Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
Litteraturvetenskap

Vad är postkolonial teori?

Jag skrev för ett tag sedan (här) om en nyhet i gymnasiets kursplan för svenska: att det numera står explicit att feministiska och postkoloniala litteraturvetenskapliga perspektiv ska diskuteras med eleverna vid tolkning och analys av skönlitterära verk. Jag har fått höra från en del svensklärare att de skulle behöva fräscha upp kunskaperna vad gäller postkoloniala teori, eftersom det behandlas mycket svepande inom lärarutbildningen och en del har inte ens fått tillfälle att fördjupa sig i det. Jag tänkte därmed dela en text jag skrev inom ramen för kursen Postkolonial teori på Stockholms universitet, som redogör för några grundläggande idéer hos olika postkoloniala tänkare. I min uppfattning är detta inte bara relevant för svensklärare, utan även för er som undervisar i samhällsvetenskap, historia, musik/konst eller naturvetenskap. Texten knyter an till en dikt jag skrev som reaktion på en händelse förra året. Varsågoda:

Postkolonial analys av en händelse

Det är inte första gången vi hör sånt här på universitetet. Vi vet redan att för att lära oss rätt, måste vi ibland höra fel. Vi får en lektion i retorikens grunder, inom kursen svenska språket. Vi sitter som ljus. Väntar. Professorn i retorik drar ett lugnt andetag och sätter igång föreläsningen. Power point: en stor bild på skärmen av en man som spelar trumpet. Med ryggen mot publiken. Professorn pekar på bilden och mannen.

Det här, säger hon, det här är INTE retorik. Varför inte? Jo, ser ni, det här är Miles Davis. En storhet, en legend inom jazzen. Min favorit.

Men, men! Han spelade ofta med ryggen mot publiken. Han sa: what you’re here for is to listen to my music, not to watch my face. Professorn suckar: hur fantastisk hans musik än var, så var han dålig på retorik, dålig på att kommunicera.

Hon känner sig nödgad att i förbigående förklara: Miles Davis ville spela sin musik på sitt sätt – han ville kunna ge signaler till sitt band. Och han ville inte spela publikens clown. Den vita publikens svarta clown. Han sa: Nobody ever asks classical orchestra conductors why they have their backs to the audience. The reason is that they’re telling the orchestra what to play and when. You don’t criticize them for doing it, so why do you criticize me for doing the very same thing?[1]

Men, men! Professorn vevar med armarna: vi bortser från detta nu, jag använder Miles här för att illustrera en av de viktigaste poängerna för denna kurs. Se det som en metafor.

Hon klickar fram en ny slide: en bild av Miles som spelar trumpet. Han svettas, han blundar, han spelar för sitt liv. Hon klickar igen och en rubrik dyker upp bredvid bilden: MILES HADE FEL.

Vi får en lektion i retorikens grunder. Orden ekar i klassrummet. Vi bortser från detta nu. Se det som en metafor.

Det är inte första gången vi hör det. Vi vet redan att vi lär oss rätt genom att höra fel. Vi vet det bland annat för att vi lyssnar på Miles Davis.

 ************************

Ovanstående dikt skrev jag som reaktion på en lektion i retorik jag deltog i på Stockholms universitet våren 2016. Händelsen är både intressant och nödvändig att analysera utifrån postkoloniala perspektiv, med tanke på professorns bruk av en afroamerikansk person som symbol/metafor för det som är inkorrekt. Det jag anser tvivelaktigt är inte användandet av Davis som exempel/metafor per se – utan snarare själva den historielösa användning hans spelsätt behandlas med. Professorn ville göra Davis till ett exempel på vad retorik inte är eller bör vara, och för att möjliggöra detta viftar hon bort den rasistiska struktur som gör att Davis spelsätt ifrågasätts mer än andra (vita) musikers och menar att den ”kan bortses ifrån”.

Att på detta sätt göra sig blind för den historiska och politiska kontexten som Miles Davis verkade inom och förvandla honom till ett akademiskt objekt för att belysa retorikens allmängiltiga ”sanning” är, om vi följer Stefan Jonssons tankegång, typiskt för det västerländska liberala tänkandet. Inom denna filosofi är subjektets historiska, sociala, politiska och till och med kroppsliga förankring sekundär, medan hennes förnuft och fria vilja är det som främst styr över hennes val.[2] Detta möjliggör två saker för retorikprofessorn: dels att bortse från Davis politiska kontext, dels att reducera honom till ett objekt som enbart tjänar till att belysa hennes poäng. Jonsson skriver att det västerländska tänkandet ställer det oberoende subjektet i motsats till ”[…] en värld av inomvärldsliga och historiska fenomen som reduceras till objekt.”[3], och med detta perspektiv kan sedan världen som helhet förklaras objektivt.

Franz Fanon och Simone de Beauvoir är två tänkare som enligt Jonsson gick emot den västerländska subjektsfilosofin genom att de visade hur dess universalism bygger på rasism och kvinnoförtryck – något som bland annat tar sitt uttryck i att kvinnan och den koloniserade människan fråntas sin subjektivitet och görs till objekt.[4] Det är så den västerländska diskursen fungerar och har fungerat oerhört länge: professorn behöver göra Davis till objekt för att ge sin föreläsning akademisk tyngd och förankra sina slutsatser i den västerländska tanketraditionen som till stor del fortfarande reproduceras inom universitetsvärlden: det transcendentala kunskapssubjektet kan inte representeras utan sin motsats; objektet.

Den amerikanska forskaren och läraren Bettina Love menar i en föreläsning[5] att när många afroamerikanska barn i USA för första gången får syn på en representation av sig själva i historieböckerna i skolan är det som slavar, som offer – vars motståndshandlingar och aktiva kulturella utövande sällan får något utrymme i texterna. Och den första bilden av en person med afroamerikanskt ursprung som visas på en lektion i retorik här i Stockholm blir genom liknande diskursprocesser en representation för något annat än ett oberoende subjekt: ett objekt som kedjas fast till resonemang utanför dess kontext, som fråntas sin subjektivitet för att animera den akademiska diskursen och det västerländska kunskapssubjektet. Detta kallas, enligt Jonsson, det västerländska kunskapssubjektets panoptiska privilegium: ”[…] det har kunnat se världen utan att självt bli sett.”[6] Vad många postkoloniala teorier har gemensamt är att de vill synliggöra och analysera detta privilegium.

Professorn påpekade visserligen att Davis fortsatte spela med ryggen mot publiken även efter kritikstormarna han fick utstå – som medveten protest. Davis var som afroamerikansk musiker van att få hårdare kritik än sina vita kollegor; något han var högst medveten om under hela sin karriär och protesterade emot. Han protesterade exempelvis när en lärare uttryckte sig rasistiskt och onyanserat om bluesmusik på Juilliard School of Music i New York, och efter ett tag hoppade han av för att på heltid ägna sig åt jazz.[7] Davis spelsätt blev med tiden en sorts politisk markör om att den (vita) publiken inte skulle få sätta regler över hans huvud. Inom loppet av ett par minuter presenterade professorn fragmenterade delar av denna bakgrund för att sedan totalt bortse ifrån den i analysen och slutsatsen av Davis spelsätt. Med ett postkolonialt perspektiv kan inte Davis motståndshandlingar bortses ifrån utan utgör snarare en grundval för förståelsen för hans konstnärskap och sätt att spela. Som Jonsson skriver med hänvisning till Derek Walcott: en människas kommunikativa handlingar kan aldrig ses som neutrala, de är alltid inbegripna i en helhet av ” […] historiska spänningar och fragment.”[8]

Davis spelsätt kan alltså med postkoloniala glasögon i själva verket läsas som effektiv retorik; det är en kommunikativ handling som inte kan laddas med värdeord som ”rätt” eller ”fel” utan som bör analyseras utifrån vad den gör: varför, hur och med vilka konsekvenser den görs. Jonsson understryker detta som centralt för postkoloniala teorier: om det inte finns något transcendentalt och essentiellt subjekt så finns inte heller några transcendentala värden.[9] Det som istället i hög grad görs inom ramen för dessa teorier är att kontextualisera och dekonstruera studieobjekten.

Den postkoloniala tänkaren Gayatri Chakravorty Spivak skulle exempelvis kunna kalla det professorn gör med Davis för en katakres. En katakres är det (ekonomiska, etiska eller estetiska) värdeomdöme som vi tillskriver en mänsklig handling för att förstå den på ett mer generellt eller ytligt plan. I vårt fall handlade det om professorns generalisering av Davis spelsätt för att tolka det som dålig retorik. Följden av att skapa katakreser på detta sätt blir att den konkreta kontexten till handlingen och andra tolkningssätt ofta trängs undan.[10]

Anne McClintock påminner dock i Imperial Leather (1995) om att postkolonial teori inte är en sammanhållen teoribildning utan snarare består av en uppsjö teorier som i vissa fall till och med motsäger varandra.[11] Hon påpekar speciellt att termen ’postkolonial’ innehåller uppfattningar om europeisk linjär historisk tid och signalerar således ett betraktande av världen i singulära och ahistoriska termer – något som riskerar att reproducera det ovannämnda västerländska panoptiska privilegiet. Eftersom den postkoloniala situationen har utvecklats på olika sätt och under olika lång tid i olika delar av världen kan inte alla postkoloniala områden och företeelser analyseras under rubriken för ett enda begrepp. Dessutom är vissa områden och företeelser som analyseras inom postkoloniala teorier fortfarande koloniala och genomsyras av modern imperialism av olika slag, vilket enligt McClintock gör begreppet ’postkolonial’ än mer komplicerad vid tillämpning.[12]

En mer djupgående postkolonial analys av det som skedde på retoriklektionen torde alltså dels knyta an till och redogöra för den (post)koloniala situationen i USA vid tiden då Davis verkade som musiker – hur till exempel den brittiska och senare även amerikanska imperialismen lämnat spår i 1900-talets USA och dess konsekvenser för afroamerikanernas livssituation och sociala position – och dels studera den svenska (post)koloniala kontexten och historien för att förstå hur och varför rasistiska strukturer och idéer fortfarande reproduceras via den västerländska akademiska diskursen som förs på många svenska universitet och högskolor.

[1] http://www.jazzandbluesmasters.com/miles.htm (13-01-16)

[2] Jonsson, Stefan: utdrag från ”Från Mpala till Bengalen” ur Jonsson: Andra platser (1995), s. 358.

[3] Ibid.

[4] Ibid., s. 359.

[5] http://urplay.se/program/188095-hiphop-och-pedagogik (15-01-16)

[6] Jonsson, s. 357.

[7] http://www.jazzandbluesmasters.com/miles.htm (13-01-16)

[8] Jonsson, s. 361.

[9] Ibid., s. 362.

[10] Ibid., s. 366.

[11] McClintock, Anne: ”Pitfalls of the Postcolonial” ur Imperial Leather. Race, Gender and Sexuality in the Colonial Contest (1995).

[12] Ibid., s. 11-13.

Litteratursyn och genus i den gamla och nya kursplanen för svenska

Jag har inte hunnit skriva så mycket den senaste tiden eftersom jag har haft så fullt upp med plugg! Jag och klassen fick i uppgift att analysera och jämföra två kursplaner i våra ämnen – och detta har ätit upp all min tid.. Nedan följer i alla fall en omarbetad och förkortad version av den uppgiften, tillägnad alla er som älskar kursplaner och litteraturteori !

Som litteraturvetare har jag inte kunnat undgå att jämföra synen på litteratur som framkommer i de undersökta kursplanerna i svenska för gymnasiet: den gamla i Lpf 1994 och den nya i GY 2011. Efter en noggrann läsning av kursplanerna har jag tyckt mig urskilja att synen på skönlitteratur i GY11 har nyanserats och specificerats i jämförelse med Lpf 94.

I 2011 års kursplan står det redan i syftet att ”Eleverna ska ges möjlighet att i skönlitteraturen se såväl det särskiljande som det allmänmänskliga i tid och rum.” (GY11 Svenska, Skolverket). Synen på litterära texter är alltså att de förmedlar något särskiljande/unikt men även något allmänmänskligt och att de relaterar till både tid och rum. I kursplanen i Lpf 94 står det i mer svepande ordalag att ”Den kulturella identiteten utrycks bl.a. i språket och litteraturen” (Lpf 94 Svenska, Skolverket). Däremot står det i beskrivningen av kursen Svenska A att ”Läsning för lust och glädje, för självkännedom och för att finna det allmänmänskliga och allmängiltiga under olika tider ingår i kursen.”(Lpf 94 Svenska, Skolverket, min kursivering). I den gamla kursplanen ses alltså litteraturen som något som behandlar allmänmänskliga teman som har gällt för alla människor i historien – och dessutom att den ger upphov till främst positiva känslor hos läsarna.

Den litteratursyn som skrivs fram i 1994 års kursplan är – ur ett litteraturvetenskapligt perspektiv – smått förlegad. Detta är ingen personlig åsikt utan ett iakttagande av vad som sägs inom litteraturvetenskaplig forskning. Att skönlitteratur kännetecknas av att vara allmängiltig och allmänmänsklig har till exempel starkt ifrågasatts av främst postkoloniala och feministiska litteraturvetare, men är även en vanlig ståndpunkt inom de flesta litteraturvetenskapliga perspektiven idag. Kritiken handlar främst om att det som förmodats vara allmänmänskligt och allmängiltigt i litteraturen i själva verket är igenkännbart/giltigt för en viss grupp, en viss samhällsklass, i en viss tid, o.s.v. Litteraturen kan förvisso behandla allmänmänskliga teman (som kärlek eller avund) i innehållet, men eftersom litteratur även omfattar språk/form/stil kommer varje verk ändå att vara ett unikum. Det som har kallats för ’allmängiltig’ eller ‘tidlös’ litteratur – t.ex. klassikerna i den västerländska kanon – har avslöjats; egentligen är dessa verk lika beroende av kontext (tid, författare, läsare, samhälle, kultur) som andra litterära texter och är starkt påverkade av att det mestadels varit vita västerländska män som skrivit dem. Många grupper (t.ex. kvinnor) har inte alltid känt igen sig i det där som skulle vara ‘allmänmänskligt’. Denna kontextbundenhet är det som, i min uppfattning, ligger bakom ordet ’särskiljande’ i meningen: ”Eleverna ska ges möjlighet att i skönlitteraturen se såväl det särskiljande som det allmänmänskliga i tid och rum.” i GY11.

Den breddade synen på litteratur i GY11 följer alltså utvecklingen inom litteraturforskningen, men även tendenser inom politiken. Till exempel står det i beskrivningen av det centrala innehållet för kursen Litteratur att eleverna ska läsa skönlitterära verk ”[…] författade av såväl kvinnor som män […]” (GY11 Svenska, Skolverket, min kursivering). I Lpf 94 står inget särskilt om att litteratur författad av båda könen skall läsas. Det nya explicita kravet att skönlitteraturen som läses inom svenskundervisningen ska vara författad av båda könen kan troligtvis ses som en uppmaning till svenskläraren att aktivt ta in fler kvinnliga författare i undervisningen, då litteratur författad av män generellt och historiskt sett varit – och på många skolor fortfarande är – vanligare att studera. Innan 2011 hade det alltså enligt skollagen varit OK om svenskläraren bara tog med litteratur skriven av män i undervisningen – idag skulle det bryta mot lagen.

I den nya kursplanen för kursen Litteratur finns även krav på att ta upp olika perspektiv på tolkning och värdering av skönlitteratur och att eleven ska kunna utföra en fördjupad tolkning av litterära texter med utgångspunkt i ett valt litteraturvetenskapligt perspektiv: ”[…] till exempel postkolonialt, feministiskt eller komparativt […]”(GY11 Svenska, Skolverket). Att just dessa tre perspektiv, och inte andra vanliga perspektiv inom forskningen såsom till exempel det hermeneutiska eller psykoanalytiska, explicit skrivs ut är ännu en indikator på den breddade litteratursynen: inom dessa teorier ifrågasätts litteraturens allmängiltiga egenskaper och frågor kring feminism och rasism står i centrum.

I Allmändidaktik – vetenskap för lärare (2011) står det i referens till Linde (2006) att maktproblemet aktualiseras i läroplanen, eftersom det är nödvändigt att göra ett urval av och strukturera den kunskap som skall läras ut. Makten skapas i de processer som formulerar enligt vilka kriterier urvalet görs och vilka personer som ska besluta om dessa (Hansén & Forsman 2011:282). På detta sätt kan den nya synen på skönlitteratur i kursplanen för svenska ses som ett uttryck från den politiska maktens sida att förändra vissa delar av svenskundervisningen och dess innehåll, i enlighet med den senaste forskningen. Ingrid Mossberg skriver också att ”Politiker, kursplansförfattare och Skolverket har tagit fasta på den kritik som riktades mot Lpo 94 och Lpf 94 angående vaga skrivningar och man har i de nya styrdokumenten strävat efter att vara mer explicit och konkret.”(Nordgren, Odenstad & Samuelsson 2012:103). Didaktik för interkulturella skolsystem och jämlikhet mellan könen har uppmärksammats mer och mer inom forskningen men de senaste forskningsresultaten har sällan tagits upp i praktiken vid lärarutbildningar eller formulerats i läroplaner (Hansén & Forsman 2011:126). Den nya kursplanen i svenska kan ses som ett försök att på ett mer explicit sätt inkludera köns- och etnicitetsaspekter i svenskundervisningen.

Referenser:

Hansén, Sven-Erik & Forsman, Liselott (red.) (2011) Allmändidaktik – vetenskap för lärare. Lund: Studentlitteratur

Nordgren, Kenneth, Odenstad, Kristina & Samuelsson, Johan. (2012) Betyg i teori och praktik: ämnesdidaktiska perspektiv på bedömning i grundskola och gymnasium. Gleerups: Stockholm

Skolverket (2011): Kursplanen för svenska. Tillgänglig: https://www.skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/gymnasieutbildning/gymnasiesarskola/sok-amnesplaner-och-kurser/subject.htm?subjectCode=SVB&lang=sv&tos=gys

Hämtad: 25-02-17

Skolverket (1994): Kursplanen för svenska (ej gällande). Tillgänglig: https://www.skolverket.se/laroplaner-amnen-och-kurser/gymnasieutbildning/gymnasieskola/kursplaner-fore-2011/subjectKursinfo.htm?subjectCode=SV&lang=sv&tos=gy2000

Hämtad: 25-02-17

Om litteraturen i Vita Huset

När forskare i pedagogik och didaktik diskuterar frågan om lärarkompetens (se mitt förra inlägg) understryks ständigt vikten av kontextkänslighet. Begreppet innebär att för att läraren ska utföra kvalitativt god undervisning bör hen alltid ha kunskaper om olika kontexter: vilken plats i samhället har ämnet som lärs ut? Hur ser elevernas personliga och sociala situationer ut? Vilken är skolans socioekonomiska kontext? Och så vidare. Kunskap och mänskliga relationer existerar helt enkelt inte i någon form av vakuum: de skapas alltid och får sina betydelser i en viss tid, kultur och politisk struktur.

Gott så. Men på vilka sätt kan jag som lärare vara kontextkänslig i praktiken? Jag ska undervisa i svenska: hur kan jag exempelvis koppla samtal om litteratur med – säg – dagsaktuella händelser inom utrikespolitiken? Vad har litteratur  och läsande överhuvudtaget med politik att göra? kanske vissa elever undrar. Hur skulle jag kunna belysa språkets och litteraturens plats i samhället på ett intressant sätt?

Jag blev nyfiken på detta efter att jag sett en länk delas på min Facebook-feed från den amerikanska litteratursajten Literary Hub, där en bild inifrån Vita Huset visades upp. Bilden visar den bokhylla som står till presidentens befogande i Vita Huset. Efter att Trump flyttat in ekar bokhyllorna tomma: de innehåller bara åtta böcker, och alla har hans eget ansikte på omslaget..! Emily Temple, som skrivit artikeln, presenterar bara korta, polemiska bevis för att USA:s president inte läser – men grundfrågan är ändå intressant och kan leda till en djupare analys i samtal med elever. Temple inleder till exempel texten med att fråga sig: måste presidenten gilla att läsa? Det finns ju intelligenta och produktiva människor som inte läser…

Ja – här gäller det att hålla tungan rätt i mun i klassrummet. Tvistefrågan ligger inte i huruvida Trump eller andra politiker borde läsa (skön)litteratur eller inte, utan problemet som skulle kunna diskuteras med eleverna är snarare hur litteratur och läsande som praktik symboliserar någonting i samhället och har en politisk betydelse. Hur skulle vi kunna tolka presidentens image som icke-läsare och bilden av hans tomma bokhylla i Vita Huset? Det ingår i en politisk agenda och retorik som hyllar ”alternative news” – med en president som mest läser skvallertidningar och Twitter. Trump och hans stab verkar vilja sända ut ett budskap om att de varken är intellektuella eller bokslukare av något slag – övertygade om att det tilltalar deras väljare. Läsande (eller icke-läsande) kan alltså bli politiska markörer och tjäna politiska syften.

Men här kan det även bli viktigt att göra en distinktion mellan läsande (av texter) och läsandet av skönlitteratur. Trump läser troligtvis enorma mängder text per dag  (kanske mest de som handlar om honom själv, men ändå…) och även de texterna säger någonting om den politiska kontext han ingår i. En analys av vilka genrer och textmedium som politiker använder sig av i dagsläget skulle kunna göra eleverna medvetna om och intresserade av hur texter ständigt får sina betydelser beroende på bruk, cirkulation och reception i sociala och politiska sammanhang.

Men det handlar inte bara om politik; även om psykologi. För de myter/sagor som utgör fundamenten till våra kulturer reproduceras också i våra föreställningar om oss själva och vår omvärld. Att läsa och diskutera dessa myter och litterära symboler via läsning av skönlitteratur och poesi kan alltså hjälpa oss att läsa och tolka oss själva och samhället.

Vilka myter skulle till exempel kunna läsas i Trump och hans retorik? Det finns många litterära karaktärer han i klassrummet skulle kunna jämföras med –  däribland Narcissus, som i grekisk mytologi förälskar sig i sin egen spegelbild och stirrar på sig själv till döds. Dessutom förkroppsligar Trump den amerikanska cowboy-hjälten (notera hans ständiga försök att se mer solbränd ut m.h.a. foundation!), i en av USA:s mest grundläggande myter. Psykologen Rollo May skriver:

Americans cling to the myth of individualism as though it were the only normal way to live, unaware that it was unknown in the Middle Ages (except for hermits) and would have been considered psychotic in Classical Greece. (The Cry For Myth, 1991)

Myter som översätts i mänskligt handlande och skapar högst reella konsekvenser…ja, är det inte något av en psykos som drabbar USA just nu?

Det var dagens något osammanhängande funderingar…

Här är förresten artikeln från Literary Hub: AN INCOMPLETE DOSSIER OF EVIDENCE THAT DONALD TRUMP DOESN’T READ

Trevlig läsning… och eftertanke!