Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
professionalism

Pyjamasparty & guldstjärnor

En morgon dök magistern upp till skolan i pyjamas. Nja, kanske inte riktigt pyjamas, men det närmaste pyjamas han äger och har (en Yakuta från Hasseludden spa). Detta på en magister som skrivit och återkommande pratar om vikten av en professionell kostym. En magister som ägnar en god stund av söndagskvällarna åt att stryka skjortor, hur trist det än är. Vad hade hänt?

Att kunna stava rätt är en central förmåga som alla elever har nytta av. Det är en förmåga som skolan behöver uppmuntra och visa hur man kan tillägna sig. Det finns mig veterligen inga stava-rätt-piller att köpa på närmsta apotek. Det handlar därmed om sådant som

  • förståelse för och internalisering av skrivregler
  • erfarenhet av att se orden rättstavade, dvs mycken läsning
  • övning, övning, övning.

Det sistnämnda handlar också förstås om metakognition; dvs insikt i olika sätt att öva inklusive ett utforskande vilka sätt som passar en själv. Allt detta kan skolan bidra med. När det gäller övning gör det dock stor nytta om en del av denna förläggs till hemmet. Om hjärnan får lite paus och sedan repetition igen av något man tidigare gjort befästs det man önskar öva in på ett mycket bättre sätt än om  man inte repeterar. Det vet vi. Det talar vi om och försöker få eleverna (och deras föräldrar) att även konkret erfara. De allra flesta når vi också fram till, med en samlad insats inklusive bland annat uppföljning av uppsatta mål och insatser. Men några lyckades vi inte nå fram till denna gång. Till sist utmanade vi så klassen.

Om ni alla lyckas ha alla rätt på veckans tio ord, inklusive förra veckans tio ord, så kommer magistern och fröken att bära pyjamas i skolan en dag.

Tio nya ord i veckan. Ord som vi i praktiken funnit knepiga att stava. Ord som ges en hel vecka på att nöta in, med ett smörgåsbord av metoder att göra det hela på. Det låter sig göras för alla elever, med något enstaka undantag (vilket vi givetvis gör en professionell bedömning utifrån). För alla andra handlar det nu bara om ambition och engagemang. Man önskar att det hade väckts ändå, men vi hade trots allt inte lyckats med det. Men denna utmaning gjorde det. Och när det nu är gjort, kan vi med akribi påstå att det går; att alla faktiskt kan.

Jag har svårt för guldstjärnor och små käcka klistermärken som ”belöning”. Ungarna ska helt enkelt inte jaga yttre belöningar, vetskapen om att de nu kan mer än de kunde nyss ska vara belöning nog. Men ibland måste man ändå ta till dessa metoder. De får anses bevisat effektiva. Men de har naturligtvis även sina problem och behöver absolut problematiseras. Jag har dock funnit att de kan vara användbara i att förändra ett beteende i syfte att man sedan bättre kan reflektera över skeendet, beteendet och tillvaron. Under påsklovet tog jag, förutom att bevista Edcamp Øresund, mig äntligen i kragen och satte mig in i lite material jag fått från forskaren Trevor Dolan som jag snart hoppas disputerar på ämnet framgångsrikt lärande. Bland annat fann jag en artikel med titel ”Extrinsic Rewards and Intrisic Motivation in Education”, ytterst givande i denna reflektion:

”Tangible rewards—both material rewards, such as pizza parties for reading books, and symbolic rewards, such as good student awards—are widely advocated by many educators and are used in many classrooms, yet the evidence suggests that these rewards tend to undermine intrinsic motivation for the rewarded activity. Because the undermining of intrinsic motivation by tangi- ble rewards was especially strong for school-aged children, and because studies have linked intrinsic motivation to high-quality learning and adjustment (e.g., Benware & Deci, 1984; Ryan & Grolnick, 1986), the findings from this meta-analysis are of particular import for primary and secondary school educators…

Thus, although Cameron and Pierce argued that CET should be abandoned and stated that there is no reason for teachers to resist using rewards in the classroom, it is clear that CET provides an excellent account of reward effects and that there is, in fact, good reason for teachers to think carefully about when and how to use rewards in the classroom.” /Deci, Koestner, Ryan 2009

Ja, jag tror att vi inte får ducka för några medel så länge de inte kan sägas strida mot Barnkonvention, Skollag, Läroplan eller Skolförordning. Samtidigt tror jag starkare och starkare på att vi behöver uppvärdera lärares professionella bedömningar av vilka metoder som ska och behöver användas. Det får inte vara av slump, av gammal vana, eller det som för tillfället är rådande pedagogisk trend. Det behöver vara medvetna ställningstaganden. Professionella dylika, grundade i statliga styrdokument och lärares yrkesetik. På samma gång kollektivt och individuellt; lärare måste få vara och göra olika – göra olika professionella bedömningar. Det viktiga är att man gjort dem och kan reflektera över dem. Då kan man även få gå i pyjamas en dag i skolan…

Självstjälp eller Självhjälp?

Hur får vi egentligen till det moderna arbetet? Arbetet som flyter effektivt. Där mål nås och potential uppfylls? Där nödvändig dokumentation görs som en naturlig del av arbetet. Utan att vi för den sakens skull blir sönderstressade och får sömnproblem, vilket i sin tur snabbt leder till inlärningsproblem och avtagande utveckling? För såväl lärare som elever.

Jag tror som så ofta att det handlar om att finna en BALANS i tillvaron. Precis som Alexander Rozental på Psykologifabriken tror jag det moderna arbetet handlar minst lika mycket om input som om output. Man måste inse sin egen begränsning och välja att se good enough istället för ständigt not enough. Sådant är lärarjobbet – man kan alltid göra lite till. Läsa lite till. Förbereda lite till. Dokumentera lite till. Men till vilken nytta är man när man är utarbetad, trött och bitter? Knappast någon.

Själv tror jag mer på lärares ödmjuka orubblighet – och medvetna val. Att våga välja bort och fokusera på det man gör bäst och det som tillför mest kunskapstillväxt ligger i linje med såväl det moderna arbetet som med lärares yrkesetik.

 

Vän på Facebook?

Återkommande ämne på Edcamp

Intervjuades nyss i Nyhetstimmen P4 Väst på temat ”Ska lärare vara vän med elever på Facebook?” (19:10 in i sändningen). Lärare och sociala medier är en aktuell fråga som ytligt sett kan kännas enkel, men när man funderar djpare blir alltmer komplex. Lärarnas yrkesetiska råd har ägnat den en hel del fokus under hösten och våren, igår släpptes ett uttalande: Råd om lärare och sociala medier. Lärares yrkesetik är som tur är ett område där de båda förbunden har en fungerande kontaktyta i det fristående men gemensamt finansierade Lärarnas yrkesetiska råd, så pressmeddelandet gick ut samtidigt från LR och Lärarförbundet.

Frågan är som sagt komplex, det viktigaste måste vara att man tar medveten ställning. I en mer svart-vit tillvaro skulle det kunna finnas enkla lösningar och otvetydiga policys, men nu är skolvardagen så mycket mer komplex – att lärare prioriterar olika gör skolan rik. Själv har jag funnit mycket kraft och energi hos det vidgade kollegiet, men vet också att en del kollegor inte gillar tanken på att exponera och exponeras på detta sätt – vilket jag har full respekt för.

Jag hoppas och tror att rådets råd (!) kan tillföra diskussionen ett och annat, dialogen lärare emellan är oerhört viktig. Några snabba röster: Frekar06Tysta Tankar, Välkommen till verkligheten, Pedagogisk verkstad, 100% Jardenberg, Max Entin – förhoppningsvis följer många fler! Jag är övertygad om att en stark och förankrad yrkesetik gynnar såväl lärare som elever, precis som en väl utvecklad ödmjuk orubblighet.

Vad anser du? På vilka grunder?

 

Edcamp – effektivt möte!

Veckan innan sportlov blev för mig en intensiv vecka. Yrkesetikseminarium i Härnösand, undervisning om beskrivande och argumenterande texter, viktomvandlingar, aulaskrivning, föreläsning för föräldrar på tema ”hur kan vi bidra till att våra barn samt lyckas?” samt inte minst #edcampsthlm och #skolchatt. De båda sista råkade dessutom sammanfalla, så det är tur man har viss simultankapacitet (att detta endast skulle vara förunnat personer med dubbla X-kromosomer anser jag vara en populär myt vilken jag misstänker mest är ägnad att lasta på kvinnor mer arbete och ansvar?).

Vad är då Edcamp? Edcamp är en knytkonferens, där var och en bidrar och deltar utifrån sig själv och sitt engagemang. Vad som diskuteras bestäms av deltagarna. Passar det inte röstar man med fötterna och väljer något annat. Det är inget oartigt i detta, utan ett sätt att ta ansvar för sin tid och sitt engagemang. Extra intressant att kvällens ämne för #skolchatt var just effektiva möten

Allt kräver lite inramning i form av lokal och en ”gridd” (läs: whiteboard och pennor/post-it). Gärna också lite förtäring. Någon som hälsar välkommen och håller i ramarna. Självklart också en inbjudan så folk vet om att det är och när och var. Vi kan konstatera att kvällens edcamp hade 45 platser. Lokalen som LR Stockholm beredvilligt lånat ut rymmer helt enkelt inte fler. De fylldes på bara två veckor…

Så uppenbarligen finns här ett sug och ett intresse av att lärare lär av och med varandra. Inte styrt uppifrån, utifrån, av nöd. Utan av intresse och engagemang. Vi är intresserade av olika saker och så ska det också vara. Men att träffas och resonera tillsammans, utan krav att finna konsensus kan ge så mycket energi. För dig som är intresserad av korta glimtar av vad vi diskuterade, säger twitterflödet långtifrån allt, men ändå något.

För den som är intresserad av att läsa mer finns nu en samlingssida: edcamp.se. Där finns också visst konkret stöd hur du gör om du själv önskar arrangera en edcamp. Nu i vår är det redan på gång i Västerås, Malmö, Partille, Luleå… Denna rörelse är världsomspännande! Lärarrevolution på gång?

 

Lärarauktorisation i praktiken – Skottland

Är på plats i Skottland och lyssnar till Tom Hamilton, Director of Educational Policy –  The General Teaching Council for Scotland. Oerhört uppiggande!

Man tror fast på professionens självreglering och har därmed självklart en styrelse med  lärarmajoritet (valda bland lärare). Även politikerna anser detta som självklart! Auktorisationssystemet betalas av lärarna själva (ca 40 pund om året), man står i princip helt självständigt från stat och politiker! För att undervisa i statliga skolor måste man vara auktoriserad, ca 90% av de som undervisar i privatskolor är det fast de inte behöver – som en självklar kvalitetsstämpel. Du måste även vara auktoriserad för att undervisa på universitetens lärarutbildningar…

För att bli auktoriserad behöver du till att börja med en lärarexamen (antingen går man reguljär lärarutbildning, eller så bygger man på akademisk examen med ett pedagogiskt år). Lärarutbildningen innehåller en stor del praktik. Lärarutbildningarna är också granskade av GTCS, som ställer konkreta och tydliga krav på bland annat lärartäthet och kompetens.

Lärare kan också bli av med auktorisationen (hände ca 30 st lärare 2009, utifrån ca 500 inkomna ärenden) om man begår ett brott (som kan antas påverka lärargärningen), bryter mot yrkesetiken eller visar sig vara grovt oskicklig – det sista utifrån en fastställd minimistandard för lärarkompetens, med tre huvudområden: Professional Values & Personal Commitment, Professional Skills & Abilities, Professional Knowledge & Understanding.

Lärarinductionen fungerar: Nyutexaminerade lärare har en garanterad anställning första året efter examen. Detta år har man 70% undervisning (”contact”) och 30% till extra yrkesutveckling, tillsammans med en mentor som också har tid och möjligheter till just detta (inkl återkommande klassrumsbesök). Staten betalar för detta! Efter provåret kan man söka auktorisation, vilken tilldelas ca 98% av de som söker, på skolans rekommendation. Av de som inte får kan man ansöka om förlängd tid eller återkomma tre år senare med ny ansökan.

Som auktoriserad lärare kan man också sträva mot att bli extra kvalificerad lärare, genom att genomgå olika moduler på masters-nivå. Detta ett sätt att göra karriär (och erövra högre lön) utan att behöva lämna undervisningen och eleverna!

Ojojoj, vi har en del kvar att jobba på i Sverige, för att det ska ses som självklart att lärare ska ses som – och vara – professionella yrkesutövare med eleven i centrum.