Visar alla blogginlägg från: februari 2011

Pedagogiskt café tema Ledarskap

Onsdagskvällen efter sportlovet (9/3) bjuder Medioteket i Stockholm på Pedagogiskt Café med tema Klassrummets ledarskap.

Där ska bland annat följande frågor diskuteras:

  • Betyder elevinflytande att pedagogen avsäger sig ledarrollen?
  • Är det dags för pedagogen att ta tillbaka makten i klassrummet?
  • Kan man bli en bättre lärare med ledarskapsträning?

Jag inleder med en kortare föreläsning kring Lärarledarskap och Arbetsro (i samma linje som på Läromedias inspirationsdag igår), sedan följer lite enklare förtäring och två andra föreläsare; Gunilla Gerland och Pia Stenberg. Kan säkert bli nog så intressant med lite olika perspektiv och säkertligen god interaktivitet från deltagarna.

Anmäl dig och bidra till det pedagogiska cafeet!

Eleverna ska välja MIG

Lyssnar till John Steinberg som föreläser på Läromedias inspirationsdag. Alltid upplyftande, han bekräftar mycket jag redan tänkt, känt, vetat – men utmanar också en del jag tänkt, känt, trodde mig veta. Här nedan dock en bekräftelse:

Att få eleverna att välja mig kräver av mig

  • Stabilitet
  • Pålitlighet
  • Trovärdighet
  • Tillgänglighet
  • Artighet

Det kräver även att jag:

  • Är hyggligt konsekvent
  • Har störst fokus på det som fungerar

Instämmer med föregående talare! Dessutom fångas jag av:

För att få respekt måste man respektera det man håller på med.

Jag får också en mängd nya tankar kring tänkbara paralleller mellan Artisten och Läraren:

  • Artister tränar på sin konst
  • Artister tillåts att hålla på med sin konst
  • Artister utnyttjar sin kompetens
  • Artister bygger på sin personlighet
  • Artister prövar nya vägar – och misslyckas ibland på vägen
  • Artister reflekterar ständigt på hur de kan förbättra sig
  • Artister får lova att ”göra sin grej”

När ska detta även få gälla Lärare? Undervisning är såväl vetenskap som konst!

Slutligen bekräftas återigen vikten av en professionell kostym!

föräldramöte: empati och professionell integritet

Laddar inför kvällens föräldramöte med ett seminarium med titel ”empati och professionell integritet”. Mycket givande och intressant, ur många aspekter. Ända sedan jag läste Per Lindkvists artikel kring Ödmjuk Orubblighet har jag hävdat att lärare behöver utveckla detta, dagens seminarium ger ytterligare bekräftelse.

”Att göra det goda för att det är gott. Inte för att uppnå andra syften. Man blir lycklig av att vara god.” /Aristoteles

Självklart behöver lärare en stor portion empati, utan detta lär framgångsrik undervisning inte vara möjlig. Men det gäller då förstås att det handlar om en empati utifrån en definition i linje med:

”Empati: Förmåga att sätta sig in i och förstå andra människors känslor och psykiska situation … ta hand om dessa reaktioner utfirån andras behov, inte styrt av egna känslor”/Ulla Holm

Vi diskuterar bland annat Aristotelisk dygdeetik utifrån Knauer, som talar om den gyllene medelvägen, exempelvis i balansgången mellan att vara Sparsam och Generös. För mycket sparsam betyder snål, för generös betyder slösaktig. Inget är i längden hållbart, utan medelvägen mellan sparsam och generös är den i längden framgångsrika.

Samma sak med Trygghet – Frihet. För mycket trygghet kan innebära förtryck och ångest. För mycket frihet kan leda till kaos och ångest.

Likgiltighet – Respekt – Engagemang – Påflugenhet

Omnipotent – Fri – Höra till – Självutplånad

För mig är detta puckar inför kvällens föräldramöte. Vi diskuterar även vikten av en professionell integritet – liksom att vara tydlig med vem som definierar ens uppdrag. Som lärare har jag ett statligt uppdrag, självklart har jag plockat fram och inleder med att visa upp den nu gällande läroplanen. Min fantastiska kollega har dragit ut den nya, så vi även har den att visa upp och hänvisa till.

Är laddad och ser fram emot ett konstruktivt föräldramöte ikväll!

Solen den bara vräker ner…

Idag har solen formligen vräkt ner från en klarblå himmel. I fredags vräkte istället snön ner och lamslog stadens kollektivtrafik (jag kom till jobbet bara en kvart senare, men hem till Sollentuna tog det 1,5 timme extra). Kombinationen av strålande sol, stora snöhögar och glada barn med önskemål om bistånd till snögrottsbyggande har alldeles avgjort dåligt inflytande på min arbetsmoral. Samma sak med finfina skidspår, och fika i glada vänners lag.

MEN frågan är om inte denna ”lata” dag kommer göra att jag blir en bättre magister imorgon. Senaste veckan har jag varit en smula lättirriterad med kort stubin. Sannolikt har jag en bättre grund att stå på imorgon, trots – eller snarare på grund av – att jag inte läst in mig på matteboken så mycket som jag hade tänkt. Något ska jag ju dessutom ha att göra på pendeltåget imorgon, startar en kvart tidigare än vanligt och hoppas på det bästa!

Forskning i och till vardagen

Idag omsätter jag en del av alla de tankar jag fick i veckan när jag besökte Skolportens rikskonferens. Sju forskare vilka disputerade inom Skolforskningen 2010 – samtliga utvalda som Lärarnas favoriter i Magasin 360 – presenterade ett sammandrag av sin forskning. Intressant, mångfacetterat, mångbottnat – precis som läraryrket. En del av det jag hörde bekräftade sådant jag känt, tyckt, tänkt, ansett mig veta. Annat utmanade mitt tänkande, mina känslor och sådant jag tagit för givet. Mycket var konkret användbart, en del hör kanske mer till en övergripande nivå, men därmed också nog så intressant. Som lärare befinner jag mig ständigt på båda dessa arenor; konkret utförare i klassrummet och samtidig uttolkare och pådrivare av skoldiskursen/politiken.

Att lyssna till forskare, vilka ägnat minst (oftast mycket mer än så) fyra års heltidsstudier åt att verkligen borra i en fråga, redovisa vad de kommit fram till är i allmänhet mycket givande, oavsett om man gör det som föreläsaråhörare eller som avhandlingsläsare. Det ger ofta perspektiv på tillvaron, fördjupade kunskaper, användbara begrepp och yrkesspråk. Ibland verifierar det tidigare tanker och kunskap, ibland falsifierar eller utmanar det. Hursomhelst gör det mig till en säkrare – och därmed även bättre – lärare. Jag känner nyttan såväl i klassrummet som i kontakt med föräldrar, skolledning och kollegor. Att gå från tyck, till att det finns (respektive ännu saknas) vetenskapliga belägg tillför mycket.

Nu har jag tur. Som en av åtta lärare i lärarpanelen har jag lite tid avsatt till att hålla mig ajour med den aktuella skolforskningen. På skolan har jag mött rektorer som varit oerhört positiva till detta.

”det är fantastiskt att du skaffat dig och oss denna möjlighet. Jag önskar att jag kunde skicka alla lärare på detta, men det blir svårt då vi ännu går fem miljoner back”.

Men jag har också mött mer än en som mest tyckt det varit besvärligt att jag inte ägnat all tid och fokus direkt åt det aktuella klassrumsarbetet.

”ska du vara borta nu igen?”*

För mig är det självklart att det inte räcker med att vara en bra lärare, för att förbli bra måste jag ständigt också utvecklas och bli bättre. Och jag måste ha både tid, kraft och reella möjligheter till det. Min fru arbetar som sjukgymnast inom habiliteringen. Där är det självklart att alla avsätter – läs investerar en del av sin arbetstid åt att följa den senaste forskningen – och dela med sig av fynden till sina kollegor. Det är inget som görs vid-sidan-av utan en självklar del av jobbet. När blir det så i skolan?

Stockholms stad har också investerat en del i det nya institutet Ifous – Institutet för förskning och utveckling i skolan. Enhetschef Katarina Arkehag avrundande konferensen med en kort presentation av projektet där staden via Ifous nu beställer konkret forskningsöversikt inom fältet språkutvecklande arbetssätt i skolan (högstadiet-gymnasiet). Låter mycket bra, hoppas också det inte stannar vid ett vackert projekt för den centrala förvaltningen utan även kommer ner till lärarna – och därmed eleverna – på fältet.

*detta trots att klassen vid tillfället hade oerhört nöjda föräldrar, vikarien som sattes in hade varit lärarkandidat i klassen – med fler poäng och högre kompetens i matematikundervisning än vad jag har – och kände såväl rutiner som elever samt dessutom kostade mindre i timmen än vad jag gjorde. Jag tror tyvärr många lärare avvecklat sina sidouppdrag med detta obefintliga stöd (men jag visste ju att vi skulle få en ny rektor med  mer ledningskompetens).

Alltid: Göra Rätt – Vilja Rätt?

Alltid göra rätt eller alltid vilja rätt?

– det är frågan! Enligt uppgift fattar en genomsnittlig lärare minst 300-500 moraliskt signifikanta beslut per dag. Många fler beslut än så tas, men 3-500 av dem spelar signifikant roll ur ett moraliskt eller etiskt perspektiv.
Ska jag ägna min tid och mitt fokus just nu åt Kim eller Mika? Vilken arbetsform ska vi välja nu? Vilket stoff är viktigast? Hur ska jag fördela ordet? Ska Kim korrigeras när han bryter gruppens normer eller inte? Ska jag stanna kvar efteråt och prata med Mika? Ska jag ringa hem till föräldern? Ska jag ingripa i elevernas konflikt? Hur ska jag ingripa? Ska jag markera rätt eller fel? Ska jag föra en dialog med kollegan om mitt eller hennes förhållningssätt? Ska jag svara på förälderns mail? Hur ska jag isf svara? Ska jag skriva ner en bedömning eller boka ett samtal? (bara några dagsaktuella exempel på beslut som kan fattas och som spelar roll).
Sällan finns det tid eller ens konkret möjlighet att samla in och begrunda alla fakta, väga för- och emot utifrån olika etiska aspekter och slutligen fatta ett välavvägt medvetet beslut.

Kan alla dessa beslut alltid bli rätt? Kan man alltid göra gott?

Nej, självklart inte. Den övermänniska finns inte som alltid kan fatta välavvägda och korrekta beslut i stundens hetta när det handlar om så många beslut med så lite tid och kraft till förfogande. Konsekvenserna av beslut är ofta mångfacetterade och konsekvenserna olika för de inblandade parterna. Konsekvenserna kan också skilja sig kraftigt beroende på när man lägger mätpunkten – på kort respektive lång sikt. Det som är bra för stunden kan få långtgående negativa konsekvenser – och tvärtom!

Kan man ha ambitionen att så många beslut som möjligt ska bli rätt? Kan man alltid vilja göra gott?

Absolut! Det är en rimlig vision, samtidigt som man måste vara medveten om att man aldrig kommer att nå den. Lite som nollvisionen i trafiken, vilken aldrig kommer att uppnås men ändå tydligt stagar ut riktningen. Enda sättet att uppnå nollvisionen i trafiken torde ju vara att upphöra helt att trafikera. Det priset är vi helt enkelt inte villiga att betala, samtidigt som vi satsar stora belopp på att göra trafiken så säker som det bara går. Vi är inte orimligt arga för att trafikverket ännu inte nått sin nollvision. Vi är inte heller orimligt arga för att polisen ännu inte lyckats utrota brottsligheten. Men vi förväntar oss att det ändå ska vara visionen man arbetar efter.

”Den största etiska utmaningen ligger i värderingen av vad vi bör göra i förhållande till vad vi kan göra.” /professor Trygve Bergem, avslutningsbilden på seminarium kring Lärares yrkesetik

Idag har jag och mina kollegor fattat många beslut. Några vet vi redan nu nog inte blev de rätta. Några som vi nu tror vara felaktiga kommer visa sig vara de rätta. Några vi tror varit rätta kommer visa sig vara felaktiga. Några rätta kommer nog även visa sig hålla. Men fattat beslut har vi, agerat har vi, haft en ambition och vilja att göra rätt har vi haft.
Med detta går jag på helg. Blir sedan oerhört glad när jag får SMS från beställaren av torsdagens yrkesetikseminarium ”Ett stort tack för igår. Detta var precis vad vi behövde.” och jag tänker att de inte i första hand verkade behöva det för att de saknade god ambition och vilja, bra stämning eller bra resultat. Just därför att de hade allt detta att bygga på och verkade se Lärares yrkesetik som en hörnsten i byggandet av dagens och morgondagens bildningsinstitution.