Visar alla blogginlägg med kategorin:
Vardagsliv

So Long, and Thanx for All the Fish!

Jag tog min lärarexamen 1997. Trots parallella extrastudier fortsatte jag att studera. Som lärare kan man ju alltid läsa lite till – lite till läs- och skrivinlärning, lite mer ekonomisk historia, lite politisk antropologi, lite Mänskliga rättigheter, lite …

En söndagskväll i oktober 1998 ringer telefonen, en god vän som jag läst tillsammans med och bland annat gjort praktik med:

Hej det är jag. Jag har blivit sjukskriven. Du tar över min klass. Du börjar i morgon bitti.

Jag försökte förklara att skolan låg på fel sida stan, att eleverna var något för unga, att jag trivdes som student.

Jo, men som student är du ju också ständigt pank. Du får åtminstone vikariera en vecka för att bättra på ekonomin. Jag kommer och hämtar dig vid tunnelbanan…

Och på den vägen är det. Självklart var det kvinnlig list, kollegan visste förstås att jag inte skulle överge eleverna mitt i terminen till något ovisst och sannolikt obehörigt öde. Veckan blev till en månad, till resten av terminen, resten av läsåret. Sedan följde ännu ett läsår. Sedan ännu ett, man vill ju skörda frukterna av allt slit och engagemang. Jag följde sedan klassen upp på mellanstadiet som någon form av resurs, blev IT-pedagog och kom sedan tillbaks igen till där det började. Jag har nu kört igenom två till klasser år 1-3.

2002 fick jag frågan:

Magnus, borde du inte skriva en handbok för lärare?

och jag hörde mig själv säga ”Ja, det vore skoj – ett bra sätt att få lite ordning på mina egna tankar, hur svårt kan det vara?”. Som ny lärare fick jag förstås ta hjälp av många erfarna lärare, men redan till Bok & Bibliotek samma år stod boken klar. Jag har sedan dess arbetat 50-70% som lärare, resten av tiden har jag haft olika fackliga uppdrag, åkt land och rike runt och föreläst bl a om Lärarledarskap och Arbetsro, gått två ledarprogram i Staden, utsetts som ledamot i Lärarnas yrkesetiska råd och Lärarnas ansvarsnämnd, varit på LR-kongress och bevakat skolforskningen, mm mm…

För några år sedan kom uppmaningen:

Magnus, du borde blogga på PedagogStockholm!

Jag hade länge tänkt att börja blogga och fick nu tummen ur. Ett och annat inlägg har det blivit genom åren. För mig är även detta ett sätt att skapa lite ordning på mina egna tankar. Efter en stund hörde även LR av sig och undrade om jag inte kunde blogga där med. Sagt och gjort. Jag har även gjort några snedsprång på JL-bloggen, Skolporten och Skollyftet. I samma veva testade jag Twitter – vilket jag varmt kan rekommendera alla lärare. Tack vare detta hamnade jag även på Edcamp – även det vill jag rekommendera alla lärare att bevista minst en gång i livet (eller per läsår).

Men om exakt en månad är det Adjö och Tack för Fisken! I alla fall för det närmaste året, i alla fall i Stockholms stad. Efter knappa fjorton år har jag först sagt upp mig och sedan via Twitter (!) skaffat mig ett nytt lärarjobb (föräldraledighetsvikariat år fem) i en kommun i avsaknad av såväl devis ”Skola i världsklass” som Pedagog Stockholm (varav jag kommer att sakna den ena).

För fortsatt följ av min lärarvardag får jag lov att hänvisa till bloggen Välkommen till verkligheten!

Självstjälp eller Självhjälp?

Hur får vi egentligen till det moderna arbetet? Arbetet som flyter effektivt. Där mål nås och potential uppfylls? Där nödvändig dokumentation görs som en naturlig del av arbetet. Utan att vi för den sakens skull blir sönderstressade och får sömnproblem, vilket i sin tur snabbt leder till inlärningsproblem och avtagande utveckling? För såväl lärare som elever.

Jag tror som så ofta att det handlar om att finna en BALANS i tillvaron. Precis som Alexander Rozental på Psykologifabriken tror jag det moderna arbetet handlar minst lika mycket om input som om output. Man måste inse sin egen begränsning och välja att se good enough istället för ständigt not enough. Sådant är lärarjobbet – man kan alltid göra lite till. Läsa lite till. Förbereda lite till. Dokumentera lite till. Men till vilken nytta är man när man är utarbetad, trött och bitter? Knappast någon.

Själv tror jag mer på lärares ödmjuka orubblighet – och medvetna val. Att våga välja bort och fokusera på det man gör bäst och det som tillför mest kunskapstillväxt ligger i linje med såväl det moderna arbetet som med lärares yrkesetik.

 

Fredagsmys med Minecraft

Fredagsmys har nu funnits i SAOL i över fem år. Jag vet inte riktigt varför, men det kom nyss över mig, efter att en elev i en annan klass studsat in i mitt klassrum.

Magnus, jag kan visa dig hur Minecraft fungerar!

Jag har sett Minecraft snurra på lärarTwitter och länge tänkt att jag skulle undersöka vad det är, men nu fick jag chansen till en smitväg – samtidigt som eleven fick en chans att växa genom att visa sin expertis för Magistern. Att skapa undervisningsrelation till en ny elev och samtidigt ha egen kompetensutveckling kan också lägga grund för Fredagsmys!

För-väntan

Så, då har jag lämnat lilla Nea på förskolan. Pappaledigheten slut, dags att gå in i nästa fas. Denna termin åter till skolan, som tidigare på halvtid, med samma klass som tidigare. En hel del spännande utmaningar väntar dock.

Tar av min förtroendearbetstid och åker till skolan redan idag. Dels för att åter acklimatisera mig, dels för att ta ett kort snack med varje elev i syfte att snabbare bygga upp undervisningsrelationen igen.

Tänker mig utgå från frågorna:
hur har du använt hösten, vad har du lärt dig?
vad vill du lära dig?
hur tänker du att vi ska använda vårterminen bäst?
vad ska jag som lärare tänka på?

Tror det kan bli en nog så givande dag.

20120110-085359.jpg

20120110-085522.jpg

Beröm & Argument

I bilen lyssnar jag gärna på radio. Helst P1, då det ofta blir lärorikt. Inte minst för att jag hamnar i program vilka jag inte spontant hade laddat hem till lyssning. I veckan var det Kropp & Själ, som hade tema Sluta ge barnen beröm! Vilket förstås var en titel ägnad åt att fånga uppmärksamheten. Hursomhelst, ett klart lyssnansvärt program!

Ett barn som får beröm för minsta lilla sak blir beroende av beröm och får dålig självkänsla, det menar den danska familjeterapeuten Jesper Juul. I årets första Kropp & Själ är han på besök i studion och berättar om hur han tycker att man ska visa sina barn att man älskar dem. /Sveriges radio

Av egen erfarenhet vet jag att man kan komma mycket långt med beröm. MEN för att göra långsiktig verkan måste denna form av återkoppling vara befogad, personlig och specifik. Precis som i Mario och liknande spel fungerar… Som ny lärare öste jag ständigt, ständigt beröm över mina elever. En dag spänner Matilda, 8 år, ögonen i magistern och säger:

Du Magnus, när det inte finns något riktigt bra att säga, då är det bättre att vara tyst!

Ja, man lär så länge man har elever! Jag älskar förstås beröm. Men bara beröm för sådant jag gjort, och faktiskt gjort bra. Annat beröm smakar mest beskt. Som tur är finns det något att berömma varje elev för varje dag. Rättvist beröm betyder i min värld nämligen att man får beröm utifrån de förutsättningar, den kunskap och föreställningsvärld man i det ögonblicket besitter. Specifikt beröm gör också mycket större nytta än ett allmänt ”bra Kim!”, vilket förstås gör Kim jätteglad i 30 sekunder, men inte självklart leder till någon bestående förändring. Det är ju inte alls är säkert att Kim förstått vad h*n fick beröm för och därmed inte heller vilken riktning min positiva återkoppling utifrån läroplanens värdegrund pekar mot. Tar man sig tiden att konkret beskriva önskningar, behov, förutsättningar så lönar det sig i längden. Det är min fasta övertygelse. Sedan kan man förstås fundera över det här med behavorismen, vilket under min utbildning var ett skällsord i paritet med ”kateder”… Men säga vad man vill, det fungerar väldigt ofta – det finns det ju även konkret forskningsstöd för. Det måste förstås användas medvetet och med magisterblicken som utgångspunkt.

Lite senare samma dag det lika lyssnansvärda programmet Retorik, med tema: Barnens retorik – Hur använder barnen retorik för att få sin vilja igenom, och hur ska vi tala till dem om vi vill ha vår?  Jag anser ju att retorik – i betydelsen konsten att övervägabör bli och vara ett tydligt inslag i dagens skola. 

Kan man tänka sig en skola byggd på en stadig grund av Beröm & Argument – med en riktigt bra och meningsfull undervisning, kärlek till människan och en ödmjuk orubblighet?

Jag hyser i alla fall ett visst hopp inför 2012!

 

 

Läderlapp? Nej, Lärarapp!

Har precis laddat ner Lärarappen (har en ny iPhone, för dig med Android finns den tydligen här). Intressant att se var det finns lediga jobb och hur löneläget ligger. Dessutom lite nyheter av blandat slag. Kul och funktionellt. Om den även rymde uppdaterade länkar till styrdokumenten vore det riktigt bra och än mer användbart – Barnkonventionenskollagen, läroplanen, Skolverkets Allmänna råd?

Över huvud taget känner jag att jag använder mer och mer smidiga appar istället för att sitta vid stora datorn och använda internet. Inte minst går Twitter-appen ganska varm, för kontakt med det vidgade kollegiet. Jag får så mycket information och kunskap den vägen på ett oerhört smidigt och effektivt sätt. Har jag någon fråga är det bara att twittra ut den – ofta kommer svaret inom några minuter. Dessutom är det ett ställe för dialog och utforskande, inte minst torsdagarnas skolchatt. Jag använder även Res i Stockholm närmast dagligen för realtidsläge på SL-trafiken. När jag är ute och reser med tåg så använder jag SJ-appen och Tågtavlan. När jag kommer tillbaks från pappaledigheten i vår hoppas jag också kunna föra frånvaro och liknande på en iPad.

Som vanligt rymmer PedagogStockholm en sida med bra och uppdaterade länkar åt alla håll och kanter. Även Pappas appar har en del bra att bjuda på, inte minst på tipssidan. Ganska många appar är gratis att ladda ner, det enda som kostar är tiden. Vilket i och för sig är en nog så trång sektor. Men just därför behöver den diskuteras. Själv tänker jag om inget annat göra det på ett seminarium kring Läraryrket och Lärarrollen 22/11 kl 18, Högbergsgatan 20. Det finns enligt uppgift platser kvar.

Men imorgon måndag ska jag förhoppningsvis lära mig mer kring positiv återkoppling med Mario. Pedagog Stockholms inspirationsföreläsningar har varit väldigt inspirerande och givande såhär långt, väl värda sin tid. Förhoppningsvis håller Nea (18 månader) också med. Om inget annat för att hon får leka med de nyaste nedladdade apparna – precis som sina jämnåriga har hon redan skaffat sig digital kompetens. Tror inte riktigt hon anser att en tidning är en iPad som inte fungerar än. Men det är kanske bara en tidsfråga – precis som lärarappen får länkar till styrdokument och elevernas frånvaro kan rapporteras genom en användarvänlig app?

A Magazine Is an iPad That Does Not Work

en hel del har vi gjort

tors jun 9 Idag – sista dagen på terminen innan avslutningen – fick eleverna göra egna tankekartor över läsåret. Var och en fick skriva fritt, inspirerat av varandra. Allteftersom det växte fram såg man att vi faktiskt hunnit med en hel del under det gångna läsåret.

Mot slutet plockade vi fram post-itarna och hade stora skrivar-racet – var och en fick skriva en i taget till tavlan. Även på detta sätt såg man att en hel del hunnits med. Imorgon summerar vi helt kort innan avslutningen på skolgården och återsamlingen med föräldrar i klassrummet. Efter det fritidsfika i slänten. Sedan återstår bara fyra reflektions/planeringsdagar – innan jag går på semester, ferie och sist, men inte minst, pappaledighet!

Guldsits?

Onsdag ska jag delvis byta perspektiv. Äldsta dotterns skolas föräldraförening har engagerat mig som föreläsare. Temat för kvällen är ”Hur kan vi bidra till att våra barn lyckas?”. Ämnen som läxläsning, kontakt skola-hem, mandat, sätta gränser, ledarskap, ansvar, arbetsro i skolan ska beröras. Jag utgår dels från min egen föreläsning, dels från mitt lärarperspektiv (inte minst med nya styrdokumenten), dels från min papparoll. Sedan har jag också hämtat en del inspiration från Magnus Wallers föreläsning och arbete kring ”Guldsits för lärare”, som sätter ord och handling på det viktiga kontraktet mellan skola och hem. Slutligen har jag förstås beställt hem alla böcker John Steinberg skrivit i och kring ämnet, här finns som vanligt en guldgruva att ösa ur.

Tror det kan bli nog så intressant. Samverkan skola-hem är ju viktig på många sätt. Jag planerar att bjuda in till viss interaktivitet. Samtidigt är tiden begränsad och det gäller att Kill-Your-Darlings. Det blir inte lätt. Jag har börjat, Powerpoint är för mig ett bra verktyg att strukturera och tänka i. Att skriva en text, en bok eller designa en föreläsning är ett bra sätt att summera ihop sina tankar. Vi får väl se på onsdag hur det går!

Solen den bara vräker ner…

Idag har solen formligen vräkt ner från en klarblå himmel. I fredags vräkte istället snön ner och lamslog stadens kollektivtrafik (jag kom till jobbet bara en kvart senare, men hem till Sollentuna tog det 1,5 timme extra). Kombinationen av strålande sol, stora snöhögar och glada barn med önskemål om bistånd till snögrottsbyggande har alldeles avgjort dåligt inflytande på min arbetsmoral. Samma sak med finfina skidspår, och fika i glada vänners lag.

MEN frågan är om inte denna ”lata” dag kommer göra att jag blir en bättre magister imorgon. Senaste veckan har jag varit en smula lättirriterad med kort stubin. Sannolikt har jag en bättre grund att stå på imorgon, trots – eller snarare på grund av – att jag inte läst in mig på matteboken så mycket som jag hade tänkt. Något ska jag ju dessutom ha att göra på pendeltåget imorgon, startar en kvart tidigare än vanligt och hoppas på det bästa!

slut, slut, slut – dansas ut, ut, ut


Nu är glada julen slut, slut, slut – och har dansats ut, ut, ut!

Knappt 200 elever från förskoleklass till femmor (inkl grundsärskolan förstås), en julgran, en handfull lärare (varav en musiklärare och en folkdansare), en idrottssal och lite engagemang – mer behövs inte för att skapa en oerhörd energi! Hos alla – samtidigt som vi bibringas lite konkret kulturhistoria.

Efter 25 intensiva minuters danslek avrundade vi med lite gemensam avslappning, vilket blev en härlig kontrast. Lika häftigt som det är att höra 200 glada barn sjunga är det att minuten efter kunna höra en knappnål falla när samma barn sitter ner och lyssnar på lite lugn musik och lite improviserade ord  kring året som gått och terminen som komma skall – en termin full av sprudlande möjligheter.

På eftermiddagen frågade sedan en av femmornas praktisk-estetiska lärare (som inte haft förmånen att vara med på julgransplundringen) hur många av eleverna som suttit och tittat på istället för att delta. Svaret var givet: ingen enda! Även femmorna tycker (i smyg) att det är kul med danslek och tradition. Måhända det även hjälpte till att det är före detta lågstadiemagistern som leder det hela förstås (återigen en poäng att arbeta på en skola F-9)…

Så nu har vi lämnat det gamla 2010 och ser det nya med tillförsikt an!