Lärares mandat

Som lärare är jag beroende. Och inte beroende av vad som helst, utan av elevers och föräldrars mandat. Mandatet från eleverna är något jag dels förtjänar genom att skapa oss en undervisningsrelation, dels får av föräldrarna. Utan föräldrarnas mandat att undervisa och tillrättavisa deras barn har jag inte en chans. Med detta mandat har jag en chans. Det är en nödvändig, men ej tillräcklig, förutsättning för att barnet ska nå alla de mål som staten genom sina styrdokument satt upp för skolan.

Magnus Waller var den som fick upp mina ögon ordentligt för detta då han besökte vårt arbetslag för några år sedan och pratade om hur man kan skapa Guldsitsen för lärare. Han arbetar på stadens Preventionscentrum, där man funnit att forskningen visar att det som är mer effektivt än något annat om man vill hålla ungar utanför missbruk och liknande problem är att det finns ett fungerande samarbete mellan hem och skola. Här är det förstås två parter som har ansvar, men…

”Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.” /Lgr 11, kap 1

läraren ska samarbeta med hemmen i elevernas fostran och klargöra skolans normer och regler som en grund för arbetet och för samarbete.” /Lgr 11, kap 1

Jag intervjuades för en tid sedan i Familjemagasinet kring föräldramöten och föräldramandat, ett bra sätt för mig själv att få lite reflektionshjälp utifrån. Jag kan varmt rekommendera materialet kring Guldsitsen – eller varför inte be dem komma till din skola och berätta – liksom att ställa upp på tidningsintervjuer själv.

Slutligen kan jag inte avhålla mig från att reflektera över en nu tio år gammal krönika i Metro (som jag tyvärr inte hittat någon elektronisk referens till). Kanske något skruvad, men ändå – något att förhålla sig till och reflektera över:

Föräldrarna tar för lite ansvar

Varannan vecka kommer det en ny larmrapport om hur illa ställt det är i skolan. Allt fler av dem som lämnar grundskolan kan inte läsa, skriva eller räkna. Snart får man väl godkänt om man kan knyta skorna själv. Att snyta sig när man är snorig innebär ett VG.

Men det mest märkliga med alltihop är förklaringarna till att skolan i dag producerar analfabeter. En del förklarar det med skolans bristande resurser. Men det är ju rent nys. Den svenska skolan har bäst resurser i världen. Bra lokaler, bra böcker, datorer, internetuppkopplingar och fungerande skolbespisningar. Visst finns det brister – men inte jämfört med resten av världen. Förvisso har inte alla den allra senaste historieboken eller skolatlasen med rätt gränser utritade – men det kan väl inte förklara att de inte kan läsa? ABC-böcker och ”Första läseboken” har väl alla?

Efter revolutionen på Kuba genomfördes en alfabetiseringskampanj. Alla skulle lära sig läsa och skriva och man lyckades på tre år, med urusla resurser och med oskolade lärare. Man satt i plåtskjul och ritade upp alfabetet på jordgolvet. Varför är det tvärtom i Sverige? Med bra resurser och utbildade lärare så får vi i stället analfabeter som resultat.

En del förklarar det hela med att det är fel på läroplanerna. Också rent nys. Det spelar väl ingen roll vad som står i en läroplan? Läsa, skriva och räkna är ju elementärt. Det lärde man ungarna i Bosnien under brinnande krig, det lär man ungarna i Uganda och Pakistan. Så varför inte i Sverige?

En del menar att det är lärarnas fel, att de inte är duktiga nog. Också nys, för lärare kan inte trolla. Och det krävs trolleri i dag för att skapa intresse för undervisningen hos eleverna, därför att så många av dem inte har folkvett nog att sitta stilla under lektionerna och lyssna och lära. För det stora problemet i sammanhanget nämns ju aldrig.

Föräldrarna.

Man undrar hur det är ställt med de föräldrar vars barn går ut nian som analfabeter. Har föräldrarna under nio år inte märkt att deras barn har problem? Om föräldrarna är så oengagerade i sina barn så finns det inget skolan eller lärarna kan göra.

Men politikerna tiger i denna fråga. Föräldrar är ju väljare och då kan man inte gå ut och säga: ”En hel del av er är extremt usla föräldrar – därför har vi problem med skolan.” För även en förälder som är för lat för att bry sig om sina ungar kanske masar sig i väg till vallokalen för att rösta mot den politiker som har ställt krav på föräldern.

Och lärarna vågar inte ställa krav på föräldrarna därför att då kommer delar av föräldraskocken att vandra i väg till rektorn och klaga på läraren.

Så låt oss vända på debatten och säga så här: Samhällets uppgift är att tillhandahålla anständiga lokaler och personer som förmedlar kunskap. Föräldrarnas uppgift är att se till att barnen sköter sig i skolan – att de inte skolkar, att de kommer i tid, att de gör sina läxor och att de sitter tyst och stilla.

Om någon vandrar ur skolan som analfabet är det inte skolans eller samhällets fel – det är förälderns. För det är ju mycket enkla saker vi talar om – att lära barn läsa, skriva och räkna. Det klarar man själv vid köksbordet på kvällarna om man bryr sig.

Så låt oss slippa de här stora, stora debatterna om skolans budget, läroplanens utformning eller lärarnas utbildning. Det är bara rök och speglar som döljer det verkliga problemet: att politiska partier och folkrörelser inte vågar ställa krav på de medborgare som är föräldrar och kräva att de tar sitt ansvar.

/Boris Benulic, Frilansjournalist, kolumnen tidningen Metro 010610 (Boris är f n chefredaktör för den mycket läsvärda tidningen Voltaire).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


*

<p>Vill du veta när din kommentar har fått ett svar, eller prenumerera på inläggets kommentarer via e-post? Du kan även <a href='http://pedagogblogg.stockholm.se/mblixt/comment-subscriptions/?srp=398&srk=&sra=s'>prenumerera</a> utan att lämna en kommentar.</p>