Visar alla blogginlägg från: mars 2011

Elever leder utvecklingssamtal

Så går jag så på fredag med lätta steg. Detta trots att dagen inleddes redan i gryningen, med ett elevlett utvecklingssamtal innan skolstart. Eleven inledde det elevledda utvecklingssamtalet med orden:

”Hej och välkommen till mitt utvecklingssamtal. Du mamma får sitta där, du magistern får sitta där. Samtalet ska vara 30 minuter, en halvtimme. Först ska vi gå igenom den gamla IUPn. Sedan ska jag visa Veckans bästa och Skriftligt omdöme. Sist skriver vi en ny IUP…” /elev, 9 år gammal

Själv satt jag mest och mös. Detta var en elev som på förra samtalet mest satt och tittade runt i klassrummet och ut genom fönstret, medan jag och föräldern förde en dialog som vi med varierande framgång försökte engagera eleven i. Nu var eleven med på ett helt annat sätt. Eleven var förberedd, hade läst igenom sitt skriftliga omdöme och markerat några ”highlights” som eleven själv ville lyfta upp. Eleven hade också skrivit ner förslag på nya mål i den nya individuella utvecklingsplanen. Min uppgift var framförallt att svara på frågor kring det skriftliga omdömet samt vara sekreterare när det kom till den nya IUPn.

Samtidigt som metoden ger mer motiverade och engagerade elever medför den minskad arbetsbelastning för mig! Det är skillnad på vilken kraft och energi som krävs av mig om det handlar om att leda ett samtal eller vara med på ett samtal som någon annan leder.

Eleven generalrepeterar sitt utvecklingssamtal med en äldre elev

Däremot har det förstås krävt en del tid och kraft innan – att göra en plan och struktur, lägga in konkret undervisning i utvecklingssamtalsledning mm. Stor hjälp har vi också fått genom att planera in ett besök av femmorna (vår förra klass), vilka spelat välvilliga föräldrar och erbjudit alla elever möjlighet att genomföra minst en generalrepetition av sitt utvecklingssamtal.

Jag har nu klarat av hälften av mina samtal. Såhär långt har det gett mycket mer energi än det tagit. Jag har stor förhoppning att det ska fortsätta så. När samtalen är avklarade ska vi förstås utvärdera det, med såväl lärare som elever och föräldrar. Det blir intressant att se! Självklart finns det saker som kan utvecklas och göras annorlunda, men vi tänker att vi tar steg åt rätt håll utifrån Richard T Pascals bevingade ord:

”Det är lättare om vi jobbar oss in i ett nytt sätt att tänka,
än vi tänker oss in i ett nytt sätt att jobba”.

Nu fredag!

Skoluniform?

Läser Tankar i media om att Skoluniform föreslås igen.

. Jag är själv ganska kluven till det hela – som vanligt finns det för- och nackdelar. Har själv två döttrar som var och en på sitt sätt bryr sig mycket om sina kläder. Den äldsta har en helt egen stil, baserad på sköna kläder man kan röra sig obehindrat i (framförallt klättra). Hur det ser ut verkar spela mindre roll, åtminstone utifrån andra betraktares vinkel. Sedan en tid har hon börjat med udda strumpor, men jag tror inte det är ett utslag av modemedvetenhet utan bara att de råkar ligga överst i lådan. Mellandottern är i gengäld den som talar om för mig att yngsta dotterns kläder ”ju inte matchar”. Hon har koll och intresse. Främst för balettklänningar, tights och smycken. Så visst – oavsett vilken typ av skoluniform som erbjöds skulle den sannolikt erbjuda båda två vissa utmaningar. Antingen skulle den vara för obekväm eller opraktisk, eller så skulle den ha fel färger/skärning/utseende. Antagligen.

På sportlovet hälsade vi på goda vänner i London. Deras jämnåriga dotter har precis bytt från Svenska skolan till den närmsta kommunala skolan (vilket betyder en minskning av terminsavgiften från ca 100 000Kr till 0kr – men ungefär samma önskemål på engagemang i övrigt, det ska bakas och köpas kalendrar, gås på fester och samlas in pengar). En annan skillnad var att det nu var krav på skoluniform. Mamman i familjen uttryckte att det var en stor lättnad – inte minst ekonomiskt! Eftersom alla elever har samma typ av uniform finns det en stor marknad, vilket lett till pressade priser och hög kvalitet. Behovet av att, på grund av rådande modetrend, uppdatera garderoben hade också minskat drastiskt. Dessutom var det smidigt att slippa morgonfunderingen om vilka kläder som ska på och inte. En nackdel var dock bestämmelsen om skor, vilken inte var särskild ändamålsenlig i ett klimat med mycket regn och rusk.

Jag är som sagt ganska kluven till frågan. Men visst – jag har haft exempel på elever som ägnat långt större fokus, kraft och energi åt att fundera på vad de – och kompisarna – ska ha för kläder än åt skolans alla mål. Självklart har det gått ut över deras kunskapsutveckling. Sannolikt hade de varit hjälpta av att frågan kom bort från dagordningen (eller i alla fall minskades till kvällar och helger). Säga vad man vill om (den numera saligen avsomnade obligatoriska militärtjänstgöringen/utbildningen) ”lumpen”, men försvarsmaktens metodik fungerade väldigt väl i att på kort tid skapa fungerande grupper av individer. Detta är förstås också en balansgång, men vi har under hösten och våren fått lägga stort fokus för att vår grupp elever ska få någon slags gruppkänsla och inte bara se jag, jag, jag. Läroplanen är ju tydlig i att vi även ska fostra ”demokratiska samhällsmedborgare”.
Plus det faktum att individer i en grupp som är trygg och trivs ihop helt enkelt lär sig mer och effektivare.
Jag anser även att lärare skulle tjäna på att fundera över sin professionella kostym. Men jag vill samtidigt inte ha uniform – att lärare är, tänker, prioriterar och gör olika tror jag är en grundförutsättning för att skolan ska vara en plats för bildning och lärande.
Så, vad tycker jag egentligen? En smula tjatigt och måhända trist anser jag att diskussionen kring balansen behövs. En dialog där vi kan lyssna på argument för och emot, innan vi tar känslomässig ställning. Sedan får man ju i en demokrati då och då leva med att man blir nedröstad.

Sug efter forskning och yrkesetik

Var igår och föreläste för fackliga företrädare på kurs. Var som alltid intressant och gav en hel del funderingar och energi. Vi resonerade främst om Lärares yrkesetik, men hann även – mot slutet, på godkänd övertid trots väntande kaffe (!) – prata lite kring Skolforskning. Det finns ju en hel del – och kommer alltmer – intressant, relevant, viktig forskning som faktiskt är användbar ”på fältet”. Viktigt då att lärare ges både tid, möjlighet och intresse att fördjupa sig i aktuell forskning, eller som det formuleras i Lärares yrkesetik:

”Läraryrket bygger på samhällets tillit och fordrar ett stort yrkesansvar. Lärare ska på allt sätt använda sitt yrkeskunnande till att höja kvaliteten i sin yrkesutövning och stärka sin professionalism i vetskap om att kvaliteten i yrkesutövningen direkt inverkar på samhället och samhällsmedborgarna. … Lärare arbetar utifrån en vetenskaplig kunskapsbas kring lärande och vidareutvecklar det pedagogiska arbete enligt aktuell forskning och beprövade pedagogiska erfarenheter. Lärare tar därför ansvar för att utveckla sin kompetens både när det gäller yrkets utveckling och innehållet i undervisningen.”

Ett smidigt sätt att hålla sig ajour med den skolforskning som kommer är MatchMail. Alla lärare (anställda) i Stockholms stad kan utan kostnad anmäla sin stockholm.se-adress för matchmail på Skolporten och mata in sina intresseområden/intresseprofil. Sedan kommer det mail när någon ny forskning publicerats utifrån den egna profilen, man får alltså information om sådant man kryssat för intresse för och slipper annat. Väldans smidigt! Annars kan man förstås alltid själv hålla koll på www.forskning.se, www.skolverket.se/forskning, www.skolporten.com/fou/avh. Eller så ser man efter i universitetets kalendarium när nästa disputation sker. Det är alltid öppet och gratis för alla!

Nu är det dags att bege sig mot skolan. Idag står ”övning av utvecklingssamtal” på schemat. Jag och min kollega gör ett konkret försök med Elevledda utvecklingssamtal. I måndags övade eleverna hur de ska inleda samtalet, idag ska vi fokusera på hur de ska ta upp sina skriftliga omdömen och ”veckans bästa” (varje fredag har vi gjort en kopia på det eleven själv anser vara ”veckans bästa”, vilket vi reflekterat kring och samlat i en IUP-mapp). Imorgon blir det fokus på utvecklingsområden. Blir mycket intressant att se hur det går! På måndag är det dags för generalrepetition, då kommer femmorna ner och ”spelar föräldrar”. Sedan bär det av på allvar! Känns bra.


Hur göra med iskanan?

Jag skriver sedan en tid på en bok tillsammans med Olle Rimsten (skoljurist) och Tobias Lundberg (lärare). Boken befinner sig i skärningslandet mellan skolpraktiken, skoljuridiken och yrkesetiken. Den baseras på ett antal dilemman, vilka lyfts i ett fiktivt arbetslag. Arbetslagets diskussion analyseras sedan utifrån skoljuridiskt respektive yrkesetiskt perspektiv. Tror det kan bli nog så intressant.

Här nedan ett dilemma tänkt till boken – sprunget direkt ur vardagen. Namnen och åsikterna är förstås högst fingerade (även om dilemmat diskuterats i tre olika arbetslag). Vem identifierar du dig med? Vad anser du vara rätt i denna situation? Alltså yrkesetisk rätt – det juridiska kommer skoljuristen att hjälpa oss reda ut.

På vintern förvandlas en del av skolgården till en brant iskana som eleverna förstås gärna kastar sig utför…

Bertil: Jag tycker att eleverna ska få åka kana. De har ju så roligt!

Sandra: Men vi är ju också ansvariga och har haft ett antal skadetillfällen med brutna ben och ambulansfärder…

Henrik: Det är svårt! Jag ser en poäng både i att förbjuda för att skydda, och att tillåta för att barnen ska röra på sig så mycket de kan på rasten.

Johan: Jag håller med Sandra, jag tycker vi ber vaktmästaren sanda iskanan för att slippa all diskussion i frågan.

Bertil: Det känns som att jag arbetar i motvind. Den som vill förbjuda verkar alltid ha tolkningsföreträde.

Ann-Marie: Ja, det verkar finnas någon allmän konsensus att förbjuda allt farligt, men då går ju ungarna bara bakom hörnet och kör ihjäl sig.

Sandra: Kan man inte ha hjälmtvång istället, och göra det så säkert som det är möjligt?

Ann-Marie: Ja, jag tycker alltid vi borde ha den diskussionen om hur vi ska göra det så säkert som möjligt istället för att snabbt förbjuda.

Henrik: Det är bättre om alla säger lika, men hur uppnår vi konsensus? Vi har pratat om att ha en regelgrupp med representanter från arbetslagen, men det har inte kommit i mål.

Sören: Hur får vi in elevinflytandet i det hela då? Och föräldrarna? Om och hur ska de få tycka till? Någon förälder kommer säkert kräva att sitt barn inte får åka, en annan att de ska få åka.

Ann-Marie: Först är det ju bara en liten iskana, och då är det inte så farligt, men sedan växer den och blir farlig. Det är inte lätt när vi drar olika gränser, vi skulle behöva mer diskussioner.

Sören: Men diskussioner har vi ju haft i oändlighet. Det är ju tyvärr ofta den starkaste som ändå sedan bestämmer i kollegiet. Vi måste ju kunna ha en demokratisk omröstning där de som blir nedröstade också följer demokratiskt fattade beslut tänker jag.

Sandra: Men när vi är rastvakter har vi väl ett personligt ansvar, kan ett beslut i arbetslaget ta över det?

Ann-Marie: Sedan är det ju så att vi ändå sätter upp olika regler, som barnen sedan gör sitt bästa för att tänja på.

Bertil: En tydlig parallell är om eleverna ska ha jacka eller inte när det inte är så varmt. Jag tycker inte det är min sak, de känner själva om de fryser och det är föräldrarnas ansvar och inte mitt. Jag kan möjligen säga till men tar aldrig en diskussion och tycker det är närmast pinsamt när andra säger till.

Sandra: Men vi är väl ansvariga för eleverna under skoltiden? Tillsynsplikt! Föräldrarna är ju inte där och kan styra upp vad som sker och inte sker, de litar på att vi bidrar med det.

Sören: Kan man lära sig ansvar på något annat sätt än att ta det?

Henrik: Jag vill inte stå där själv som rastvakt och bära hela ansvaret.

Nå: Vem identifierar du dig med? Vad anser du vara rätt i denna situation? Alltså yrkesetisk rätt, som lärare…