Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
läxor

Pyjamasparty & guldstjärnor

En morgon dök magistern upp till skolan i pyjamas. Nja, kanske inte riktigt pyjamas, men det närmaste pyjamas han äger och har (en Yakuta från Hasseludden spa). Detta på en magister som skrivit och återkommande pratar om vikten av en professionell kostym. En magister som ägnar en god stund av söndagskvällarna åt att stryka skjortor, hur trist det än är. Vad hade hänt?

Att kunna stava rätt är en central förmåga som alla elever har nytta av. Det är en förmåga som skolan behöver uppmuntra och visa hur man kan tillägna sig. Det finns mig veterligen inga stava-rätt-piller att köpa på närmsta apotek. Det handlar därmed om sådant som

  • förståelse för och internalisering av skrivregler
  • erfarenhet av att se orden rättstavade, dvs mycken läsning
  • övning, övning, övning.

Det sistnämnda handlar också förstås om metakognition; dvs insikt i olika sätt att öva inklusive ett utforskande vilka sätt som passar en själv. Allt detta kan skolan bidra med. När det gäller övning gör det dock stor nytta om en del av denna förläggs till hemmet. Om hjärnan får lite paus och sedan repetition igen av något man tidigare gjort befästs det man önskar öva in på ett mycket bättre sätt än om  man inte repeterar. Det vet vi. Det talar vi om och försöker få eleverna (och deras föräldrar) att även konkret erfara. De allra flesta når vi också fram till, med en samlad insats inklusive bland annat uppföljning av uppsatta mål och insatser. Men några lyckades vi inte nå fram till denna gång. Till sist utmanade vi så klassen.

Om ni alla lyckas ha alla rätt på veckans tio ord, inklusive förra veckans tio ord, så kommer magistern och fröken att bära pyjamas i skolan en dag.

Tio nya ord i veckan. Ord som vi i praktiken funnit knepiga att stava. Ord som ges en hel vecka på att nöta in, med ett smörgåsbord av metoder att göra det hela på. Det låter sig göras för alla elever, med något enstaka undantag (vilket vi givetvis gör en professionell bedömning utifrån). För alla andra handlar det nu bara om ambition och engagemang. Man önskar att det hade väckts ändå, men vi hade trots allt inte lyckats med det. Men denna utmaning gjorde det. Och när det nu är gjort, kan vi med akribi påstå att det går; att alla faktiskt kan.

Jag har svårt för guldstjärnor och små käcka klistermärken som ”belöning”. Ungarna ska helt enkelt inte jaga yttre belöningar, vetskapen om att de nu kan mer än de kunde nyss ska vara belöning nog. Men ibland måste man ändå ta till dessa metoder. De får anses bevisat effektiva. Men de har naturligtvis även sina problem och behöver absolut problematiseras. Jag har dock funnit att de kan vara användbara i att förändra ett beteende i syfte att man sedan bättre kan reflektera över skeendet, beteendet och tillvaron. Under påsklovet tog jag, förutom att bevista Edcamp Øresund, mig äntligen i kragen och satte mig in i lite material jag fått från forskaren Trevor Dolan som jag snart hoppas disputerar på ämnet framgångsrikt lärande. Bland annat fann jag en artikel med titel ”Extrinsic Rewards and Intrisic Motivation in Education”, ytterst givande i denna reflektion:

”Tangible rewards—both material rewards, such as pizza parties for reading books, and symbolic rewards, such as good student awards—are widely advocated by many educators and are used in many classrooms, yet the evidence suggests that these rewards tend to undermine intrinsic motivation for the rewarded activity. Because the undermining of intrinsic motivation by tangi- ble rewards was especially strong for school-aged children, and because studies have linked intrinsic motivation to high-quality learning and adjustment (e.g., Benware & Deci, 1984; Ryan & Grolnick, 1986), the findings from this meta-analysis are of particular import for primary and secondary school educators…

Thus, although Cameron and Pierce argued that CET should be abandoned and stated that there is no reason for teachers to resist using rewards in the classroom, it is clear that CET provides an excellent account of reward effects and that there is, in fact, good reason for teachers to think carefully about when and how to use rewards in the classroom.” /Deci, Koestner, Ryan 2009

Ja, jag tror att vi inte får ducka för några medel så länge de inte kan sägas strida mot Barnkonvention, Skollag, Läroplan eller Skolförordning. Samtidigt tror jag starkare och starkare på att vi behöver uppvärdera lärares professionella bedömningar av vilka metoder som ska och behöver användas. Det får inte vara av slump, av gammal vana, eller det som för tillfället är rådande pedagogisk trend. Det behöver vara medvetna ställningstaganden. Professionella dylika, grundade i statliga styrdokument och lärares yrkesetik. På samma gång kollektivt och individuellt; lärare måste få vara och göra olika – göra olika professionella bedömningar. Det viktiga är att man gjort dem och kan reflektera över dem. Då kan man även få gå i pyjamas en dag i skolan…

Aulaprov = grymt

Vi har nu betat oss igenom alla nationella ämnesprov för år 3. Det tog två veckor som ett sammanhållet tema, för år tre är de nationella proven klart trivsamt upplagda. Nu återstår bedömningen, vilken vi självklart gör i grupp alla lärare tillsammans. Detta ökar rättsäkerheten och likvärdigheten, jämnar ut arbetsbelastningen samt kan lätt ses som den bästa kompetensutvecklingen på hela året. Bedömningen ska sedan leda till en analys vilka ytterligare ansträngningar som behövs för att nå målen – och elevens potential. Det är också självklart att det är kunskaper och inte elever som vi bedömer.

Att bli bedömd

är inte det samma som att bli dömd.

/Charlotta Andersson, Grundskoleguiden

Flera av proven skrev vi i aulan. ”Hu vad hemskt!” var det flera Twänner som replikerade. ”Nej, inte alls – vi ska inte utgå från våra egna erfarenheter, utan från elevernas” var mitt svar. Själv hade jag inte prov i aulan förrän någon gång på högstadiet. Då var det stundtals ganska skrämmande. Våra elever har fått prova detta redan från första klass. De gillar det. För många elever är klassrummet inte alls någon optimal miljö att arbeta fokuserat, det är trångt, rörigt, med många intryck och kamrater nära inpå. Första gången vi var i aulan hade vi en matematikdiagnos som vi gått igenom och också tidigare gjort i klassrummet. Alla hade alla rätt, så detta är elevernas första erfarenhet av aulaskrivande. Jag tror det handlar om något så enkelt som förberedelse. Rätt förberedda klarar eleverna nästan vad som helst. Förutsatt att vi tror att de Kan, Vill och Vågar. Vilket de ju i allmänhet också gör om vi tror dem om det.
Höga förväntningar är det bästa beröm man kan ge.
Förra veckan skrev vi argumenterande uppsatser på temat ”Därför är det bra/dåligt att skriva prov i aulan”. Eleverna fick helt fritt välja både tes och argument. 25 av 26 valde tesen att det var bra att skriva prov i aulan. Argumenten varierade, tyvärr glömde jag ta hem uppsatserna men hoppas återkomma med detaljer. Den 26e eleven hade en tes som mer handlade om att det var dåligt att skriva prov generellt, ska bli intressant imorgon och höra mer hur hen tänker. Efter att ha tittat på filmen ”Kamrater ger stöd vid kamratbedömning – två stjärnor och en glödlampa” gav eleverna varandra gensvar på sina texter som nu ska utvecklas vidare.  Hemarbetet till efter påsk blir sedan att få hem sin text med en av magistern rödmarkerad mening. Elevens uppgift: ”var en språkdetektiv och ta reda på och argumentera varför den meningen var så bra”. Jag tror det blir mycket intressant och räknar också med att vi framgent kommer att få se fler liknande meningar och allt bättre och bättre texter. Vi måste väl ändå tro och anse att kunskaper, lärande och engagemang är något eftersträvansvärt? 

Lärares mandat

Som lärare är jag beroende. Och inte beroende av vad som helst, utan av elevers och föräldrars mandat. Mandatet från eleverna är något jag dels förtjänar genom att skapa oss en undervisningsrelation, dels får av föräldrarna. Utan föräldrarnas mandat att undervisa och tillrättavisa deras barn har jag inte en chans. Med detta mandat har jag en chans. Det är en nödvändig, men ej tillräcklig, förutsättning för att barnet ska nå alla de mål som staten genom sina styrdokument satt upp för skolan.

Magnus Waller var den som fick upp mina ögon ordentligt för detta då han besökte vårt arbetslag för några år sedan och pratade om hur man kan skapa Guldsitsen för lärare. Han arbetar på stadens Preventionscentrum, där man funnit att forskningen visar att det som är mer effektivt än något annat om man vill hålla ungar utanför missbruk och liknande problem är att det finns ett fungerande samarbete mellan hem och skola. Här är det förstås två parter som har ansvar, men…

”Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.” /Lgr 11, kap 1

läraren ska samarbeta med hemmen i elevernas fostran och klargöra skolans normer och regler som en grund för arbetet och för samarbete.” /Lgr 11, kap 1

Jag intervjuades för en tid sedan i Familjemagasinet kring föräldramöten och föräldramandat, ett bra sätt för mig själv att få lite reflektionshjälp utifrån. Jag kan varmt rekommendera materialet kring Guldsitsen – eller varför inte be dem komma till din skola och berätta – liksom att ställa upp på tidningsintervjuer själv.

Slutligen kan jag inte avhålla mig från att reflektera över en nu tio år gammal krönika i Metro (som jag tyvärr inte hittat någon elektronisk referens till). Kanske något skruvad, men ändå – något att förhålla sig till och reflektera över:

Föräldrarna tar för lite ansvar

(mer…)

läxor – rutigt och randigt

Mellandotterns dansklass är inrymd i anslutning till biblioteket. Under väntan får jag därmed chansen att bläddra lite i tidningar jag inte brukar titta i (samtidigt som jag har koll på minstingen).

Noterar förvånat att både Råd och Rön samt Driva Eget har artiklar kring ”Läxläsning” i de nu aktuella numren (tyvärr verkar de inte lagt upp det aktuella materialet på nätet än). De har förstås lite olika perspektiv, Råd och Rön resonerar utifrån kundaspekten, ”hur vet man att det värt pengarna, med eller utan RUT-avdrag?”, Driva Eget utifrån företagarperspektivet ”tjäna pengar genom att hjälpa till med läxläsning, vilket nu går att göra med RUT-avdrag”. Det är intressant som fenomen. I stora delar av världen är detta vad jag förstått en stor industri och man kan undra om även vi är på väg dit. Om det är så kan man också ställa sig frågan om det är en lovvärd utveckling eller inte.

Mitt eget förhållande till läxor är högst kluvet. Som vanligt är inte världen svart-vit, utan färgglad. I våras när jag föreläste för Sofielundsskolans föräldraförening inledde jag med handuppräckning:

Hand upp, du som:

  • vill att barnen ska ha flera dagar på sig att göra läxorna
  • vill att barnen ska ha en liten läxa varje dag
  • har synpunkter på läxornas innehåll
  • har synpunkter på läxornas form
  • tycker det ska vara mindre läxor!
  • tycker det borde vara mera läxor!
  • tycker läxor borde avskaffas helt!

– vilket sedan följdes upp med det givna konstaterandet: ”Som ni ser kan jag som lärare omöjligen göra alla nöjda samtidigt, hur jag än gör blir det fel”. Läxor engagerar – oavsett vad man tycker om dem – och jag anser det viktigaste är att man gör ett medvetet val, vad man än väljer. En intressant tanke fick jag även när vi hälsade på skolan i Helsingfors.

”Tja, ungefär en timmes läxa om dagen är ju förstås det normala”, så mellanstadieläraren som om det var helt okontroversiellt…

Hur tänker du kring läxor?