Visar alla blogginlägg från: oktober 2010

Reflektionshjälp utifrån

Förra veckan kom Margareta Edling från tidningen 360 till vårt arbetslag för att intervjua oss kring bedömning av Nationella proven i år 3. Vi har nämligen gjort det tillsammans, hela arbetslaget/kollegiet, de två gånger de genomförts – och tänker absolut fortsätta med det. Då tidningen ska ha ett kommande tema om bedömning ville de veta mer. Vi ställde gärna upp, dels för att vi gärna sprider goda exempel, dels för att vi därmed får någon som kommer utifrån och ställer oss frågor som vi i den bästa av världar skulle ställt oss själva. Vi tvingas helt enkelt avsätta tid till gemensam reflektion istället för att göra något annat bråttom-bråttom. För det är ju ofta så i skolans värld att det som är Viktigt får stå åt sidan för det som är Bråttom. Att en utbildad och kompetent journalist ställer frågorna har en ytterligare poäng – de är liksom utbildade för att finna det viktigaste och sedan borra djupare i det. Det kändes mycket bra att kunna konstatera att vi faktiskt enbart ser fördelar med att rätta nationella prov i grupp istället för enskilt. Vi ser fram emot artikeln och temat i tidningen, blir ytterligare en reflektion.

I måndags hade jag så nästa journalist på plats, denna gång Jörgen Cardell från tidningen Skolvärlden. Han intervjuade mig och några av mina elever kring Rättvisa. Vad är egentligen rättvisa i skolans värld – kan en lärare vara för rättvis? Oerhört central fråga, vilken jag funderat mycket över och ofta lyfter på mina föreläsningar. Denna eftermiddag blev inga matteböcker rättade, men jag känner att det var välinvesterad tid, då jag fått hjälp att tänka ytterligare kring ett av skolans centrala värden och uppdrag. Ser fram emot artikeln i tidningen.

Denna vecka har vi dessutom ”vår” lärarkandidat Merna på plats. Hon har både kompetens, talang och intresse för läraryrket och tillför därmed mycket. Dessutom får vi en viss ersättning som kan sätta lite guldkant på tillvaron även om den inte täcker tiden och kraften – men att ha lärarkandidat tillför även något mer:

”Du ska veta Magnus att jag inte tar emot dig för din skull, utan för min egen. Du kommer att ställa en massa frågor varför jag gör si, varför jag gör så, hur jag tänker, hur jag tycker, frågor som jag egentligen borde ställt mig själv men nu får hjälp att ställa mig”

– som min första handledare på min första praktik på Lärarhögskolan inledde vårt mångåriga samarbete. På den tiden fick man – på ont och gott – ny praktikplats på ny skola varje gång, men jag återvände alltid till Catrin vid andra tillfällen då hon gav oerhört mycket till mitt lärarskap.

Men visst tar det tid och kraft att svara på frågor och reflektera. Detta är dock Viktigt lärararbete, och visar än en gång vikten av att det finns en tydlig backstage, dit barnen inte har tillträde. En vuxenvärld, där vi kan fråga och svara, pröva hypoteser och tankar, tillsammans växa utan risk att det hamnar snett. Mer reflektion till skolan!

Vikten av Gilla Läget

Har varit i Vrigstad och lett ett seminarium kring Lärares yrkesetik. Snön föll!

Ganska mysigt att titta på. Inte lika mysigt att bussen därmed blev sen, vilket innebar att jag inte längre skulle hinna med tåget. Hade förstås bokat ickeombokningsbar biljett. Fick ta taxi till Nässjö och där vänta i två timmar på nästa tåg. Kommer hem två timmar senare än planerat. Väljer att se det som ett bra övningstillfälle på Gilla Läget.

Blir också påmind om en diskussion som ”Lärare I Allmänhet” fick igång på Fejsbok (har länge varit med i VågaVägraFejsBok, men nu till slut gett upp). LIA kan sägas vara något av en internetversion av Stellan Sjödéns seriestrippar om skolan.  Tråden inleddes med

Lärare i allmänhet är tyst när gymnastiklärarkollegor pratar om värdet av kunskaper om kompassen och orientering. Att bemöta deras argument vore…”

vilket födde flera kommentarer bland annat:

”orientering lär barn att bita ihop och inte gnälla över att de är kalla, blöta, leriga, vilse, att de har slagit sig, att det är mörkt etc”.

Vilket sannolikt är sagt med glimten i ögat. Det här med att lära sig Gilla Läget – inom rimliga gränser – tror jag däremot är viktigt. Jag minns för några år sedan när våra tre treor skulle slås ihop till två fyror. Vi tre lärare hade väldigt olika förhållningssätt till det hela. När de nya grupperna skulle presenteras valde jag att inleda presentationen i klassen med att skriva ”Gilla Läget” på tavlan. Vi förde sedan en diskussion kring detta och hur positivt (och till en början skrämmande) det kan vara att hamna i en (delvis) ny grupp. Rasten efteråt verkade nästan alla mina elever vara nöjda, tillits- och faktiskt förväntansfulla. Eleverna i en av de andra klasserna grät hejdlöst hela rasten. Jag misstänker att den läraren hade presenterat, planterat och vattnat tanken att det var synd om gruppen som inte längre skulle få gå tillsammans. Jag påstår att i detta fall gynnade det eleverna mer att lära sig Gilla Läget, än grotta ner sig i tycka-synd-om-sig-själv-träsket. Kan man påverka något ska man förstås försöka göra det, men här var det ju inte frågan om något som eleverna fick eller kunde påverka – då är det ofta bättre att helt enkelt Gilla Läget. Franciskus av Assisi slog förmodligen huvudet på spiken redan på 1200-talet med sina bevingade ord:

”Ge mig kraft att förändra det jag kan, mod att acceptera det jag inte kan förändra och förstånd att inse skillnaden.”

Det är förstås en oerhört viktig balansgång i detta – man får aldrig Gilla Läget så mycket att man inte står upp för sina och andras rättigheter!

Lärare skapar ordförståelse

Ulrika Wolff föreläser för lärareSitter i stora K-aulan på Stockholms universitet, lärarutbildningen, lyssnar till en intressant och givande föreläsning av Ulrika Wollf, specialpedagog och fil. dr vid Göteborgs universitet (en del av Stockholms lässatsning om jag förstod det hela rätt, kom inbjudan via PedagogStockholm.)

Enligt Ulrika behöver barn tillägna sig i snitt ungefär 3000 ord/år i skolåldern, för att i gymnasiet ha tillägnat sig en vokabulär om 50 000 ord. Tillgänglig vokabulär mot slutet av förskolankan förklara 30% av variansen i läsförståelse i åk 1 på gymnasiet!

Barn under 10 år lär sig nya ord genom explicit instruktion – inte genom att själv läsa och göra inferenser! Barn över 10 år lär sig nya ord genom egen läsning. (Biemiller 2001). Undervisningen för de yngre eleverna bör, enligt Ulrika, vara ytterst strukturerad, medveten, genomtänkt och lärarcentrerad – det handlar inte om att läsa en slumpvis text och försöka beskriva de ord man stöter på. Ordboken är faktiskt inte heller till så mycket hjälp – läs själv hur fullständigt obegripligt det blir när man inte redan har ordförståelsen! Om man inte ska öva explicit på att slå i ordboken, så är det – enligt Ulrika – mycket mer effektivt att läraren berättar vad ordet betyder… Läraren måste strukturera upp arbetet!

Tyst enskild läsning i klassrummet kan man alltså inte se några större resultat av när det gäller läsförsåelse! Elever lär sig inte nya ord av att läsa svåra texter – men läraren ska gärna själv utgå från svåra texter i sin undervisning. Vet att även Anette Ewald kom med liknande slutsatser i sin forskning som kretsade kring bänkboken på mellanstadiet.

Föreläsningen gav en hel del energi och inspiration att arbeta vidare med ordförråd och ordförståelse – tar tag i det direkt imorgon! Blir också glad när skolforskning kan både vara och presenteras så pass hands-on. Mer sånt!

clickerträning i skolan?

Skola Och Samhälle lyfts en artikel skriven av Eva-Lotta Hultén som handlar om Lydnadsträning för barn…
Jag är övertygad om att  clickerträning fungerar även på människor. Annars skulle inte exempelvis skol-KOMET vara så stort. Men visst måste man fundera över de långsiktiga effekterna av att människor lär sig göra det som förväntas av dem enbart för att få en belöning och inte för lärandet i sig. En som gör det väldigt bra och lättläst är Daniel Pink.
Jag och min lärarkollega har funderat en hel del kring detta. En del av elever var i början av förra våren ganska stökiga i omklädningsrummet efter idrotten. Samtal hjälpte inte. Då provade vi en KOMET-variant, där ett önskvärt beteende i omklädningsrummet belönades med en ”gympasten”. När klassen gemensamt fyllt en glasvas med gympastenar föll en framröstad belöning ut. Detta gav ganska snabbt resultat – beteenden ändrades i omklädningsrummet – till gagn för alla elever. Efter tre vunna belöningar slutade vi belöna – med tanke på att man ju inte ska ha ordning i omklädningsrum för att få en belöning, utan för att det helt enkelt ska vara det – trevligt och trivsamt (arbetsmiljölagen gäller även elever…).
Men helt visst fungerar det – frågan är bara på vilket sätt, i en förlängning! Rätt (läs medvetet) hanterat tror jag dock det i rätt sammanhang kan vara ett effektivt sätt att ändra på destruktiva beteenden, vilket kan bryta en ond cirkel. Sedan gäller det förstås att vi kan gå från beteendeförändring till en mer varaktig attityd- och/eller kunskapsförändring.
Här får jag även tanken att det finns tillfällen när det första steget också kan vara målet. Det räcker exempelvis inte med attityd och kunskap för att gå ner i vikt och motionera mer. Man måste också göra vissa saker – dvs tillägna sig ett visst beteende. Och om belöningar får en att lyckas med det…
Men visst – inte ska man jobba i matteboken (exempel) för att få en guldstjärna, utan för att man därmed lär sig något. Annars kan man låta bli! Så måste vi kanske även påminna oss om ”Vi går inte i skolan för att visa vad vi kan. Vi går i skolan för att lära oss saker”.