Visar alla blogginlägg från: oktober 2011

Läger skola

I början av terminen åkte vi på lägerskola med klassen till Pettersberg. Det blev verkligen lärorikt på många de sätt. Allemansrätten hade gåtts igenom teoretiskt i klassrummet innan, men för flera elever blev det konkret och tydligt när man faktiskt fick plocka hur mycket blåbär man ville och äta, men inte fick sparka på svampar. Att lära sig tälja med kniv tror jag inte heller är fel – inte minst utifrån självförtroende och självkänsla. Detta har f ö varit en aktivitet jag noterat på mina egna barns fritidshem vissa eftermiddagar.

Med på lägerskolan var en hel del föräldrar, jag vet att det skedde en hel del viktiga samtal och lärande även där, liksom mellan föräldrar och lärare. Utvärderingen efter lägerskolan lyfte i princip uteslutande positiva omdömen, här ett blandat axplock:

Ja, det så bra. Tack alla lärare och föräldrar!… Det finns egentligen ingenting att anmärka på med den här resan utan jag känner mig bara tacksam och glad över att den blev av. Sådana här aktiviteter borde ske för alla barn i skolan och mkt oftare – stimulerar kontakt mellan barn-föräldrar-personal, stimulerar skolarbete och prestationer där, stimulerar samhörighet och trivsel och så vidare … Helt makalös uppslutning av de vuxna … Jag har svårt att se hur det kan bli bättre … Bra övn för erfarenhet och samordning. ”Smörgåsbord” bra så att barnen tycker att de själva får bestämma. Inget utrymme för mobbing eller att lekar spårar ur. ”Spökvandringen” var pricken över i. Jätteintensiv, jättejobbig helg men såå kul som vi kommer minnas och prata om länge. Tack så jättemycket!

Lägerskolan planerades främst av en kollega samt hennes man som är erfaren scout. Hon åker alltid på lägerskola med sina elever i trean, men nu hade även vi fått chansen att ta del av deras kompetens, talang och intresse. vi kan notera att många föräldrar i utvärderingen även uttryckte stort gillande för tydligheten i information innan, vilket förstås knappast varit fallet om vi som nybörjare gjort den.

Frågar man LRs förbundsjurister hur man ska göra med lägerskolor blir det korta svaret ”Åk inte”. Detta framförallt med hänvisning till att ansvars- och försäkringsfrågor vid dylikt är eller kan bli komplicerad. Om jag förstått saken rätt så är man som lärare i princip alltid ansvarig när man är tillsammans med sina elever och kan inte hänvisa till att föräldrar är med, har planerat eller att man inte är i tjänst vid just det tillfället. Om något händer är det samtidigt inte självklart att arbetsskadeförsäkringar och liknande gäller. Nåja, även juristerna vet att det ibland kan vara skillnad på praktik och juridik, så vi valde trots allt att åka med. Ersättningsfrågan kan också vara en spännande fråga. Här finns ju en bilaga till kollektivavtalet: Bilaga L.

Förutom en del såväl praktiska som yrkesetiska aspekter att ta hänsyn till runt elever och föräldrar finns även kollegorna. Gunnel Colnerud, professor vid LiU, fann i alla fall i sitt avhandlingsarbete något som hon benämnde den Kollegiala paradoxen:

Lärare saknar ofta mandat att lägga sig i sina kollegors arbete. Det är tabu att kritisera en kollega som beter sig oetiskt, men betydligt lättare att kritisera en kollega som ägnar extra tid och engagemang åt eleverna. /Gunnel Colnerud

Men här tänker jag att vi måste inse att det som gör skolan så bra är att vi brinner för olika – och inte särskilt ofta bör ha minsta gemensamma nämnare som utgångspunkt utan istället låta många blommor blomma. Självklart till rimliga och anständiga villkor, men dock.

PS. Rubrikens särskrivning är förstås medveten. Frågan är var gränsen går för vad som är skola och vad som är läger – eller fritid. Detta kan och bör man diskutera. DS.

Bra börja på en torsdag!

Jag var länge med i Våga-Vägra-Facebook. Bloggandet fick mig dock att överge mitt motstånd. Jag är dock inte (längre) särskilt aktiv där. Istället har jag hittat till Twitter – som också är något jag var skeptisk till, men konkret övertygats.

För mig är Twitter något mycket mer professionellt än exempelvis Facebook. Genom Twitter har jag fått kontakt med ett stort vidgat kollegium av lärare land och rike runt. Vi har olika erfarenheter, olika bakgrunder, olika skolformer, olika ingångar och olika tankar, idéer och åsikter. Men vi delar alla ett intresse för Skolan. En fördel med Twitter gentemot andra sociala medier är att man inte behöver lämna ut någon personlig information. Det räcker gott att i sin presentation skriva namn och att man arbetar som lärare. Sedan behöver man inte ens skriva något, man kan komma långt med att bara läsa vad andra skriver.

Man finner vad andra skriver genom att söka upp folk som verkar skriva något vettigt. Om man söker lärare kan man exempelvis hitta en hel lista på Skollyftet. Eller så söker man bara på ”lärare” på www.twitter.com och ser vad man finner. När man hittar någon som man tycker verkar skriva klokt så trycker man på ”Follow” och får därmed allt den personen skriver i sin egen logg. Att Följa någon är verkligen inte samma sak som att Gilla något på Facebook! Att följa betyder bara att man är intresserad av att läsa det den andra skriver, inte att man delar uppfattning. Om man sedan märker att det inte var så intressant är det bara att sluta följa.

Om man vill kan man märka sina inlägg med olika hashtag. På så sätt kan man enkelt söka ett ämne, exempelvis #skolan #lärarutbildning #efterlysning #resultatdialog.

Torsdagar kl 20-21 är det #skolchatt på Twitter. Då deltar de lärare som kan och vill utifrån sin egen vardag i en diskussion kring ett aktuellt ämne. Alla skriver #skolchatt i sina inlägg och man kan därför enkelt följa tråden.

Fredagar kan man också få tips genom #ffse - då tipsar man om andra värda att följa. Om någon som du följer tipsar om någon annan är ju sannolikheten hyggligt stor att du kan tänkas vara intresserad även av den.

Så – gör slag i saken, sök upp det vidgade kollegiet på Twitter idag!

PS. Gör även slag i saken och anmäl dig till det mer fysiska lärar-lär-mötet Edcamp i Stockholm måndag vecka 44 kl 17-21. Det kostar inget utom den egna insatsen i tid & kraft – högst sannolikt ger det mer energi! DS.

Hur bli bäst och sämst i klassen?

Har lyckats ta mig till Utbildningsvetenskapliga kommitténs resultatdialog, där rykande aktuell skolforskning presenteras och diskuteras (i princip de projekt som fått forskningsmedel från Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté, i mitten av oktober varje år, på något universitet – helt utan kostnad utöver resa och logi).

Man väljer ett antal seminarier och jag har bland annat valt: Hur blir man bäst eller sämst i klassen? Uppkomst av skillnader i prestationsförmåga i matematik – en empirisk studie av klassrumspraktik ledd av Eva Jablonka, Luleå tekniska universitet. Ett internationellt forskningssamarbete (Luleå, Berlin, Kanada) vilket studerat elever första året på gymnasiet eller motsvarande. Visar sig vara klart intressant även för en klasslärare på lågstadiet, inte minst i belysning av förra veckans föreläsning kring återkoppling i matematikklassrum.

Utgångspunkten för studien är att andelen lågpresterande elever varierar avsevärt mellan olika länder. I vissa länder är klyftan mellan lågpresterande och medelpresterande elever större än i andra. Prestation i matematik är relaterad till elevernas sociala och ekonomiska bakgrund. Men vilka mekanismer producerar skillnader i prestation i klassrumspraktik i matematik?

Kan man se prestationsnivå som eget val? Studien finner att lärarledd undervisning ersätts med utvärdering av elevernas lösningar. De uppvisade matematiska kunskaperna speglar därmed tidigare framgång/misslyckande. Eleverna ska själva välja uppgifter som passar deras egen nivå: valet speglar snarare deras självuppfattning än deras prestationspotential!

Lärare använder två helt olika strategier för olika elever:

  • Matematiska innehållet lyfts fram, en strategi som erbjuder generalisering och möjligheter att utveckla matematisk kunskap
  • Det specifika i den kontext som beskrivs i uppgiften lyfts fram, en strategi som på längre sikt begränsar elevernas förmåga till matematisk kunskap utanför kontexten

– valet av strategier blir ofta till något av självuppfyllande profetia!

Elevers svar på frågan om vad som gjorde att de trodde att en elev var duktig på matematik:

  1. Kan svara när läraren frågar i klassen
  2. Är långt före i boken
  3. Har gjort det här förut
  4. Behöver sällan få något förklarat av läraren
  5. Förklarar för andra och är bra på att förklara
  6. Klagar inte över att det är tråkigt

Uppgifterna i läroboken är ofta en hybrid mellan vardagsdiskurs och matematik – om inte lärarna är tydliga med att markera vad som är viktigt får eleverna ofta problem med att veta hur mycket av sina vardagskunskaper de ska använda/bortse ifrån. De elever som är mer skickliga på att hitta de dolda kriterierna har en fördel.

Återkoppling i matematikklassrum

Så, då var man tillbaks på Universitetet. Känns mycket bra, jag trivs att befinna mig i bildningsinstitutioner. Sist jag var här var när vi gjorde studiebesök med förra klassen (jag gör alltid det i år 3, ett mycket givande studiebesök – alla får då ett positivt förhållande till Universitetet och fortsatta studier). Anledningen till att jag idag är tillbaks är några av de öppna föreläsningarna på Forskardagarna. Forskardagarna genomförs för trettonde året i rad. De bjuder på 50-talet öppna föreläsningar i en mängd olika ämnen.

Hur kan man som lärare i matematik inte ta chansen att lyssna på en föreläsning med titeln ”Återkopplingens betydelse i matematikklassrum – för elevers engagemang och lärande i matematik” när man nu har den? Jag önskar förstås att fler hade och tog den, det finns hundratals platser lediga i föreläsningssal 2 denna eftermiddag. Universitetet bjuder t o m på kaffet.

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning ta ansvar för att utveckla sin kompetens för att kunna bedriva god undervisning och följa den yrkesmässiga och vetenskapliga utvecklingen inom sitt yrkesområde.” /Lärares yrkesetik

Hursomhelst känns det som mycket välinvesterade trekvart för mig som har möjlighet. Här nedan mina spontana och personliga anteckningar från Lisa Björklund Boistrups föreläsning:

Återkoppling i skolan sker:

  • i den dagliga klassrumskommunikationen
  • under helklasspass i slutet av ett projekt
  • i samband med diagnoser och prov
  • summeringar i formulär eller bedömningsmatriser
  • i samband med utvecklingssamtal
  • betyg

För att kunna göra en återkoppling måste läraren alltid först göra en bedömning. Detta var egentligen Björklund Boistrups forskningsfokus i sin avhandling (våren 2011)

Bedömning är ett brett begrepp…

(som bland annat visar sig genom återkoppling)

… med konsekvenser för eleven.

Internationell forskning ser bedömning som något specifikt som har studerats ganska genomgående. I Sverige är dock forskningen kring detta väldigt tunn. Orsaken till det kan man reflektera mycket över… Hur kommer det sig att ordet ”bedömning” så ofta verkar så laddat? Vi gör väl knappast färre eller bättre bedömningar för att vi inte vågar prata om det?

Olika former av återkoppling:

  • Feed-back: beröm/missnöje, erkännande/beskrivande, intresse/ointresse
  • Feed-forward: observera, instruera, utmana
  • Feed-up: lokala mål, läroboksmål, nationella mål

Återkopplingens fokus (analys och resultat) kan vara på:

  • Eleven som person
  • Uppgiften – Görandet
  • Processen
  • Självreglering

– och valet mellan dessa ger mycket olika resultat för hur eleven kommer vidare i sitt lärande.

Uttrycksformer av återkopplingen kan också vara av olika slag:

  • Prat/blick/gester osv
  • Skrift/bilder/symboler osv
  • Räknehäften/Laborativt material osv

– det reflekterade valet mellan dessa spelar, enligt Björklund Boistrup, återigen mycket stor roll för elevens faktiska lärande.

Diskurser som Björklund Boistrup finner i sin analys (diskurserna kan förekomma parallellt i ett och samma klassrum):

  • ”Gör det fort och gör det rätt” (från lärare till elev)
  • ”Anything goes” (beröm, oklart fokus – sällan på matematiken)
  • ”Allt kan tas som en utgångspunkt för en diskussion”
  • ”Resonemang tar tid”

De två översta ger få möjligheter för elevers lärande och aktiva agens, den tredje ger vissa möjligheter och den sista ger flest möjligheter. En intressant aspekt i den sista diskursen var att tystnader på över 3 sekunder var vanliga – och ofta ledde till bra matematikprat när tystnaden bröts. Överhuvudtaget verkar det finnas en viktig aspekt i att våga vänta, våga låta tystnaden verka. Tankar tar tid!

Björklund Boistrup är mycket tydlig i att vi måste finna en BALANS mellan diskurs 1 och 2. Övning behövs också! Sedan finns inte tiden att alltid befinna sig i diskurs 4, men om man lite oftare kan befinna sig i diskurs 3 och 4 skulle sannolikt mycket vara vunnet.

För övrigt var Lisa en kompetent föreläsare som jag varmt kan rekommendera. Tänk att få jobba tillsammans med engagerade kollegor och en initierad forskare kring något så centralt som bedömning och återkoppling i våra matematikklassrum… Här ett konkret tips till statens kommande satsning i matematik!

För övrigt anser jag att lärare behöver utveckla en ödmjuk orubblighet!

Innan Lisas föreläsning lyssnade jag till Anette Odenswärd: Ansvar för skolutveckling, ett nog så viktigt och intressant område på ett mer övergripande plan.