Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
bildning

Aulaprov = grymt

Vi har nu betat oss igenom alla nationella ämnesprov för år 3. Det tog två veckor som ett sammanhållet tema, för år tre är de nationella proven klart trivsamt upplagda. Nu återstår bedömningen, vilken vi självklart gör i grupp alla lärare tillsammans. Detta ökar rättsäkerheten och likvärdigheten, jämnar ut arbetsbelastningen samt kan lätt ses som den bästa kompetensutvecklingen på hela året. Bedömningen ska sedan leda till en analys vilka ytterligare ansträngningar som behövs för att nå målen – och elevens potential. Det är också självklart att det är kunskaper och inte elever som vi bedömer.

Att bli bedömd

är inte det samma som att bli dömd.

/Charlotta Andersson, Grundskoleguiden

Flera av proven skrev vi i aulan. ”Hu vad hemskt!” var det flera Twänner som replikerade. ”Nej, inte alls – vi ska inte utgå från våra egna erfarenheter, utan från elevernas” var mitt svar. Själv hade jag inte prov i aulan förrän någon gång på högstadiet. Då var det stundtals ganska skrämmande. Våra elever har fått prova detta redan från första klass. De gillar det. För många elever är klassrummet inte alls någon optimal miljö att arbeta fokuserat, det är trångt, rörigt, med många intryck och kamrater nära inpå. Första gången vi var i aulan hade vi en matematikdiagnos som vi gått igenom och också tidigare gjort i klassrummet. Alla hade alla rätt, så detta är elevernas första erfarenhet av aulaskrivande. Jag tror det handlar om något så enkelt som förberedelse. Rätt förberedda klarar eleverna nästan vad som helst. Förutsatt att vi tror att de Kan, Vill och Vågar. Vilket de ju i allmänhet också gör om vi tror dem om det.
Höga förväntningar är det bästa beröm man kan ge.
Förra veckan skrev vi argumenterande uppsatser på temat ”Därför är det bra/dåligt att skriva prov i aulan”. Eleverna fick helt fritt välja både tes och argument. 25 av 26 valde tesen att det var bra att skriva prov i aulan. Argumenten varierade, tyvärr glömde jag ta hem uppsatserna men hoppas återkomma med detaljer. Den 26e eleven hade en tes som mer handlade om att det var dåligt att skriva prov generellt, ska bli intressant imorgon och höra mer hur hen tänker. Efter att ha tittat på filmen ”Kamrater ger stöd vid kamratbedömning – två stjärnor och en glödlampa” gav eleverna varandra gensvar på sina texter som nu ska utvecklas vidare.  Hemarbetet till efter påsk blir sedan att få hem sin text med en av magistern rödmarkerad mening. Elevens uppgift: ”var en språkdetektiv och ta reda på och argumentera varför den meningen var så bra”. Jag tror det blir mycket intressant och räknar också med att vi framgent kommer att få se fler liknande meningar och allt bättre och bättre texter. Vi måste väl ändå tro och anse att kunskaper, lärande och engagemang är något eftersträvansvärt? 

Läger skola

I början av terminen åkte vi på lägerskola med klassen till Pettersberg. Det blev verkligen lärorikt på många de sätt. Allemansrätten hade gåtts igenom teoretiskt i klassrummet innan, men för flera elever blev det konkret och tydligt när man faktiskt fick plocka hur mycket blåbär man ville och äta, men inte fick sparka på svampar. Att lära sig tälja med kniv tror jag inte heller är fel – inte minst utifrån självförtroende och självkänsla. Detta har f ö varit en aktivitet jag noterat på mina egna barns fritidshem vissa eftermiddagar.

Med på lägerskolan var en hel del föräldrar, jag vet att det skedde en hel del viktiga samtal och lärande även där, liksom mellan föräldrar och lärare. Utvärderingen efter lägerskolan lyfte i princip uteslutande positiva omdömen, här ett blandat axplock:

Ja, det så bra. Tack alla lärare och föräldrar!… Det finns egentligen ingenting att anmärka på med den här resan utan jag känner mig bara tacksam och glad över att den blev av. Sådana här aktiviteter borde ske för alla barn i skolan och mkt oftare – stimulerar kontakt mellan barn-föräldrar-personal, stimulerar skolarbete och prestationer där, stimulerar samhörighet och trivsel och så vidare … Helt makalös uppslutning av de vuxna … Jag har svårt att se hur det kan bli bättre … Bra övn för erfarenhet och samordning. ”Smörgåsbord” bra så att barnen tycker att de själva får bestämma. Inget utrymme för mobbing eller att lekar spårar ur. ”Spökvandringen” var pricken över i. Jätteintensiv, jättejobbig helg men såå kul som vi kommer minnas och prata om länge. Tack så jättemycket!

Lägerskolan planerades främst av en kollega samt hennes man som är erfaren scout. Hon åker alltid på lägerskola med sina elever i trean, men nu hade även vi fått chansen att ta del av deras kompetens, talang och intresse. vi kan notera att många föräldrar i utvärderingen även uttryckte stort gillande för tydligheten i information innan, vilket förstås knappast varit fallet om vi som nybörjare gjort den.

Frågar man LRs förbundsjurister hur man ska göra med lägerskolor blir det korta svaret ”Åk inte”. Detta framförallt med hänvisning till att ansvars- och försäkringsfrågor vid dylikt är eller kan bli komplicerad. Om jag förstått saken rätt så är man som lärare i princip alltid ansvarig när man är tillsammans med sina elever och kan inte hänvisa till att föräldrar är med, har planerat eller att man inte är i tjänst vid just det tillfället. Om något händer är det samtidigt inte självklart att arbetsskadeförsäkringar och liknande gäller. Nåja, även juristerna vet att det ibland kan vara skillnad på praktik och juridik, så vi valde trots allt att åka med. Ersättningsfrågan kan också vara en spännande fråga. Här finns ju en bilaga till kollektivavtalet: Bilaga L.

Förutom en del såväl praktiska som yrkesetiska aspekter att ta hänsyn till runt elever och föräldrar finns även kollegorna. Gunnel Colnerud, professor vid LiU, fann i alla fall i sitt avhandlingsarbete något som hon benämnde den Kollegiala paradoxen:

Lärare saknar ofta mandat att lägga sig i sina kollegors arbete. Det är tabu att kritisera en kollega som beter sig oetiskt, men betydligt lättare att kritisera en kollega som ägnar extra tid och engagemang åt eleverna. /Gunnel Colnerud

Men här tänker jag att vi måste inse att det som gör skolan så bra är att vi brinner för olika – och inte särskilt ofta bör ha minsta gemensamma nämnare som utgångspunkt utan istället låta många blommor blomma. Självklart till rimliga och anständiga villkor, men dock.

PS. Rubrikens särskrivning är förstås medveten. Frågan är var gränsen går för vad som är skola och vad som är läger – eller fritid. Detta kan och bör man diskutera. DS.

Återkoppling i matematikklassrum

Så, då var man tillbaks på Universitetet. Känns mycket bra, jag trivs att befinna mig i bildningsinstitutioner. Sist jag var här var när vi gjorde studiebesök med förra klassen (jag gör alltid det i år 3, ett mycket givande studiebesök – alla får då ett positivt förhållande till Universitetet och fortsatta studier). Anledningen till att jag idag är tillbaks är några av de öppna föreläsningarna på Forskardagarna. Forskardagarna genomförs för trettonde året i rad. De bjuder på 50-talet öppna föreläsningar i en mängd olika ämnen.

Hur kan man som lärare i matematik inte ta chansen att lyssna på en föreläsning med titeln ”Återkopplingens betydelse i matematikklassrum – för elevers engagemang och lärande i matematik” när man nu har den? Jag önskar förstås att fler hade och tog den, det finns hundratals platser lediga i föreläsningssal 2 denna eftermiddag. Universitetet bjuder t o m på kaffet.

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning ta ansvar för att utveckla sin kompetens för att kunna bedriva god undervisning och följa den yrkesmässiga och vetenskapliga utvecklingen inom sitt yrkesområde.” /Lärares yrkesetik

Hursomhelst känns det som mycket välinvesterade trekvart för mig som har möjlighet. Här nedan mina spontana och personliga anteckningar från Lisa Björklund Boistrups föreläsning:

Återkoppling i skolan sker:

  • i den dagliga klassrumskommunikationen
  • under helklasspass i slutet av ett projekt
  • i samband med diagnoser och prov
  • summeringar i formulär eller bedömningsmatriser
  • i samband med utvecklingssamtal
  • betyg

För att kunna göra en återkoppling måste läraren alltid först göra en bedömning. Detta var egentligen Björklund Boistrups forskningsfokus i sin avhandling (våren 2011)

Bedömning är ett brett begrepp…

(som bland annat visar sig genom återkoppling)

… med konsekvenser för eleven.

Internationell forskning ser bedömning som något specifikt som har studerats ganska genomgående. I Sverige är dock forskningen kring detta väldigt tunn. Orsaken till det kan man reflektera mycket över… Hur kommer det sig att ordet ”bedömning” så ofta verkar så laddat? Vi gör väl knappast färre eller bättre bedömningar för att vi inte vågar prata om det?

Olika former av återkoppling:

  • Feed-back: beröm/missnöje, erkännande/beskrivande, intresse/ointresse
  • Feed-forward: observera, instruera, utmana
  • Feed-up: lokala mål, läroboksmål, nationella mål

Återkopplingens fokus (analys och resultat) kan vara på:

  • Eleven som person
  • Uppgiften – Görandet
  • Processen
  • Självreglering

– och valet mellan dessa ger mycket olika resultat för hur eleven kommer vidare i sitt lärande.

Uttrycksformer av återkopplingen kan också vara av olika slag:

  • Prat/blick/gester osv
  • Skrift/bilder/symboler osv
  • Räknehäften/Laborativt material osv

– det reflekterade valet mellan dessa spelar, enligt Björklund Boistrup, återigen mycket stor roll för elevens faktiska lärande.

Diskurser som Björklund Boistrup finner i sin analys (diskurserna kan förekomma parallellt i ett och samma klassrum):

  • ”Gör det fort och gör det rätt” (från lärare till elev)
  • ”Anything goes” (beröm, oklart fokus – sällan på matematiken)
  • ”Allt kan tas som en utgångspunkt för en diskussion”
  • ”Resonemang tar tid”

De två översta ger få möjligheter för elevers lärande och aktiva agens, den tredje ger vissa möjligheter och den sista ger flest möjligheter. En intressant aspekt i den sista diskursen var att tystnader på över 3 sekunder var vanliga – och ofta ledde till bra matematikprat när tystnaden bröts. Överhuvudtaget verkar det finnas en viktig aspekt i att våga vänta, våga låta tystnaden verka. Tankar tar tid!

Björklund Boistrup är mycket tydlig i att vi måste finna en BALANS mellan diskurs 1 och 2. Övning behövs också! Sedan finns inte tiden att alltid befinna sig i diskurs 4, men om man lite oftare kan befinna sig i diskurs 3 och 4 skulle sannolikt mycket vara vunnet.

För övrigt var Lisa en kompetent föreläsare som jag varmt kan rekommendera. Tänk att få jobba tillsammans med engagerade kollegor och en initierad forskare kring något så centralt som bedömning och återkoppling i våra matematikklassrum… Här ett konkret tips till statens kommande satsning i matematik!

För övrigt anser jag att lärare behöver utveckla en ödmjuk orubblighet!

Innan Lisas föreläsning lyssnade jag till Anette Odenswärd: Ansvar för skolutveckling, ett nog så viktigt och intressant område på ett mer övergripande plan.

läxor – rutigt och randigt

Mellandotterns dansklass är inrymd i anslutning till biblioteket. Under väntan får jag därmed chansen att bläddra lite i tidningar jag inte brukar titta i (samtidigt som jag har koll på minstingen).

Noterar förvånat att både Råd och Rön samt Driva Eget har artiklar kring ”Läxläsning” i de nu aktuella numren (tyvärr verkar de inte lagt upp det aktuella materialet på nätet än). De har förstås lite olika perspektiv, Råd och Rön resonerar utifrån kundaspekten, ”hur vet man att det värt pengarna, med eller utan RUT-avdrag?”, Driva Eget utifrån företagarperspektivet ”tjäna pengar genom att hjälpa till med läxläsning, vilket nu går att göra med RUT-avdrag”. Det är intressant som fenomen. I stora delar av världen är detta vad jag förstått en stor industri och man kan undra om även vi är på väg dit. Om det är så kan man också ställa sig frågan om det är en lovvärd utveckling eller inte.

Mitt eget förhållande till läxor är högst kluvet. Som vanligt är inte världen svart-vit, utan färgglad. I våras när jag föreläste för Sofielundsskolans föräldraförening inledde jag med handuppräckning:

Hand upp, du som:

  • vill att barnen ska ha flera dagar på sig att göra läxorna
  • vill att barnen ska ha en liten läxa varje dag
  • har synpunkter på läxornas innehåll
  • har synpunkter på läxornas form
  • tycker det ska vara mindre läxor!
  • tycker det borde vara mera läxor!
  • tycker läxor borde avskaffas helt!

– vilket sedan följdes upp med det givna konstaterandet: ”Som ni ser kan jag som lärare omöjligen göra alla nöjda samtidigt, hur jag än gör blir det fel”. Läxor engagerar – oavsett vad man tycker om dem – och jag anser det viktigaste är att man gör ett medvetet val, vad man än väljer. En intressant tanke fick jag även när vi hälsade på skolan i Helsingfors.

”Tja, ungefär en timmes läxa om dagen är ju förstås det normala”, så mellanstadieläraren som om det var helt okontroversiellt…

Hur tänker du kring läxor?

Självlärande och Bildning

Tittar på Sugata Mitra’s new experiments in self-teaching på alltid lika inspirerande TED (de flesta föreläsningarnas innehåll är intressanta – samtliga är hursomhelst välgenomförda med olika retoriska guldkorn att låta sig inspireras av). Just denna föreläsning har inspirerat mig att ytterligare pröva att släppa in eleverna i datasalen med målet ”lär dig något vettigt denna första kvart – redovisa sedan vad du lärde dig och hur”. Har även försökt prova idén med röstsyntesen (där datorn ju endast godtar ”rätt” uttal för att förstå talade instruktioner), men det stötte (förstås) på tekniska problem med skolans datorer (och det får finnas gränser för hur mycket jag ska använda min privata och fungerande MacBook i min undervisning).

Läser parallellt Mikael Segolssons ytterst intressanta avhandling Lärandets hermeneutik: Tolkningens och dialogens betydelse för lärandet med bildningstanken som utgångspunkt. På ett pedagogiskt och tydligt sätt för han läsaren in i en oerhört viktig diskussion kring bildning och lärande.

”Skolan är utan tvekan en av de mest betydelsefulla platserna i samhället eftersom den utgör det sammanhang där grunden läggs för vår kunskapssyn. Det är genom vår kunskap som vi får tillgång till världen och det är våra tidigare kunskaper som avgör vilka nya som kommer att införlivas.” (Segolsson 2011, sid 61)

Avhandlingen ger en hel del tankar kring både skolan i stort och den konkreta undervisningen. När det exempelvis gäller ovanstående:

”… för att problematisera att det fria och målstyrda flitigt används som varandras motpoler när det gäller frågor rörande bildning och utbildning. Jag hävdar att frågan är central i denna undersökning eftersom den traditionellt symboliserat skillnaden mellan den fria bildningsprocessen och den styrda institutionaliserade utbildningen. Den är också i högsta grad aktuell eftersom digitaliseringen, främst Internet, många gånger förknippas med den individuella friheten att söka kunskap (Løvlie 2007). Detta ställer jag mig tveksam till eftersom Internet inte bidragit till att friheten att söka kunskap ökat, däremot har tillgängligheten ökat. Den individuella friheten handlar snarare om friheten att publicera information på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Jag vill därför bland annat luckra upp distinktionen och peka på att bildningstanken bygger på att det fria och det styrda är varandras förutsättningar, oavsett om tekniska hjälpmedel används eller inte, och av det följer att bildning måste förstås som både en fri och målstyrd process.” (Segolsson 2011, sid 116)

Jag deltog tidigare i ett webbseminarium med titeln ”Förändra skolsverige” (ända tills skolans nätverk gick ner och jag därmed kastades ut – ett problem med de digitala möjligheterna är att de ännu inte är helt stabila i sin infrastruktur, såhär långt har min svarta tavla hitintills aldrig lagt av mitt i en lektion). Seminariet blev bitvis intressant, men innehöll också – som vanligt – en hel del yvigt snömos (enligt min ringa mening). Ett bildningsperspektiv från Segolsson hade säkerligen tillfört en hel del, jag hoppas hans avhandling blir till en lärarfavorit!

– men framförallt att vi lyckas hålla dialogen igång kring vad som konstituerar Bildning och Lärande.