Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
språk

Språkets roll i konflikter

Hur kan konflikter som uppkommer i skolan lösas? I kurslitteraturen betonas att själva basen för konfliktlösning är god kommunikation, och basen för all kommunikation är språket. Språket är det medel med vilket konflikter kan förstås och lösas och därför kommer jag här fokusera på språkets betydelse i konflikthantering.

Roger Ellmin menar att konflikthantering är den andra baskunskapen i skolan – medan den första är språket: ”[…] det muntliga, skriftliga och kroppsliga.” (2008:120). Han baserar sin språksyn på Bertrand Russel och Michail Bachtin, i och med att språket beskrivs som både det som uttrycker tankar, men även skapar tankar ”[…] som inte skulle finnas utan det [språket].” (2008:120). Bachtin menar att lärande alltid sker i dialog – med andra individer, med texter och idéer. För att nå djupare förståelse och vidareutveckla våra egna uppfattningar måste vi lyssna på den andres synpunkter och engagera oss i en ständig dialog bestående av frågor, svar och överenskommelser, enligt Bachtin.

När det handlar om destruktiva konflikter i skolan, har många lärare ofta delade meningar om hur man ska samtala kring problemen. Studier visar att lärare sällan kan lösa konflikter på egen hand med hjälp av den ”tysta kunskap” om konflikthantering de bär med sig, utan att man är beroende av kommunikation med kollegor och elevhälsans personal (2008:122). Den vanliga ”utväg” som många tar i konflikter – att låtsas som om ingen konflikt föreligger genom att tiga och ignorera – är ett sätt att rygga inför kommunikationen och språket, vilket som vi sett oftast bara förvärrar situationen. Att sitta med armarna i kors, tiga eller ignorera är dock ingen väg ut ur språket – det är snarare en mycket talande ordlös kommunikation.

För språket innefattar även kroppsspråket och dess icke-verbala kommunikation. Ellmin påpekar att när verbal och ordlös kommunikation inte harmonierar, alltså när exempelvis en persons mimik, gester, tonfall eller blickar inte stämmer överens med det hen säger, måste vi bli på vår vakt. Här kan en konflikt föreligga, inom individen själv eller mellan individer. Människor kan mycket tidigt (redan vid 3-5 års ålder) läsa av kroppsspråk och har alltså förutsättningar att agera efter och svara på det. Barn är experter på att imitera och läsa av vuxnas kroppsspråk. Detta är förskollärare mycket medvetna om, vars metoder i konfliktsituationer bland annat handlar om att ha ögonkontakt och att se till att den verbala och den övriga kroppsliga kommunikationen stämmer överens. På lärarutbildningen (för gymnasiet och högstadiet) har vi hittills inte arbetat alls med kroppsspråket, något jag tycker är synd, då forskningen visar att pedagogers medvetenhet kring hur de kan använda sitt kroppsspråk i samklang med den verbala kommunikationen gynnar konfliktlösning (och lärande överhuvudtaget?) för alla åldersgrupper.

Ellenby och von Hilgers har i boken Hör du vad jag säger! (2006) skrivit om vad som underlättar konstruktiv dialog och vad som försvårar den. Vill man underlätta konfliktlösning kan man, istället för att tala dömande, diagnosticerande eller befallande (”gör så här…”, ”du är inte…”, ”du är alltid…”, ”gör du det så…”), försöka öppna upp en lyssnande och tillförlitlig dialog (”du verkar orolig över…”, ”hur känner du när…”, ”jag tror att du skulle kunna…”). Något som leder till en konstruktiv dialog av det senare slaget är ofta att tala om vad man själv känner och upplever i konflikten, istället för att döma och anklaga den andre. Detta är, enligt Ellmin, utgångspunkten i den konstruktiva konflikthanteringen: att försöka beskriva den specifika konfliktsituationen så konkret som möjligt och hur den påverkar en själv. Sedan får den andra parten tala och bli lyssnad på, varefter olika lösningsförlag kan diskuteras.

Konfliktlösning handlar alltså om att berätta för varandra både hur konflikten upplevs (vad är det som sker och varför?) och hur den skulle kunna lösas så att alla inblandade känner att den verkligen är löst. Detta kan vara mycket svårt i skolans värld, där flera konfliktfaktorer kan samverka på komplicerade sätt. Ett sätt jag tror kan underlätta konflikthanteringen i skolor är att redan i tidiga åldrar införa ”känslosamtal” i grupp, alltså att låta eleverna tala ut om sina känslor de fått i olika situationer inför varandra och lyssna på sina kamrater. En sorts träning i empati och emotionell medvetenhet. I skolan ges eleverna (speciellt pojkar) sällan tid och rum för att kontinuerligt arbeta med och verbalisera känslor, vilket kan resultera i att de utvecklar en begränsad förmåga att föra konfliktlösande samtal.

Referenser:

Ellmin, Roger, Konflikthantering i skolan, Natur och Kultur, Stockholm:2008.

Ellenby, Ylva;von Hilgers, Barbro, Hör du vad jag säger, Natur och Kultur, Stockholm:2006

på G !

Hej!

Vad roligt att du har hittat till min blogg Lärare på G !

Jag som skriver är just det: en lärare på g.

Jag heter Sofia och studerar till gymnasielärare i svenska. Så var det inte tänkt från början: jag har studerat litteraturvetenskap upp till magisternivå och har läst kurser i bland annat matematik, idéhistoria och franska. Det finns många saker en kan göra i livet. Så varför väljer jag att bli lärare?

Idén att bli lärare har jag haft i bakhuvudet en längre tid, men den började ta en mer realistisk form någon gång när jag blev anställd som cirkelledare i svenska av Folkuniversitetet. Min uppgift där är att lära vuxna människor från världens alla hörn allt ifrån svenskans grammatiska system till hur vokalljudet [ö] uttalas genom muskelsammandragningar i munnen. Det är svårt – oerhört svårt. Både för mig som ung lärare och för deltagarna. Jag pratar bara svenska i klass, så en stor del av tiden i klassrummet går ut på att jag framför en stirrande grupp på 15 personer förvandlas till  ett ropande ufo med vilt gestikulerande armar som samtidigt försöker få svenska språket att låta logiskt och resonabelt. Som försöker förklara när vi säger ‘en’ eller ‘ett’, hur bokstaven ‘h’ uttalas eller skillnaden på alla öppna och stängda vokalljud som vårt melodiska språk ärats med. Ja, ni vet ju det: det är inte alltid logiskt och resonabelt, det bara är!

En måste bjuda på sig själv, märkte jag. Och jag började snart tycka om min nya roll som ufo-lärare med vilt gestikulerande armar. En måste upprepa sig en himla massa gånger, insåg jag också. Att lära någon uttalet av ordet ‘station’ går inte om du inte som lärare ihärdigt upprepar: ”Station – station – staaatioooon – jag går till stationen!”. Upprepa, skriva på tavlan, iscensätta – överdriva ljuden i strupen. Saliven sprutar, ansikten skrynklas ihop i koncentration, ord formas och stammas fram, några skrattar, andra är frustrerade. Och tillslut – efter ett tjugotal ”station!” ”lektion!” ”pension!” – så sitter det!

Känslan av att se blickarna förändras i klassrummet: nu en glimt av förståelse i dem. Känslan av att se hur de går från att titta på dig med neutrala ansiktsuttryck utan att förstå vad du säger, till att lysa upp vid igenkänning av ett ord, en fras, ett uttryck, och tillslut kunna samtala, skriva, fråga på egen hand – den känslan är fantastisk. Och där någonstans förstod jag att detta var rätt yrkesval för mig.

Som gymnasielärare i svenska kommer jag dock inte främst lära eleverna uttala och stava ordet ‘station’ (förhoppningsvis kan de redan det!) – utan det blir mer fokus på samtal om litteratur, att skriva i olika genrer, grammatik och mycket annat. Det ska bli spännande att se under lärarprogrammets gång vad gymnasieelever förväntas lära sig och att läsa den senaste forskningen kring pedagogiska och didaktiska strategier i språk och litteratur.

Denna blogg kommer alltså att handla om min (krokiga) väg till att bli lärare, om pedagogik, didaktik och skolforskning. En väldig röra av saker kan tyckas, men samtidigt säger oss en enkel genreanalys att bloggen är precis rätt forum för att blanda det personliga med det professionella, det vardagliga med det abstrakta , det enkla med det svåra.

Bloggen riktar sig främst till andra lärarstudenter, redan verksamma lärare och skolarbetare av olika slag, men andra grupper av läsare är såklart också välkomna!

Idag var det kursstart för det kompletterande lärarprogrammet jag ska läsa under ett år på Mittuniversitetet. Det är ett program på distans som ges med förhöjd studietakt och vi kommer även att läsa kurser under sommaren. Så om ett år är jag klar lärare – hur fett är inte det!!?

Jag återkommer i dagarna om hur den första veckan på programmet artat sig. Om nya klassisar, lärare, Sundsvallsbor och om hur det svenska skolsystemet formats i samklang med 1900-talets politiska omvälvningar.

Men nu hastigt från Sundsvall till Atlanta, USA. Som peppande avslut för idag kommer här en föreläsning av en av mina stora inspirationskällor: den amerikanska forskaren och läraren Bettina Love. Hon pratar om hur hiphop-pedagogik kan motivera elever i den amerikanska skolan och varför det är viktigt. Enligt Love gynnas elevernas inlärning av att deras egna språk och erfarenheter tas in i klassrummet och blir till en kärna som undervisningen kan kretsa kring. Alltså: mer hiphop i klassrummen thank you very much! (Det tar ett tag för videon att sätta igång, men klicka längst ner på videorutan så startar den).

Enjoy,

VIDEO:  Hiphop-pedagogik med Bettina Love

Bild från www.bettinalove.com Bild från www.bettinalove.com