Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
skolstart

So Long, and Thanx for All the Fish!

Jag tog min lärarexamen 1997. Trots parallella extrastudier fortsatte jag att studera. Som lärare kan man ju alltid läsa lite till – lite till läs- och skrivinlärning, lite mer ekonomisk historia, lite politisk antropologi, lite Mänskliga rättigheter, lite …

En söndagskväll i oktober 1998 ringer telefonen, en god vän som jag läst tillsammans med och bland annat gjort praktik med:

Hej det är jag. Jag har blivit sjukskriven. Du tar över min klass. Du börjar i morgon bitti.

Jag försökte förklara att skolan låg på fel sida stan, att eleverna var något för unga, att jag trivdes som student.

Jo, men som student är du ju också ständigt pank. Du får åtminstone vikariera en vecka för att bättra på ekonomin. Jag kommer och hämtar dig vid tunnelbanan…

Och på den vägen är det. Självklart var det kvinnlig list, kollegan visste förstås att jag inte skulle överge eleverna mitt i terminen till något ovisst och sannolikt obehörigt öde. Veckan blev till en månad, till resten av terminen, resten av läsåret. Sedan följde ännu ett läsår. Sedan ännu ett, man vill ju skörda frukterna av allt slit och engagemang. Jag följde sedan klassen upp på mellanstadiet som någon form av resurs, blev IT-pedagog och kom sedan tillbaks igen till där det började. Jag har nu kört igenom två till klasser år 1-3.

2002 fick jag frågan:

Magnus, borde du inte skriva en handbok för lärare?

och jag hörde mig själv säga ”Ja, det vore skoj – ett bra sätt att få lite ordning på mina egna tankar, hur svårt kan det vara?”. Som ny lärare fick jag förstås ta hjälp av många erfarna lärare, men redan till Bok & Bibliotek samma år stod boken klar. Jag har sedan dess arbetat 50-70% som lärare, resten av tiden har jag haft olika fackliga uppdrag, åkt land och rike runt och föreläst bl a om Lärarledarskap och Arbetsro, gått två ledarprogram i Staden, utsetts som ledamot i Lärarnas yrkesetiska råd och Lärarnas ansvarsnämnd, varit på LR-kongress och bevakat skolforskningen, mm mm…

För några år sedan kom uppmaningen:

Magnus, du borde blogga på PedagogStockholm!

Jag hade länge tänkt att börja blogga och fick nu tummen ur. Ett och annat inlägg har det blivit genom åren. För mig är även detta ett sätt att skapa lite ordning på mina egna tankar. Efter en stund hörde även LR av sig och undrade om jag inte kunde blogga där med. Sagt och gjort. Jag har även gjort några snedsprång på JL-bloggen, Skolporten och Skollyftet. I samma veva testade jag Twitter – vilket jag varmt kan rekommendera alla lärare. Tack vare detta hamnade jag även på Edcamp – även det vill jag rekommendera alla lärare att bevista minst en gång i livet (eller per läsår).

Men om exakt en månad är det Adjö och Tack för Fisken! I alla fall för det närmaste året, i alla fall i Stockholms stad. Efter knappa fjorton år har jag först sagt upp mig och sedan via Twitter (!) skaffat mig ett nytt lärarjobb (föräldraledighetsvikariat år fem) i en kommun i avsaknad av såväl devis ”Skola i världsklass” som Pedagog Stockholm (varav jag kommer att sakna den ena).

För fortsatt följ av min lärarvardag får jag lov att hänvisa till bloggen Välkommen till verkligheten!

Skola in, skola ut

Idag andra dagen jag lämnar lilla Nea, 18 månader, redan till frukost på förskolan. Idag fick jag i alla fall en liten vink tillbaks, annars har hon bara flutit in till barnen och den trygga personalen. Jag ska inte hämta henne förrän efter mellanmålet, så det är några effektiva timmar som kan vigas till arbete. Det är nu andra veckan på inskolningen och jag har nästan vant mig vid att inte längre gå och titta till vagnen på uteplatsen, där Nea tidigare ofta sovit när jag haft tid att sitta vid datorn.

Jag undrar hur mycket av inskolningen som egentligen handlar om att skola in föräldrar och hur mycket som handlar om barnet. Jag tror barn klarar det mesta – om vi vuxna inte gör det svårare än det behöver vara för dem. Vi vuxna är däremot väldigt ofta något av trygghetsnarkomaner och vanedjur. Här tänker jag att förskollärare, lärare, skolledare har en mycket viktig uppgift – att skapa strukturer för förstklassiga inskolningar och utskolningar. Jag tror det behövs tydlighet och struktur. För många föräldrar är en inskolning på förskolan, ett byte av klass, ett byte av stadium eller ett byte av skola något nytt, stort, omvälvande. Då måste vi som varit med förr se till att skapa trygghet kring situationen. Vi måste ha en genomtänkt och medveten Plan – och sedan följa den. Självklart i dialog, men utifrån att vi gjort en medveten professionell bedömning som föräldrar och elever ska kunna lita på.

Exempelvis har skolan haft som något av policy att alltid sätta ihop nya grupper mellan år 3 och år 4. Vi är en traditionell skola (ja, jag har svart tavla i klassrummet! Men också projektor och dokumentkamera) med tydlig indelning i stadier; låg, mellan och hög, i olika byggnader med olika lärare och trevande samarbete. Världen är aldrig svart eller vit, det finns alltid för- och nackdelar med alla organisationer. Men jag tror i huvudsak det är bra att man då och då får chansen att prova på nytt, i ett nytt sammanhang, med nya möjligheter att skapa sig en ny roll. Att dela upp nya grupper med nya lärare ger denna möjlighet – om man tar den. Det kräver förstås ett medvetet arbete, men jag hävdar bestämt att det är värt det.

Själv gick jag i samma klass hela vägen F-9. Enligt flera lärare var det den bästa och trivsammaste klass de haft. Vi hade verkligen en gemenskap. Men vi var också oändligt trötta på varandra i år nio. Man hade inte chansen att inom klassens ram skaffa sig en ny roll, vilket jag tror många hade mått bra av. Tanken var tydligen att dela klassen till 7an, men en stark föräldrastorm satte enligt uppgift stopp för det. Den var förstås välmenad, men jag är inte säker på att det i längden var det mest ultimata även om det är högst mänskligt utifrån Man vet vad man har, men inte vad man får. Det okända kan ibland kännas lite obehagligt – men obehagligt är inte detsamma som farligt. Det ska vi ha i minne tycker jag.

Genom att vi inte blir utsatta för press eller stress förrän senare i livet har vi, på samma sätt som de elitsatsande barnen inom musik eller idrott som börjar för sent, förstört förmågan att hantera den stress som sedan kommer. Vi ger barn som utsätts för detta en minskad beredskap för fara. Vi ger dem också en irrationell rädsla för tävlingsmoment (som genom att förnekas blir onödigt stora och farliga). Dessutom skapar den illusoriska tryggheten för alla en fristad för dem som missbrukar den. Något som verkligen kan göra livet otryggt för den som blir utsatt.
Vi måste alltså successivt lära oss hur man hanterar motgångar och hur farliga situationer ska bemästras. Kommer erfarenheten plötsligt, kan det leda till skador. Hur vi är rustade då är alltså helt avgörande för vår förmåga att gå vidare. Detta är viktigt i uppfostran och inte minst i skolan. Och det är därför vi tidigt måste lära oss att hantera konkurrens, stress och riskfyllda situationer. Utan ett sammanhang där dessa komponenter finns naturligt blir vi sårbara för småsaker.
/David Eberhard, ”I trygghetsnarkomanernas land”, Månpocket 2006, sid 21

 

Lärares mandat

Som lärare är jag beroende. Och inte beroende av vad som helst, utan av elevers och föräldrars mandat. Mandatet från eleverna är något jag dels förtjänar genom att skapa oss en undervisningsrelation, dels får av föräldrarna. Utan föräldrarnas mandat att undervisa och tillrättavisa deras barn har jag inte en chans. Med detta mandat har jag en chans. Det är en nödvändig, men ej tillräcklig, förutsättning för att barnet ska nå alla de mål som staten genom sina styrdokument satt upp för skolan.

Magnus Waller var den som fick upp mina ögon ordentligt för detta då han besökte vårt arbetslag för några år sedan och pratade om hur man kan skapa Guldsitsen för lärare. Han arbetar på stadens Preventionscentrum, där man funnit att forskningen visar att det som är mer effektivt än något annat om man vill hålla ungar utanför missbruk och liknande problem är att det finns ett fungerande samarbete mellan hem och skola. Här är det förstås två parter som har ansvar, men…

”Skolan ska i samarbete med hemmen främja elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling. Arbetet måste därför ske i samarbete med hemmen.” /Lgr 11, kap 1

läraren ska samarbeta med hemmen i elevernas fostran och klargöra skolans normer och regler som en grund för arbetet och för samarbete.” /Lgr 11, kap 1

Jag intervjuades för en tid sedan i Familjemagasinet kring föräldramöten och föräldramandat, ett bra sätt för mig själv att få lite reflektionshjälp utifrån. Jag kan varmt rekommendera materialet kring Guldsitsen – eller varför inte be dem komma till din skola och berätta – liksom att ställa upp på tidningsintervjuer själv.

Slutligen kan jag inte avhålla mig från att reflektera över en nu tio år gammal krönika i Metro (som jag tyvärr inte hittat någon elektronisk referens till). Kanske något skruvad, men ändå – något att förhålla sig till och reflektera över:

Föräldrarna tar för lite ansvar

(mer…)

En början och ett slut

I fredags (28/5) kom min tredje dotter Nea till världen. Eller hon kom i alla fall ut till oss andra, för att ge oss en chans att lära känna henne mer än via sparkar i mammans mage. Ett livets mirakel! Storasystrar Isa och Moa är förundrade över hur liten hon är och hur lite hon kan (”hon kan ju inte ens sitta upp”). Med tanke på att det bara är 5 respektive 6,5 år sedan de själva var i samma situation får man lite perspektiv på tillvaron. Det är mycket som ska läras in, men väldigt ofta går det också oväntat smidigt att göra det. Men helt visst kräver det en hel del ansträngning och hjälp på vägen.

Annat som hänt på samma datum tidigare, enligt det eminenta radioprogrammet Spanarna (podradiolyssning på väg till/från jobbet rekommenderas!) var att Golden Gate-bron invigdes 1937 samt att Mattias Rust landade med sin lilla Cessna mitt på Röda Torget 1987. Här två exempel som verkligen visar att lärande och kunskap – parat med en hel del engagemang, vilja och ansträngning – har möjligheter att skapa unika ting och händelser.

Just nu är jag på väg mot skolan, bland annat för att försöka skapa (nåja, planera iaf, själva avslutningen är ju om en vecka) en mindre – men dock nog så viktig – unik händelse för mina elever: första skolavslutningen. Även om de förstås gått i förskoleklass vill jag hävda att det är något särskilt med både uppropet och avslutningen i första klass. Det finns inbyggt i situationen. Vi som lärare har möjlighet att underblåsa detta. Jag tycker vi ska göra det – med en tanke på att både skapa en trygg och spännande övergångsrit från det ena till det andra.

Men vi ska nog mer förmedla ”Äntligen skolstart!” än ”Äntligen sommarlov!” – för de signaler vi skickar spelar roll för hur både elever och föräldrar ser på skolan, lärande, kunskap. Samtidigt är jag övertygad om att en tids frånvaro från varandra ger möjlighet att ladda allas batterier och engagemang. ”Tid med elever” i all ära, men för att engagemanget och orken ska infinna sig krävs också en hel del tid utan elever. Precis som tid med egna barn också kräver viss egen tid för att i förlängningen bli riktigt bra. Avslutningsplaneringen kräver idag min närvaro i skolan, sedan tar jag ut pappadagar fram till avslutningen – något som jag tror gynnar både mig, Nea och mina elever.

Och idag är även en början av denna blogg. Jag skriver ju även en del på jl-bloggen (www.jlutbildning.se/Blogg.html) samt en och annan krönika på www.lararesyrkesetik.se.