Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
föräldrar

Skola in, skola ut

Idag andra dagen jag lämnar lilla Nea, 18 månader, redan till frukost på förskolan. Idag fick jag i alla fall en liten vink tillbaks, annars har hon bara flutit in till barnen och den trygga personalen. Jag ska inte hämta henne förrän efter mellanmålet, så det är några effektiva timmar som kan vigas till arbete. Det är nu andra veckan på inskolningen och jag har nästan vant mig vid att inte längre gå och titta till vagnen på uteplatsen, där Nea tidigare ofta sovit när jag haft tid att sitta vid datorn.

Jag undrar hur mycket av inskolningen som egentligen handlar om att skola in föräldrar och hur mycket som handlar om barnet. Jag tror barn klarar det mesta – om vi vuxna inte gör det svårare än det behöver vara för dem. Vi vuxna är däremot väldigt ofta något av trygghetsnarkomaner och vanedjur. Här tänker jag att förskollärare, lärare, skolledare har en mycket viktig uppgift – att skapa strukturer för förstklassiga inskolningar och utskolningar. Jag tror det behövs tydlighet och struktur. För många föräldrar är en inskolning på förskolan, ett byte av klass, ett byte av stadium eller ett byte av skola något nytt, stort, omvälvande. Då måste vi som varit med förr se till att skapa trygghet kring situationen. Vi måste ha en genomtänkt och medveten Plan – och sedan följa den. Självklart i dialog, men utifrån att vi gjort en medveten professionell bedömning som föräldrar och elever ska kunna lita på.

Exempelvis har skolan haft som något av policy att alltid sätta ihop nya grupper mellan år 3 och år 4. Vi är en traditionell skola (ja, jag har svart tavla i klassrummet! Men också projektor och dokumentkamera) med tydlig indelning i stadier; låg, mellan och hög, i olika byggnader med olika lärare och trevande samarbete. Världen är aldrig svart eller vit, det finns alltid för- och nackdelar med alla organisationer. Men jag tror i huvudsak det är bra att man då och då får chansen att prova på nytt, i ett nytt sammanhang, med nya möjligheter att skapa sig en ny roll. Att dela upp nya grupper med nya lärare ger denna möjlighet – om man tar den. Det kräver förstås ett medvetet arbete, men jag hävdar bestämt att det är värt det.

Själv gick jag i samma klass hela vägen F-9. Enligt flera lärare var det den bästa och trivsammaste klass de haft. Vi hade verkligen en gemenskap. Men vi var också oändligt trötta på varandra i år nio. Man hade inte chansen att inom klassens ram skaffa sig en ny roll, vilket jag tror många hade mått bra av. Tanken var tydligen att dela klassen till 7an, men en stark föräldrastorm satte enligt uppgift stopp för det. Den var förstås välmenad, men jag är inte säker på att det i längden var det mest ultimata även om det är högst mänskligt utifrån Man vet vad man har, men inte vad man får. Det okända kan ibland kännas lite obehagligt – men obehagligt är inte detsamma som farligt. Det ska vi ha i minne tycker jag.

Genom att vi inte blir utsatta för press eller stress förrän senare i livet har vi, på samma sätt som de elitsatsande barnen inom musik eller idrott som börjar för sent, förstört förmågan att hantera den stress som sedan kommer. Vi ger barn som utsätts för detta en minskad beredskap för fara. Vi ger dem också en irrationell rädsla för tävlingsmoment (som genom att förnekas blir onödigt stora och farliga). Dessutom skapar den illusoriska tryggheten för alla en fristad för dem som missbrukar den. Något som verkligen kan göra livet otryggt för den som blir utsatt.
Vi måste alltså successivt lära oss hur man hanterar motgångar och hur farliga situationer ska bemästras. Kommer erfarenheten plötsligt, kan det leda till skador. Hur vi är rustade då är alltså helt avgörande för vår förmåga att gå vidare. Detta är viktigt i uppfostran och inte minst i skolan. Och det är därför vi tidigt måste lära oss att hantera konkurrens, stress och riskfyllda situationer. Utan ett sammanhang där dessa komponenter finns naturligt blir vi sårbara för småsaker.
/David Eberhard, ”I trygghetsnarkomanernas land”, Månpocket 2006, sid 21

 

Läger skola

I början av terminen åkte vi på lägerskola med klassen till Pettersberg. Det blev verkligen lärorikt på många de sätt. Allemansrätten hade gåtts igenom teoretiskt i klassrummet innan, men för flera elever blev det konkret och tydligt när man faktiskt fick plocka hur mycket blåbär man ville och äta, men inte fick sparka på svampar. Att lära sig tälja med kniv tror jag inte heller är fel – inte minst utifrån självförtroende och självkänsla. Detta har f ö varit en aktivitet jag noterat på mina egna barns fritidshem vissa eftermiddagar.

Med på lägerskolan var en hel del föräldrar, jag vet att det skedde en hel del viktiga samtal och lärande även där, liksom mellan föräldrar och lärare. Utvärderingen efter lägerskolan lyfte i princip uteslutande positiva omdömen, här ett blandat axplock:

Ja, det så bra. Tack alla lärare och föräldrar!… Det finns egentligen ingenting att anmärka på med den här resan utan jag känner mig bara tacksam och glad över att den blev av. Sådana här aktiviteter borde ske för alla barn i skolan och mkt oftare – stimulerar kontakt mellan barn-föräldrar-personal, stimulerar skolarbete och prestationer där, stimulerar samhörighet och trivsel och så vidare … Helt makalös uppslutning av de vuxna … Jag har svårt att se hur det kan bli bättre … Bra övn för erfarenhet och samordning. ”Smörgåsbord” bra så att barnen tycker att de själva får bestämma. Inget utrymme för mobbing eller att lekar spårar ur. ”Spökvandringen” var pricken över i. Jätteintensiv, jättejobbig helg men såå kul som vi kommer minnas och prata om länge. Tack så jättemycket!

Lägerskolan planerades främst av en kollega samt hennes man som är erfaren scout. Hon åker alltid på lägerskola med sina elever i trean, men nu hade även vi fått chansen att ta del av deras kompetens, talang och intresse. vi kan notera att många föräldrar i utvärderingen även uttryckte stort gillande för tydligheten i information innan, vilket förstås knappast varit fallet om vi som nybörjare gjort den.

Frågar man LRs förbundsjurister hur man ska göra med lägerskolor blir det korta svaret ”Åk inte”. Detta framförallt med hänvisning till att ansvars- och försäkringsfrågor vid dylikt är eller kan bli komplicerad. Om jag förstått saken rätt så är man som lärare i princip alltid ansvarig när man är tillsammans med sina elever och kan inte hänvisa till att föräldrar är med, har planerat eller att man inte är i tjänst vid just det tillfället. Om något händer är det samtidigt inte självklart att arbetsskadeförsäkringar och liknande gäller. Nåja, även juristerna vet att det ibland kan vara skillnad på praktik och juridik, så vi valde trots allt att åka med. Ersättningsfrågan kan också vara en spännande fråga. Här finns ju en bilaga till kollektivavtalet: Bilaga L.

Förutom en del såväl praktiska som yrkesetiska aspekter att ta hänsyn till runt elever och föräldrar finns även kollegorna. Gunnel Colnerud, professor vid LiU, fann i alla fall i sitt avhandlingsarbete något som hon benämnde den Kollegiala paradoxen:

Lärare saknar ofta mandat att lägga sig i sina kollegors arbete. Det är tabu att kritisera en kollega som beter sig oetiskt, men betydligt lättare att kritisera en kollega som ägnar extra tid och engagemang åt eleverna. /Gunnel Colnerud

Men här tänker jag att vi måste inse att det som gör skolan så bra är att vi brinner för olika – och inte särskilt ofta bör ha minsta gemensamma nämnare som utgångspunkt utan istället låta många blommor blomma. Självklart till rimliga och anständiga villkor, men dock.

PS. Rubrikens särskrivning är förstås medveten. Frågan är var gränsen går för vad som är skola och vad som är läger – eller fritid. Detta kan och bör man diskutera. DS.

Lärares mandat

Som lärare är jag beroende. Och inte beroende av vad som helst, utan av elevers och föräldrars mandat. Mandatet från eleverna är något jag dels förtjänar genom att skapa oss en undervisningsrelation, dels får av föräldrarna. Utan föräldrarnas mandat att undervisa och tillrättavisa deras barn har jag inte en chans. Med detta mandat har jag en chans. Det är en nödvändig, men ej tillräcklig, förutsättning för att barnet ska nå alla de mål som staten genom sina styrdokument satt upp för skolan.

Magnus Waller var den som fick upp mina ögon ordentligt för detta då han besökte vårt arbetslag för några år sedan och pratade om hur man kan skapa Guldsitsen för lärare. Han arbetar på stadens Preventionscentrum, där man funnit att forskningen visar att det som är mer effektivt än något annat om man vill hålla ungar utanför missbruk och liknande problem är att det finns ett fungerande samarbete mellan hem och skola. Här är det förstås två parter som har ansvar, men…

”Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.” /Lgr 11, kap 1

läraren ska samarbeta med hemmen i elevernas fostran och klargöra skolans normer och regler som en grund för arbetet och för samarbete.” /Lgr 11, kap 1

Jag intervjuades för en tid sedan i Familjemagasinet kring föräldramöten och föräldramandat, ett bra sätt för mig själv att få lite reflektionshjälp utifrån. Jag kan varmt rekommendera materialet kring Guldsitsen – eller varför inte be dem komma till din skola och berätta – liksom att ställa upp på tidningsintervjuer själv.

Slutligen kan jag inte avhålla mig från att reflektera över en nu tio år gammal krönika i Metro (som jag tyvärr inte hittat någon elektronisk referens till). Kanske något skruvad, men ändå – något att förhålla sig till och reflektera över:

Föräldrarna tar för lite ansvar

(mer…)