Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
lärarroll

So Long, and Thanx for All the Fish!

Jag tog min lärarexamen 1997. Trots parallella extrastudier fortsatte jag att studera. Som lärare kan man ju alltid läsa lite till – lite till läs- och skrivinlärning, lite mer ekonomisk historia, lite politisk antropologi, lite Mänskliga rättigheter, lite …

En söndagskväll i oktober 1998 ringer telefonen, en god vän som jag läst tillsammans med och bland annat gjort praktik med:

Hej det är jag. Jag har blivit sjukskriven. Du tar över min klass. Du börjar i morgon bitti.

Jag försökte förklara att skolan låg på fel sida stan, att eleverna var något för unga, att jag trivdes som student.

Jo, men som student är du ju också ständigt pank. Du får åtminstone vikariera en vecka för att bättra på ekonomin. Jag kommer och hämtar dig vid tunnelbanan…

Och på den vägen är det. Självklart var det kvinnlig list, kollegan visste förstås att jag inte skulle överge eleverna mitt i terminen till något ovisst och sannolikt obehörigt öde. Veckan blev till en månad, till resten av terminen, resten av läsåret. Sedan följde ännu ett läsår. Sedan ännu ett, man vill ju skörda frukterna av allt slit och engagemang. Jag följde sedan klassen upp på mellanstadiet som någon form av resurs, blev IT-pedagog och kom sedan tillbaks igen till där det började. Jag har nu kört igenom två till klasser år 1-3.

2002 fick jag frågan:

Magnus, borde du inte skriva en handbok för lärare?

och jag hörde mig själv säga ”Ja, det vore skoj – ett bra sätt att få lite ordning på mina egna tankar, hur svårt kan det vara?”. Som ny lärare fick jag förstås ta hjälp av många erfarna lärare, men redan till Bok & Bibliotek samma år stod boken klar. Jag har sedan dess arbetat 50-70% som lärare, resten av tiden har jag haft olika fackliga uppdrag, åkt land och rike runt och föreläst bl a om Lärarledarskap och Arbetsro, gått två ledarprogram i Staden, utsetts som ledamot i Lärarnas yrkesetiska råd och Lärarnas ansvarsnämnd, varit på LR-kongress och bevakat skolforskningen, mm mm…

För några år sedan kom uppmaningen:

Magnus, du borde blogga på PedagogStockholm!

Jag hade länge tänkt att börja blogga och fick nu tummen ur. Ett och annat inlägg har det blivit genom åren. För mig är även detta ett sätt att skapa lite ordning på mina egna tankar. Efter en stund hörde även LR av sig och undrade om jag inte kunde blogga där med. Sagt och gjort. Jag har även gjort några snedsprång på JL-bloggen, Skolporten och Skollyftet. I samma veva testade jag Twitter – vilket jag varmt kan rekommendera alla lärare. Tack vare detta hamnade jag även på Edcamp – även det vill jag rekommendera alla lärare att bevista minst en gång i livet (eller per läsår).

Men om exakt en månad är det Adjö och Tack för Fisken! I alla fall för det närmaste året, i alla fall i Stockholms stad. Efter knappa fjorton år har jag först sagt upp mig och sedan via Twitter (!) skaffat mig ett nytt lärarjobb (föräldraledighetsvikariat år fem) i en kommun i avsaknad av såväl devis ”Skola i världsklass” som Pedagog Stockholm (varav jag kommer att sakna den ena).

För fortsatt följ av min lärarvardag får jag lov att hänvisa till bloggen Välkommen till verkligheten!

Självstjälp eller Självhjälp?

Hur får vi egentligen till det moderna arbetet? Arbetet som flyter effektivt. Där mål nås och potential uppfylls? Där nödvändig dokumentation görs som en naturlig del av arbetet. Utan att vi för den sakens skull blir sönderstressade och får sömnproblem, vilket i sin tur snabbt leder till inlärningsproblem och avtagande utveckling? För såväl lärare som elever.

Jag tror som så ofta att det handlar om att finna en BALANS i tillvaron. Precis som Alexander Rozental på Psykologifabriken tror jag det moderna arbetet handlar minst lika mycket om input som om output. Man måste inse sin egen begränsning och välja att se good enough istället för ständigt not enough. Sådant är lärarjobbet – man kan alltid göra lite till. Läsa lite till. Förbereda lite till. Dokumentera lite till. Men till vilken nytta är man när man är utarbetad, trött och bitter? Knappast någon.

Själv tror jag mer på lärares ödmjuka orubblighet – och medvetna val. Att våga välja bort och fokusera på det man gör bäst och det som tillför mest kunskapstillväxt ligger i linje med såväl det moderna arbetet som med lärares yrkesetik.

 

Edcamp – effektivt möte!

Veckan innan sportlov blev för mig en intensiv vecka. Yrkesetikseminarium i Härnösand, undervisning om beskrivande och argumenterande texter, viktomvandlingar, aulaskrivning, föreläsning för föräldrar på tema ”hur kan vi bidra till att våra barn samt lyckas?” samt inte minst #edcampsthlm och #skolchatt. De båda sista råkade dessutom sammanfalla, så det är tur man har viss simultankapacitet (att detta endast skulle vara förunnat personer med dubbla X-kromosomer anser jag vara en populär myt vilken jag misstänker mest är ägnad att lasta på kvinnor mer arbete och ansvar?).

Vad är då Edcamp? Edcamp är en knytkonferens, där var och en bidrar och deltar utifrån sig själv och sitt engagemang. Vad som diskuteras bestäms av deltagarna. Passar det inte röstar man med fötterna och väljer något annat. Det är inget oartigt i detta, utan ett sätt att ta ansvar för sin tid och sitt engagemang. Extra intressant att kvällens ämne för #skolchatt var just effektiva möten

Allt kräver lite inramning i form av lokal och en ”gridd” (läs: whiteboard och pennor/post-it). Gärna också lite förtäring. Någon som hälsar välkommen och håller i ramarna. Självklart också en inbjudan så folk vet om att det är och när och var. Vi kan konstatera att kvällens edcamp hade 45 platser. Lokalen som LR Stockholm beredvilligt lånat ut rymmer helt enkelt inte fler. De fylldes på bara två veckor…

Så uppenbarligen finns här ett sug och ett intresse av att lärare lär av och med varandra. Inte styrt uppifrån, utifrån, av nöd. Utan av intresse och engagemang. Vi är intresserade av olika saker och så ska det också vara. Men att träffas och resonera tillsammans, utan krav att finna konsensus kan ge så mycket energi. För dig som är intresserad av korta glimtar av vad vi diskuterade, säger twitterflödet långtifrån allt, men ändå något.

För den som är intresserad av att läsa mer finns nu en samlingssida: edcamp.se. Där finns också visst konkret stöd hur du gör om du själv önskar arrangera en edcamp. Nu i vår är det redan på gång i Västerås, Malmö, Partille, Luleå… Denna rörelse är världsomspännande! Lärarrevolution på gång?

 

Lärares gensvar spelar roll, spelar boll

Hur ger man omtanke

utan att inkräkta

Känner oro

utan att övervaka

Manar till försiktighet

utan att tjataa

Ger trygghet

utan att minska friheten?

/Thord Wallén, ur De vackraste orden om barn, Rädda Barnen (saxat ur min lärarhandbok Välkommen till verkligheten)

I helgen var hela familjen på Göta Lejon och såg/hörde/upplevde Kom vi sjunger Barnkammarboken. Det var riktigt härligt med hundratals barn i alla åldrar, plus lite vuxna mammor, pappor, far- och morföräldrar förstås. Många låtar får anses vara en del av det svenska kulturarvet och går hem lika bra hos de små som hos de stora (med barnaminne). Gav även en del tankar om scennärvaro och engagemang. Stora artister som Nasim Al Fakir eller Lena Philipsson har något särskilt som gör att de liksom bara känns självklara på scenen. Andra får kämpa. Vissa syns nästan aldrig. Jag tror det handlar om självförtroende och någon form av ledarskap, något jag tycker vi måste arbeta med i skolan – i vår egen roll som lärare men också med och hos eleverna.

En berättelse på scen av Amy Diamond gjorde också stort intryck. Hon berättade om hur hon genom en olycka gått från att helt orädd ha älskat vatten till en som gör allt för att undvika det, i synnerhet att hamna på djupt vatten. När hon senare var och badade med skolan höll hon sig fast i kanten med hundra ursäkter. En lärare uppmärksammade det och lindade inte in det hela utan frågade som det var:

– Amy, kan du inte simma?

– Nja, nej, det kan jag inte.

– Dåså, då får vi se till att lära oss!

”Och från den dagen kan jag simma”, konstaterade Amy.

Det här med gensvar är inte lätt. Men ack så viktigt. Det är, som så ofta, en balansgång. Det gäller att lyfta och bygga på det som fungerar, men det gäller samtidigt att se och identifiera vad som inte fungerar. Alltför mycket fokus på det ena eller det andra riskerar att slå tillbaka: i form av en elev som antingen tror att den kan fast det inte är sant, eller en elev som inte tror sig kunna alls – och inte heller tror sig kunna lära det. Det kräver verkligen sin professionella bedömning, ty den måste både relateras till vilka mål som ska uppnås, till elevens förmågor, lärarens möjligheter och tillgängliga resurser. Dessa ständiga avvägningar kan verkligen vara en börda som lärare, men är också en del i yrkets charm: när man väl lyckas nå fram och ser stjärnglansen tändas i en unges ögon… ”Ja, jag kan nu!”.

Att säga tulipanaros är lätt, men att göra en är svårt!

Läderlapp? Nej, Lärarapp!

Har precis laddat ner Lärarappen (har en ny iPhone, för dig med Android finns den tydligen här). Intressant att se var det finns lediga jobb och hur löneläget ligger. Dessutom lite nyheter av blandat slag. Kul och funktionellt. Om den även rymde uppdaterade länkar till styrdokumenten vore det riktigt bra och än mer användbart – Barnkonventionenskollagen, läroplanen, Skolverkets Allmänna råd?

Över huvud taget känner jag att jag använder mer och mer smidiga appar istället för att sitta vid stora datorn och använda internet. Inte minst går Twitter-appen ganska varm, för kontakt med det vidgade kollegiet. Jag får så mycket information och kunskap den vägen på ett oerhört smidigt och effektivt sätt. Har jag någon fråga är det bara att twittra ut den – ofta kommer svaret inom några minuter. Dessutom är det ett ställe för dialog och utforskande, inte minst torsdagarnas skolchatt. Jag använder även Res i Stockholm närmast dagligen för realtidsläge på SL-trafiken. När jag är ute och reser med tåg så använder jag SJ-appen och Tågtavlan. När jag kommer tillbaks från pappaledigheten i vår hoppas jag också kunna föra frånvaro och liknande på en iPad.

Som vanligt rymmer PedagogStockholm en sida med bra och uppdaterade länkar åt alla håll och kanter. Även Pappas appar har en del bra att bjuda på, inte minst på tipssidan. Ganska många appar är gratis att ladda ner, det enda som kostar är tiden. Vilket i och för sig är en nog så trång sektor. Men just därför behöver den diskuteras. Själv tänker jag om inget annat göra det på ett seminarium kring Läraryrket och Lärarrollen 22/11 kl 18, Högbergsgatan 20. Det finns enligt uppgift platser kvar.

Men imorgon måndag ska jag förhoppningsvis lära mig mer kring positiv återkoppling med Mario. Pedagog Stockholms inspirationsföreläsningar har varit väldigt inspirerande och givande såhär långt, väl värda sin tid. Förhoppningsvis håller Nea (18 månader) också med. Om inget annat för att hon får leka med de nyaste nedladdade apparna – precis som sina jämnåriga har hon redan skaffat sig digital kompetens. Tror inte riktigt hon anser att en tidning är en iPad som inte fungerar än. Men det är kanske bara en tidsfråga – precis som lärarappen får länkar till styrdokument och elevernas frånvaro kan rapporteras genom en användarvänlig app?

A Magazine Is an iPad That Does Not Work

Lärares mandat

Som lärare är jag beroende. Och inte beroende av vad som helst, utan av elevers och föräldrars mandat. Mandatet från eleverna är något jag dels förtjänar genom att skapa oss en undervisningsrelation, dels får av föräldrarna. Utan föräldrarnas mandat att undervisa och tillrättavisa deras barn har jag inte en chans. Med detta mandat har jag en chans. Det är en nödvändig, men ej tillräcklig, förutsättning för att barnet ska nå alla de mål som staten genom sina styrdokument satt upp för skolan.

Magnus Waller var den som fick upp mina ögon ordentligt för detta då han besökte vårt arbetslag för några år sedan och pratade om hur man kan skapa Guldsitsen för lärare. Han arbetar på stadens Preventionscentrum, där man funnit att forskningen visar att det som är mer effektivt än något annat om man vill hålla ungar utanför missbruk och liknande problem är att det finns ett fungerande samarbete mellan hem och skola. Här är det förstås två parter som har ansvar, men…

”Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.” /Lgr 11, kap 1

läraren ska samarbeta med hemmen i elevernas fostran och klargöra skolans normer och regler som en grund för arbetet och för samarbete.” /Lgr 11, kap 1

Jag intervjuades för en tid sedan i Familjemagasinet kring föräldramöten och föräldramandat, ett bra sätt för mig själv att få lite reflektionshjälp utifrån. Jag kan varmt rekommendera materialet kring Guldsitsen – eller varför inte be dem komma till din skola och berätta – liksom att ställa upp på tidningsintervjuer själv.

Slutligen kan jag inte avhålla mig från att reflektera över en nu tio år gammal krönika i Metro (som jag tyvärr inte hittat någon elektronisk referens till). Kanske något skruvad, men ändå – något att förhålla sig till och reflektera över:

Föräldrarna tar för lite ansvar

(mer…)

Självlärande och Bildning

Tittar på Sugata Mitra’s new experiments in self-teaching på alltid lika inspirerande TED (de flesta föreläsningarnas innehåll är intressanta – samtliga är hursomhelst välgenomförda med olika retoriska guldkorn att låta sig inspireras av). Just denna föreläsning har inspirerat mig att ytterligare pröva att släppa in eleverna i datasalen med målet ”lär dig något vettigt denna första kvart – redovisa sedan vad du lärde dig och hur”. Har även försökt prova idén med röstsyntesen (där datorn ju endast godtar ”rätt” uttal för att förstå talade instruktioner), men det stötte (förstås) på tekniska problem med skolans datorer (och det får finnas gränser för hur mycket jag ska använda min privata och fungerande MacBook i min undervisning).

Läser parallellt Mikael Segolssons ytterst intressanta avhandling Lärandets hermeneutik: Tolkningens och dialogens betydelse för lärandet med bildningstanken som utgångspunkt. På ett pedagogiskt och tydligt sätt för han läsaren in i en oerhört viktig diskussion kring bildning och lärande.

”Skolan är utan tvekan en av de mest betydelsefulla platserna i samhället eftersom den utgör det sammanhang där grunden läggs för vår kunskapssyn. Det är genom vår kunskap som vi får tillgång till världen och det är våra tidigare kunskaper som avgör vilka nya som kommer att införlivas.” (Segolsson 2011, sid 61)

Avhandlingen ger en hel del tankar kring både skolan i stort och den konkreta undervisningen. När det exempelvis gäller ovanstående:

”… för att problematisera att det fria och målstyrda flitigt används som varandras motpoler när det gäller frågor rörande bildning och utbildning. Jag hävdar att frågan är central i denna undersökning eftersom den traditionellt symboliserat skillnaden mellan den fria bildningsprocessen och den styrda institutionaliserade utbildningen. Den är också i högsta grad aktuell eftersom digitaliseringen, främst Internet, många gånger förknippas med den individuella friheten att söka kunskap (Løvlie 2007). Detta ställer jag mig tveksam till eftersom Internet inte bidragit till att friheten att söka kunskap ökat, däremot har tillgängligheten ökat. Den individuella friheten handlar snarare om friheten att publicera information på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Jag vill därför bland annat luckra upp distinktionen och peka på att bildningstanken bygger på att det fria och det styrda är varandras förutsättningar, oavsett om tekniska hjälpmedel används eller inte, och av det följer att bildning måste förstås som både en fri och målstyrd process.” (Segolsson 2011, sid 116)

Jag deltog tidigare i ett webbseminarium med titeln ”Förändra skolsverige” (ända tills skolans nätverk gick ner och jag därmed kastades ut – ett problem med de digitala möjligheterna är att de ännu inte är helt stabila i sin infrastruktur, såhär långt har min svarta tavla hitintills aldrig lagt av mitt i en lektion). Seminariet blev bitvis intressant, men innehöll också – som vanligt – en hel del yvigt snömos (enligt min ringa mening). Ett bildningsperspektiv från Segolsson hade säkerligen tillfört en hel del, jag hoppas hans avhandling blir till en lärarfavorit!

– men framförallt att vi lyckas hålla dialogen igång kring vad som konstituerar Bildning och Lärande.