Visar alla blogginlägg från: januari 2017

Perspektiv på litteraturundervisning

ChildWithBook2-300pxI december publicerades en ny gymnasiemodul, Perspektiv på litteraturundervisning. Modulen belyser, utifrån aktuell litteraturdidaktisk forskning, aspekter av hur innehåll och metoder i litteraturundervisningen varierat över tid, bland annat beroende på styrdokument, och vilka utmaningar svenskläraren ställs inför  beträffande motivering för, utformningen av och innehållet i undervisningen. 

Modulen vill visa olika sätt att reflektera kring litteraturundervisning på gymnasiet. Den erbjuder möjlighet att diskutera och ifrågasätta didaktiska ståndpunkter som rör analys, förståelse och val av skönlitterära texter. Artiklarna ger både teoretiska perspektiv och konkreta förslag på hur teorierna kan omsättas i praktiken. Modulen visar bredden i det litteraturdidaktiska forskningsfältet, vilket innebär att man får möta flera olika synsätt på litteraturundervisning. 

Vissa delar utgår från att litteraturen främst läses för upplevelsens skull och betonar kopplingen till elevernas erfarenheter. Andra delar har ett mer analytiskt förhållningssätt som bygger på att man i undervisningen går djupt in i den skönlitterära texten. 

I undervisningsaktiviteterna får man bland annat arbeta med litteraturhistoria som en berättelse, genomföra intermediala analyser och träna på att skugga intrigen.

Anna-Maija

Utvärdering av Läslyftet, delrapport 2

båda bildernaNu har delrapport 2 av Umeå universitets utvärdering av Läslyftet publicerats. Rapporten redovisar och analyserar huvudmäns, rektorers, handledares och lärares erfarenheter och bedömningar av effekter av Läslyftet under läsåret 2015/16. Rapporten bygger på de svar som de olika målgrupperna lämnat i enkäter och intervjuer.

När det gäller en sammantagen bedömning av Läslyftet svarade alla målgrupperna att de ansåg att Läslyftet var ”mycket bra” eller ”ganska bra”. Handledarna var de mest positiva medan lärarna lämnade något mindre positiva svar. Efter handledarna var rektorerna de mest positiva. Svaren tyder på att Läslyftet har varit en uppskattad fortbildning av de flesta. När det gäller de upplevda effekterna av Läslyftet, skriver rapporten följande:

”En majoritet av rektorer, handledare och lärarna själva bedömde att Läslyftet hade en positiv effekt på lärarnas engagemang i språk-, läs- och skrivutvecklingsfrågor och på kollegiala samtal i dessa frågor. En majoritet av lärarna svarade också att Läslyftet i stor utsträckning bidragit till att öka deras insikter och engagemang för språk-, läs- och skrivutveckling i sin undervisning och allmänna pedagogisk–didaktiska tänkande. Hälften av lärarna svarade att modulerna ”i stor utsträckning” bidragit till att de fått mer kunskap och kompetens att utveckla elevernas språk-, läs- och skrivförmågor och likaså till att de använder kunskapen/kompetensen i sin undervisning. Men en lägre andel, var tredje lärare, svarade att de oftare än tidigare planerade undervisningen tillsammans.

Majoriteten av rektorerna och lärarna, som bedömt effekter på eleverna, uppfattade att Läslyftet i lägre grad haft effekt på elevernas språk-, läs- och skrivförmågor eller så svarade de ”vet ej”. Omkring en tredjedel av lärarna svarade dock att Läslyftet ”i stor utsträckning” bidragit till att eleverna har fått ett större intresse för texter och läsning och att de visade ökad delaktighet i samtal om texter. Något färre lärare svarade att Läslyftet ”i hög utsträckning” förbättrat elevers ord-, begrepps- eller läsförståelse och förmåga att uttrycka sig verbalt. Flera lärare påpekade dock i det öppna svarsfältet att det än så länge var för tidigt att säga någonting om effekten på elevernas språk.”

I rapporten görs också olika jämförelser mellan lärarkategorier och mellan moduler. De lärare som varit minst nöjda är de praktisk-estetiska lärarna och de mest nöjda har varit lärarna i förskoleklass, även om de senare varit kritiska till att modulerna inte är anpassade för dem.

I ett tidigare inlägg kan ni läsa om den första delrapporten som handlar om de 13 först publicerade modulerna.

Källa: Carlbaum, S., Andersson, E., & Hanberger, A. (2016). Utvärdering av Läslyftet. Delrapport 2: Erfarenheter av Läslyftet läsåret 2015/16. Umeå: Umeå Centre for Evaluation Research, Umeå universitet.

Anna-Maija

Skönlitteratur eller faktatexter – är det frågan?

ChildWithBook2-300pxDebatten som ställer läsningen av å ena sidan skönlitteratur och å andra sidan faktatexter emot varandra startade med en debattartikel i DN (17/7 2016). Lars Melin, docent i svenska , hävdade att skolan lägger alltför stort fokus på läsning av skönlitteratur, när det istället är faktalitteraturen som är nyckeln till framgång i skolan, till högre studier och till framgång i alla något så när kvalificerade jobb. Han fick inte stå oemotsagd utan många tyckte tvärtom att det är för lite skönlitteratur i skolan (se t.ex. här). Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström och Lars Melin rök ihop i direktsänd TV (länk). Enligt Witt-Brattström visar forskning att skönlitteraturen är rena undermedlet för att fördjupa läskunnigheten, få ett mer varierat ordförråd och vidga känsloregistret, vilket Melin kontrade med att det i så fall inte är ”rätt” ordförråd i ett informationssamhälle. Istället bör statusen för informativa texter höjas enligt honom, och i det sammanhanget är det ”fullkomligt onödigt” att satsa på skönlitteratur.

I början av december var det dags igen. Melin skrev i Dagens nyheter (5/12 2016) om bristen på läsning av informativa texter i skolan vilken han menade skulle förklara det fortsatta Pisa-raset (som ju uteblev, fick vi veta dagen efter). Balansen har tippat över till fördel för ”det prestigefyllda skönlitterära läsandet”, skriver Melin. Han tar också upp det förr vanliga arbetssättet med textgenomgång, läxläsning och läxförhör som enligt honom tränade elevernas läsning utan att man egentligen tänkte på det som lästräning.

Återigen får han mothugg, både i tidningar och på sociala medier. Lärare och forskare känner inte igen sig i hans beskrivning av att skönlitteraturen väger så tungt i skolan. De håller inte heller med honom i sak – alltså att skönlitteraturen inte är till nytta (utan bara nöje, vilket Melin hävdar). Gunilla Molloy skriver i en replik att läsning av såväl skönlitteratur som sakprosa kräver en förmåga att läsa mellan raderna för att lyfta fram textens underliggande värderingar och de röster som finns – eller saknas.

Molloy skriver också att hon vid sina besök i olika klassrum  inte alls ser den slagsida mot att läsa skönlitteratur som Melin beskriver, utan istället den variation av olika texttyper som kursplanen föreskriver. Melins farhåga om att läxförhör inte ersatts av något lika effektivt finner Molloy ogrundad, då hon vid sina skolbesök sett arbete med meningsfulla uppgifter i ett socialt samspel.

Något som Molloy också lyfter fram, och som också betonas i Läslyftet, är alla lärares ansvar att arbeta med sakprosatexter och därmed ämnesspråket. Det kan nog vara ett utvecklingsområde på många skolor. Och självklart ska vi läsa skönlitteratur i skolan – kanske även i andra ämnen i svenska (se t.ex. Läslyftets NO-modul).

Anna-Maija

Utmana bilden av pojkars läsning!

skogsmaskinPå SMDI 12, den tolfte konferensen i svenska med didaktisk inriktning, som hade temat textkulturer lyssnade jag på ett mycket intressant föredrag om pojkar och läsning: Unga arbetarmän, läsning och identitet av Stig-Börje Asplund.

Bakgrunden till hans presentation är den dominerande bilden av pojkars och unga mäns relation till läsning, nämligen att de läser mindre och sämre än tidigare och att de tar avstånd från den läsning de möter i skolan med argument som att det är för svårt, för tråkigt och till och med meningslöst. Asplund menar att denna bild är problematisk då den bidrar till att bekräfta en mytbildning om pojkar och läsning och därmed befästa en social och kulturell marginalisering av framför allt pojkar med arbetarklassbakgrund.

I presentationen diskuterade Asplund resultatet från ett projekt där han utifrån en livsberättelseansats och en vidgad definition av text och läsning riktat ljuset mot unga arbetarmäns läsarhistorier. Syftet med projektet har bland annat varit att studera hur läsning och texter används i dessa unga mäns identitetskonstruktion. De deltagande männen identifierade sig från början som ”en sån som inte läser” och hade en negativ bild av läsningen i skolan, vilken kopplades till tråkiga böcker som inte riktade sig till dem. Det visade sig dock att de unga ”icke-läsande” männen bland annat läste avancerade instruktionsböcker eller lyssnade på mängder av ljudböcker, till exempel när de körde skogsmaskiner. Det räknade de alltså inte som läsning, trots att några av männen på det sättet läste mycket mer än forskaren Asplund.

Asplund berättade också om ett möte med en av de unga männens far som tillsammans med sin son samlade på böcker och sorterade och katalogiserade dem. Samlingen bestod av hyllmeter på hyllmeter av allehanda böcker och blev en bjärt kontrast till bilden av icke-läsare, oavsett om böckerna lästes eller inte. Asplund var inte säker på om berättelsen om pappan var ett sidospår i projektet eller en del av huvudspåret. I presentationen bidrog den åtminstone för mig till att vidga bilden av och berättelsen om de unga (och äldre) männens relation till böcker och läsande, inte minst på grund av alla fina bilder Asplund visade från studien.

Enligt Asplund visar hans studie att den dominerande bilden av pojkars och unga mäns läsning kan utmanas genom ett narrativt perspektiv och med en vidgad syn på text och läsning. Min bild utmanades helt klart av denna presentation.

Anna-Maija

Bild: deere.se