Visar alla blogginlägg från: januari 2012

Lärares gensvar spelar roll, spelar boll

Hur ger man omtanke

utan att inkräkta

Känner oro

utan att övervaka

Manar till försiktighet

utan att tjataa

Ger trygghet

utan att minska friheten?

/Thord Wallén, ur De vackraste orden om barn, Rädda Barnen (saxat ur min lärarhandbok Välkommen till verkligheten)

I helgen var hela familjen på Göta Lejon och såg/hörde/upplevde Kom vi sjunger Barnkammarboken. Det var riktigt härligt med hundratals barn i alla åldrar, plus lite vuxna mammor, pappor, far- och morföräldrar förstås. Många låtar får anses vara en del av det svenska kulturarvet och går hem lika bra hos de små som hos de stora (med barnaminne). Gav även en del tankar om scennärvaro och engagemang. Stora artister som Nasim Al Fakir eller Lena Philipsson har något särskilt som gör att de liksom bara känns självklara på scenen. Andra får kämpa. Vissa syns nästan aldrig. Jag tror det handlar om självförtroende och någon form av ledarskap, något jag tycker vi måste arbeta med i skolan – i vår egen roll som lärare men också med och hos eleverna.

En berättelse på scen av Amy Diamond gjorde också stort intryck. Hon berättade om hur hon genom en olycka gått från att helt orädd ha älskat vatten till en som gör allt för att undvika det, i synnerhet att hamna på djupt vatten. När hon senare var och badade med skolan höll hon sig fast i kanten med hundra ursäkter. En lärare uppmärksammade det och lindade inte in det hela utan frågade som det var:

– Amy, kan du inte simma?

– Nja, nej, det kan jag inte.

– Dåså, då får vi se till att lära oss!

”Och från den dagen kan jag simma”, konstaterade Amy.

Det här med gensvar är inte lätt. Men ack så viktigt. Det är, som så ofta, en balansgång. Det gäller att lyfta och bygga på det som fungerar, men det gäller samtidigt att se och identifiera vad som inte fungerar. Alltför mycket fokus på det ena eller det andra riskerar att slå tillbaka: i form av en elev som antingen tror att den kan fast det inte är sant, eller en elev som inte tror sig kunna alls – och inte heller tror sig kunna lära det. Det kräver verkligen sin professionella bedömning, ty den måste både relateras till vilka mål som ska uppnås, till elevens förmågor, lärarens möjligheter och tillgängliga resurser. Dessa ständiga avvägningar kan verkligen vara en börda som lärare, men är också en del i yrkets charm: när man väl lyckas nå fram och ser stjärnglansen tändas i en unges ögon… ”Ja, jag kan nu!”.

Att säga tulipanaros är lätt, men att göra en är svårt!

Fredagsmys med Minecraft

Fredagsmys har nu funnits i SAOL i över fem år. Jag vet inte riktigt varför, men det kom nyss över mig, efter att en elev i en annan klass studsat in i mitt klassrum.

Magnus, jag kan visa dig hur Minecraft fungerar!

Jag har sett Minecraft snurra på lärarTwitter och länge tänkt att jag skulle undersöka vad det är, men nu fick jag chansen till en smitväg – samtidigt som eleven fick en chans att växa genom att visa sin expertis för Magistern. Att skapa undervisningsrelation till en ny elev och samtidigt ha egen kompetensutveckling kan också lägga grund för Fredagsmys!

Bedömning och gensvar för lärande

Efter en intensiv dag i skolan far jag in till Utbildningsförvaltningen efter ett tips på Twitter att projektet forskningscirkeln ”Bedömning och betyg – Gensvar för lärande” nu skulle bjuda på Releasefest av en samlat stöd- och inspirationsmaterial. Ett material som kommer ur en forskningscirkel där vetenskap och beprövad erfarenhet stötts och blötts med och mot varandra i några års tid.

Gensvar kan ha funktioner av
Feedback
Feed-Forward
Feed-Up

Bedömning-Lärande-Undervisning-Bedömning-Lärande-Undervisning-
Bedömning-Lärande-Undervisning- … i en nerver-ending-story!

Reflektionskrav mer än Prestationskrav, vi har inte byggt hierkaier med våra kompetenser – vi har lagt pussel. /Astrid Pettersson, Stockholms universitet

Allt vi gör ska ha avtryck i skolvardagen. Vi ska börja i det lilla, låta det ta tid, låta det växa, ta del av forskning men inte direkt köpa frälsningsläror som vi tänder som tomtebloss. /Astrid Pettersson

Efter Hr Grundskolechef, utvecklingsledare och universitetsanknutning presenterar så de åtta lärarna sina egna erfarenheter, vilka alla kan summeras med

”Wow vad detta betytt mycket för mig och min praktik”.

”Tyvärr” fångades jag så av deras verksamhetsnära berättelser att jag inte hann få med några citat.

Detta var bara mina högst spontana tankar, mer kommer högst sannolikt att presenteras på LärandeBedömning

20120118-165058.jpg

Lärares ledarskap

Dans kring granen F-5

Torsdagar kl 20-21 brukar jag försöka ägna tiden åt #Skolchatt, vilket alltid brukar ge god energi. Förra veckan var jag istället i Eskilstuna med Betydelsefulla möten, vilket var nog så betydelsefullt och inspirerande.

Lite tråkigt dock att missa ämnet ”Ledarskap”, vilket ju är något jag brinner för och som jag är övertygad kan vara lösningen på väldigt mycket här i livet, inte minst i skolan. Vi kan faktiskt lära oss något även av Mario. Jag tror också det finns en hel del att lära sig genom att se Mr Drew, vilket jag av en slump lyckades göra igår. Inte för att jag alltid delar hans och den brittiska skolans tankar och idéer, men för att det väcker tankar och känslor hos mig kring mitt egna ledarskap. Precis som jag är övertygad om att kommande Edcamp Sthlm 2 kommer att göra.

När jag skrev handboken för lärare ”Välkommen till verkligheten” för tio år sedan flyttade kapitlet med Ledarskap fram och tillbaks under skrivprocessen. Jag är oerhört glad att det hamnade längst fram. Utan medvetet lärarledarskap kommer vi ingen vart. Jag är övertygad om att detsamma gäller föräldraledarskapet, vilket jag åter har förmånen att få föreläsa om för Sofielundsskolans föräldraförening om en dryg månad.

Vi hade också traditionsenlig dans kring granen på skolan i torsdags. Med nära nog 150 barn i en gympasal kan man snacka om att ledarskap behövs!

”Nu ska vi se om vi kan vara så tysta så vi kan höra fläkten…” (ja, det gick). 

Dans kring granen F-5

”Nu ska vi skicka en raket som hörs ända till rektorsexpeditionen” (ja, dB-mätaren slog i taket)

”Nu ska vi se om vi åter kan vara så tysta så vi kan höra fläkten, sedan smyger vi ut som indianer på rast” (ja, det gick).

När det fungerar och stjärnglansen tänds i ungarnas ögon är det bra härligt att vara lärare!

 

 

 

 

För-väntan

Så, då har jag lämnat lilla Nea på förskolan. Pappaledigheten slut, dags att gå in i nästa fas. Denna termin åter till skolan, som tidigare på halvtid, med samma klass som tidigare. En hel del spännande utmaningar väntar dock.

Tar av min förtroendearbetstid och åker till skolan redan idag. Dels för att åter acklimatisera mig, dels för att ta ett kort snack med varje elev i syfte att snabbare bygga upp undervisningsrelationen igen.

Tänker mig utgå från frågorna:
hur har du använt hösten, vad har du lärt dig?
vad vill du lära dig?
hur tänker du att vi ska använda vårterminen bäst?
vad ska jag som lärare tänka på?

Tror det kan bli en nog så givande dag.

20120110-085359.jpg

20120110-085522.jpg

Beröm & Argument

I bilen lyssnar jag gärna på radio. Helst P1, då det ofta blir lärorikt. Inte minst för att jag hamnar i program vilka jag inte spontant hade laddat hem till lyssning. I veckan var det Kropp & Själ, som hade tema Sluta ge barnen beröm! Vilket förstås var en titel ägnad åt att fånga uppmärksamheten. Hursomhelst, ett klart lyssnansvärt program!

Ett barn som får beröm för minsta lilla sak blir beroende av beröm och får dålig självkänsla, det menar den danska familjeterapeuten Jesper Juul. I årets första Kropp & Själ är han på besök i studion och berättar om hur han tycker att man ska visa sina barn att man älskar dem. /Sveriges radio

Av egen erfarenhet vet jag att man kan komma mycket långt med beröm. MEN för att göra långsiktig verkan måste denna form av återkoppling vara befogad, personlig och specifik. Precis som i Mario och liknande spel fungerar… Som ny lärare öste jag ständigt, ständigt beröm över mina elever. En dag spänner Matilda, 8 år, ögonen i magistern och säger:

Du Magnus, när det inte finns något riktigt bra att säga, då är det bättre att vara tyst!

Ja, man lär så länge man har elever! Jag älskar förstås beröm. Men bara beröm för sådant jag gjort, och faktiskt gjort bra. Annat beröm smakar mest beskt. Som tur är finns det något att berömma varje elev för varje dag. Rättvist beröm betyder i min värld nämligen att man får beröm utifrån de förutsättningar, den kunskap och föreställningsvärld man i det ögonblicket besitter. Specifikt beröm gör också mycket större nytta än ett allmänt ”bra Kim!”, vilket förstås gör Kim jätteglad i 30 sekunder, men inte självklart leder till någon bestående förändring. Det är ju inte alls är säkert att Kim förstått vad h*n fick beröm för och därmed inte heller vilken riktning min positiva återkoppling utifrån läroplanens värdegrund pekar mot. Tar man sig tiden att konkret beskriva önskningar, behov, förutsättningar så lönar det sig i längden. Det är min fasta övertygelse. Sedan kan man förstås fundera över det här med behavorismen, vilket under min utbildning var ett skällsord i paritet med ”kateder”… Men säga vad man vill, det fungerar väldigt ofta – det finns det ju även konkret forskningsstöd för. Det måste förstås användas medvetet och med magisterblicken som utgångspunkt.

Lite senare samma dag det lika lyssnansvärda programmet Retorik, med tema: Barnens retorik – Hur använder barnen retorik för att få sin vilja igenom, och hur ska vi tala till dem om vi vill ha vår?  Jag anser ju att retorik – i betydelsen konsten att övervägabör bli och vara ett tydligt inslag i dagens skola. 

Kan man tänka sig en skola byggd på en stadig grund av Beröm & Argument – med en riktigt bra och meningsfull undervisning, kärlek till människan och en ödmjuk orubblighet?

Jag hyser i alla fall ett visst hopp inför 2012!