på den kritik som riktades mot Lpo 94 och Lpf 94 angående vaga skrivningar och man har i de nya styrdokumenten strävat efter att vara mer explicit och konkret.”(Nordgren, Odenstad & Samuelsson 2012:103). Didaktik för interkulturella skolsystem och jämlikhet mellan könen har uppmärksammats mer och mer inom forskningen men de senaste forskningsresultaten har sällan tagits upp i praktiken vid lärarutbildningar eller formulerats i läroplaner (Hansén & Forsman 2011:126). Den nya kursplanen i svenska kan ses som ett försök att på ett mer explicit sätt inkludera köns- och etnicitetsaspekter i svenskundervisningen.

Referenser:

Hansén, Sven-Erik & Forsman, Liselott (red.) (2011) Allmändidaktik – vetenskap för lärare. Lund: Studentlitteratur

Nordgren, Kenneth, Odenstad, Kristina & Samuelsson, Johan. (2012) Betyg i teori och praktik: ämnesdidaktiska perspektiv på bedömning i grundskola och gymnasium. Gleerups: Stockholm

Skolverket (2011): Kursplanen för svenska. Tillgänglig: https://www.skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/gymnasieutbildning/gymnasiesarskola/sok-amnesplaner-och-kurser/subject.htm?subjectCode=SVB&lang=sv&tos=gys

Hämtad: 25-02-17

Skolverket (1994): Kursplanen för svenska (ej gällande). Tillgänglig: https://www.skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/gymnasieutbildning/gymnasieskola/kursplaner-fore-2011/subjectKursinfo.htm?subjectCode=SV&lang=sv&tos=gy2000

Hämtad: 25-02-17

Första veckan: värdegrund, historia och andliga farsoter

My god… vad har jag gett mig in på?

Första veckan på lärarprogrammet har kommit till sitt slut – och jag är helt slut. Under 3 introduktionsdagar i Sundsvall har vi suttit på föreläsningar mellan kl. 8-17 och jag har lärt känna mina nya trevliga klassisar och lärare. Vi var rörande överens vid lektionernas slut: det är inte vilket yrke som helst vi har valt att utbilda oss till.

Hör bara. Enligt skollagen är syftet med skolan ” […] att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers  utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” (Skollag 2010:800, 1 kap., 1§)

Inhämta och utveckla kunskaper och värden. Alltså, lärarens uppgift är enorm: vi ska inte bara lära ut själva innehållet i våra ämnen (kunskaper) utan även undervisa värden: demokratiska värderingar och respekt för de mänskliga rättigheterna. Etiska förhållningssätt. Men vi ska inte bara lära ut dessa värden: vi ska även leva dem! Vi ska GÖRA demokrati i skolan – inte bara PRATA om det.

Det kan tyckas självklart. Jag tycker det är självklart… att en inte bara ska prata om sina etiska principer utan även leva efter dem. Men hur lätt är det på en skala? Om det redan är extremt svårt på en personlig nivå (t.ex reser jag med flyg flera gånger per år även om det går emot mina värderingar och kunskaper kring miljöfrågor!) så borde det vara minst lika svårt i ett klassrum eller i en hel skola, där hundratals mänskliga relationer och samhället i stort samverkar konstant. Inte lätt, ändå viktigt.

Det var lite om värdegrunden. Men historien då? Lärande i organiserade former (skolan) har en lång historia. Den går inte bara tillbaka till de gamla grekerna utan existerade redan långt tidigare i exempelvis Egypten, Mesopotamien, Indien. För lång tidsperiod för att sammanfattas här. Jag ska bara kommentera några saker jag tyckte var anmärkningsvärda under föreläsningarna om läraryrkets historia.

1) Sverige hade en exceptionellt hög läskunnighet redan på 1600-talet. Trots folkets generellt låga utbildningsgrad och fattigdom. De hade kyrkan att tacka: husförhören och översättningen av Bibeln till svenska gjorde att folk började läsa mer. Prästernas husförhör utfördes på sina håll ända fram till 1920-talet! Skolan var alltså länge en högst religiös/kyrklig verksamhet.

2) – Varför säger vi ‘fröken’, fröken?

Benämningen ‘fröken’ för kvinnliga lärare har nog de flesta hört, speciellt i förskolan där uttrycket hänger kvar. Ordet går tillbaka på benämningen för kvinnliga lärare under 1800-talet, då det var förbjudet för gifta kvinnor att ta jobb som lärare. Så var det då: ogift kallades ‘fröken’, gift kallades ‘fru’. Vad underligt det skulle låta om den regeln skulle gälla idag… Om vi skulle vara tvungna att i skolan kalla lärarna efter relationsstatus, hur skulle vi säga då? ”Ursäkta, singel/sambo/särbo/partner/ogift/skild/änka, kan du hjälpa mig med den här matteuppgiften?” På tok för jobbigt, tur att den regeln är borta!

3)  Sveriges ekonomi växte så det knakade efter andra världskriget och eftersom det inte fanns några ruiner att bygga upp så kunde mycket pengar läggas på skolan. Politikerna (främst sossarna) såg till att kyrkan och de medeltida undervisningsmetoderna försvann: nu skulle skolan bara vara en statlig angelägenhet. Och demokratiska värderingar skulle vara grunden för all undervisning. Det kan diskuteras i hur hög grad dessa demokratiska värderingar lyckats hålla sig vid liv inom det svenska skolväsendet fram till idag (likvärdigheten i svensk skola har försämrats och segregationen ökar enligt rapporter från Skolverket) – men klart är att visionen för skolan efter kriget var mycket radikalt för sin tid. Till exempel skrevs i 1948 års skolkommissionsbetänkande (som bland andra Alva Myrdal arbetade fram):

[…] vissa egenskaper är både ur samhällets och individens synpunkt särskilt värdefulla och samtidigt möjliga att genom uppfostran utveckla. Självständigheten är en sådan egenskap. Dess värde har särskilt uppmärksammats i debatten om de totalitära regimernas psykologiska förutsättningar. Av medborgaren i ett folkstyrt samhälle bör man fordra ett kritiskt sinnelag, som ger motståndskraft mot andliga farsoter. Demokratin har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor.

Fordra ett kritiskt sinnelag som ger motståndskraft mot andliga farsoter! Demokratin har ingen nytta av osjälvständiga massmänniskor! Det var såklart riktat mot nazismen och dess konsekvenser… men jag har en obehaglig känsla av att dessa textrader är precis lika akut relevanta för den värld vi lever i idag.