Visar alla blogginlägg från: september 2010

Vad får man skriva i sin blogg – som lärare?

Lärarnas yrkesetiska råd (där jag sitter som en av fem valda ledamöter), har just ägnat tiden efter lunch åt att titta på och diskutera kring vad lärare skriver i bloggosfären.  Inte minst har vi diskuterat vad som kan – respektive inte kan – definieras tänkas utgöra God Lärarsed, i och utanför bloggandet.

Till vår hjälp i diskussionen har vi framförallt haft principerna från Lärares yrkesetik, som nästa år firar tio år som utgångspunkt för den viktiga diskussionen kring yrkesetiken. Diskussionen utan slut, där processen i sig ofta kan vara viktigare än resultatet.

Som vanligt är det inte svart eller vitt, utan snarare färgglatt! Lärares yrkesetik är ju ingen regelsamling att slå in när man står inför ett dilemma, utan mer något att gå till för att bryta sitt tänkande mot något som lärarkåren (dvs LR + Lärarförbundet) anser vara det som ska gälla för just lärarkåren. För att finna ledning i vad man som lärare bör – respektive inte bör – skriva i sin blogg kan man exempelvis reflektera kring:

”Lärare förbinder sig i sin yrkesutövning…

  • ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande
  • alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier
  • verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare och vara lyhörda för deras synpunkter
  • vara varsam med information om eleverna och ej vidarebefordra information som mottagits i tjänsten om det inte är nödvändigt för elevens bästa
  • påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna
  • hålla de yrkesetiska principerna levande genom att dels återkommande diskutera och bearbeta yrkesetiska ställningstaganden i arbetet, dels ta upp de konflikter av etisk innebörd som uppstår
  • påtala fel, komma med konstruktiv kritik och i yttersta fall genom aktivt handlande ingripa mot sådant som strider mot den människo- och kunskapssyn som lärares yrkesetik vilar på.

Lärare har ett viktigt uppdrag i samhället, att ansvara för kommande generationers grundläggande utbildning och fostran.

Lärare möter eleverna både som enskilda individer och som en del av ett kollektiv. Detta förhållande bidrar till läraryrkets komplexitet och lärare måste finna en balans mellan att se eleverna som individer och kollektiv.

Läraryrket bygger på samhällets tillit och fordrar ett stort yrkesansvar.”

Utifrån ovanstående kan man säga att mitt förra blogginlägg kan sägas balansera på en gräns. Jag kan också säga att det finns andra bloggare som definitivt klivit över gränsen (och där exempelvis lyft enskilda elever och föräldrar, lätta för utomstående att identifiera, på ett negativt och stundtals närmast kränkande sätt). Samtidigt måste vi också inse bloggens funktion som reflektionsarea, både för den enskilda lärare och lärarkåren i stort. På ont och gott är det enkelt att skriva i en blogg, respektive kommentera någon annans blogg. Mycket av det som står på nätet skulle aldrig ha tryckts i en bok, eller publicerats i en tidning med ansvarig utgivare. På gott och ont. När jag undervisar eleverna i IKT och hur man beter sig på nätet brukar jag alltid plantera regeln ”Skriv inget i ett mail eller på nätet som du inte kan säga till personen öga mot öga, när lärare och förälder står bakom och lyssnar”. Tänker att det är ett rimlig regel, som elever i år 2 och uppåt förstår och kan förhålla sig till.

En annan fråga är den större frågan: hur ska vi förhålla oss till de sociala medierna i vår roll som lärare? Någon lär ha sagt att ”man måste fiska där fisken finns”. Men är det så självklart? Man kanske inte tycker om fisk. Eller kanske man istället kan och bör utveckla fiskens vanor och/eller omgivningens villkor så att den istället vill dyka upp på nya ställen? Läs: Elever och lärare online – var går gränsen? så kan vi fortsätta diskussionen!

Hur tuktas en argbigga

Idag blev jag en sådan där ARG magister igen. Det är inget roligt. Inte för mig, inte för mina elever, inte för någon. Men jag måste ju reagera när en elev tvärs över klassrummet slungar ut ”du är dålig!” till en annan elev i klassen. Det är kränkande och onödigt, absolut inget som rimmar med skolans värdegrund eller skapar god stämning i klassen (vi har talat mycket om ”Vi är varandras miljö”, utifrån Pia Sundhages givande bok). Den utsatta eleven grät inte på utsidan, men jag kände hur det sved i dennes hjärta.

Detta – liksom elever som knuffar varandra istället för att använda ord, nyps istället för att gå till en vuxen, säger ”du bestämmer inte över mig”, inte går ut när man påminner dem om att inte vara inne på rasten – gör att jag blir arg. När jag blir arg talar jag om det. Tydligt. Det är inte roligt, men jag måste förstås vara ärlig mot mina känslor och lika mycket som barn kan locka fram hjärtevärme och glada leenden, lika mycket kan de locka fram mina horn i pannan. Men det är inte roligt och jag blir ibland innerligt trött på jobbet som lärare. De glada stunderna – när stjärnglansen tänds i elevernas ögon – är fantastiska. Tyvärr är de andra inte det.

Hur gör man då för att inte behöva bli arg? Eller åtminstone inte reagera som arg magister? För några år sedan hade jag två kloka lärarkandidater som skrev sitt examensarbete kring NVC – Non Violent Communication. Data till studien fick de främst genom att videofilma mig i min roll som lärare. Utvalda filmsnuttar visade de sedan för en nvc-auktoriserad lärare, som kom med förslag och kommentarer. Dessa fick sedan även jag kommentera. Jag fick även se videoklippen av mig själv. Skrämmande att se sig själv. Bitvis även skrämmande att läsa hur jag stundtals de facto uttryckte mig. Oerhört givande. Tror det ligger mycket i konceptet NVC (mer populärt känt som Giraffspråk istället för Vargspråk). Samtidigt är det svårt att få till. Men nu är det nog dags att ta tjuren vid hornen och tukta argbiggan inom mig. Innan jag inte längre orkar fortsätta som lärare – för arg ska man inte behöva vara på jobbet mer än undantagsvis.

Travesteringen på Shakespeares drama kanske var långsökt. Men läser man artikeln från Shakespearesällskapet och byter ut genus-perspektivet mot ”lärare” tycker jag det faktiskt blev riktigt roligt… Vad har förresten Shakespeares drama med oss att göra?

man kan skratta eller gråta

man kan skratta, eller man kan gråta när man går genom en skola:

– med idel glada, artiga och välkomnande elever,

– med lärare som gärna bjuder in en i sitt klassrum och har tid att visa, prata, berätta, svara på frågor,

– med en – fungerande – smartboard i varje klassrum,

– med en stoooor aula, med modern läktare man kan dra undan och istället göra plats för ett stort dansgolv,

– med en stooooor idrottshall och två modernt utrustade gym,

– med lärararbetsrum på varje institution – plus rejäla materialrum, och eget rum för institutionsansvarig lärare,

– helt utan klotter i korridorer och på toaletterna,

– där rektor säger sig vara bekymrad över att hon endast undervisar en klass i veckan på schemat (men relativt ofta hoppar in då någon lärare är sjuk)

– där rektor har överanställt lärare för att slippa ta in vikarier utifrån,

– där eleverna i sjuan och uppåt en eftermiddag i veckan kan ägna sig åt volontärarbete, eller någon sport eller annan särskild aktivitet,

– där alla elever lär sig minst två språk,

– där eleverna presenterar alla lärare för sina gäster med ”detta är vår fantastiska lärare i …”.

Men någon dylik skola finns väl ändå inte? Kanske några bitar här och där, men inte all denna utopi. Eller?

Besök gärna Broughton High School i Edinburgh och se efter om jag missat något! Jag vet bara inte om jag ska skratta eller gråta när jag jämför med min egen skola. Var är världsklassen? En rektor som befann sig i närheten av en undervisningssituation mer än på ett kort besök var länge sedan jag träffade på, om ens någonsin. Skulle dessutom vilja se rektor  vika en eftermiddag för att ta emot gäster från ett land långt borta… Detta tror jag inte har med ointresse att göra – men här i Skottland verkar den lokala skolmyndigheten mer intresserade av kontakter och undervisningen än att rektor ska styra upp köket, vaktmästeriet, jämställdhetsplanen, budgeten, skolwebben, rektorsmötet, löneförhandlingen, planeringsdialogen, lönesamtalen och allt annat som förväntas av den som tar på sig detta omöjliga och från undervisningen alienerade uppdrag…

Ack ja, på fredag är jag åter på plats i Fruängen. Vem vet, kanske har vi fått en smartboard då, som rektor kan använda när hon undervisar alla artiga elever? Hoppas det! Hursom har vi säkert en stabil vikarie som kan använda den svarta tavlan, när hon undervisar de faktiskt alltsomoftast artiga eleverna.

Lärarauktorisation i praktiken – Skottland

Är på plats i Skottland och lyssnar till Tom Hamilton, Director of Educational Policy –  The General Teaching Council for Scotland. Oerhört uppiggande!

Man tror fast på professionens självreglering och har därmed självklart en styrelse med  lärarmajoritet (valda bland lärare). Även politikerna anser detta som självklart! Auktorisationssystemet betalas av lärarna själva (ca 40 pund om året), man står i princip helt självständigt från stat och politiker! För att undervisa i statliga skolor måste man vara auktoriserad, ca 90% av de som undervisar i privatskolor är det fast de inte behöver – som en självklar kvalitetsstämpel. Du måste även vara auktoriserad för att undervisa på universitetens lärarutbildningar…

För att bli auktoriserad behöver du till att börja med en lärarexamen (antingen går man reguljär lärarutbildning, eller så bygger man på akademisk examen med ett pedagogiskt år). Lärarutbildningen innehåller en stor del praktik. Lärarutbildningarna är också granskade av GTCS, som ställer konkreta och tydliga krav på bland annat lärartäthet och kompetens.

Lärare kan också bli av med auktorisationen (hände ca 30 st lärare 2009, utifrån ca 500 inkomna ärenden) om man begår ett brott (som kan antas påverka lärargärningen), bryter mot yrkesetiken eller visar sig vara grovt oskicklig – det sista utifrån en fastställd minimistandard för lärarkompetens, med tre huvudområden: Professional Values & Personal Commitment, Professional Skills & Abilities, Professional Knowledge & Understanding.

Lärarinductionen fungerar: Nyutexaminerade lärare har en garanterad anställning första året efter examen. Detta år har man 70% undervisning (”contact”) och 30% till extra yrkesutveckling, tillsammans med en mentor som också har tid och möjligheter till just detta (inkl återkommande klassrumsbesök). Staten betalar för detta! Efter provåret kan man söka auktorisation, vilken tilldelas ca 98% av de som söker, på skolans rekommendation. Av de som inte får kan man ansöka om förlängd tid eller återkomma tre år senare med ny ansökan.

Som auktoriserad lärare kan man också sträva mot att bli extra kvalificerad lärare, genom att genomgå olika moduler på masters-nivå. Detta ett sätt att göra karriär (och erövra högre lön) utan att behöva lämna undervisningen och eleverna!

Ojojoj, vi har en del kvar att jobba på i Sverige, för att det ska ses som självklart att lärare ska ses som – och vara – professionella yrkesutövare med eleven i centrum.

Vad rektor bör och vad rektor gör

Var på Hägerstensåsens skola igår och träffade en grupp lärare, tillika LR-medlemmar. Kändes väldigt konstruktivt, det finns en stor kraft och potential i en professionell lärarkår. Både var för sig, men framförallt tillsammans kan vi åstadkomma underverk och verklig skillnad för våra medmänniskor. Samtidigt infann sig frågan vilka strukturer som byggts runt lärare, på vilka grunder och med vilka syften… Vad stödjer lärandet och kunskapstillväxt och vad har helt andra förtecken? Vad bör rektor – utifrån elevernas kunskapstillväxt, utifrån arbetsmiljölag, utifrån läroplanen, utifrån sina chefer, utifrån den politiska styrningen, utifrån rådande pedagogisk trend, utifrån SKLs visioner? Och framförallt – vad gör rektor?

”Jag är övertygad om att det inte spelar någon roll vilka fina konstruktioner man bygger med ett arbetslag, med mentorskap och att läraren och eleven ska jobba nära varandra. Kärnan är fortfarande läraren i undervisningen. Det är den enskilde läraren som gör jobbet. Lärarens kunskaper och förmåga att förmedla kunskaper och färdigheter – det är det som är hela kvaliteten på allt. Samtidigt är ju läraren bara människa. Allmänheten verkar förvänta sig enorma saker av skolan och av läraren. Och inställningen till skolan och läraren tycker jag ofta är negativ. Jag undrar om det är den så kallade flumgenerationen som idag är föräldrar och kommer ihåg sina egna lärare och agerar utifrån detta.” /från lärarintervju i Niklas Gustafsons avhandling ”Lärare i ny tid – Om grundskollärares förhandlingar av professionella identiteter, maj 2010, s 122, Umeå universitet/Malmö högskola.

”Resultaten visar på vikten av rektors aktiva pedagogiska ledning av verksamheten liksom betydelsen av rektors organisation av tid och personal framförallt inriktas på att stödja utveckling och utvärdering av den pedagogiska verksamheten” /ur avhandling Ulf Leo ”Rektorer bör och rektorer gör”, Lunds universitet 2010