Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
Litteraturvetenskap

Litteratursyn och genus i den gamla och nya kursplanen för svenska

Jag har inte hunnit skriva så mycket den senaste tiden eftersom jag har haft så fullt upp med plugg! Jag och klassen fick i uppgift att analysera och jämföra två kursplaner i våra ämnen – och detta har ätit upp all min tid.. Nedan följer i alla fall en omarbetad och förkortad version av den uppgiften, tillägnad alla er som älskar kursplaner och litteraturteori !

Som litteraturvetare har jag inte kunnat undgå att jämföra synen på litteratur som framkommer i de undersökta kursplanerna i svenska för gymnasiet: den gamla i Lpf 1994 och den nya i GY 2011. Efter en noggrann läsning av kursplanerna har jag tyckt mig urskilja att synen på skönlitteratur i GY11 har nyanserats och specificerats i jämförelse med Lpf 94.

I 2011 års kursplan står det redan i syftet att ”Eleverna ska ges möjlighet att i skönlitteraturen se såväl det särskiljande som det allmänmänskliga i tid och rum.” (GY11 Svenska, Skolverket). Synen på litterära texter är alltså att de förmedlar något särskiljande/unikt men även något allmänmänskligt och att de relaterar till både tid och rum. I kursplanen i Lpf 94 står det i mer svepande ordalag att ”Den kulturella identiteten utrycks bl.a. i språket och litteraturen” (Lpf 94 Svenska, Skolverket). Däremot står det i beskrivningen av kursen Svenska A att ”Läsning för lust och glädje, för självkännedom och för att finna det allmänmänskliga och allmängiltiga under olika tider ingår i kursen.”(Lpf 94 Svenska, Skolverket, min kursivering). I den gamla kursplanen ses alltså litteraturen som något som behandlar allmänmänskliga teman som har gällt för alla människor i historien – och dessutom att den ger upphov till främst positiva känslor hos läsarna.

Den litteratursyn som skrivs fram i 1994 års kursplan är – ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv – smått förlegad. Detta är ingen personlig åsikt utan ett iakttagande av vad som sägs inom litteraturvetenskaplig forskning. Att skönlitteratur kännetecknas av att vara allmängiltig och allmänmänsklig har till exempel starkt ifrågasatts av främst postkoloniala och feministiska litteraturvetare, men är även en vanlig ståndpunkt inom de flesta litteraturvetenskapliga perspektiven idag. Kritiken handlar främst om att det som förmodats vara allmänmänskligt och allmängiltigt i litteraturen i själva verket är igenkännbart/giltigt för en viss grupp, en viss samhällsklass, i en viss tid, o.s.v. Litteraturen kan förvisso behandla allmänmänskliga teman (som kärlek eller avund) i innehållet, men eftersom litteratur även omfattar språk/form/stil kommer varje verk ändå att vara ett unikum. Det som har kallats för ’allmängiltig’ eller ‘tidlös’ litteratur – t.ex. klassikerna i den västerländska kanon – har avslöjats; egentligen är dessa verk lika beroende av kontext (tid, författare, läsare, samhälle, kultur) som andra litterära texter och är starkt påverkade av att det mestadels varit vita västerländska män som skrivit dem. Många grupper (t.ex. kvinnor) har inte alltid känt igen sig i det där som skulle vara ‘allmänmänskligt’. Denna kontextbundenhet är det som, i min uppfattning, ligger bakom ordet ’särskiljande’ i meningen: ”Eleverna ska ges möjlighet att i skönlitteraturen se såväl det särskiljande som det allmänmänskliga i tid och rum.” i GY11.

Den breddade synen på litteratur i GY11 följer alltså utvecklingen inom litteraturforskningen, men även tendenser inom politiken. Till exempel står det i beskrivningen av det centrala innehållet för kursen Litteratur att eleverna ska läsa skönlitterära verk ”[…] författade av såväl kvinnor som män […]” (GY11 Svenska, Skolverket, min kursivering). I Lpf 94 står inget särskilt om att litteratur författad av båda könen skall läsas. Det nya explicita kravet att skönlitteraturen som läses inom svenskundervisningen ska vara författad av båda könen kan troligtvis ses som en uppmaning till svenskläraren att aktivt ta in fler kvinnliga författare i undervisningen, då litteratur författad av män generellt och historiskt sett varit – och på många skolor fortfarande är – vanligare att studera. Innan 2011 hade det alltså enligt skollagen varit OK om svenskläraren bara tog med litteratur skriven av män i undervisningen – idag skulle det bryta mot lagen.

I den nya kursplanen för kursen Litteratur finns även krav på att ta upp olika perspektiv på tolkning och värdering av skönlitteratur och att eleven ska kunna utföra en fördjupad tolkning av litterära texter med utgångspunkt i ett valt litteraturvetenskapligt perspektiv: ”[…] till exempel postkolonialt, feministiskt eller komparativt […]”(GY11 Svenska, Skolverket). Att just dessa tre perspektiv, och inte andra vanliga perspektiv inom forskningen såsom till exempel det hermeneutiska eller psykoanalytiska, explicit skrivs ut är ännu en indikator på den breddade litteratursynen: inom dessa teorier ifrågasätts litteraturens allmängiltiga egenskaper och frågor kring feminism och rasism står i centrum.

I Allmändidaktik – vetenskap för lärare (2011) står det i referens till Linde (2006) att maktproblemet aktualiseras i läroplanen, eftersom det är nödvändigt att göra ett urval av och strukturera den kunskap som skall läras ut. Makten skapas i de processer som formulerar enligt vilka kriterier urvalet görs och vilka personer som ska besluta om dessa (Hansén & Forsman 2011:282). På detta sätt kan den nya synen på skönlitteratur i kursplanen för svenska ses som ett uttryck från den politiska maktens sida att förändra vissa delar av svenskundervisningen och dess innehåll, i enlighet med den senaste forskningen. Ingrid Mossberg skriver också att ”Politiker, kursplansförfattare och Skolverket har tagit fasta på den kritik som riktades mot Lpo 94 och Lpf 94 angående vaga skrivningar och man har i de nya styrdokumenten strävat efter att vara mer explicit och konkret.”(Nordgren, Odenstad & Samuelsson 2012:103). Didaktik för interkulturella skolsystem och jämlikhet mellan könen har uppmärksammats mer och mer inom forskningen men de senaste forskningsresultaten har sällan tagits upp i praktiken vid lärarutbildningar eller formulerats i läroplaner (Hansén & Forsman 2011:126). Den nya kursplanen i svenska kan ses som ett försök att på ett mer explicit sätt inkludera köns- och etnicitetsaspekter i svenskundervisningen.

Referenser:

Hansén, Sven-Erik & Forsman, Liselott (red.) (2011) Allmändidaktik – vetenskap för lärare. Lund: Studentlitteratur

Nordgren, Kenneth, Odenstad, Kristina & Samuelsson, Johan. (2012) Betyg i teori och praktik: ämnesdidaktiska perspektiv på bedömning i grundskola och gymnasium. Gleerups: Stockholm

Skolverket (2011): Kursplanen för svenska. Tillgänglig: https://www.skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/gymnasieutbildning/gymnasiesarskola/sok-amnesplaner-och-kurser/subject.htm?subjectCode=SVB&lang=sv&tos=gys

Hämtad: 25-02-17

Skolverket (1994): Kursplanen för svenska (ej gällande). Tillgänglig: https://www.skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/gymnasieutbildning/gymnasieskola/kursplaner-fore-2011/subjectKursinfo.htm?subjectCode=SV&lang=sv&tos=gy2000

Hämtad: 25-02-17

Om litteraturen i Vita Huset

När forskare i pedagogik och didaktik diskuterar frågan om lärarkompetens (se mitt förra inlägg) understryks ständigt vikten av kontextkänslighet. Begreppet innebär att för att läraren ska utföra kvalitativt god undervisning bör hen alltid ha kunskaper om olika kontexter: vilken plats i samhället har ämnet som lärs ut? Hur ser elevernas personliga och sociala situationer ut? Vilken är skolans socioekonomiska kontext? Och så vidare. Kunskap och mänskliga relationer existerar helt enkelt inte i någon form av vakuum: de skapas alltid och får sina betydelser i en viss tid, kultur och politisk struktur.

Gott så. Men på vilka sätt kan jag som lärare vara kontextkänslig i praktiken? Jag ska undervisa i svenska: hur kan jag exempelvis koppla samtal om litteratur med – säg – dagsaktuella händelser inom utrikespolitiken? Vad har litteratur  och läsande överhuvudtaget med politik att göra? kanske vissa elever undrar. Hur skulle jag kunna belysa språkets och litteraturens plats i samhället på ett intressant sätt?

Jag blev nyfiken på detta efter att jag sett en länk delas på min Facebook-feed från den amerikanska litteratursajten Literary Hub, där en bild inifrån Vita Huset visades upp. Bilden visar den bokhylla som står till presidentens befogande i Vita Huset. Efter att Trump flyttat in ekar bokhyllorna tomma: de innehåller bara åtta böcker, och alla har hans eget ansikte på omslaget..! Emily Temple, som skrivit artikeln, presenterar bara korta, polemiska bevis för att USA:s president inte läser – men grundfrågan är ändå intressant och kan leda till en djupare analys i samtal med elever. Temple inleder till exempel texten med att fråga sig: måste presidenten gilla att läsa? Det finns ju intelligenta och produktiva människor som inte läser…

Ja – här gäller det att hålla tungan rätt i mun i klassrummet. Tvistefrågan ligger inte i huruvida Trump eller andra politiker borde läsa (skön)litteratur eller inte, utan problemet som skulle kunna diskuteras med eleverna är snarare hur litteratur och läsande som praktik symboliserar någonting i samhället och har en politisk betydelse. Hur skulle vi kunna tolka presidentens image som icke-läsare och bilden av hans tomma bokhylla i Vita Huset? Det ingår i en politisk agenda och retorik som hyllar ”alternative news” – med en president som mest läser skvallertidningar och Twitter. Trump och hans stab verkar vilja sända ut ett budskap om att de varken är intellektuella eller bokslukare av något slag – övertygade om att det tilltalar deras väljare. Läsande (eller icke-läsande) kan alltså bli politiska markörer och tjäna politiska syften.

Men här kan det även bli viktigt att göra en distinktion mellan läsande (av texter) och läsandet av skönlitteratur. Trump läser troligtvis enorma mängder text per dag  (kanske mest de som handlar om honom själv, men ändå…) och även de texterna säger någonting om den politiska kontext han ingår i. En analys av vilka genrer och textmedium som politiker använder sig av i dagsläget skulle kunna göra eleverna medvetna om och intresserade av hur texter ständigt får sina betydelser beroende på bruk, cirkulation och reception i sociala och politiska sammanhang.

Men det handlar inte bara om politik; även om psykologi. För de myter/sagor som utgör fundamenten till våra kulturer reproduceras också i våra föreställningar om oss själva och vår omvärld. Att läsa och diskutera dessa myter och litterära symboler via läsning av skönlitteratur och poesi kan alltså hjälpa oss att läsa och tolka oss själva och samhället.

Vilka myter skulle till exempel kunna läsas i Trump och hans retorik? Det finns många litterära karaktärer han i klassrummet skulle kunna jämföras med –  däribland Narcissus, som i grekisk mytologi förälskar sig i sin egen spegelbild och stirrar på sig själv till döds. Dessutom förkroppsligar Trump den amerikanska cowboy-hjälten (notera hans ständiga försök att se mer solbränd ut m.h.a. foundation!), i en av USA:s mest grundläggande myter. Psykologen Rollo May skriver:

Americans cling to the myth of individualism as though it were the only normal way to live, unaware that it was unknown in the Middle Ages (except for hermits) and would have been considered psychotic in Classical Greece. (The Cry For Myth, 1991)

Myter som översätts i mänskligt handlande och skapar högst reella konsekvenser…ja, är det inte något av en psykos som drabbar USA just nu?

Det var dagens något osammanhängande funderingar…

Här är förresten artikeln från Literary Hub: AN INCOMPLETE DOSSIER OF EVIDENCE THAT DONALD TRUMP DOESN’T READ

Trevlig läsning… och eftertanke!