Visar alla blogginlägg från: december 2011

meningen med livet, universum och allt – eller iaf lärarjobbet

Daniel Pink hävdar i denna coola och samtidigt tydliga presentation bestämt att en i förlängningen hållbar drivkraft för kreativa (heuretiska) arbeten måste vara något som ger inre motivation. Yttre drivkrafter, som ex lön och bonus fungerar bara som drivkraft för enkla och mekaniska sysslor. I boken ”Drivkraft” övertygar han också om det. Men det är klart – han är också lika tydlig i att lönen/ersättningen måste vara tillräckligt hög för att den inte längre ska spela någon roll.

Daniel Pink påstår, med stöd i sin forskning, att motivation skapas av:

  • Autonomi – självbestämmande
  • Mastery – att bli bättre på hantering av meningsfulla saker
  • Purpose – att det vi gör har mening
Jag tror detta rymmer mycket av nyckeln till hur vi använder vår tid och vår kraft. Det gäller att använda den klokt, liksom att blåsa på lågan och hålla brandkåren borta!
Sedan tror jag även att vi måste börja se på Misslyckanden på ett nytt sätt. Åsa Hansson, kommande lärarfavorit i 360, visar i sin avhandling konsekvenser av matematiklektioner med misslyckat resultat – illa, illa.
Förutom att fortsätta utveckla matematikundervisningen när jag till våren återvänder i klass 3a Fruängens skola, har pappaledigheten väckt en del tankar vilka sannolikt ska prövas:
  • O.S.A: efter ett känt radioprogram dit lyssnarna fick ringa in sina frågor och reporten sökte svaret, ska eleverna få skriva frågor som vi gemensamt söker svaret på.
  • Spelfredag: det finns väldigt mycket lärande i spel, såväl klassiska som på dator/iPad.
  • Morgonaktuellt: På en skola jag var och föreläste på började samtliga klasser varje morgon med 20 minuter tillsammans med mentorn. Ofta tittade de på aktuellt och diskuterade läget. Tänker själv att man kan varva Lilla Aktuellt, Hjärnkontoret, Evas superkoll och liknande.
  • Snilleblixtar: Fantastiskt projekt för kreativitet, entreprenörsskap och skapande. Final på Tekniska museet i vår.
  • Nationella prov: Ämnesproven i år 3 blir intressanta. Antar att det som vanligt är 14 delprov som ska göras i mindre grupper. Men kör också en del i aulan, erfarenheten visar att det gynnar de flesta elevers fokus och koncentration. Självklart rättar vi proven i grupp – för rättssäker likvärdighet och kompetensutveckling. Vi kör dem så snart och snabbt det bara går, som en grund för vårens elevledda utvecklingssamtal.
  • Studiebesök SU: Att göra studiebesök på Universitetet med treor är något av det bästa man kan göra. Alla är nyfikna och tar utan tvekan kontakt med studenterna. Alla får en positiv och okomplicerad relation till något många föräldrar saknar.
  • Läs- och Skrivutveckling: Fortsätter vi förstås arbeta hårt med. Nu med något mer resurser – äntligen resulterar allt tal om ”tidiga satsningar” i en konkret verklighet. Kommande lärarfavorit Tarja Alatalo står på läslistan.
  • Ansvarsnämnden: Fick idag besked om att beslut kring Lärares Ansvarsnämnd sannolikt kommer efter julhelgerna. Spännande! Om jag kommer med där innebär det dock att jag får lämna min plats i Lärarnas yrkesetiska råd vidare till någon ny kraft.
  • Kongress: I vår har LR kongress och jag är vald att åka dit. Spännande, inte minst utifrån vårens avtalsrörelse.
  • EdCamp2: Höstens Edcamp gav som ni vet väldigt mycket energi. I skrivande stund förbereder vi en uppföljning i februari.
  • Föräldraföreläsning: I februari gör jag också en repris på föreläsningen för föräldrar. Ett spännande fokusskifte.
  • Familjelogistik: Med ett barn på föräldrakooperativ förskola, två barn i skolan, två vuxna som arbetar, fritidsaktiviteter både för barn och vuxna blir det förstås en hel del familjelogistik. Den halva jag inte arbetar i skolan ägnas åt föreläsande, yrkesetik, bokskrivande, seminarieledning, fackligt arbete mm mm.
  • samt en hel del annat som jag förstås kommer att komma på så snart inlägget väl är publicerat…
God Jul och Gott Nytt År! På återhörande!

Skola in, skola ut

Idag andra dagen jag lämnar lilla Nea, 18 månader, redan till frukost på förskolan. Idag fick jag i alla fall en liten vink tillbaks, annars har hon bara flutit in till barnen och den trygga personalen. Jag ska inte hämta henne förrän efter mellanmålet, så det är några effektiva timmar som kan vigas till arbete. Det är nu andra veckan på inskolningen och jag har nästan vant mig vid att inte längre gå och titta till vagnen på uteplatsen, där Nea tidigare ofta sovit när jag haft tid att sitta vid datorn.

Jag undrar hur mycket av inskolningen som egentligen handlar om att skola in föräldrar och hur mycket som handlar om barnet. Jag tror barn klarar det mesta – om vi vuxna inte gör det svårare än det behöver vara för dem. Vi vuxna är däremot väldigt ofta något av trygghetsnarkomaner och vanedjur. Här tänker jag att förskollärare, lärare, skolledare har en mycket viktig uppgift – att skapa strukturer för förstklassiga inskolningar och utskolningar. Jag tror det behövs tydlighet och struktur. För många föräldrar är en inskolning på förskolan, ett byte av klass, ett byte av stadium eller ett byte av skola något nytt, stort, omvälvande. Då måste vi som varit med förr se till att skapa trygghet kring situationen. Vi måste ha en genomtänkt och medveten Plan – och sedan följa den. Självklart i dialog, men utifrån att vi gjort en medveten professionell bedömning som föräldrar och elever ska kunna lita på.

Exempelvis har skolan haft som något av policy att alltid sätta ihop nya grupper mellan år 3 och år 4. Vi är en traditionell skola (ja, jag har svart tavla i klassrummet! Men också projektor och dokumentkamera) med tydlig indelning i stadier; låg, mellan och hög, i olika byggnader med olika lärare och trevande samarbete. Världen är aldrig svart eller vit, det finns alltid för- och nackdelar med alla organisationer. Men jag tror i huvudsak det är bra att man då och då får chansen att prova på nytt, i ett nytt sammanhang, med nya möjligheter att skapa sig en ny roll. Att dela upp nya grupper med nya lärare ger denna möjlighet – om man tar den. Det kräver förstås ett medvetet arbete, men jag hävdar bestämt att det är värt det.

Själv gick jag i samma klass hela vägen F-9. Enligt flera lärare var det den bästa och trivsammaste klass de haft. Vi hade verkligen en gemenskap. Men vi var också oändligt trötta på varandra i år nio. Man hade inte chansen att inom klassens ram skaffa sig en ny roll, vilket jag tror många hade mått bra av. Tanken var tydligen att dela klassen till 7an, men en stark föräldrastorm satte enligt uppgift stopp för det. Den var förstås välmenad, men jag är inte säker på att det i längden var det mest ultimata även om det är högst mänskligt utifrån Man vet vad man har, men inte vad man får. Det okända kan ibland kännas lite obehagligt – men obehagligt är inte detsamma som farligt. Det ska vi ha i minne tycker jag.

Genom att vi inte blir utsatta för press eller stress förrän senare i livet har vi, på samma sätt som de elitsatsande barnen inom musik eller idrott som börjar för sent, förstört förmågan att hantera den stress som sedan kommer. Vi ger barn som utsätts för detta en minskad beredskap för fara. Vi ger dem också en irrationell rädsla för tävlingsmoment (som genom att förnekas blir onödigt stora och farliga). Dessutom skapar den illusoriska tryggheten för alla en fristad för dem som missbrukar den. Något som verkligen kan göra livet otryggt för den som blir utsatt.
Vi måste alltså successivt lära oss hur man hanterar motgångar och hur farliga situationer ska bemästras. Kommer erfarenheten plötsligt, kan det leda till skador. Hur vi är rustade då är alltså helt avgörande för vår förmåga att gå vidare. Detta är viktigt i uppfostran och inte minst i skolan. Och det är därför vi tidigt måste lära oss att hantera konkurrens, stress och riskfyllda situationer. Utan ett sammanhang där dessa komponenter finns naturligt blir vi sårbara för småsaker.
/David Eberhard, ”I trygghetsnarkomanernas land”, Månpocket 2006, sid 21