Visar alla blogginlägg med kategorin:
Okategoriserade

Skolans disciplin och paradox

Det har gått ett tag sedan jag skrev sist. Jag var i Sundsvall förra veckan på skidhelg och campus-träff. Vi tenterade skolans historia/styrning på tisdagen och rivstartade sedan nästa kursmoment med föreläsningar hela dagarna.

Så jag är en aning mör… både i kropp och knopp!

Ändock vill jag blogga idag, närmare bestämt om skolans paradox. Det är en sak som har återkommit på föreläsningarna och som verkar ge huvudbry åt många inom både forskar- och skolvärlden. Vi hade en föreläsning med forskaren Jakob Billmayer, som skrivit en avhandling om disciplinen i svensk respektive tysk skolundervisning. Med disciplin menas inte här den hierarkiska disciplinen inom t.ex. militären, utan återgår till det mer generella ‘disciplina’ (latin)som betyder uppfostran, handledning. Dessutom utgår Billmayer från Michel Foucaults definition av disciplin som organiseringen och kontrollen över individer och deras handlingar i tid och rum I tysk skola är disciplinfrågan en icke-fråga, enligt Billmayer: tyska lärare undervisar på det sätt de gjort under mycket lång tid; med traditionell katederundervisning, strikta ordningsregler, läxförhör och samma lektionsupplägg för i princip alla ämnen och årskurser. Grupparbete förekommer ytterst sällan och kursplanerna innehåller detaljerad information om de kunskaper alla tyska elever ska inhämta.

I Sverige är disciplinfrågan däremot en central fråga både inom skolforskningen och ute i skolorna. Och inte minst på lärarutbildningen. Ständigt ställs frågan: vilken undervisningsmetod bör användas för att gynna elevernas lärande och för att förmedla ett visst ämne på bästa sätt? Vad är mest effektivt: katederundervisning eller att eleverna arbetar i grupp/enskilt medan läraren agerar handledare och mer eller mindre fritt går runt och hjälper till? Under sina klassrumsobservationer noterade Billmayer att det i svenska skolor existerar flera disciplintyper parallellt, dels den traditionella katederundervisningen, dels andra undervisningssätt där läraren inte har en lika auktoritativ roll och där elevernas eget ansvar för sina studier är i fokus. Lärare väljer mellan de olika disciplinsätten beroende på situation och kunskapsinnehåll. Detta medför också att de svenska lärarna lägger mycket mer tid och energi än sina tyska kollegor på att planera vilken didaktiska metod som ska användas i klassrummet – och inte bara vilket innehåll som ska förmedlas.

Billmayer understryker att hans studier inte syftar till att ”bevisa” att den ena eller den andra klassrumsdisciplinen är bättre än den andra – både det tyska och det svenska sättet att arrangera undervisning kan innebära framgång för vissa elever på vissa skolor, men kan också vara ineffektiva för andra elevers lärande.

Det är i relation till disciplinfrågan som skolans paradox uppkommer… Den handlar helt enkelt om disciplin/normer respektive individens frihet. Den svenska skollagen slår fast att skolan (genom dess demokratiska värdegrund) ständigt ska beakta varje enskild elevs behov och erbjuda en likvärdig tillgång till kunskap för alla elever. Eleverna ska dessutom ha inflytande över undervisningen. Samtidigt har skolan en viss disciplinär ordning, där regler mer eller mindre bestäms över huvudet på eleverna av sociala/politiska/pedagogiska traditioner, normer eller instanser. Vissa saker kan eleverna helt enkelt inte bestämma själva: det är redan bestämt att de ska lära sig att 1+1=2, att de ska räcka upp handen när de ska prata, och så vidare, det går så att säga inte att diskutera eller väljas bort.

Som svensklärare kommer jag behöva konfrontera denna balansgång varje dag på jobbet. Undervisningen måste ta hänsyn till både kunskapsinnehåll, form/metod och elevernas intressen/behov. Hur kan jag motivera att vi ska läsa t.ex. Anna Karenina, om vissa elever inte gillar att läsa överhuvudtaget utan hellre gör något annat? Hur långt sträcker sig elevinflytandet? Och hur många disciplinära regler/normer följer vi i klassrummet som kanske egentligen inte gynnar lärande utan bara följs omedvetet och vanemässigt?

Jag antar att något som liknar svar på dessa frågor bara kan fås i själva klassrummet, i det praktiska lärarutövandet och i mötet med eleverna. Vissa gillar det strikta tyska sättet, andra gillar att fritt spatsera in och ut ur klassrummet i tofflor… Som Billmayer passande frågar sig i titeln till sin avhandling: ska dörren vara öppen eller stängd?

Här är Billmayers avhandling för er som är intresserade.

Nu ska jag återgå till att söka upp den omfattande (och dyra…) kurslitteraturen jag behöver till de kommande veckorna. Vi ska läsa om IT i skolan, didaktik och betyg/bedömning. Jag återkommer med uppdateringar om det framöver!

/S