Visar alla blogginlägg med kategorin:
Debatt och skolpolitik

Pyjamasparty & guldstjärnor

En morgon dök magistern upp till skolan i pyjamas. Nja, kanske inte riktigt pyjamas, men det närmaste pyjamas han äger och har (en Yakuta från Hasseludden spa). Detta på en magister som skrivit och återkommande pratar om vikten av en professionell kostym. En magister som ägnar en god stund av söndagskvällarna åt att stryka skjortor, hur trist det än är. Vad hade hänt?

Att kunna stava rätt är en central förmåga som alla elever har nytta av. Det är en förmåga som skolan behöver uppmuntra och visa hur man kan tillägna sig. Det finns mig veterligen inga stava-rätt-piller att köpa på närmsta apotek. Det handlar därmed om sådant som

  • förståelse för och internalisering av skrivregler
  • erfarenhet av att se orden rättstavade, dvs mycken läsning
  • övning, övning, övning.

Det sistnämnda handlar också förstås om metakognition; dvs insikt i olika sätt att öva inklusive ett utforskande vilka sätt som passar en själv. Allt detta kan skolan bidra med. När det gäller övning gör det dock stor nytta om en del av denna förläggs till hemmet. Om hjärnan får lite paus och sedan repetition igen av något man tidigare gjort befästs det man önskar öva in på ett mycket bättre sätt än om  man inte repeterar. Det vet vi. Det talar vi om och försöker få eleverna (och deras föräldrar) att även konkret erfara. De allra flesta når vi också fram till, med en samlad insats inklusive bland annat uppföljning av uppsatta mål och insatser. Men några lyckades vi inte nå fram till denna gång. Till sist utmanade vi så klassen.

Om ni alla lyckas ha alla rätt på veckans tio ord, inklusive förra veckans tio ord, så kommer magistern och fröken att bära pyjamas i skolan en dag.

Tio nya ord i veckan. Ord som vi i praktiken funnit knepiga att stava. Ord som ges en hel vecka på att nöta in, med ett smörgåsbord av metoder att göra det hela på. Det låter sig göras för alla elever, med något enstaka undantag (vilket vi givetvis gör en professionell bedömning utifrån). För alla andra handlar det nu bara om ambition och engagemang. Man önskar att det hade väckts ändå, men vi hade trots allt inte lyckats med det. Men denna utmaning gjorde det. Och när det nu är gjort, kan vi med akribi påstå att det går; att alla faktiskt kan.

Jag har svårt för guldstjärnor och små käcka klistermärken som ”belöning”. Ungarna ska helt enkelt inte jaga yttre belöningar, vetskapen om att de nu kan mer än de kunde nyss ska vara belöning nog. Men ibland måste man ändå ta till dessa metoder. De får anses bevisat effektiva. Men de har naturligtvis även sina problem och behöver absolut problematiseras. Jag har dock funnit att de kan vara användbara i att förändra ett beteende i syfte att man sedan bättre kan reflektera över skeendet, beteendet och tillvaron. Under påsklovet tog jag, förutom att bevista Edcamp Øresund, mig äntligen i kragen och satte mig in i lite material jag fått från forskaren Trevor Dolan som jag snart hoppas disputerar på ämnet framgångsrikt lärande. Bland annat fann jag en artikel med titel ”Extrinsic Rewards and Intrisic Motivation in Education”, ytterst givande i denna reflektion:

”Tangible rewards—both material rewards, such as pizza parties for reading books, and symbolic rewards, such as good student awards—are widely advocated by many educators and are used in many classrooms, yet the evidence suggests that these rewards tend to undermine intrinsic motivation for the rewarded activity. Because the undermining of intrinsic motivation by tangi- ble rewards was especially strong for school-aged children, and because studies have linked intrinsic motivation to high-quality learning and adjustment (e.g., Benware & Deci, 1984; Ryan & Grolnick, 1986), the findings from this meta-analysis are of particular import for primary and secondary school educators…

Thus, although Cameron and Pierce argued that CET should be abandoned and stated that there is no reason for teachers to resist using rewards in the classroom, it is clear that CET provides an excellent account of reward effects and that there is, in fact, good reason for teachers to think carefully about when and how to use rewards in the classroom.” /Deci, Koestner, Ryan 2009

Ja, jag tror att vi inte får ducka för några medel så länge de inte kan sägas strida mot Barnkonvention, Skollag, Läroplan eller Skolförordning. Samtidigt tror jag starkare och starkare på att vi behöver uppvärdera lärares professionella bedömningar av vilka metoder som ska och behöver användas. Det får inte vara av slump, av gammal vana, eller det som för tillfället är rådande pedagogisk trend. Det behöver vara medvetna ställningstaganden. Professionella dylika, grundade i statliga styrdokument och lärares yrkesetik. På samma gång kollektivt och individuellt; lärare måste få vara och göra olika – göra olika professionella bedömningar. Det viktiga är att man gjort dem och kan reflektera över dem. Då kan man även få gå i pyjamas en dag i skolan…

Självstjälp eller Självhjälp?

Hur får vi egentligen till det moderna arbetet? Arbetet som flyter effektivt. Där mål nås och potential uppfylls? Där nödvändig dokumentation görs som en naturlig del av arbetet. Utan att vi för den sakens skull blir sönderstressade och får sömnproblem, vilket i sin tur snabbt leder till inlärningsproblem och avtagande utveckling? För såväl lärare som elever.

Jag tror som så ofta att det handlar om att finna en BALANS i tillvaron. Precis som Alexander Rozental på Psykologifabriken tror jag det moderna arbetet handlar minst lika mycket om input som om output. Man måste inse sin egen begränsning och välja att se good enough istället för ständigt not enough. Sådant är lärarjobbet – man kan alltid göra lite till. Läsa lite till. Förbereda lite till. Dokumentera lite till. Men till vilken nytta är man när man är utarbetad, trött och bitter? Knappast någon.

Själv tror jag mer på lärares ödmjuka orubblighet – och medvetna val. Att våga välja bort och fokusera på det man gör bäst och det som tillför mest kunskapstillväxt ligger i linje med såväl det moderna arbetet som med lärares yrkesetik.

 

Vän på Facebook?

Återkommande ämne på Edcamp

Intervjuades nyss i Nyhetstimmen P4 Väst på temat ”Ska lärare vara vän med elever på Facebook?” (19:10 in i sändningen). Lärare och sociala medier är en aktuell fråga som ytligt sett kan kännas enkel, men när man funderar djpare blir alltmer komplex. Lärarnas yrkesetiska råd har ägnat den en hel del fokus under hösten och våren, igår släpptes ett uttalande: Råd om lärare och sociala medier. Lärares yrkesetik är som tur är ett område där de båda förbunden har en fungerande kontaktyta i det fristående men gemensamt finansierade Lärarnas yrkesetiska råd, så pressmeddelandet gick ut samtidigt från LR och Lärarförbundet.

Frågan är som sagt komplex, det viktigaste måste vara att man tar medveten ställning. I en mer svart-vit tillvaro skulle det kunna finnas enkla lösningar och otvetydiga policys, men nu är skolvardagen så mycket mer komplex – att lärare prioriterar olika gör skolan rik. Själv har jag funnit mycket kraft och energi hos det vidgade kollegiet, men vet också att en del kollegor inte gillar tanken på att exponera och exponeras på detta sätt – vilket jag har full respekt för.

Jag hoppas och tror att rådets råd (!) kan tillföra diskussionen ett och annat, dialogen lärare emellan är oerhört viktig. Några snabba röster: Frekar06Tysta Tankar, Välkommen till verkligheten, Pedagogisk verkstad, 100% Jardenberg, Max Entin – förhoppningsvis följer många fler! Jag är övertygad om att en stark och förankrad yrkesetik gynnar såväl lärare som elever, precis som en väl utvecklad ödmjuk orubblighet.

Vad anser du? På vilka grunder?

 

Ständigt parallella projekt

Efter en intensiv söndag hamnar jag återigen framför datorn, sneglandes på TV-serien ”Den övervakade skolan”. Alltid lika intressant. Läser Morrica inlägg om detta och om tonåringars skiftande fokus.

Tonåringar är känslostyrda, dramatiska och ofta mycket skörare och mycket yngre än man (och de själva) tror. Det är också en del av det en skola måste hantera.

Sedan min utbildning bär jag med mig en bild från professor Emsheimer där han visade på de ständigt parallella projekten som pågår i varje klassrum. Å ena sidan har vi Lärarens projekt; arbete mot Målen, en förhoppningsvis planerad och strukturerad undervisning (som det står i skolförordningen). Å andra sidan har vi Elevens projekt, förhoppningsvis lärande mot Målen, men också Livet, kompisar, kärlek, hemmet… Det är klart det påverkar när pojkvännen gjort slut på rasten, hamstern eller någon när och kär har somnat in, man inte fick någon frukost på morgonen på grund av något tjafs…

Att då och då ställa sig frågan: Vilka elever är just nu med på skolans projekt och vilka behöver hjälp att åter komma dit? tror jag är en viktig fråga att ställa sig själv. Jag tror att vi har en del att tjäna på att låta projekten närma sig varandra, men jag påstår absolut att vi aldrig ska överge skolans projekt för att enbart ägna oss åt elevens projekt. Jag påstår också att vi aldrig någonsin kan få eleverna att helt överge sitt eget projekt, livet liksom pågår. Men ett närmande? Och med bilden av de två projekten i vårt medvetande kanske vi bättre kan utforma verksamheten så att fler kommer med?

meningen med livet, universum och allt – eller iaf lärarjobbet

Daniel Pink hävdar i denna coola och samtidigt tydliga presentation bestämt att en i förlängningen hållbar drivkraft för kreativa (heuretiska) arbeten måste vara något som ger inre motivation. Yttre drivkrafter, som ex lön och bonus fungerar bara som drivkraft för enkla och mekaniska sysslor. I boken ”Drivkraft” övertygar han också om det. Men det är klart – han är också lika tydlig i att lönen/ersättningen måste vara tillräckligt hög för att den inte längre ska spela någon roll.

Daniel Pink påstår, med stöd i sin forskning, att motivation skapas av:

  • Autonomi – självbestämmande
  • Mastery – att bli bättre på hantering av meningsfulla saker
  • Purpose – att det vi gör har mening
Jag tror detta rymmer mycket av nyckeln till hur vi använder vår tid och vår kraft. Det gäller att använda den klokt, liksom att blåsa på lågan och hålla brandkåren borta!
Sedan tror jag även att vi måste börja se på Misslyckanden på ett nytt sätt. Åsa Hansson, kommande lärarfavorit i 360, visar i sin avhandling konsekvenser av matematiklektioner med misslyckat resultat – illa, illa.
Förutom att fortsätta utveckla matematikundervisningen när jag till våren återvänder i klass 3a Fruängens skola, har pappaledigheten väckt en del tankar vilka sannolikt ska prövas:
  • O.S.A: efter ett känt radioprogram dit lyssnarna fick ringa in sina frågor och reporten sökte svaret, ska eleverna få skriva frågor som vi gemensamt söker svaret på.
  • Spelfredag: det finns väldigt mycket lärande i spel, såväl klassiska som på dator/iPad.
  • Morgonaktuellt: På en skola jag var och föreläste på började samtliga klasser varje morgon med 20 minuter tillsammans med mentorn. Ofta tittade de på aktuellt och diskuterade läget. Tänker själv att man kan varva Lilla Aktuellt, Hjärnkontoret, Evas superkoll och liknande.
  • Snilleblixtar: Fantastiskt projekt för kreativitet, entreprenörsskap och skapande. Final på Tekniska museet i vår.
  • Nationella prov: Ämnesproven i år 3 blir intressanta. Antar att det som vanligt är 14 delprov som ska göras i mindre grupper. Men kör också en del i aulan, erfarenheten visar att det gynnar de flesta elevers fokus och koncentration. Självklart rättar vi proven i grupp – för rättssäker likvärdighet och kompetensutveckling. Vi kör dem så snart och snabbt det bara går, som en grund för vårens elevledda utvecklingssamtal.
  • Studiebesök SU: Att göra studiebesök på Universitetet med treor är något av det bästa man kan göra. Alla är nyfikna och tar utan tvekan kontakt med studenterna. Alla får en positiv och okomplicerad relation till något många föräldrar saknar.
  • Läs- och Skrivutveckling: Fortsätter vi förstås arbeta hårt med. Nu med något mer resurser – äntligen resulterar allt tal om ”tidiga satsningar” i en konkret verklighet. Kommande lärarfavorit Tarja Alatalo står på läslistan.
  • Ansvarsnämnden: Fick idag besked om att beslut kring Lärares Ansvarsnämnd sannolikt kommer efter julhelgerna. Spännande! Om jag kommer med där innebär det dock att jag får lämna min plats i Lärarnas yrkesetiska råd vidare till någon ny kraft.
  • Kongress: I vår har LR kongress och jag är vald att åka dit. Spännande, inte minst utifrån vårens avtalsrörelse.
  • EdCamp2: Höstens Edcamp gav som ni vet väldigt mycket energi. I skrivande stund förbereder vi en uppföljning i februari.
  • Föräldraföreläsning: I februari gör jag också en repris på föreläsningen för föräldrar. Ett spännande fokusskifte.
  • Familjelogistik: Med ett barn på föräldrakooperativ förskola, två barn i skolan, två vuxna som arbetar, fritidsaktiviteter både för barn och vuxna blir det förstås en hel del familjelogistik. Den halva jag inte arbetar i skolan ägnas åt föreläsande, yrkesetik, bokskrivande, seminarieledning, fackligt arbete mm mm.
  • samt en hel del annat som jag förstås kommer att komma på så snart inlägget väl är publicerat…
God Jul och Gott Nytt År! På återhörande!

Skola in, skola ut

Idag andra dagen jag lämnar lilla Nea, 18 månader, redan till frukost på förskolan. Idag fick jag i alla fall en liten vink tillbaks, annars har hon bara flutit in till barnen och den trygga personalen. Jag ska inte hämta henne förrän efter mellanmålet, så det är några effektiva timmar som kan vigas till arbete. Det är nu andra veckan på inskolningen och jag har nästan vant mig vid att inte längre gå och titta till vagnen på uteplatsen, där Nea tidigare ofta sovit när jag haft tid att sitta vid datorn.

Jag undrar hur mycket av inskolningen som egentligen handlar om att skola in föräldrar och hur mycket som handlar om barnet. Jag tror barn klarar det mesta – om vi vuxna inte gör det svårare än det behöver vara för dem. Vi vuxna är däremot väldigt ofta något av trygghetsnarkomaner och vanedjur. Här tänker jag att förskollärare, lärare, skolledare har en mycket viktig uppgift – att skapa strukturer för förstklassiga inskolningar och utskolningar. Jag tror det behövs tydlighet och struktur. För många föräldrar är en inskolning på förskolan, ett byte av klass, ett byte av stadium eller ett byte av skola något nytt, stort, omvälvande. Då måste vi som varit med förr se till att skapa trygghet kring situationen. Vi måste ha en genomtänkt och medveten Plan – och sedan följa den. Självklart i dialog, men utifrån att vi gjort en medveten professionell bedömning som föräldrar och elever ska kunna lita på.

Exempelvis har skolan haft som något av policy att alltid sätta ihop nya grupper mellan år 3 och år 4. Vi är en traditionell skola (ja, jag har svart tavla i klassrummet! Men också projektor och dokumentkamera) med tydlig indelning i stadier; låg, mellan och hög, i olika byggnader med olika lärare och trevande samarbete. Världen är aldrig svart eller vit, det finns alltid för- och nackdelar med alla organisationer. Men jag tror i huvudsak det är bra att man då och då får chansen att prova på nytt, i ett nytt sammanhang, med nya möjligheter att skapa sig en ny roll. Att dela upp nya grupper med nya lärare ger denna möjlighet – om man tar den. Det kräver förstås ett medvetet arbete, men jag hävdar bestämt att det är värt det.

Själv gick jag i samma klass hela vägen F-9. Enligt flera lärare var det den bästa och trivsammaste klass de haft. Vi hade verkligen en gemenskap. Men vi var också oändligt trötta på varandra i år nio. Man hade inte chansen att inom klassens ram skaffa sig en ny roll, vilket jag tror många hade mått bra av. Tanken var tydligen att dela klassen till 7an, men en stark föräldrastorm satte enligt uppgift stopp för det. Den var förstås välmenad, men jag är inte säker på att det i längden var det mest ultimata även om det är högst mänskligt utifrån Man vet vad man har, men inte vad man får. Det okända kan ibland kännas lite obehagligt – men obehagligt är inte detsamma som farligt. Det ska vi ha i minne tycker jag.

Genom att vi inte blir utsatta för press eller stress förrän senare i livet har vi, på samma sätt som de elitsatsande barnen inom musik eller idrott som börjar för sent, förstört förmågan att hantera den stress som sedan kommer. Vi ger barn som utsätts för detta en minskad beredskap för fara. Vi ger dem också en irrationell rädsla för tävlingsmoment (som genom att förnekas blir onödigt stora och farliga). Dessutom skapar den illusoriska tryggheten för alla en fristad för dem som missbrukar den. Något som verkligen kan göra livet otryggt för den som blir utsatt.
Vi måste alltså successivt lära oss hur man hanterar motgångar och hur farliga situationer ska bemästras. Kommer erfarenheten plötsligt, kan det leda till skador. Hur vi är rustade då är alltså helt avgörande för vår förmåga att gå vidare. Detta är viktigt i uppfostran och inte minst i skolan. Och det är därför vi tidigt måste lära oss att hantera konkurrens, stress och riskfyllda situationer. Utan ett sammanhang där dessa komponenter finns naturligt blir vi sårbara för småsaker.
/David Eberhard, ”I trygghetsnarkomanernas land”, Månpocket 2006, sid 21

 

Skolans möten

Skolans möten kan man tycka, tänka och prata mycket kring. För en tid sedan gjorde vi det på #skolchatt, vilket gav en hel del intressanta trådar att dra i och ha i minne. Inte minst kring vikten av att varje möte kräver sitt syfte, sin agenda, sin struktur och sitt ledarskap för att bli bra och givande. Dessutom krävs engagemang, men här kan tydlighet kring syfte/agenda/struktur verkligen hjälpa, liksom frånvaro av det hela stjälpa.

Ännu mer intressanta trådar gavs i måndags på EdcampSthlm, det är verkligen intressant vilken dynamik och kraft det kan finnas i en samling intresserade av skolutveckling. Liksom hur olika mycket dynamik och kraft det kan vara i olika samlingar i olika sammanhang… Som vanligt fångade Pelle på PedagogStockholm stämning och innehåll mycket bra i en kärnfull film vilken jag önskar att alla lärare och rektorer tog sig tid att titta igenom.

Andra intressanta trådar gavs hos oss i Lärarnas yrkesetiska råds monter på Skolforum. Även detta år bjuder vi på ett litet café med möjligheter till såväl kaffe som samtal kring dilemman i lärares vardag. Något fokus kring sociala medier, men öppet för alla spörsmål lärare emellan. Tillsammans filar vi fram vad som kan betecknas som God Lärarsed.

Möten är viktiga. Förutsatt att de innehåller vissa kvaliteter. Denna vecka har för mig bjudit många goda möten, med helt olika syfte, agenda, struktur, innehåll. Dock nästan undantagslöst givande och intressanta möten. Hur får man det till att bli regel varje vecka?

Läger skola

I början av terminen åkte vi på lägerskola med klassen till Pettersberg. Det blev verkligen lärorikt på många de sätt. Allemansrätten hade gåtts igenom teoretiskt i klassrummet innan, men för flera elever blev det konkret och tydligt när man faktiskt fick plocka hur mycket blåbär man ville och äta, men inte fick sparka på svampar. Att lära sig tälja med kniv tror jag inte heller är fel – inte minst utifrån självförtroende och självkänsla. Detta har f ö varit en aktivitet jag noterat på mina egna barns fritidshem vissa eftermiddagar.

Med på lägerskolan var en hel del föräldrar, jag vet att det skedde en hel del viktiga samtal och lärande även där, liksom mellan föräldrar och lärare. Utvärderingen efter lägerskolan lyfte i princip uteslutande positiva omdömen, här ett blandat axplock:

Ja, det så bra. Tack alla lärare och föräldrar!… Det finns egentligen ingenting att anmärka på med den här resan utan jag känner mig bara tacksam och glad över att den blev av. Sådana här aktiviteter borde ske för alla barn i skolan och mkt oftare – stimulerar kontakt mellan barn-föräldrar-personal, stimulerar skolarbete och prestationer där, stimulerar samhörighet och trivsel och så vidare … Helt makalös uppslutning av de vuxna … Jag har svårt att se hur det kan bli bättre … Bra övn för erfarenhet och samordning. ”Smörgåsbord” bra så att barnen tycker att de själva får bestämma. Inget utrymme för mobbing eller att lekar spårar ur. ”Spökvandringen” var pricken över i. Jätteintensiv, jättejobbig helg men såå kul som vi kommer minnas och prata om länge. Tack så jättemycket!

Lägerskolan planerades främst av en kollega samt hennes man som är erfaren scout. Hon åker alltid på lägerskola med sina elever i trean, men nu hade även vi fått chansen att ta del av deras kompetens, talang och intresse. vi kan notera att många föräldrar i utvärderingen även uttryckte stort gillande för tydligheten i information innan, vilket förstås knappast varit fallet om vi som nybörjare gjort den.

Frågar man LRs förbundsjurister hur man ska göra med lägerskolor blir det korta svaret ”Åk inte”. Detta framförallt med hänvisning till att ansvars- och försäkringsfrågor vid dylikt är eller kan bli komplicerad. Om jag förstått saken rätt så är man som lärare i princip alltid ansvarig när man är tillsammans med sina elever och kan inte hänvisa till att föräldrar är med, har planerat eller att man inte är i tjänst vid just det tillfället. Om något händer är det samtidigt inte självklart att arbetsskadeförsäkringar och liknande gäller. Nåja, även juristerna vet att det ibland kan vara skillnad på praktik och juridik, så vi valde trots allt att åka med. Ersättningsfrågan kan också vara en spännande fråga. Här finns ju en bilaga till kollektivavtalet: Bilaga L.

Förutom en del såväl praktiska som yrkesetiska aspekter att ta hänsyn till runt elever och föräldrar finns även kollegorna. Gunnel Colnerud, professor vid LiU, fann i alla fall i sitt avhandlingsarbete något som hon benämnde den Kollegiala paradoxen:

Lärare saknar ofta mandat att lägga sig i sina kollegors arbete. Det är tabu att kritisera en kollega som beter sig oetiskt, men betydligt lättare att kritisera en kollega som ägnar extra tid och engagemang åt eleverna. /Gunnel Colnerud

Men här tänker jag att vi måste inse att det som gör skolan så bra är att vi brinner för olika – och inte särskilt ofta bör ha minsta gemensamma nämnare som utgångspunkt utan istället låta många blommor blomma. Självklart till rimliga och anständiga villkor, men dock.

PS. Rubrikens särskrivning är förstås medveten. Frågan är var gränsen går för vad som är skola och vad som är läger – eller fritid. Detta kan och bör man diskutera. DS.

Lärares mandat

Som lärare är jag beroende. Och inte beroende av vad som helst, utan av elevers och föräldrars mandat. Mandatet från eleverna är något jag dels förtjänar genom att skapa oss en undervisningsrelation, dels får av föräldrarna. Utan föräldrarnas mandat att undervisa och tillrättavisa deras barn har jag inte en chans. Med detta mandat har jag en chans. Det är en nödvändig, men ej tillräcklig, förutsättning för att barnet ska nå alla de mål som staten genom sina styrdokument satt upp för skolan.

Magnus Waller var den som fick upp mina ögon ordentligt för detta då han besökte vårt arbetslag för några år sedan och pratade om hur man kan skapa Guldsitsen för lärare. Han arbetar på stadens Preventionscentrum, där man funnit att forskningen visar att det som är mer effektivt än något annat om man vill hålla ungar utanför missbruk och liknande problem är att det finns ett fungerande samarbete mellan hem och skola. Här är det förstås två parter som har ansvar, men…

”Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.” /Lgr 11, kap 1

läraren ska samarbeta med hemmen i elevernas fostran och klargöra skolans normer och regler som en grund för arbetet och för samarbete.” /Lgr 11, kap 1

Jag intervjuades för en tid sedan i Familjemagasinet kring föräldramöten och föräldramandat, ett bra sätt för mig själv att få lite reflektionshjälp utifrån. Jag kan varmt rekommendera materialet kring Guldsitsen – eller varför inte be dem komma till din skola och berätta – liksom att ställa upp på tidningsintervjuer själv.

Slutligen kan jag inte avhålla mig från att reflektera över en nu tio år gammal krönika i Metro (som jag tyvärr inte hittat någon elektronisk referens till). Kanske något skruvad, men ändå – något att förhålla sig till och reflektera över:

Föräldrarna tar för lite ansvar

(mer…)

läxor – rutigt och randigt

Mellandotterns dansklass är inrymd i anslutning till biblioteket. Under väntan får jag därmed chansen att bläddra lite i tidningar jag inte brukar titta i (samtidigt som jag har koll på minstingen).

Noterar förvånat att både Råd och Rön samt Driva Eget har artiklar kring ”Läxläsning” i de nu aktuella numren (tyvärr verkar de inte lagt upp det aktuella materialet på nätet än). De har förstås lite olika perspektiv, Råd och Rön resonerar utifrån kundaspekten, ”hur vet man att det värt pengarna, med eller utan RUT-avdrag?”, Driva Eget utifrån företagarperspektivet ”tjäna pengar genom att hjälpa till med läxläsning, vilket nu går att göra med RUT-avdrag”. Det är intressant som fenomen. I stora delar av världen är detta vad jag förstått en stor industri och man kan undra om även vi är på väg dit. Om det är så kan man också ställa sig frågan om det är en lovvärd utveckling eller inte.

Mitt eget förhållande till läxor är högst kluvet. Som vanligt är inte världen svart-vit, utan färgglad. I våras när jag föreläste för Sofielundsskolans föräldraförening inledde jag med handuppräckning:

Hand upp, du som:

  • vill att barnen ska ha flera dagar på sig att göra läxorna
  • vill att barnen ska ha en liten läxa varje dag
  • har synpunkter på läxornas innehåll
  • har synpunkter på läxornas form
  • tycker det ska vara mindre läxor!
  • tycker det borde vara mera läxor!
  • tycker läxor borde avskaffas helt!

– vilket sedan följdes upp med det givna konstaterandet: ”Som ni ser kan jag som lärare omöjligen göra alla nöjda samtidigt, hur jag än gör blir det fel”. Läxor engagerar – oavsett vad man tycker om dem – och jag anser det viktigaste är att man gör ett medvetet val, vad man än väljer. En intressant tanke fick jag även när vi hälsade på skolan i Helsingfors.

”Tja, ungefär en timmes läxa om dagen är ju förstås det normala”, så mellanstadieläraren som om det var helt okontroversiellt…

Hur tänker du kring läxor?