Visar alla blogginlägg med kategorin:
Organisation och ledarskap

Förbereda Elevledda Utvecklingssamtal

Föregående och denna vecka har eleverna förberett sina utvecklingssamtal. Sedan ett år kör vi ju en variant av Elevledda Utvecklingssamtal. Redan när vi gjorde det första trevande försöket för ett år sedan upplevde vi:

  1. Eleverna som mer med, i synnerhet de elever som tidigare varit svåra att få delaktiga i samtalet
  2. Föräldrarna som mycket nöjda (utvärderat efteråt genom enkät)
  3. Minskad arbetsbelastning för oss lärare – trots att det var för oss obruten mark

Vi kör det helt inom klassens ram och på den ordinarie lektionstiden. Första moment är att vi spikar tiden för samtalet. Här noterar jag en intressant trend – numera verkar fler och fler utvecklingssamtal förläggas dagtid, väldigt få föräldrar verkar knorra för detta utan verkar kunna ordna egen medverkan (precis som tidigare gällande läkar- och tandläkarbesök, så det kanske inte är så förvånande egentligen). Nästa moment är att eleverna skapar sin inbjudan till sitt samtal. Här passar vi förstås på och har lite genrepedagogik på genren ”inbjudan”. Härnäst kommer genomgång av Skriftliga omdömen, även det en särskild sorts genre som kräver sin läsmetodik. Som tur är kan man genom strukturerad undervisning lära sig förstå även det som klämts in i Skolwebb. Efter detta går var och en igenom föregående IUP, Skriftliga omdömen – och denna gång även Kunskapsprofilerna från Nationella provet. Utifrån allt detta präntar eleverna ner 4-7 förslag till nya mål i IUP. Allt material samlas i en särskild IUP-mapp, som nu måste sorteras. Just det – dagordning/agenda för samtalet måste vi förstås göra först, så att allt kan läggas i rätt ordning. Sedan övar vi samtal två och två. Inte minst början – får man väl till den så flyter resten på. Räknar jag med även denna gång, eleverna Kan, Vill och Vågar!

Ni har väl förresten sett att det kommit nya Allmänna Råd om Utvecklingssamtal och IUP. Inget revolutionerande nytt och inget som inte stödjer att samtalet kan vara elevlett. Jag skriver kan vara, för precis så är det – varje samtal måste ta sin utgångspunkt i lärares professionella överväganden och val. Jag avrundade just för övrigt dagen med ett annat utvecklingssamtal, denna gång i egenskap av förälder och vårdnadshavare. Också det intressant och givande. Även som förälder ifrågasätter jag all tid som läggs på skriftlig dokumentation…

De närmaste dagarna får dock min klasslärarkollega ta hand om klassen, själv ska jag för första gången åka som ombud på Lärarnas Riksförbunds kongress. Spännande och något helt annat – men säkert med en och annan beröringspunkt ändå, när så mången lärare kommer samman…

 

Självstjälp eller Självhjälp?

Hur får vi egentligen till det moderna arbetet? Arbetet som flyter effektivt. Där mål nås och potential uppfylls? Där nödvändig dokumentation görs som en naturlig del av arbetet. Utan att vi för den sakens skull blir sönderstressade och får sömnproblem, vilket i sin tur snabbt leder till inlärningsproblem och avtagande utveckling? För såväl lärare som elever.

Jag tror som så ofta att det handlar om att finna en BALANS i tillvaron. Precis som Alexander Rozental på Psykologifabriken tror jag det moderna arbetet handlar minst lika mycket om input som om output. Man måste inse sin egen begränsning och välja att se good enough istället för ständigt not enough. Sådant är lärarjobbet – man kan alltid göra lite till. Läsa lite till. Förbereda lite till. Dokumentera lite till. Men till vilken nytta är man när man är utarbetad, trött och bitter? Knappast någon.

Själv tror jag mer på lärares ödmjuka orubblighet – och medvetna val. Att våga välja bort och fokusera på det man gör bäst och det som tillför mest kunskapstillväxt ligger i linje med såväl det moderna arbetet som med lärares yrkesetik.

 

Fredagsmys med Minecraft

Fredagsmys har nu funnits i SAOL i över fem år. Jag vet inte riktigt varför, men det kom nyss över mig, efter att en elev i en annan klass studsat in i mitt klassrum.

Magnus, jag kan visa dig hur Minecraft fungerar!

Jag har sett Minecraft snurra på lärarTwitter och länge tänkt att jag skulle undersöka vad det är, men nu fick jag chansen till en smitväg – samtidigt som eleven fick en chans att växa genom att visa sin expertis för Magistern. Att skapa undervisningsrelation till en ny elev och samtidigt ha egen kompetensutveckling kan också lägga grund för Fredagsmys!

Lärares ledarskap

Dans kring granen F-5

Torsdagar kl 20-21 brukar jag försöka ägna tiden åt #Skolchatt, vilket alltid brukar ge god energi. Förra veckan var jag istället i Eskilstuna med Betydelsefulla möten, vilket var nog så betydelsefullt och inspirerande.

Lite tråkigt dock att missa ämnet ”Ledarskap”, vilket ju är något jag brinner för och som jag är övertygad kan vara lösningen på väldigt mycket här i livet, inte minst i skolan. Vi kan faktiskt lära oss något även av Mario. Jag tror också det finns en hel del att lära sig genom att se Mr Drew, vilket jag av en slump lyckades göra igår. Inte för att jag alltid delar hans och den brittiska skolans tankar och idéer, men för att det väcker tankar och känslor hos mig kring mitt egna ledarskap. Precis som jag är övertygad om att kommande Edcamp Sthlm 2 kommer att göra.

När jag skrev handboken för lärare ”Välkommen till verkligheten” för tio år sedan flyttade kapitlet med Ledarskap fram och tillbaks under skrivprocessen. Jag är oerhört glad att det hamnade längst fram. Utan medvetet lärarledarskap kommer vi ingen vart. Jag är övertygad om att detsamma gäller föräldraledarskapet, vilket jag åter har förmånen att få föreläsa om för Sofielundsskolans föräldraförening om en dryg månad.

Vi hade också traditionsenlig dans kring granen på skolan i torsdags. Med nära nog 150 barn i en gympasal kan man snacka om att ledarskap behövs!

”Nu ska vi se om vi kan vara så tysta så vi kan höra fläkten…” (ja, det gick). 

Dans kring granen F-5

”Nu ska vi skicka en raket som hörs ända till rektorsexpeditionen” (ja, dB-mätaren slog i taket)

”Nu ska vi se om vi åter kan vara så tysta så vi kan höra fläkten, sedan smyger vi ut som indianer på rast” (ja, det gick).

När det fungerar och stjärnglansen tänds i ungarnas ögon är det bra härligt att vara lärare!

 

 

 

 

För-väntan

Så, då har jag lämnat lilla Nea på förskolan. Pappaledigheten slut, dags att gå in i nästa fas. Denna termin åter till skolan, som tidigare på halvtid, med samma klass som tidigare. En hel del spännande utmaningar väntar dock.

Tar av min förtroendearbetstid och åker till skolan redan idag. Dels för att åter acklimatisera mig, dels för att ta ett kort snack med varje elev i syfte att snabbare bygga upp undervisningsrelationen igen.

Tänker mig utgå från frågorna:
hur har du använt hösten, vad har du lärt dig?
vad vill du lära dig?
hur tänker du att vi ska använda vårterminen bäst?
vad ska jag som lärare tänka på?

Tror det kan bli en nog så givande dag.

20120110-085359.jpg

20120110-085522.jpg

Skola in, skola ut

Idag andra dagen jag lämnar lilla Nea, 18 månader, redan till frukost på förskolan. Idag fick jag i alla fall en liten vink tillbaks, annars har hon bara flutit in till barnen och den trygga personalen. Jag ska inte hämta henne förrän efter mellanmålet, så det är några effektiva timmar som kan vigas till arbete. Det är nu andra veckan på inskolningen och jag har nästan vant mig vid att inte längre gå och titta till vagnen på uteplatsen, där Nea tidigare ofta sovit när jag haft tid att sitta vid datorn.

Jag undrar hur mycket av inskolningen som egentligen handlar om att skola in föräldrar och hur mycket som handlar om barnet. Jag tror barn klarar det mesta – om vi vuxna inte gör det svårare än det behöver vara för dem. Vi vuxna är däremot väldigt ofta något av trygghetsnarkomaner och vanedjur. Här tänker jag att förskollärare, lärare, skolledare har en mycket viktig uppgift – att skapa strukturer för förstklassiga inskolningar och utskolningar. Jag tror det behövs tydlighet och struktur. För många föräldrar är en inskolning på förskolan, ett byte av klass, ett byte av stadium eller ett byte av skola något nytt, stort, omvälvande. Då måste vi som varit med förr se till att skapa trygghet kring situationen. Vi måste ha en genomtänkt och medveten Plan – och sedan följa den. Självklart i dialog, men utifrån att vi gjort en medveten professionell bedömning som föräldrar och elever ska kunna lita på.

Exempelvis har skolan haft som något av policy att alltid sätta ihop nya grupper mellan år 3 och år 4. Vi är en traditionell skola (ja, jag har svart tavla i klassrummet! Men också projektor och dokumentkamera) med tydlig indelning i stadier; låg, mellan och hög, i olika byggnader med olika lärare och trevande samarbete. Världen är aldrig svart eller vit, det finns alltid för- och nackdelar med alla organisationer. Men jag tror i huvudsak det är bra att man då och då får chansen att prova på nytt, i ett nytt sammanhang, med nya möjligheter att skapa sig en ny roll. Att dela upp nya grupper med nya lärare ger denna möjlighet – om man tar den. Det kräver förstås ett medvetet arbete, men jag hävdar bestämt att det är värt det.

Själv gick jag i samma klass hela vägen F-9. Enligt flera lärare var det den bästa och trivsammaste klass de haft. Vi hade verkligen en gemenskap. Men vi var också oändligt trötta på varandra i år nio. Man hade inte chansen att inom klassens ram skaffa sig en ny roll, vilket jag tror många hade mått bra av. Tanken var tydligen att dela klassen till 7an, men en stark föräldrastorm satte enligt uppgift stopp för det. Den var förstås välmenad, men jag är inte säker på att det i längden var det mest ultimata även om det är högst mänskligt utifrån Man vet vad man har, men inte vad man får. Det okända kan ibland kännas lite obehagligt – men obehagligt är inte detsamma som farligt. Det ska vi ha i minne tycker jag.

Genom att vi inte blir utsatta för press eller stress förrän senare i livet har vi, på samma sätt som de elitsatsande barnen inom musik eller idrott som börjar för sent, förstört förmågan att hantera den stress som sedan kommer. Vi ger barn som utsätts för detta en minskad beredskap för fara. Vi ger dem också en irrationell rädsla för tävlingsmoment (som genom att förnekas blir onödigt stora och farliga). Dessutom skapar den illusoriska tryggheten för alla en fristad för dem som missbrukar den. Något som verkligen kan göra livet otryggt för den som blir utsatt.
Vi måste alltså successivt lära oss hur man hanterar motgångar och hur farliga situationer ska bemästras. Kommer erfarenheten plötsligt, kan det leda till skador. Hur vi är rustade då är alltså helt avgörande för vår förmåga att gå vidare. Detta är viktigt i uppfostran och inte minst i skolan. Och det är därför vi tidigt måste lära oss att hantera konkurrens, stress och riskfyllda situationer. Utan ett sammanhang där dessa komponenter finns naturligt blir vi sårbara för småsaker.
/David Eberhard, ”I trygghetsnarkomanernas land”, Månpocket 2006, sid 21

 

Varför spela golf?

Idag-sidan har som vanligt en intressant artikelserie på gång, denna gång kring utepedagogik. Det går uppenberligen att även lära spanska ute, även på högstadiet.
Själv har jag inspirerats av Åsa Lundquist-Coeys läsvärda bok ”Varför spelar människor golf?”, där hon bland annat resonerar kring varför avgörande beslut i den högre affärsvärlden ofta de facto fattas på golfbanan. Själv spelar jag inte golf, men förstår: tankar tar tid. På golfbanan har jag förstått att man talar en stund med varandra, tar en paus för att spela, går en sväng under avslappnat samtal, för att återigen ta en paus. En god grund för långsiktiga beslut kan man tänka, inte minst rörelsepauserna. Detta är också något jag brukar lyfta på mina föreläsningar – vikten av såväl rörelse som lugn. Lärare som tvingas sitta stilla en hel studiedag brukar alltid förstå detta mycket väl. Men det gäller förstås att också att få till det hela i sin konkreta professionella planering.
Jag och arbetsplatsombudet brukade också förlägga våra tvärfackliga planerings- och strategimöten ute på promenad. Dels för att det är ont om bra möteslokaler, men inte minst för att vi fick chans till naturlig rörelse och naturligt samtal.
Även neurodidaktiken ger stöd för rörelse:

. ”Det fördelaktiga med fysisk träning är att effekterna verkar vara så breda: de förbättrar inte bara en mängd kognitiva funktioner utan minskar också övervikt och reducerar stress.”/Torkel Klingberg

Nu gäller det bara att få till det hela i praktiken!

Ledarskap med Mario

Jag, lilla Nea samt är tillsammans med 60-talet andra på inspirationsföreläsning Vad kan Super Mario lära oss om positiv återkoppling?. Oskar Henrikson från Psykologifabriken inleder med frågan:

Hur många armhävningar skulle du klara om du fick träna?

Världsrekordet är på 10 517 stycken. Vilket i sin tur krävde ungefär lika många timmars träning. Det räcker inte med erfarenhet och tid utan kräver avsiktlig träning. Eller med Torkel Klingbergs ord, ur boken Den lärande hjärnan

”Det krävs intensiv, långvarig träning, med någon form av träningens kvalitet, för att man ska nå en effekt. Slentrianmässigt spelande (av brain-train-program, min kommentar) i tio minuter om dagen, några gånger i veckan, ger inga resultat. Egentligen är det inte så förvånande. Ingen skulle förvänta sig en järnkondition av att promenera tio minuter, tre gånger i veckan. Alla övningar är inte lika effektiva. Men många övningar kan vara bra – om man gör dem.” /Torkel Klingberg, professor kognitiv neurovetenskap KI

Barnen lär sig inte av vad du säger. De lär sig av sina egna erfarenheter. Där har vi dock chansen att bidra!

Hur många dagar tar det att skapa en vana?

Det finns en utbredd uppfattning att det ska ta 21 dagar. Enligt Oskar finns det dock forskning som visar att det snarare tar mellan 45-66 dagar, beroende på vad det är för vana. Själv funderar jag om det kan tänkas vara skillnad att bygga upp en ny vana och att bryta en gammal?

Oskar går vidare och pratar om vikten av ledarskap. Ledarskap är något man lär sig genom erfarenhet. Han delar med sig av sin konkreta modell för konstruktiv återkoppling: ABC-modellen.

Tyvärr tröttnade Nea en stund efter att hon vaknat, så jag hann inte höra hela, men till att börja med verkade den gå ut på:

  1. Förklara konsekvensen av beteendet du ger feedback påq
  2. Ge tre-fem gånger så mycket positiv feedback som negativ feedback

Enligt Oskar bör förhållandet mellan positiv återkoppling och negativ återkoppling vara minst 3:1. Återigen denna koefficient, enligt Machiavelli krävs samma styrkeförhållande för att storma en fästning samt även för att genomföra en förändring (tre argument för förändringen krävs för varje argument som finns mot förändringen). 3:1 gällde egentligen främst vuxna arbetsgrupper, barn behöver ännu mer positiv återkoppling – om vi på allvar önskar förändra deras beteenden.

Det känns som om Oskar har god forskningsförankring. För den som önskar lite mer konkret lärarförankring kan jag även rekommendera Martin Karlbergs avhandling kring Skol-Komet. Lisa Boistrup-Björklund har också disputerat kring återkoppling i matematik, även den mycket läsvärd.

För att göra nytta måste återkoppling vara specifik och befogad. Samt rättvis utifrån aspekten att man får återkoppling för det man faktiskt gjort och inte gjort, utifrån de förutsättningar man har och de mål man faktiskt satt upp och klarat. Detta gäller såväl vuxna som barn. Vi vill gärna ha beröm, men vi vill ha det för saker vi faktiskt gjort och faktiskt gjort bra. Om vi specifikt får veta vad det är för beteende som är bra ökar chansen stort att detta beteende återkommer. Inget direkt revolutionerande – säga vad man vill om Behaviourism, men den fungerar alltsomoftast… Det visar om inget annat framgångarna för Mario och liknande spel.

Läderlapp? Nej, Lärarapp!

Har precis laddat ner Lärarappen (har en ny iPhone, för dig med Android finns den tydligen här). Intressant att se var det finns lediga jobb och hur löneläget ligger. Dessutom lite nyheter av blandat slag. Kul och funktionellt. Om den även rymde uppdaterade länkar till styrdokumenten vore det riktigt bra och än mer användbart – Barnkonventionenskollagen, läroplanen, Skolverkets Allmänna råd?

Över huvud taget känner jag att jag använder mer och mer smidiga appar istället för att sitta vid stora datorn och använda internet. Inte minst går Twitter-appen ganska varm, för kontakt med det vidgade kollegiet. Jag får så mycket information och kunskap den vägen på ett oerhört smidigt och effektivt sätt. Har jag någon fråga är det bara att twittra ut den – ofta kommer svaret inom några minuter. Dessutom är det ett ställe för dialog och utforskande, inte minst torsdagarnas skolchatt. Jag använder även Res i Stockholm närmast dagligen för realtidsläge på SL-trafiken. När jag är ute och reser med tåg så använder jag SJ-appen och Tågtavlan. När jag kommer tillbaks från pappaledigheten i vår hoppas jag också kunna föra frånvaro och liknande på en iPad.

Som vanligt rymmer PedagogStockholm en sida med bra och uppdaterade länkar åt alla håll och kanter. Även Pappas appar har en del bra att bjuda på, inte minst på tipssidan. Ganska många appar är gratis att ladda ner, det enda som kostar är tiden. Vilket i och för sig är en nog så trång sektor. Men just därför behöver den diskuteras. Själv tänker jag om inget annat göra det på ett seminarium kring Läraryrket och Lärarrollen 22/11 kl 18, Högbergsgatan 20. Det finns enligt uppgift platser kvar.

Men imorgon måndag ska jag förhoppningsvis lära mig mer kring positiv återkoppling med Mario. Pedagog Stockholms inspirationsföreläsningar har varit väldigt inspirerande och givande såhär långt, väl värda sin tid. Förhoppningsvis håller Nea (18 månader) också med. Om inget annat för att hon får leka med de nyaste nedladdade apparna – precis som sina jämnåriga har hon redan skaffat sig digital kompetens. Tror inte riktigt hon anser att en tidning är en iPad som inte fungerar än. Men det är kanske bara en tidsfråga – precis som lärarappen får länkar till styrdokument och elevernas frånvaro kan rapporteras genom en användarvänlig app?

A Magazine Is an iPad That Does Not Work

Skolans möten

Skolans möten kan man tycka, tänka och prata mycket kring. För en tid sedan gjorde vi det på #skolchatt, vilket gav en hel del intressanta trådar att dra i och ha i minne. Inte minst kring vikten av att varje möte kräver sitt syfte, sin agenda, sin struktur och sitt ledarskap för att bli bra och givande. Dessutom krävs engagemang, men här kan tydlighet kring syfte/agenda/struktur verkligen hjälpa, liksom frånvaro av det hela stjälpa.

Ännu mer intressanta trådar gavs i måndags på EdcampSthlm, det är verkligen intressant vilken dynamik och kraft det kan finnas i en samling intresserade av skolutveckling. Liksom hur olika mycket dynamik och kraft det kan vara i olika samlingar i olika sammanhang… Som vanligt fångade Pelle på PedagogStockholm stämning och innehåll mycket bra i en kärnfull film vilken jag önskar att alla lärare och rektorer tog sig tid att titta igenom.

Andra intressanta trådar gavs hos oss i Lärarnas yrkesetiska råds monter på Skolforum. Även detta år bjuder vi på ett litet café med möjligheter till såväl kaffe som samtal kring dilemman i lärares vardag. Något fokus kring sociala medier, men öppet för alla spörsmål lärare emellan. Tillsammans filar vi fram vad som kan betecknas som God Lärarsed.

Möten är viktiga. Förutsatt att de innehåller vissa kvaliteter. Denna vecka har för mig bjudit många goda möten, med helt olika syfte, agenda, struktur, innehåll. Dock nästan undantagslöst givande och intressanta möten. Hur får man det till att bli regel varje vecka?