Tack förskolan!
Så min son som är två år kan plötsligt räkna till elva. Jag begriper ingenting, men anar vart min tacksamhet ska riktas. #tackförskolan
Så min son som är två år kan plötsligt räkna till elva. Jag begriper ingenting, men anar vart min tacksamhet ska riktas. #tackförskolan
Metro noterar idag att många förskollärare får göra en massa andra grejer också. Känns det bekant?
Det piskas upp till opinion kring förskolan igen, med lite olika infallsvinklar. Märkligast i sammanhanget tycker jag nog att den här återcirkulerade insändaren från Blekinge är, där avsändarna så totalt tillintetgör sin profession. Citatet ovan kommer därifrån. Jag instämmer inte.
Såhär efter påsklovet är det säkert skönt för många barn och ungdomar att få hänga med lite proffs igen. Den här sköna föräldranödlösningen hörde jag i Humlegårdens parklek härom helgen. Jag gläds emellanåt något oerhört över att vi inte har någon hemskolningstradition i Sverige.
Varje dag lämnar jag in min son på förskolan lite längre bort på gatan. Varje dag tas han emot med entusiasm och glädje och jag kan gå därifrån med lätt sinne, i trygg förvissning om att han kommer ha en toppendag och bli en aning svår att få hem. Och magsjuka, något som skrämmer skiten ur vem som helst, tja, det är bara ytterligare en dag på jobbet för personalen. Löss? Been there, done that, skapade rutinerna. Rast? Well, kanske, om alla barnen sover. Varje unge unik? Såklart! Marcus Birro uttrycker det bäst, tror jag. Det här är numera mina hjältar också.
I dagens DN noteras att innerstadsförskolorna riskerar marknadsmässiga hyror. Då krävs fler krabater per kvadratmeter för att det hela ska gå ihop. Vågar man gissa på ökad utomhusvistelse? Luften är som bekant fortfarande fri. (Om än något avgasig, just i innerstan.)
Vid förskoleinskolning ges tillfällen för jämförande studier. På högstadiet har vi det lite annorlunda.