Visar alla blogginlägg med kategorin:
Okategoriserade

Nya projekt

Hej igen!

Jag har tagit uppehåll i bloggandet under sommaren, på grund av semester men också för att jag fått ett överraskande besked: i våras sökte jag en doktorandtjänst i litteraturvetenskap på Stockholms universitet och i början av sommaren ringde de från institutionen för kultur och estetik och sa att jag fått tjänsten. Jag börjar nu på måndag!

Jag tar således paus i lärarstudierna (har bara praktiken kvar) och har nu 4-5 år framför mig av mer studier, läsande, skrivande… ohh yeah :)) Jag hoppas dock få fortsätta med pedagogik och undervisning genom att vikariera på Folkuniversitetet och förhoppningsvis undervisa på universitetet senare.

För er som är intresserade av att höra lite om det jag ska syssla med framöver, kommer här en sammanfattning av det jag ska forska om:

Det område jag ska fokusera på inom litteraturvetenskapen är exillitteratur, med en särskild inriktning mot spanskspråkig (latinamerikansk) litteratur skriven i exil i Europa under 1900-talets senare hälft. Jag har under lång tid intresserat mig för hur litterära verksamheter påverkas av och produceras genom förföljelse, flykt och censur samt hur dessa fenomen skrivs fram i litterära texter. Vad händer till exempel när ett verk är skrivet på ett annat språk än det officiella eller när ett författarskap får en drastiskt reducerad eller utökad publik på grund av migration? Exilen har öppnat möjligheter för vissa författare och poeter att nå klassikerstatus i Sverige och Europa medan andra marginaliseras och tystas efter att ha flyttat hit – vad beror det på? Jag är i synnerhet intresserad av det senare fenomenet: exillitteratur som skrivs på hemspråket och som blivit marginell i det nya landet, men som inte heller givits en betydande plats i hemlandet, på grund av exempelvis censur. På vilka sätt gestaltas erfarenheter av integration, hemlängtan, språk- och rotlöshet eller mångspråkighet i denna typ av litteratur?

En idé jag har för forskningsprojektet är att jämföra texter av latinamerikanska författare/poeter som flytt till och bosatt sig i Sverige (t.ex. Ana Luisa Valdés, Carlos Geywitz eller Sergio Badilla) med en (eller flera) andra som istället verkat i Spanien eller Italien (t.ex. Cristina Peri Rossi eller Pablo Neruda), vilket skulle kunna möjliggöra en studie kring spanskspråkig exillitteratur som skapats i olika kulturella och språkliga miljöer i Europa.

I anslutning till detta är planen att problematisera exilbegreppet. Litteraturvetaren Edward Said har uppmärksammat att termen flykting (refugee) skapades under 1900-talet, medan exil är ett mycket gammalt begrepp som idag har mindre politisk laddning och som, till skillnad från de anonyma ”massorna” av flyktingar, snarare kan associeras med ensamhet, individualitet och spiritualitet.[1] Vår tids exil, hävdar Said, måste dock förstås i relation till den nya framställningen av migration och som en konsekvens av modern krigsteknik och imperialism: ”[…] our age […] is indeed the age of the refugee, the displaced person, mass immigration.”[2] Jag skulle vilja studera hur denna spänning både gestaltas i och påverkar den litteratur som skrivits av spanskspråkiga författare i Sverige och Europa: spänningen mellan flyktingens upplevelse av att vara en del av en stor grupp människor på flykt å ena sidan, och exilförfattarens isolerade men också kreativa situation å den andra. 

Syftet med mitt forskningsprojekt är att studera verken utifrån deras egna litterära kvaliteter och kontextuella förhållanden, men också att se dem som en del av det internationella samtalet kring exil, identitet och estetik som i vår tid har ställts på sin spets till följd av krig, ekonomisk instabilitet och växande nationalism. Amelie Björck, Göran Dahlberg och Linn Hansén skriver i ett av tidskriften Gläntas nummer (3-4: 2014) att det i dagens samhälle ofta talas om migration i termer av siffror och statistik och att ”Kanske är det ett symptom på svårigheten att prata om migration.”[1] Och som journalisten Sara Abdollahi nyligen skrev i en recension av poeten Rasha Alqasims nyutgivna diktsamling Jag matar kriget med dem jag älskar (2017) – apropå den tid vi lever i: ”En tid då flyktingens liv inte längre tillhör flyktingen själv utan blir ett offer för mediernas bilder, regeringens beslut och migrationsverket asyllotteri. En tid då människor på flykt avbildas som en kropp bland andra kroppar, som en massa. En tid då flyktingen värderas efter produktionsförmåga och nyttoaspekt.” (GP 27 aug 2017: ”Verkligheten är värre än bilderna”)

Med mitt avhandlingsprojekt vill jag sätta fokus på språkliga och estetiska relationer till flykt och exil – dels för att spanskspråkig litteratur i hög grad präglas av dessa aspekter och dels för att jag tror att det akademiska, politiska och mediala samtalet i Sverige och Europa gynnas av att diskutera de humanistiska och etiska dimensionerna av dessa fenomen.

Vi får se hur det går!

Tack till er som läst min blogg! Hej!

[1] Edward Said,”Reflections on Exile” (s. 137-149) i Reflections on Exile and Other Essays (Cambridge, 2000), s. 144.

[2] Ibid. s. 137-139.

[1] Amelie Björck, Göran Dahlberg och Linn Hansén, ”Inledning” i Tidskriften Glänta, nummer 3-4 2014.

Skolans disciplin och paradox

Det har gått ett tag sedan jag skrev sist. Jag var i Sundsvall förra veckan på skidhelg och campus-träff. Vi tenterade skolans historia/styrning på tisdagen och rivstartade sedan nästa kursmoment med föreläsningar hela dagarna.

Så jag är en aning mör… både i kropp och knopp!

Ändock vill jag blogga idag, närmare bestämt om skolans paradox. Det är en sak som har återkommit på föreläsningarna och som verkar ge huvudbry åt många inom både forskar- och skolvärlden. Vi hade en föreläsning med forskaren Jakob Billmayer, som skrivit en avhandling om disciplinen i svensk respektive tysk skolundervisning. Med disciplin menas inte här den hierarkiska disciplinen inom t.ex. militären, utan återgår till det mer generella ‘disciplina’ (latin)som betyder uppfostran, handledning. Dessutom utgår Billmayer från Michel Foucaults definition av disciplin som organiseringen och kontrollen över individer och deras handlingar i tid och rum I tysk skola är disciplinfrågan en icke-fråga, enligt Billmayer: tyska lärare undervisar på det sätt de gjort under mycket lång tid; med traditionell katederundervisning, strikta ordningsregler, läxförhör och samma lektionsupplägg för i princip alla ämnen och årskurser. Grupparbete förekommer ytterst sällan och kursplanerna innehåller detaljerad information om de kunskaper alla tyska elever ska inhämta.

I Sverige är disciplinfrågan däremot en central fråga både inom skolforskningen och ute i skolorna. Och inte minst på lärarutbildningen. Ständigt ställs frågan: vilken undervisningsmetod bör användas för att gynna elevernas lärande och för att förmedla ett visst ämne på bästa sätt? Vad är mest effektivt: katederundervisning eller att eleverna arbetar i grupp/enskilt medan läraren agerar handledare och mer eller mindre fritt går runt och hjälper till? Under sina klassrumsobservationer noterade Billmayer att det i svenska skolor existerar flera disciplintyper parallellt, dels den traditionella katederundervisningen, dels andra undervisningssätt där läraren inte har en lika auktoritativ roll och där elevernas eget ansvar för sina studier är i fokus. Lärare väljer mellan de olika disciplinsätten beroende på situation och kunskapsinnehåll. Detta medför också att de svenska lärarna lägger mycket mer tid och energi än sina tyska kollegor på att planera vilken didaktiska metod som ska användas i klassrummet – och inte bara vilket innehåll som ska förmedlas.

Billmayer understryker att hans studier inte syftar till att ”bevisa” att den ena eller den andra klassrumsdisciplinen är bättre än den andra – både det tyska och det svenska sättet att arrangera undervisning kan innebära framgång för vissa elever på vissa skolor, men kan också vara ineffektiva för andra elevers lärande.

Det är i relation till disciplinfrågan som skolans paradox uppkommer… Den handlar helt enkelt om disciplin/normer respektive individens frihet. Den svenska skollagen slår fast att skolan (genom dess demokratiska värdegrund) ständigt ska beakta varje enskild elevs behov och erbjuda en likvärdig tillgång till kunskap för alla elever. Eleverna ska dessutom ha inflytande över undervisningen. Samtidigt har skolan en viss disciplinär ordning, där regler mer eller mindre bestäms över huvudet på eleverna av sociala/politiska/pedagogiska traditioner, normer eller instanser. Vissa saker kan eleverna helt enkelt inte bestämma själva: det är redan bestämt att de ska lära sig att 1+1=2, att de ska räcka upp handen när de ska prata, och så vidare, det går så att säga inte att diskutera eller väljas bort.

Som svensklärare kommer jag behöva konfrontera denna balansgång varje dag på jobbet. Undervisningen måste ta hänsyn till både kunskapsinnehåll, form/metod och elevernas intressen/behov. Hur kan jag motivera att vi ska läsa t.ex. Anna Karenina, om vissa elever inte gillar att läsa överhuvudtaget utan hellre gör något annat? Hur långt sträcker sig elevinflytandet? Och hur många disciplinära regler/normer följer vi i klassrummet som kanske egentligen inte gynnar lärande utan bara följs omedvetet och vanemässigt?

Jag antar att något som liknar svar på dessa frågor bara kan fås i själva klassrummet, i det praktiska lärarutövandet och i mötet med eleverna. Vissa gillar det strikta tyska sättet, andra gillar att fritt spatsera in och ut ur klassrummet i tofflor… Som Billmayer passande frågar sig i titeln till sin avhandling: ska dörren vara öppen eller stängd?

Här är Billmayers avhandling för er som är intresserade.

Nu ska jag återgå till att söka upp den omfattande (och dyra…) kurslitteraturen jag behöver till de kommande veckorna. Vi ska läsa om IT i skolan, didaktik och betyg/bedömning. Jag återkommer med uppdateringar om det framöver!

/S