Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
lärande

So Long, and Thanx for All the Fish!

Jag tog min lärarexamen 1997. Trots parallella extrastudier fortsatte jag att studera. Som lärare kan man ju alltid läsa lite till – lite till läs- och skrivinlärning, lite mer ekonomisk historia, lite politisk antropologi, lite Mänskliga rättigheter, lite …

En söndagskväll i oktober 1998 ringer telefonen, en god vän som jag läst tillsammans med och bland annat gjort praktik med:

Hej det är jag. Jag har blivit sjukskriven. Du tar över min klass. Du börjar i morgon bitti.

Jag försökte förklara att skolan låg på fel sida stan, att eleverna var något för unga, att jag trivdes som student.

Jo, men som student är du ju också ständigt pank. Du får åtminstone vikariera en vecka för att bättra på ekonomin. Jag kommer och hämtar dig vid tunnelbanan…

Och på den vägen är det. Självklart var det kvinnlig list, kollegan visste förstås att jag inte skulle överge eleverna mitt i terminen till något ovisst och sannolikt obehörigt öde. Veckan blev till en månad, till resten av terminen, resten av läsåret. Sedan följde ännu ett läsår. Sedan ännu ett, man vill ju skörda frukterna av allt slit och engagemang. Jag följde sedan klassen upp på mellanstadiet som någon form av resurs, blev IT-pedagog och kom sedan tillbaks igen till där det började. Jag har nu kört igenom två till klasser år 1-3.

2002 fick jag frågan:

Magnus, borde du inte skriva en handbok för lärare?

och jag hörde mig själv säga ”Ja, det vore skoj – ett bra sätt att få lite ordning på mina egna tankar, hur svårt kan det vara?”. Som ny lärare fick jag förstås ta hjälp av många erfarna lärare, men redan till Bok & Bibliotek samma år stod boken klar. Jag har sedan dess arbetat 50-70% som lärare, resten av tiden har jag haft olika fackliga uppdrag, åkt land och rike runt och föreläst bl a om Lärarledarskap och Arbetsro, gått två ledarprogram i Staden, utsetts som ledamot i Lärarnas yrkesetiska råd och Lärarnas ansvarsnämnd, varit på LR-kongress och bevakat skolforskningen, mm mm…

För några år sedan kom uppmaningen:

Magnus, du borde blogga på PedagogStockholm!

Jag hade länge tänkt att börja blogga och fick nu tummen ur. Ett och annat inlägg har det blivit genom åren. För mig är även detta ett sätt att skapa lite ordning på mina egna tankar. Efter en stund hörde även LR av sig och undrade om jag inte kunde blogga där med. Sagt och gjort. Jag har även gjort några snedsprång på JL-bloggen, Skolporten och Skollyftet. I samma veva testade jag Twitter – vilket jag varmt kan rekommendera alla lärare. Tack vare detta hamnade jag även på Edcamp – även det vill jag rekommendera alla lärare att bevista minst en gång i livet (eller per läsår).

Men om exakt en månad är det Adjö och Tack för Fisken! I alla fall för det närmaste året, i alla fall i Stockholms stad. Efter knappa fjorton år har jag först sagt upp mig och sedan via Twitter (!) skaffat mig ett nytt lärarjobb (föräldraledighetsvikariat år fem) i en kommun i avsaknad av såväl devis ”Skola i världsklass” som Pedagog Stockholm (varav jag kommer att sakna den ena).

För fortsatt följ av min lärarvardag får jag lov att hänvisa till bloggen Välkommen till verkligheten!

Skypedetektiver är vi allihop?

Vi har haft ”Detektiver” som något av genomgående tema denna termin. Matematikdetektiver löser matematikproblem på olika sätt och med olika strategier – och ”för aldrig mål till domstolen om inte bevisen håller hela vägen”. Språkdetektiver försöker ta reda på vad som konstituerar olika texter, vad olika talesätt egentligen betyder och kommer från och hur olika ord stavas. Regeldetektiver funderar ut vilka regler som gäller utöver de uttalade. Presentationsdetektiver funderar över hur man gör en bra presentation. Och så vidare… Det har känts som ett klart vettigt och utvecklingsbart tema. Eller kanske snarare utgångspunkt för undervisning och tänkande.

För en tid sedan skrev läraren Johanna Sandman (Vallaskolan i Södertälje) på Twitter att hon och hennes klass hade testat att Skypa med hennes sambo (vill jag minnas att det var). Intressant! Jag svarade med en fråga om hon och de inte kunde tänkas vara intresserade av att Skypa med vår klass? Vi konstaterade att vi arbetat lite med detektivarbete och de bestämde sig för att skapa en detektivgåta till oss.

Så var det äntligen dags att försöka koppla ihop oss via nätet. Viss Twitterkontakt innan med utbyte av Skypeadress och lämplig tidpunkt, var det enda som hanns med i en fulltecknad lärarvardag. Nu gällde det att få till Skype och nätkoppling. Egen dator med Skype installerat monterad på höga Berättarstolen och inkopplad på Smartboarden. Tidpunkten slår in. Johanna ringer på via Skype. Tyvärr är bussen med sexorna, vilka varit på språkval, försenad... Så kan det också gå, det är mycket som ska stämma i skolans värld!

Men tio minuter senare är vi igång. Vi ser dem, tyvärr vill det inte fungera tvärtom. Vi får höra en historia och sedan se en handfull polisförhör uppspelade framför kameran. En suveränt komponerad historia ”i värsta Lasse-Maja-stil” (elevord) som gav upphov till mycket bra diskussioner och detektivtänk. Dessutom på köpet en snabb inblick i ett annat klassrum, i en annan stad. För både sexor och treor gavs goda tillfällen till lärande och erfarenheter, såväl innan som efter. Och allt detta utan att vi lagt timmar på att planera, dokumentera och ur alla aspekter fundera. Ganska ofta kan man ju bara köra och testa, se vart det bär!

Den som säger ”Då gör vi!” kommer ofta mycket, mycket längre på resan än den som säger ”Man borde”

Jag hoppas kunna vidareutveckla detektivutgångspunkten nästa läsår. Jag hoppas även kunna vidareutveckla elevsamarbete genom Skype. Allt detta dock i en ny skola, i en ny kommun. Efter dryga tretton år har jag snart gjort mitt på Fruängens skola. Många glada minnen, mången erfarenheter och misstag

Vi gör inte fel, vi skaffar oss bara erfarenheter och underlag för lärande.

Det vidgade kollegiet ger så mycket! Har du inte upptäckt lärar-Twitter än, så är det dags att göra det. Inte för någon annans skull, eller måsten, utan för din egen. I veckan hade vi en Twitterdiskussion om det vidgade kollegiet kunde göra att utvecklingslusten fick annat utlopp än i den egna skolan, men jag är fast övertygad om att det är precis tvärtom:

Vidgade vyer, inspiration, erfarenheter, kunskaper utifrån eldar på lusten och hjälper till att hålla brandkåren borta!

Eller med Tomas Tranströmers ord:

”När jag började skriva som 16-åring hade jag ett antal likasinnade skolkamrater. Ibland när lektionerna var mer än vanligt prövande, brukade vi skicka lappar till varandra mellan skolbänkarna – dikter och aforismer, som kom tillbaka med mer eller mindre entusiastiska kommentarer från mottagaren. Vilket intryck de hastigt nedtecknade orden gjorde. Däri ligger poesins grundläggande situation. Det officiella livets lektion brusar på. Vi skickar inspirerande meddelanden till varandra.” /Tomas Tranströmer, nobelpristagare i litteratur 2011, här i ett enkätsvar från 1977 i SvD 111210.

Aulaprov = grymt

Vi har nu betat oss igenom alla nationella ämnesprov för år 3. Det tog två veckor som ett sammanhållet tema, för år tre är de nationella proven klart trivsamt upplagda. Nu återstår bedömningen, vilken vi självklart gör i grupp alla lärare tillsammans. Detta ökar rättsäkerheten och likvärdigheten, jämnar ut arbetsbelastningen samt kan lätt ses som den bästa kompetensutvecklingen på hela året. Bedömningen ska sedan leda till en analys vilka ytterligare ansträngningar som behövs för att nå målen – och elevens potential. Det är också självklart att det är kunskaper och inte elever som vi bedömer.

Att bli bedömd

är inte det samma som att bli dömd.

/Charlotta Andersson, Grundskoleguiden

Flera av proven skrev vi i aulan. ”Hu vad hemskt!” var det flera Twänner som replikerade. ”Nej, inte alls – vi ska inte utgå från våra egna erfarenheter, utan från elevernas” var mitt svar. Själv hade jag inte prov i aulan förrän någon gång på högstadiet. Då var det stundtals ganska skrämmande. Våra elever har fått prova detta redan från första klass. De gillar det. För många elever är klassrummet inte alls någon optimal miljö att arbeta fokuserat, det är trångt, rörigt, med många intryck och kamrater nära inpå. Första gången vi var i aulan hade vi en matematikdiagnos som vi gått igenom och också tidigare gjort i klassrummet. Alla hade alla rätt, så detta är elevernas första erfarenhet av aulaskrivande. Jag tror det handlar om något så enkelt som förberedelse. Rätt förberedda klarar eleverna nästan vad som helst. Förutsatt att vi tror att de Kan, Vill och Vågar. Vilket de ju i allmänhet också gör om vi tror dem om det.
Höga förväntningar är det bästa beröm man kan ge.
Förra veckan skrev vi argumenterande uppsatser på temat ”Därför är det bra/dåligt att skriva prov i aulan”. Eleverna fick helt fritt välja både tes och argument. 25 av 26 valde tesen att det var bra att skriva prov i aulan. Argumenten varierade, tyvärr glömde jag ta hem uppsatserna men hoppas återkomma med detaljer. Den 26e eleven hade en tes som mer handlade om att det var dåligt att skriva prov generellt, ska bli intressant imorgon och höra mer hur hen tänker. Efter att ha tittat på filmen ”Kamrater ger stöd vid kamratbedömning – två stjärnor och en glödlampa” gav eleverna varandra gensvar på sina texter som nu ska utvecklas vidare.  Hemarbetet till efter påsk blir sedan att få hem sin text med en av magistern rödmarkerad mening. Elevens uppgift: ”var en språkdetektiv och ta reda på och argumentera varför den meningen var så bra”. Jag tror det blir mycket intressant och räknar också med att vi framgent kommer att få se fler liknande meningar och allt bättre och bättre texter. Vi måste väl ändå tro och anse att kunskaper, lärande och engagemang är något eftersträvansvärt? 

Självstjälp eller Självhjälp?

Hur får vi egentligen till det moderna arbetet? Arbetet som flyter effektivt. Där mål nås och potential uppfylls? Där nödvändig dokumentation görs som en naturlig del av arbetet. Utan att vi för den sakens skull blir sönderstressade och får sömnproblem, vilket i sin tur snabbt leder till inlärningsproblem och avtagande utveckling? För såväl lärare som elever.

Jag tror som så ofta att det handlar om att finna en BALANS i tillvaron. Precis som Alexander Rozental på Psykologifabriken tror jag det moderna arbetet handlar minst lika mycket om input som om output. Man måste inse sin egen begränsning och välja att se good enough istället för ständigt not enough. Sådant är lärarjobbet – man kan alltid göra lite till. Läsa lite till. Förbereda lite till. Dokumentera lite till. Men till vilken nytta är man när man är utarbetad, trött och bitter? Knappast någon.

Själv tror jag mer på lärares ödmjuka orubblighet – och medvetna val. Att våga välja bort och fokusera på det man gör bäst och det som tillför mest kunskapstillväxt ligger i linje med såväl det moderna arbetet som med lärares yrkesetik.

 

Ständigt parallella projekt

Efter en intensiv söndag hamnar jag återigen framför datorn, sneglandes på TV-serien ”Den övervakade skolan”. Alltid lika intressant. Läser Morrica inlägg om detta och om tonåringars skiftande fokus.

Tonåringar är känslostyrda, dramatiska och ofta mycket skörare och mycket yngre än man (och de själva) tror. Det är också en del av det en skola måste hantera.

Sedan min utbildning bär jag med mig en bild från professor Emsheimer där han visade på de ständigt parallella projekten som pågår i varje klassrum. Å ena sidan har vi Lärarens projekt; arbete mot Målen, en förhoppningsvis planerad och strukturerad undervisning (som det står i skolförordningen). Å andra sidan har vi Elevens projekt, förhoppningsvis lärande mot Målen, men också Livet, kompisar, kärlek, hemmet… Det är klart det påverkar när pojkvännen gjort slut på rasten, hamstern eller någon när och kär har somnat in, man inte fick någon frukost på morgonen på grund av något tjafs…

Att då och då ställa sig frågan: Vilka elever är just nu med på skolans projekt och vilka behöver hjälp att åter komma dit? tror jag är en viktig fråga att ställa sig själv. Jag tror att vi har en del att tjäna på att låta projekten närma sig varandra, men jag påstår absolut att vi aldrig ska överge skolans projekt för att enbart ägna oss åt elevens projekt. Jag påstår också att vi aldrig någonsin kan få eleverna att helt överge sitt eget projekt, livet liksom pågår. Men ett närmande? Och med bilden av de två projekten i vårt medvetande kanske vi bättre kan utforma verksamheten så att fler kommer med?

Lärares gensvar spelar roll, spelar boll

Hur ger man omtanke

utan att inkräkta

Känner oro

utan att övervaka

Manar till försiktighet

utan att tjataa

Ger trygghet

utan att minska friheten?

/Thord Wallén, ur De vackraste orden om barn, Rädda Barnen (saxat ur min lärarhandbok Välkommen till verkligheten)

I helgen var hela familjen på Göta Lejon och såg/hörde/upplevde Kom vi sjunger Barnkammarboken. Det var riktigt härligt med hundratals barn i alla åldrar, plus lite vuxna mammor, pappor, far- och morföräldrar förstås. Många låtar får anses vara en del av det svenska kulturarvet och går hem lika bra hos de små som hos de stora (med barnaminne). Gav även en del tankar om scennärvaro och engagemang. Stora artister som Nasim Al Fakir eller Lena Philipsson har något särskilt som gör att de liksom bara känns självklara på scenen. Andra får kämpa. Vissa syns nästan aldrig. Jag tror det handlar om självförtroende och någon form av ledarskap, något jag tycker vi måste arbeta med i skolan – i vår egen roll som lärare men också med och hos eleverna.

En berättelse på scen av Amy Diamond gjorde också stort intryck. Hon berättade om hur hon genom en olycka gått från att helt orädd ha älskat vatten till en som gör allt för att undvika det, i synnerhet att hamna på djupt vatten. När hon senare var och badade med skolan höll hon sig fast i kanten med hundra ursäkter. En lärare uppmärksammade det och lindade inte in det hela utan frågade som det var:

– Amy, kan du inte simma?

– Nja, nej, det kan jag inte.

– Dåså, då får vi se till att lära oss!

”Och från den dagen kan jag simma”, konstaterade Amy.

Det här med gensvar är inte lätt. Men ack så viktigt. Det är, som så ofta, en balansgång. Det gäller att lyfta och bygga på det som fungerar, men det gäller samtidigt att se och identifiera vad som inte fungerar. Alltför mycket fokus på det ena eller det andra riskerar att slå tillbaka: i form av en elev som antingen tror att den kan fast det inte är sant, eller en elev som inte tror sig kunna alls – och inte heller tror sig kunna lära det. Det kräver verkligen sin professionella bedömning, ty den måste både relateras till vilka mål som ska uppnås, till elevens förmågor, lärarens möjligheter och tillgängliga resurser. Dessa ständiga avvägningar kan verkligen vara en börda som lärare, men är också en del i yrkets charm: när man väl lyckas nå fram och ser stjärnglansen tändas i en unges ögon… ”Ja, jag kan nu!”.

Att säga tulipanaros är lätt, men att göra en är svårt!

Ledarskap med Mario

Jag, lilla Nea samt är tillsammans med 60-talet andra på inspirationsföreläsning Vad kan Super Mario lära oss om positiv återkoppling?. Oskar Henrikson från Psykologifabriken inleder med frågan:

Hur många armhävningar skulle du klara om du fick träna?

Världsrekordet är på 10 517 stycken. Vilket i sin tur krävde ungefär lika många timmars träning. Det räcker inte med erfarenhet och tid utan kräver avsiktlig träning. Eller med Torkel Klingbergs ord, ur boken Den lärande hjärnan

”Det krävs intensiv, långvarig träning, med någon form av träningens kvalitet, för att man ska nå en effekt. Slentrianmässigt spelande (av brain-train-program, min kommentar) i tio minuter om dagen, några gånger i veckan, ger inga resultat. Egentligen är det inte så förvånande. Ingen skulle förvänta sig en järnkondition av att promenera tio minuter, tre gånger i veckan. Alla övningar är inte lika effektiva. Men många övningar kan vara bra – om man gör dem.” /Torkel Klingberg, professor kognitiv neurovetenskap KI

Barnen lär sig inte av vad du säger. De lär sig av sina egna erfarenheter. Där har vi dock chansen att bidra!

Hur många dagar tar det att skapa en vana?

Det finns en utbredd uppfattning att det ska ta 21 dagar. Enligt Oskar finns det dock forskning som visar att det snarare tar mellan 45-66 dagar, beroende på vad det är för vana. Själv funderar jag om det kan tänkas vara skillnad att bygga upp en ny vana och att bryta en gammal?

Oskar går vidare och pratar om vikten av ledarskap. Ledarskap är något man lär sig genom erfarenhet. Han delar med sig av sin konkreta modell för konstruktiv återkoppling: ABC-modellen.

Tyvärr tröttnade Nea en stund efter att hon vaknat, så jag hann inte höra hela, men till att börja med verkade den gå ut på:

  1. Förklara konsekvensen av beteendet du ger feedback påq
  2. Ge tre-fem gånger så mycket positiv feedback som negativ feedback

Enligt Oskar bör förhållandet mellan positiv återkoppling och negativ återkoppling vara minst 3:1. Återigen denna koefficient, enligt Machiavelli krävs samma styrkeförhållande för att storma en fästning samt även för att genomföra en förändring (tre argument för förändringen krävs för varje argument som finns mot förändringen). 3:1 gällde egentligen främst vuxna arbetsgrupper, barn behöver ännu mer positiv återkoppling – om vi på allvar önskar förändra deras beteenden.

Det känns som om Oskar har god forskningsförankring. För den som önskar lite mer konkret lärarförankring kan jag även rekommendera Martin Karlbergs avhandling kring Skol-Komet. Lisa Boistrup-Björklund har också disputerat kring återkoppling i matematik, även den mycket läsvärd.

För att göra nytta måste återkoppling vara specifik och befogad. Samt rättvis utifrån aspekten att man får återkoppling för det man faktiskt gjort och inte gjort, utifrån de förutsättningar man har och de mål man faktiskt satt upp och klarat. Detta gäller såväl vuxna som barn. Vi vill gärna ha beröm, men vi vill ha det för saker vi faktiskt gjort och faktiskt gjort bra. Om vi specifikt får veta vad det är för beteende som är bra ökar chansen stort att detta beteende återkommer. Inget direkt revolutionerande – säga vad man vill om Behaviourism, men den fungerar alltsomoftast… Det visar om inget annat framgångarna för Mario och liknande spel.

Självlärande och Bildning

Tittar på Sugata Mitra’s new experiments in self-teaching på alltid lika inspirerande TED (de flesta föreläsningarnas innehåll är intressanta – samtliga är hursomhelst välgenomförda med olika retoriska guldkorn att låta sig inspireras av). Just denna föreläsning har inspirerat mig att ytterligare pröva att släppa in eleverna i datasalen med målet ”lär dig något vettigt denna första kvart – redovisa sedan vad du lärde dig och hur”. Har även försökt prova idén med röstsyntesen (där datorn ju endast godtar ”rätt” uttal för att förstå talade instruktioner), men det stötte (förstås) på tekniska problem med skolans datorer (och det får finnas gränser för hur mycket jag ska använda min privata och fungerande MacBook i min undervisning).

Läser parallellt Mikael Segolssons ytterst intressanta avhandling Lärandets hermeneutik: Tolkningens och dialogens betydelse för lärandet med bildningstanken som utgångspunkt. På ett pedagogiskt och tydligt sätt för han läsaren in i en oerhört viktig diskussion kring bildning och lärande.

”Skolan är utan tvekan en av de mest betydelsefulla platserna i samhället eftersom den utgör det sammanhang där grunden läggs för vår kunskapssyn. Det är genom vår kunskap som vi får tillgång till världen och det är våra tidigare kunskaper som avgör vilka nya som kommer att införlivas.” (Segolsson 2011, sid 61)

Avhandlingen ger en hel del tankar kring både skolan i stort och den konkreta undervisningen. När det exempelvis gäller ovanstående:

”… för att problematisera att det fria och målstyrda flitigt används som varandras motpoler när det gäller frågor rörande bildning och utbildning. Jag hävdar att frågan är central i denna undersökning eftersom den traditionellt symboliserat skillnaden mellan den fria bildningsprocessen och den styrda institutionaliserade utbildningen. Den är också i högsta grad aktuell eftersom digitaliseringen, främst Internet, många gånger förknippas med den individuella friheten att söka kunskap (Løvlie 2007). Detta ställer jag mig tveksam till eftersom Internet inte bidragit till att friheten att söka kunskap ökat, däremot har tillgängligheten ökat. Den individuella friheten handlar snarare om friheten att publicera information på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Jag vill därför bland annat luckra upp distinktionen och peka på att bildningstanken bygger på att det fria och det styrda är varandras förutsättningar, oavsett om tekniska hjälpmedel används eller inte, och av det följer att bildning måste förstås som både en fri och målstyrd process.” (Segolsson 2011, sid 116)

Jag deltog tidigare i ett webbseminarium med titeln ”Förändra skolsverige” (ända tills skolans nätverk gick ner och jag därmed kastades ut – ett problem med de digitala möjligheterna är att de ännu inte är helt stabila i sin infrastruktur, såhär långt har min svarta tavla hitintills aldrig lagt av mitt i en lektion). Seminariet blev bitvis intressant, men innehöll också – som vanligt – en hel del yvigt snömos (enligt min ringa mening). Ett bildningsperspektiv från Segolsson hade säkerligen tillfört en hel del, jag hoppas hans avhandling blir till en lärarfavorit!

– men framförallt att vi lyckas hålla dialogen igång kring vad som konstituerar Bildning och Lärande.