Visar alla blogginlägg med kategorin:
Bedömning och betyg

Förbereda Elevledda Utvecklingssamtal

Föregående och denna vecka har eleverna förberett sina utvecklingssamtal. Sedan ett år kör vi ju en variant av Elevledda Utvecklingssamtal. Redan när vi gjorde det första trevande försöket för ett år sedan upplevde vi:

  1. Eleverna som mer med, i synnerhet de elever som tidigare varit svåra att få delaktiga i samtalet
  2. Föräldrarna som mycket nöjda (utvärderat efteråt genom enkät)
  3. Minskad arbetsbelastning för oss lärare – trots att det var för oss obruten mark

Vi kör det helt inom klassens ram och på den ordinarie lektionstiden. Första moment är att vi spikar tiden för samtalet. Här noterar jag en intressant trend – numera verkar fler och fler utvecklingssamtal förläggas dagtid, väldigt få föräldrar verkar knorra för detta utan verkar kunna ordna egen medverkan (precis som tidigare gällande läkar- och tandläkarbesök, så det kanske inte är så förvånande egentligen). Nästa moment är att eleverna skapar sin inbjudan till sitt samtal. Här passar vi förstås på och har lite genrepedagogik på genren ”inbjudan”. Härnäst kommer genomgång av Skriftliga omdömen, även det en särskild sorts genre som kräver sin läsmetodik. Som tur är kan man genom strukturerad undervisning lära sig förstå även det som klämts in i Skolwebb. Efter detta går var och en igenom föregående IUP, Skriftliga omdömen – och denna gång även Kunskapsprofilerna från Nationella provet. Utifrån allt detta präntar eleverna ner 4-7 förslag till nya mål i IUP. Allt material samlas i en särskild IUP-mapp, som nu måste sorteras. Just det – dagordning/agenda för samtalet måste vi förstås göra först, så att allt kan läggas i rätt ordning. Sedan övar vi samtal två och två. Inte minst början – får man väl till den så flyter resten på. Räknar jag med även denna gång, eleverna Kan, Vill och Vågar!

Ni har väl förresten sett att det kommit nya Allmänna Råd om Utvecklingssamtal och IUP. Inget revolutionerande nytt och inget som inte stödjer att samtalet kan vara elevlett. Jag skriver kan vara, för precis så är det – varje samtal måste ta sin utgångspunkt i lärares professionella överväganden och val. Jag avrundade just för övrigt dagen med ett annat utvecklingssamtal, denna gång i egenskap av förälder och vårdnadshavare. Också det intressant och givande. Även som förälder ifrågasätter jag all tid som läggs på skriftlig dokumentation…

De närmaste dagarna får dock min klasslärarkollega ta hand om klassen, själv ska jag för första gången åka som ombud på Lärarnas Riksförbunds kongress. Spännande och något helt annat – men säkert med en och annan beröringspunkt ändå, när så mången lärare kommer samman…

 

Pyjamasparty & guldstjärnor

En morgon dök magistern upp till skolan i pyjamas. Nja, kanske inte riktigt pyjamas, men det närmaste pyjamas han äger och har (en Yakuta från Hasseludden spa). Detta på en magister som skrivit och återkommande pratar om vikten av en professionell kostym. En magister som ägnar en god stund av söndagskvällarna åt att stryka skjortor, hur trist det än är. Vad hade hänt?

Att kunna stava rätt är en central förmåga som alla elever har nytta av. Det är en förmåga som skolan behöver uppmuntra och visa hur man kan tillägna sig. Det finns mig veterligen inga stava-rätt-piller att köpa på närmsta apotek. Det handlar därmed om sådant som

  • förståelse för och internalisering av skrivregler
  • erfarenhet av att se orden rättstavade, dvs mycken läsning
  • övning, övning, övning.

Det sistnämnda handlar också förstås om metakognition; dvs insikt i olika sätt att öva inklusive ett utforskande vilka sätt som passar en själv. Allt detta kan skolan bidra med. När det gäller övning gör det dock stor nytta om en del av denna förläggs till hemmet. Om hjärnan får lite paus och sedan repetition igen av något man tidigare gjort befästs det man önskar öva in på ett mycket bättre sätt än om  man inte repeterar. Det vet vi. Det talar vi om och försöker få eleverna (och deras föräldrar) att även konkret erfara. De allra flesta når vi också fram till, med en samlad insats inklusive bland annat uppföljning av uppsatta mål och insatser. Men några lyckades vi inte nå fram till denna gång. Till sist utmanade vi så klassen.

Om ni alla lyckas ha alla rätt på veckans tio ord, inklusive förra veckans tio ord, så kommer magistern och fröken att bära pyjamas i skolan en dag.

Tio nya ord i veckan. Ord som vi i praktiken funnit knepiga att stava. Ord som ges en hel vecka på att nöta in, med ett smörgåsbord av metoder att göra det hela på. Det låter sig göras för alla elever, med något enstaka undantag (vilket vi givetvis gör en professionell bedömning utifrån). För alla andra handlar det nu bara om ambition och engagemang. Man önskar att det hade väckts ändå, men vi hade trots allt inte lyckats med det. Men denna utmaning gjorde det. Och när det nu är gjort, kan vi med akribi påstå att det går; att alla faktiskt kan.

Jag har svårt för guldstjärnor och små käcka klistermärken som ”belöning”. Ungarna ska helt enkelt inte jaga yttre belöningar, vetskapen om att de nu kan mer än de kunde nyss ska vara belöning nog. Men ibland måste man ändå ta till dessa metoder. De får anses bevisat effektiva. Men de har naturligtvis även sina problem och behöver absolut problematiseras. Jag har dock funnit att de kan vara användbara i att förändra ett beteende i syfte att man sedan bättre kan reflektera över skeendet, beteendet och tillvaron. Under påsklovet tog jag, förutom att bevista Edcamp Øresund, mig äntligen i kragen och satte mig in i lite material jag fått från forskaren Trevor Dolan som jag snart hoppas disputerar på ämnet framgångsrikt lärande. Bland annat fann jag en artikel med titel ”Extrinsic Rewards and Intrisic Motivation in Education”, ytterst givande i denna reflektion:

”Tangible rewards—both material rewards, such as pizza parties for reading books, and symbolic rewards, such as good student awards—are widely advocated by many educators and are used in many classrooms, yet the evidence suggests that these rewards tend to undermine intrinsic motivation for the rewarded activity. Because the undermining of intrinsic motivation by tangi- ble rewards was especially strong for school-aged children, and because studies have linked intrinsic motivation to high-quality learning and adjustment (e.g., Benware & Deci, 1984; Ryan & Grolnick, 1986), the findings from this meta-analysis are of particular import for primary and secondary school educators…

Thus, although Cameron and Pierce argued that CET should be abandoned and stated that there is no reason for teachers to resist using rewards in the classroom, it is clear that CET provides an excellent account of reward effects and that there is, in fact, good reason for teachers to think carefully about when and how to use rewards in the classroom.” /Deci, Koestner, Ryan 2009

Ja, jag tror att vi inte får ducka för några medel så länge de inte kan sägas strida mot Barnkonvention, Skollag, Läroplan eller Skolförordning. Samtidigt tror jag starkare och starkare på att vi behöver uppvärdera lärares professionella bedömningar av vilka metoder som ska och behöver användas. Det får inte vara av slump, av gammal vana, eller det som för tillfället är rådande pedagogisk trend. Det behöver vara medvetna ställningstaganden. Professionella dylika, grundade i statliga styrdokument och lärares yrkesetik. På samma gång kollektivt och individuellt; lärare måste få vara och göra olika – göra olika professionella bedömningar. Det viktiga är att man gjort dem och kan reflektera över dem. Då kan man även få gå i pyjamas en dag i skolan…

Aulaprov = grymt

Vi har nu betat oss igenom alla nationella ämnesprov för år 3. Det tog två veckor som ett sammanhållet tema, för år tre är de nationella proven klart trivsamt upplagda. Nu återstår bedömningen, vilken vi självklart gör i grupp alla lärare tillsammans. Detta ökar rättsäkerheten och likvärdigheten, jämnar ut arbetsbelastningen samt kan lätt ses som den bästa kompetensutvecklingen på hela året. Bedömningen ska sedan leda till en analys vilka ytterligare ansträngningar som behövs för att nå målen – och elevens potential. Det är också självklart att det är kunskaper och inte elever som vi bedömer.

Att bli bedömd

är inte det samma som att bli dömd.

/Charlotta Andersson, Grundskoleguiden

Flera av proven skrev vi i aulan. ”Hu vad hemskt!” var det flera Twänner som replikerade. ”Nej, inte alls – vi ska inte utgå från våra egna erfarenheter, utan från elevernas” var mitt svar. Själv hade jag inte prov i aulan förrän någon gång på högstadiet. Då var det stundtals ganska skrämmande. Våra elever har fått prova detta redan från första klass. De gillar det. För många elever är klassrummet inte alls någon optimal miljö att arbeta fokuserat, det är trångt, rörigt, med många intryck och kamrater nära inpå. Första gången vi var i aulan hade vi en matematikdiagnos som vi gått igenom och också tidigare gjort i klassrummet. Alla hade alla rätt, så detta är elevernas första erfarenhet av aulaskrivande. Jag tror det handlar om något så enkelt som förberedelse. Rätt förberedda klarar eleverna nästan vad som helst. Förutsatt att vi tror att de Kan, Vill och Vågar. Vilket de ju i allmänhet också gör om vi tror dem om det.
Höga förväntningar är det bästa beröm man kan ge.
Förra veckan skrev vi argumenterande uppsatser på temat ”Därför är det bra/dåligt att skriva prov i aulan”. Eleverna fick helt fritt välja både tes och argument. 25 av 26 valde tesen att det var bra att skriva prov i aulan. Argumenten varierade, tyvärr glömde jag ta hem uppsatserna men hoppas återkomma med detaljer. Den 26e eleven hade en tes som mer handlade om att det var dåligt att skriva prov generellt, ska bli intressant imorgon och höra mer hur hen tänker. Efter att ha tittat på filmen ”Kamrater ger stöd vid kamratbedömning – två stjärnor och en glödlampa” gav eleverna varandra gensvar på sina texter som nu ska utvecklas vidare.  Hemarbetet till efter påsk blir sedan att få hem sin text med en av magistern rödmarkerad mening. Elevens uppgift: ”var en språkdetektiv och ta reda på och argumentera varför den meningen var så bra”. Jag tror det blir mycket intressant och räknar också med att vi framgent kommer att få se fler liknande meningar och allt bättre och bättre texter. Vi måste väl ändå tro och anse att kunskaper, lärande och engagemang är något eftersträvansvärt? 

Lärares gensvar spelar roll, spelar boll

Hur ger man omtanke

utan att inkräkta

Känner oro

utan att övervaka

Manar till försiktighet

utan att tjataa

Ger trygghet

utan att minska friheten?

/Thord Wallén, ur De vackraste orden om barn, Rädda Barnen (saxat ur min lärarhandbok Välkommen till verkligheten)

I helgen var hela familjen på Göta Lejon och såg/hörde/upplevde Kom vi sjunger Barnkammarboken. Det var riktigt härligt med hundratals barn i alla åldrar, plus lite vuxna mammor, pappor, far- och morföräldrar förstås. Många låtar får anses vara en del av det svenska kulturarvet och går hem lika bra hos de små som hos de stora (med barnaminne). Gav även en del tankar om scennärvaro och engagemang. Stora artister som Nasim Al Fakir eller Lena Philipsson har något särskilt som gör att de liksom bara känns självklara på scenen. Andra får kämpa. Vissa syns nästan aldrig. Jag tror det handlar om självförtroende och någon form av ledarskap, något jag tycker vi måste arbeta med i skolan – i vår egen roll som lärare men också med och hos eleverna.

En berättelse på scen av Amy Diamond gjorde också stort intryck. Hon berättade om hur hon genom en olycka gått från att helt orädd ha älskat vatten till en som gör allt för att undvika det, i synnerhet att hamna på djupt vatten. När hon senare var och badade med skolan höll hon sig fast i kanten med hundra ursäkter. En lärare uppmärksammade det och lindade inte in det hela utan frågade som det var:

– Amy, kan du inte simma?

– Nja, nej, det kan jag inte.

– Dåså, då får vi se till att lära oss!

”Och från den dagen kan jag simma”, konstaterade Amy.

Det här med gensvar är inte lätt. Men ack så viktigt. Det är, som så ofta, en balansgång. Det gäller att lyfta och bygga på det som fungerar, men det gäller samtidigt att se och identifiera vad som inte fungerar. Alltför mycket fokus på det ena eller det andra riskerar att slå tillbaka: i form av en elev som antingen tror att den kan fast det inte är sant, eller en elev som inte tror sig kunna alls – och inte heller tror sig kunna lära det. Det kräver verkligen sin professionella bedömning, ty den måste både relateras till vilka mål som ska uppnås, till elevens förmågor, lärarens möjligheter och tillgängliga resurser. Dessa ständiga avvägningar kan verkligen vara en börda som lärare, men är också en del i yrkets charm: när man väl lyckas nå fram och ser stjärnglansen tändas i en unges ögon… ”Ja, jag kan nu!”.

Att säga tulipanaros är lätt, men att göra en är svårt!

Bedömning och gensvar för lärande

Efter en intensiv dag i skolan far jag in till Utbildningsförvaltningen efter ett tips på Twitter att projektet forskningscirkeln ”Bedömning och betyg – Gensvar för lärande” nu skulle bjuda på Releasefest av en samlat stöd- och inspirationsmaterial. Ett material som kommer ur en forskningscirkel där vetenskap och beprövad erfarenhet stötts och blötts med och mot varandra i några års tid.

Gensvar kan ha funktioner av
Feedback
Feed-Forward
Feed-Up

Bedömning-Lärande-Undervisning-Bedömning-Lärande-Undervisning-
Bedömning-Lärande-Undervisning- … i en nerver-ending-story!

Reflektionskrav mer än Prestationskrav, vi har inte byggt hierkaier med våra kompetenser – vi har lagt pussel. /Astrid Pettersson, Stockholms universitet

Allt vi gör ska ha avtryck i skolvardagen. Vi ska börja i det lilla, låta det ta tid, låta det växa, ta del av forskning men inte direkt köpa frälsningsläror som vi tänder som tomtebloss. /Astrid Pettersson

Efter Hr Grundskolechef, utvecklingsledare och universitetsanknutning presenterar så de åtta lärarna sina egna erfarenheter, vilka alla kan summeras med

”Wow vad detta betytt mycket för mig och min praktik”.

”Tyvärr” fångades jag så av deras verksamhetsnära berättelser att jag inte hann få med några citat.

Detta var bara mina högst spontana tankar, mer kommer högst sannolikt att presenteras på LärandeBedömning

20120118-165058.jpg

Beröm & Argument

I bilen lyssnar jag gärna på radio. Helst P1, då det ofta blir lärorikt. Inte minst för att jag hamnar i program vilka jag inte spontant hade laddat hem till lyssning. I veckan var det Kropp & Själ, som hade tema Sluta ge barnen beröm! Vilket förstås var en titel ägnad åt att fånga uppmärksamheten. Hursomhelst, ett klart lyssnansvärt program!

Ett barn som får beröm för minsta lilla sak blir beroende av beröm och får dålig självkänsla, det menar den danska familjeterapeuten Jesper Juul. I årets första Kropp & Själ är han på besök i studion och berättar om hur han tycker att man ska visa sina barn att man älskar dem. /Sveriges radio

Av egen erfarenhet vet jag att man kan komma mycket långt med beröm. MEN för att göra långsiktig verkan måste denna form av återkoppling vara befogad, personlig och specifik. Precis som i Mario och liknande spel fungerar… Som ny lärare öste jag ständigt, ständigt beröm över mina elever. En dag spänner Matilda, 8 år, ögonen i magistern och säger:

Du Magnus, när det inte finns något riktigt bra att säga, då är det bättre att vara tyst!

Ja, man lär så länge man har elever! Jag älskar förstås beröm. Men bara beröm för sådant jag gjort, och faktiskt gjort bra. Annat beröm smakar mest beskt. Som tur är finns det något att berömma varje elev för varje dag. Rättvist beröm betyder i min värld nämligen att man får beröm utifrån de förutsättningar, den kunskap och föreställningsvärld man i det ögonblicket besitter. Specifikt beröm gör också mycket större nytta än ett allmänt ”bra Kim!”, vilket förstås gör Kim jätteglad i 30 sekunder, men inte självklart leder till någon bestående förändring. Det är ju inte alls är säkert att Kim förstått vad h*n fick beröm för och därmed inte heller vilken riktning min positiva återkoppling utifrån läroplanens värdegrund pekar mot. Tar man sig tiden att konkret beskriva önskningar, behov, förutsättningar så lönar det sig i längden. Det är min fasta övertygelse. Sedan kan man förstås fundera över det här med behavorismen, vilket under min utbildning var ett skällsord i paritet med ”kateder”… Men säga vad man vill, det fungerar väldigt ofta – det finns det ju även konkret forskningsstöd för. Det måste förstås användas medvetet och med magisterblicken som utgångspunkt.

Lite senare samma dag det lika lyssnansvärda programmet Retorik, med tema: Barnens retorik – Hur använder barnen retorik för att få sin vilja igenom, och hur ska vi tala till dem om vi vill ha vår?  Jag anser ju att retorik – i betydelsen konsten att övervägabör bli och vara ett tydligt inslag i dagens skola. 

Kan man tänka sig en skola byggd på en stadig grund av Beröm & Argument – med en riktigt bra och meningsfull undervisning, kärlek till människan och en ödmjuk orubblighet?

Jag hyser i alla fall ett visst hopp inför 2012!

 

 

Återkoppling i matematikklassrum

Så, då var man tillbaks på Universitetet. Känns mycket bra, jag trivs att befinna mig i bildningsinstitutioner. Sist jag var här var när vi gjorde studiebesök med förra klassen (jag gör alltid det i år 3, ett mycket givande studiebesök – alla får då ett positivt förhållande till Universitetet och fortsatta studier). Anledningen till att jag idag är tillbaks är några av de öppna föreläsningarna på Forskardagarna. Forskardagarna genomförs för trettonde året i rad. De bjuder på 50-talet öppna föreläsningar i en mängd olika ämnen.

Hur kan man som lärare i matematik inte ta chansen att lyssna på en föreläsning med titeln ”Återkopplingens betydelse i matematikklassrum – för elevers engagemang och lärande i matematik” när man nu har den? Jag önskar förstås att fler hade och tog den, det finns hundratals platser lediga i föreläsningssal 2 denna eftermiddag. Universitetet bjuder t o m på kaffet.

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning ta ansvar för att utveckla sin kompetens för att kunna bedriva god undervisning och följa den yrkesmässiga och vetenskapliga utvecklingen inom sitt yrkesområde.” /Lärares yrkesetik

Hursomhelst känns det som mycket välinvesterade trekvart för mig som har möjlighet. Här nedan mina spontana och personliga anteckningar från Lisa Björklund Boistrups föreläsning:

Återkoppling i skolan sker:

  • i den dagliga klassrumskommunikationen
  • under helklasspass i slutet av ett projekt
  • i samband med diagnoser och prov
  • summeringar i formulär eller bedömningsmatriser
  • i samband med utvecklingssamtal
  • betyg

För att kunna göra en återkoppling måste läraren alltid först göra en bedömning. Detta var egentligen Björklund Boistrups forskningsfokus i sin avhandling (våren 2011)

Bedömning är ett brett begrepp…

(som bland annat visar sig genom återkoppling)

… med konsekvenser för eleven.

Internationell forskning ser bedömning som något specifikt som har studerats ganska genomgående. I Sverige är dock forskningen kring detta väldigt tunn. Orsaken till det kan man reflektera mycket över… Hur kommer det sig att ordet ”bedömning” så ofta verkar så laddat? Vi gör väl knappast färre eller bättre bedömningar för att vi inte vågar prata om det?

Olika former av återkoppling:

  • Feed-back: beröm/missnöje, erkännande/beskrivande, intresse/ointresse
  • Feed-forward: observera, instruera, utmana
  • Feed-up: lokala mål, läroboksmål, nationella mål

Återkopplingens fokus (analys och resultat) kan vara på:

  • Eleven som person
  • Uppgiften – Görandet
  • Processen
  • Självreglering

– och valet mellan dessa ger mycket olika resultat för hur eleven kommer vidare i sitt lärande.

Uttrycksformer av återkopplingen kan också vara av olika slag:

  • Prat/blick/gester osv
  • Skrift/bilder/symboler osv
  • Räknehäften/Laborativt material osv

– det reflekterade valet mellan dessa spelar, enligt Björklund Boistrup, återigen mycket stor roll för elevens faktiska lärande.

Diskurser som Björklund Boistrup finner i sin analys (diskurserna kan förekomma parallellt i ett och samma klassrum):

  • ”Gör det fort och gör det rätt” (från lärare till elev)
  • ”Anything goes” (beröm, oklart fokus – sällan på matematiken)
  • ”Allt kan tas som en utgångspunkt för en diskussion”
  • ”Resonemang tar tid”

De två översta ger få möjligheter för elevers lärande och aktiva agens, den tredje ger vissa möjligheter och den sista ger flest möjligheter. En intressant aspekt i den sista diskursen var att tystnader på över 3 sekunder var vanliga – och ofta ledde till bra matematikprat när tystnaden bröts. Överhuvudtaget verkar det finnas en viktig aspekt i att våga vänta, våga låta tystnaden verka. Tankar tar tid!

Björklund Boistrup är mycket tydlig i att vi måste finna en BALANS mellan diskurs 1 och 2. Övning behövs också! Sedan finns inte tiden att alltid befinna sig i diskurs 4, men om man lite oftare kan befinna sig i diskurs 3 och 4 skulle sannolikt mycket vara vunnet.

För övrigt var Lisa en kompetent föreläsare som jag varmt kan rekommendera. Tänk att få jobba tillsammans med engagerade kollegor och en initierad forskare kring något så centralt som bedömning och återkoppling i våra matematikklassrum… Här ett konkret tips till statens kommande satsning i matematik!

För övrigt anser jag att lärare behöver utveckla en ödmjuk orubblighet!

Innan Lisas föreläsning lyssnade jag till Anette Odenswärd: Ansvar för skolutveckling, ett nog så viktigt och intressant område på ett mer övergripande plan.

Veckans Bästa & IUP hela veckan…

fredag hela veckan, fredag hela veckan, fredag hela veckan lång. Så känns det just nu efter en oerhört intensiv vecka, vilken – som vanligt – bjudit på både högt och lågt.


En av veckans höjdpunkter var den individuella genomgången av varje elevs IUP-hjärta. IUP-hjärtat är en sammanfattning av elevens IUP (Individuella UtvecklingsPlan) i en trivsam ”lågstadieform”. På hjärtats vänstra sida står elevens styrkor/förmågor (av eleven utvalda nyckelord). Till höger står elevens utvecklingsområden (av eleven utvalda nyckelord). Nästan varje vecka görs en check – hur ser det ut? Är vi på spår? Vad kan vi utveckla vidare? Vad har vi att bygga på?

Hjärtat är fastklistrat inne i elevens IUP-mapp. I denna mapp förvaras elevens kopia av aktuell IUP. Nästan varje fredag väljer också eleverna ut ”Veckans bästa”. Det kan vara något de gjort i skolan som de lärt sig mycket på, var roligt att göra, som de är stolta över – ja, det är en ganska vid tolkning där eleven har hela tolkningsföreträdet vad som ska lyftas som ”Veckans bästa”. Är det en stencil ta man med den, är det en sida man läst tar man en kopia, är det en sida i någon lärobok tar man en kopia på den, är det något mer immateriellt skriver man en egen sida om det. Eleverna häftar även på en kort reflektion ”Denna vecka valde jag …… som veckans bästa, därför att ……”. Veckans bästa är mycket bra att ha när det kommer till de elevaktiva utvecklingssamtalen. Dels ger de en trivsam inledning, dels är det ett oändligt material som kan ”fylla tiden” med något vettigt.

Lärarkandidaten (jag vill inte skriva lärarstuderande, det låter så tamt) spelade också in varje elevs läsläxa, vilken eleverna fick lyssna på tillsammans med lärarkandidaten och sedan ge sig själv tips att bygga vidare på. Dessa individuella tips – skrev hon på varsin post-it som också klistrades fast. Kändes som det gav ytterligare skjuts och fokus.

Det känns bra att vi faktiskt i alla fall tagit steg mot att IUP ska vara ett levande dokument och inget som man bara lyfter fram på utvecklingssamtalet (och då ofta konstaterar att man inte riktigt följt upp de mål man satte sist?). Det kan förstås utvecklas ytterligare, men ”steg åt rätt håll är viktigare än stora steg”. Idén och inspirationen till det hela kommer faktiskt från en i övrigt riktigt usel fortbildningsdag, med en illa förberedd föreläsare som mest lekte ”HTG-leken” (Huvudsaken Tiden Går) med oss. MEN, en sak närmast i förbifarten var frågan att diskutera ”Hur kan vi göra konkret för att lyfta elevens IUP varje vecka?”. Så kan det gå! Men nu tar jag fredag!

somnar ovaggad

kväll lär jag åter somna ovaggad. Men på det hela taget glad och nöjd med dagen. Inledde dagen med att ta ett senare pendeltåg och istället prioritera att väcka familjen med rejäl frukost. Sådant ger också kraft, jag hann hursomhelst landa på skolan en dryg kvart innan start.

08.00 börjar ju undervisningen varje vardag, fritidshemmets schemaläggning medger nämligen inga ”sovmornar”. Måndagar inleds ofta med en snabb opinionsmätning hur helgen varit på en skala från 1-10 (genom att alla håller upp 1-10 fingrar, där 1 finger betyder ”usel helg”, 3 ”ganska dålig”, 5 ”halvbra”, 8 ”riktigt bra”, 10 ”kan inte bli bättre”). På detta sätt har alla på mindre än en minut fått säga hur helgen varit, så kan vi sedan lämna den och fokusera på skolveckan (ska alla få berätta fritt har vi att göra fram till tisdag lunch eller så…). Sedan dras veckans klassvärdar, veckans stjärna, datum mm. Veckans tio ord gås igenom och antecknas. Klassen går hand i hand till musik med musikläraren. Rast respektive paus (eleverna/lärarna). Efter rasten en kort genomgång, sedan dyker 12 femmor upp med egenproducerade sagor i högsta hugg. Dessa ska läsas för tvåorna, vilka ska bidra med frågor, funderingar, tips, synpunkter för att de ska kunna utvecklas vidare. Parallellt övar jag utvecklingssamtal med de elever som har samtal på eftermiddagen.

Lunch (”pedagogisk” = 100 stycken 7-9-åringar och fem lärare i en matsal…) och en kort paus, därefter följer ett av läsårets höjdpunkter:

Rättning av nationella ämnesprov. Detta var nu för oss tredje gången gillt. Redan första gången bestämde vi oss för att göra det gemensamt hela kollegiet – vi är ju alla ämneslärare i såväl svenska som matematik i år 1-3. Det ger oss väldigt mycket – att få diskutera bedömning utifrån ett centralt material ger stadga åt diskussionen. Vi tycker långtifrån alltid lika, men har respekt för att bästa argument – utifrån provgruppens bedömningsinstruktioner – ska få vinna. Att rätta gemensamt leder dessutom absolut till ökad likvärdighet och en mer rättssäker bedömning. Plus att det gör arbetsbelastningen mer rimlig. Samt att det varje år innebär att man har koll på vart vi är på väg och vad som är aktuellt i ämnet.

Vi sitter helt enkelt kring ett gemensamt bord och griper oss an ett delprov i taget. Så fort man stöter på något som inte är självklart luftar man frågan runt bordet. På knappa fyra timmar (eleverna har sin undervisning på fritids, så att vi kan börja direkt efter lunch när vi ännu är hyggligt pigga och alerta) har vi så rättat sammanlagt nära 300 delprov! Att ha den bördan som enskild lärare vore verkligen inte vettigt. Dessutom skulle man då knappast hinna använda materialet på utvecklingssamtalet (de som har år 3).

Just idag hade jag dessutom lyckats titta snett i min kalender, vilket innebar att fyra elever fått boka in sina utvecklingssamtal just idag. Eftersom de själva bokat sina tider ville jag inte boka om när datum för provrättningen senare bestämdes. Då vi har ett lyckat försök med elevledda utvecklingssamtal var det inte så jobbigt som man kan tänka sig.

Men nog kommer jag sannolikt att kunna somna ovaggad en kväll som denna!

Rätta NP i grupp – självklart!

Såhär på vårkanten har vi börjat med Planen för hela terminen. Där ingår förstås skriftliga omdömen och utvecklingssamtal. Samt Nationella ÄmnesProv i svenska och matematik.

Men du undervisar väl år 2 och inte 3, Magnus?

Och då har man ju inte nationella prov förrän nästa vår!

– kanske du nu säger.

Nja, svarar jag då, jag kanske inte genomför dem – men jag är absolut med och rättar dem!

För så gör vi på Fruängens skola år 1-3, vilket tidningen 360 fångat i ett reportage. Det har vi gjort från första början. Och det är vi väldigt, väldigt nöjda med. Det ger absolut en mer likvärdig och rättvis – professionell – bedömning. Det ger en mer rimligt fördelad arbetsbörda mellan åren. Och – inte minst – det ger oerhört goda tillfällen till gemensam kompetensutveckling kring den centrala bedömarkompetensen, utifrån ett nationellt material från Skolverket.

Det kostar inte skolan särskilt mycket att frigöra alla lärare i år 1-3 efter lunch. Men det ger så mycket mer än om detta ska göras utöver allt annat arbete efter en hel dags undervisning. Både undervisning och bedömning kräver såväl tid som kraft! Rätt utfört kan de också båda tillföra energi och kraft.