Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
Betyg

Betygshets

Hej igen!

Jag tillbringade hela förra veckan i Sundsvall: skrev en tenta på måndagen, hade redovisningar under tisdagen och sedan startade ett nytt kursmoment med föreläsningar under onsdag-fredag. Ingen vila, med andra ord. Tur att jag bor hos min fina moster Anna-Karin som jag kan dricka te med om kvällarna och få varva ner hos.

Vi skrev tenta bland annat inom ämnet betyg och bedömning, som är ett stort område inom didaktikforskningen och ett viktigt inslag i läraryrket. Det talas mycket om betyg i relation till skolan och dess resultat i internationella jämförelser (t.ex. PISA). Inom politiken låter det ofta som att skolan kan förbättras bara betygssystemet byts ut, bara betygen sätts i tidigare åldrar, och så vidare. Betygen är dessutom tacksam information för statistiken: enkla bokstäver som kan vägas samman och ge en klar bild över hur skolorna mår. Man är det verkligen så enkelt?

Nej, naturligtvis är det inte så enkelt. Betyg är en del av den komplexa didaktiska process som kallas bedömning eller återkoppling (feed-back), och som lärare sysslar med kontinuerligt. Bedömning kan delas upp i summativ och formativ bedömning, där den förra är det slutgiltiga resultat som en elev får efter ett prov, en kurs eller årskurs (t.ex. provpoäng eller slutbetyg) medan den senare är hela bedömningsprocessen där läraren frekvent ger eleven feed-back: var ligger du till nu? vilka är lärandemålen? hur kan du gå vidare för att nå målen och utveckla ditt (livslånga) lärande?

Vi har fått läsa boken Bedömning för lärande av Christian Lundahl, där det framgick att den formativa bedömningen är essentiell för elevers lärande. Den utgår från att lärande är en process; inte ett projekt med ett tydligt slutdatum. Den summativa bedömningen har främst administrativa funktioner och ser således kunskap i termer av siffror och poäng: provresultat och slutbetyg måste rapporteras in till olika myndigheter för att eleverna sedan ska kunna söka till gymnasium eller högskolor, som använder betygsunderlagen för urval av de sökande. Men om själva lärandet och kvaliteten på undervisningen säger inte den summativa bedömningen särskilt mycket. Här måste den formativa bedömningen in, som tar hänsyn till varje elevs individuella behov och hur hen har utvecklats över tid. Summativa aspekter kan ingå i den formativa bedömningen, men det är aldrig det slutgiltiga resultatet som är syftet för bedömningen. Det handlar om utvecklingssamtal, kontinuerlig feed-back på lektionerna och olika strategier för att synliggöra elevernas lärande.

Hur kan man då rent praktiskt gå till väga som lärare i svenska för att bedöma eleverna formativt? En viktig strategi är enligt Lundahl att synliggöra lärandet: att exempelvis visa och diskutera lärandemålen och betygskriterierna med eleverna inför varje nytt kursmoment, att tydliggöra vad eleverna ska uppnå och hur de kan göra för att uppfylla kraven. Som svensklärare kommer jag att behöva rätta många texter och en strategi för att rätta texterna formativt är att jag – istället för att bara stryka över stavfel med rödpennan – kan kommentera och ge en ”hint” invid stycket där felet finns. Jag kan t.ex. skriva ”MB” om det är ett fel i meningsbyggnad, och på så sätt måste eleven läsa igenom stycket noggrant igen för att själv försöka lista ut vad som blivit fel.

Överhuvudtaget är självrespons och kamratrespons en mycket givande strategi för formativ bedömning. Klasskamrater kan med fördel läsa och bedöma sina texter med varandra – det är ofta lättare att ta till sig konstruktiv kritik från en kompis än från läraren..! Att eleven själv får upptäcka sina misstag eller vad som kan utvecklas är också gynnande för lärandet – det sätter sig bättre i minnet än då man bara får det rätta svaret serverat direkt. Därför kan det vara en bra idé att eleverna får skapa portfolios, där utkast till texter läggs in och sparas och sedan kan bedömas med lärare och klasskamrater, redigeras, skrivas om och utvärderas igen. I vårt digitala samhälle är det dessutom en god förberedelse att kunna ”bolla” texter med andra fram och tillbaka – för att få fram ett så bra slutresultat som möjligt. På detta sätt kan läraren också överblicka elevens utveckling över tid, vilket är en viktig bas för formativ bedömning.

En annan strategi för bedömning för lärande är att alltid fokusera på själva uppgiften – inte på eleven som person. Det är inte elevernas personligheter vi utvärderar och betygssätter, utan vad de visat för förmågor kopplat till olika uppgifter. Det här tror jag är en av de svåraste utmaningarna för lärare: det finns forskning som visar att lärare tenderar att sätta högre betyg på elever vars personligheter de uppskattar. Och speciellt inom svenskämnet, där många uppgifter (t.ex. muntlig argumentationsteknik) kan vara svårare att utföra om eleven har en viss läggning (t.ex. är blyg).

Ja, ni ser. Betyg spelar en viss roll i bedömningen, men högre betyg tyder inte per automatik på bättre undervisning. Den betygsinflation som råder i Sverige gör att statistiken kan ge skeva bilder: skolor där många får höga betyg kan i själva verket indikera att lärarna har press på sig att sätta högre betyg än vad eleverna förtjänat, utifrån de krav på marketing som skapats i dagens konkurrensstyrda skolssytem. Många politiker uppvisar en syn på bedömning där betyg ses som  ”piska och morot” för elevernas motivation, och därför börjar de omedelbart pilla i betygssystemet när de vill förbättra skolan. Nu när jag läser lärarprogrammet inser jag hur pass förenklad och problematisk den synen är. Motivation uppstår inte bara för att nå ett visst betyg, utan har andra viktigare orsaker, såsom t.ex. nyfikenhet, utmaning och lust. Och det är just den där nyfikenheten, utmaningen och lusten jag som lärare vill kunna rikta mina krafter åt att mobilisera.