Hur göra med iskanan?

Jag skriver sedan en tid på en bok tillsammans med Olle Rimsten (skoljurist) och Tobias Lundberg (lärare). Boken befinner sig i skärningslandet mellan skolpraktiken, skoljuridiken och yrkesetiken. Den baseras på ett antal dilemman, vilka lyfts i ett fiktivt arbetslag. Arbetslagets diskussion analyseras sedan utifrån skoljuridiskt respektive yrkesetiskt perspektiv. Tror det kan bli nog så intressant.

Här nedan ett dilemma tänkt till boken – sprunget direkt ur vardagen. Namnen och åsikterna är förstås högst fingerade (även om dilemmat diskuterats i tre olika arbetslag). Vem identifierar du dig med? Vad anser du vara rätt i denna situation? Alltså yrkesetisk rätt – det juridiska kommer skoljuristen att hjälpa oss reda ut.

På vintern förvandlas en del av skolgården till en brant iskana som eleverna förstås gärna kastar sig utför…

Bertil: Jag tycker att eleverna ska få åka kana. De har ju så roligt!

Sandra: Men vi är ju också ansvariga och har haft ett antal skadetillfällen med brutna ben och ambulansfärder…

Henrik: Det är svårt! Jag ser en poäng både i att förbjuda för att skydda, och att tillåta för att barnen ska röra på sig så mycket de kan på rasten.

Johan: Jag håller med Sandra, jag tycker vi ber vaktmästaren sanda iskanan för att slippa all diskussion i frågan.

Bertil: Det känns som att jag arbetar i motvind. Den som vill förbjuda verkar alltid ha tolkningsföreträde.

Ann-Marie: Ja, det verkar finnas någon allmän konsensus att förbjuda allt farligt, men då går ju ungarna bara bakom hörnet och kör ihjäl sig.

Sandra: Kan man inte ha hjälmtvång istället, och göra det så säkert som det är möjligt?

Ann-Marie: Ja, jag tycker alltid vi borde ha den diskussionen om hur vi ska göra det så säkert som möjligt istället för att snabbt förbjuda.

Henrik: Det är bättre om alla säger lika, men hur uppnår vi konsensus? Vi har pratat om att ha en regelgrupp med representanter från arbetslagen, men det har inte kommit i mål.

Sören: Hur får vi in elevinflytandet i det hela då? Och föräldrarna? Om och hur ska de få tycka till? Någon förälder kommer säkert kräva att sitt barn inte får åka, en annan att de ska få åka.

Ann-Marie: Först är det ju bara en liten iskana, och då är det inte så farligt, men sedan växer den och blir farlig. Det är inte lätt när vi drar olika gränser, vi skulle behöva mer diskussioner.

Sören: Men diskussioner har vi ju haft i oändlighet. Det är ju tyvärr ofta den starkaste som ändå sedan bestämmer i kollegiet. Vi måste ju kunna ha en demokratisk omröstning där de som blir nedröstade också följer demokratiskt fattade beslut tänker jag.

Sandra: Men när vi är rastvakter har vi väl ett personligt ansvar, kan ett beslut i arbetslaget ta över det?

Ann-Marie: Sedan är det ju så att vi ändå sätter upp olika regler, som barnen sedan gör sitt bästa för att tänja på.

Bertil: En tydlig parallell är om eleverna ska ha jacka eller inte när det inte är så varmt. Jag tycker inte det är min sak, de känner själva om de fryser och det är föräldrarnas ansvar och inte mitt. Jag kan möjligen säga till men tar aldrig en diskussion och tycker det är närmast pinsamt när andra säger till.

Sandra: Men vi är väl ansvariga för eleverna under skoltiden? Tillsynsplikt! Föräldrarna är ju inte där och kan styra upp vad som sker och inte sker, de litar på att vi bidrar med det.

Sören: Kan man lära sig ansvar på något annat sätt än att ta det?

Henrik: Jag vill inte stå där själv som rastvakt och bära hela ansvaret.

Nå: Vem identifierar du dig med? Vad anser du vara rätt i denna situation? Alltså yrkesetisk rätt, som lärare…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

<p>Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även <a href='http://pedagogblogg.stockholm.se/mblixt/comment-subscriptions/?srp=216&srk=&sra=s'>prenumerera</a> utan att lämna en kommentar.</p>