Visar alla blogginlägg med nyckelordet:
yrkesetik

Pyjamasparty & guldstjärnor

En morgon dök magistern upp till skolan i pyjamas. Nja, kanske inte riktigt pyjamas, men det närmaste pyjamas han äger och har (en Yakuta från Hasseludden spa). Detta på en magister som skrivit och återkommande pratar om vikten av en professionell kostym. En magister som ägnar en god stund av söndagskvällarna åt att stryka skjortor, hur trist det än är. Vad hade hänt?

Att kunna stava rätt är en central förmåga som alla elever har nytta av. Det är en förmåga som skolan behöver uppmuntra och visa hur man kan tillägna sig. Det finns mig veterligen inga stava-rätt-piller att köpa på närmsta apotek. Det handlar därmed om sådant som

  • förståelse för och internalisering av skrivregler
  • erfarenhet av att se orden rättstavade, dvs mycken läsning
  • övning, övning, övning.

Det sistnämnda handlar också förstås om metakognition; dvs insikt i olika sätt att öva inklusive ett utforskande vilka sätt som passar en själv. Allt detta kan skolan bidra med. När det gäller övning gör det dock stor nytta om en del av denna förläggs till hemmet. Om hjärnan får lite paus och sedan repetition igen av något man tidigare gjort befästs det man önskar öva in på ett mycket bättre sätt än om  man inte repeterar. Det vet vi. Det talar vi om och försöker få eleverna (och deras föräldrar) att även konkret erfara. De allra flesta når vi också fram till, med en samlad insats inklusive bland annat uppföljning av uppsatta mål och insatser. Men några lyckades vi inte nå fram till denna gång. Till sist utmanade vi så klassen.

Om ni alla lyckas ha alla rätt på veckans tio ord, inklusive förra veckans tio ord, så kommer magistern och fröken att bära pyjamas i skolan en dag.

Tio nya ord i veckan. Ord som vi i praktiken funnit knepiga att stava. Ord som ges en hel vecka på att nöta in, med ett smörgåsbord av metoder att göra det hela på. Det låter sig göras för alla elever, med något enstaka undantag (vilket vi givetvis gör en professionell bedömning utifrån). För alla andra handlar det nu bara om ambition och engagemang. Man önskar att det hade väckts ändå, men vi hade trots allt inte lyckats med det. Men denna utmaning gjorde det. Och när det nu är gjort, kan vi med akribi påstå att det går; att alla faktiskt kan.

Jag har svårt för guldstjärnor och små käcka klistermärken som ”belöning”. Ungarna ska helt enkelt inte jaga yttre belöningar, vetskapen om att de nu kan mer än de kunde nyss ska vara belöning nog. Men ibland måste man ändå ta till dessa metoder. De får anses bevisat effektiva. Men de har naturligtvis även sina problem och behöver absolut problematiseras. Jag har dock funnit att de kan vara användbara i att förändra ett beteende i syfte att man sedan bättre kan reflektera över skeendet, beteendet och tillvaron. Under påsklovet tog jag, förutom att bevista Edcamp Øresund, mig äntligen i kragen och satte mig in i lite material jag fått från forskaren Trevor Dolan som jag snart hoppas disputerar på ämnet framgångsrikt lärande. Bland annat fann jag en artikel med titel ”Extrinsic Rewards and Intrisic Motivation in Education”, ytterst givande i denna reflektion:

”Tangible rewards—both material rewards, such as pizza parties for reading books, and symbolic rewards, such as good student awards—are widely advocated by many educators and are used in many classrooms, yet the evidence suggests that these rewards tend to undermine intrinsic motivation for the rewarded activity. Because the undermining of intrinsic motivation by tangi- ble rewards was especially strong for school-aged children, and because studies have linked intrinsic motivation to high-quality learning and adjustment (e.g., Benware & Deci, 1984; Ryan & Grolnick, 1986), the findings from this meta-analysis are of particular import for primary and secondary school educators…

Thus, although Cameron and Pierce argued that CET should be abandoned and stated that there is no reason for teachers to resist using rewards in the classroom, it is clear that CET provides an excellent account of reward effects and that there is, in fact, good reason for teachers to think carefully about when and how to use rewards in the classroom.” /Deci, Koestner, Ryan 2009

Ja, jag tror att vi inte får ducka för några medel så länge de inte kan sägas strida mot Barnkonvention, Skollag, Läroplan eller Skolförordning. Samtidigt tror jag starkare och starkare på att vi behöver uppvärdera lärares professionella bedömningar av vilka metoder som ska och behöver användas. Det får inte vara av slump, av gammal vana, eller det som för tillfället är rådande pedagogisk trend. Det behöver vara medvetna ställningstaganden. Professionella dylika, grundade i statliga styrdokument och lärares yrkesetik. På samma gång kollektivt och individuellt; lärare måste få vara och göra olika – göra olika professionella bedömningar. Det viktiga är att man gjort dem och kan reflektera över dem. Då kan man även få gå i pyjamas en dag i skolan…

Självstjälp eller Självhjälp?

Hur får vi egentligen till det moderna arbetet? Arbetet som flyter effektivt. Där mål nås och potential uppfylls? Där nödvändig dokumentation görs som en naturlig del av arbetet. Utan att vi för den sakens skull blir sönderstressade och får sömnproblem, vilket i sin tur snabbt leder till inlärningsproblem och avtagande utveckling? För såväl lärare som elever.

Jag tror som så ofta att det handlar om att finna en BALANS i tillvaron. Precis som Alexander Rozental på Psykologifabriken tror jag det moderna arbetet handlar minst lika mycket om input som om output. Man måste inse sin egen begränsning och välja att se good enough istället för ständigt not enough. Sådant är lärarjobbet – man kan alltid göra lite till. Läsa lite till. Förbereda lite till. Dokumentera lite till. Men till vilken nytta är man när man är utarbetad, trött och bitter? Knappast någon.

Själv tror jag mer på lärares ödmjuka orubblighet – och medvetna val. Att våga välja bort och fokusera på det man gör bäst och det som tillför mest kunskapstillväxt ligger i linje med såväl det moderna arbetet som med lärares yrkesetik.

 

Vän på Facebook?

Återkommande ämne på Edcamp

Intervjuades nyss i Nyhetstimmen P4 Väst på temat ”Ska lärare vara vän med elever på Facebook?” (19:10 in i sändningen). Lärare och sociala medier är en aktuell fråga som ytligt sett kan kännas enkel, men när man funderar djpare blir alltmer komplex. Lärarnas yrkesetiska råd har ägnat den en hel del fokus under hösten och våren, igår släpptes ett uttalande: Råd om lärare och sociala medier. Lärares yrkesetik är som tur är ett område där de båda förbunden har en fungerande kontaktyta i det fristående men gemensamt finansierade Lärarnas yrkesetiska råd, så pressmeddelandet gick ut samtidigt från LR och Lärarförbundet.

Frågan är som sagt komplex, det viktigaste måste vara att man tar medveten ställning. I en mer svart-vit tillvaro skulle det kunna finnas enkla lösningar och otvetydiga policys, men nu är skolvardagen så mycket mer komplex – att lärare prioriterar olika gör skolan rik. Själv har jag funnit mycket kraft och energi hos det vidgade kollegiet, men vet också att en del kollegor inte gillar tanken på att exponera och exponeras på detta sätt – vilket jag har full respekt för.

Jag hoppas och tror att rådets råd (!) kan tillföra diskussionen ett och annat, dialogen lärare emellan är oerhört viktig. Några snabba röster: Frekar06Tysta Tankar, Välkommen till verkligheten, Pedagogisk verkstad, 100% Jardenberg, Max Entin – förhoppningsvis följer många fler! Jag är övertygad om att en stark och förankrad yrkesetik gynnar såväl lärare som elever, precis som en väl utvecklad ödmjuk orubblighet.

Vad anser du? På vilka grunder?

 

Skolans möten

Skolans möten kan man tycka, tänka och prata mycket kring. För en tid sedan gjorde vi det på #skolchatt, vilket gav en hel del intressanta trådar att dra i och ha i minne. Inte minst kring vikten av att varje möte kräver sitt syfte, sin agenda, sin struktur och sitt ledarskap för att bli bra och givande. Dessutom krävs engagemang, men här kan tydlighet kring syfte/agenda/struktur verkligen hjälpa, liksom frånvaro av det hela stjälpa.

Ännu mer intressanta trådar gavs i måndags på EdcampSthlm, det är verkligen intressant vilken dynamik och kraft det kan finnas i en samling intresserade av skolutveckling. Liksom hur olika mycket dynamik och kraft det kan vara i olika samlingar i olika sammanhang… Som vanligt fångade Pelle på PedagogStockholm stämning och innehåll mycket bra i en kärnfull film vilken jag önskar att alla lärare och rektorer tog sig tid att titta igenom.

Andra intressanta trådar gavs hos oss i Lärarnas yrkesetiska råds monter på Skolforum. Även detta år bjuder vi på ett litet café med möjligheter till såväl kaffe som samtal kring dilemman i lärares vardag. Något fokus kring sociala medier, men öppet för alla spörsmål lärare emellan. Tillsammans filar vi fram vad som kan betecknas som God Lärarsed.

Möten är viktiga. Förutsatt att de innehåller vissa kvaliteter. Denna vecka har för mig bjudit många goda möten, med helt olika syfte, agenda, struktur, innehåll. Dock nästan undantagslöst givande och intressanta möten. Hur får man det till att bli regel varje vecka?

Återkoppling i matematikklassrum

Så, då var man tillbaks på Universitetet. Känns mycket bra, jag trivs att befinna mig i bildningsinstitutioner. Sist jag var här var när vi gjorde studiebesök med förra klassen (jag gör alltid det i år 3, ett mycket givande studiebesök – alla får då ett positivt förhållande till Universitetet och fortsatta studier). Anledningen till att jag idag är tillbaks är några av de öppna föreläsningarna på Forskardagarna. Forskardagarna genomförs för trettonde året i rad. De bjuder på 50-talet öppna föreläsningar i en mängd olika ämnen.

Hur kan man som lärare i matematik inte ta chansen att lyssna på en föreläsning med titeln ”Återkopplingens betydelse i matematikklassrum – för elevers engagemang och lärande i matematik” när man nu har den? Jag önskar förstås att fler hade och tog den, det finns hundratals platser lediga i föreläsningssal 2 denna eftermiddag. Universitetet bjuder t o m på kaffet.

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning ta ansvar för att utveckla sin kompetens för att kunna bedriva god undervisning och följa den yrkesmässiga och vetenskapliga utvecklingen inom sitt yrkesområde.” /Lärares yrkesetik

Hursomhelst känns det som mycket välinvesterade trekvart för mig som har möjlighet. Här nedan mina spontana och personliga anteckningar från Lisa Björklund Boistrups föreläsning:

Återkoppling i skolan sker:

  • i den dagliga klassrumskommunikationen
  • under helklasspass i slutet av ett projekt
  • i samband med diagnoser och prov
  • summeringar i formulär eller bedömningsmatriser
  • i samband med utvecklingssamtal
  • betyg

För att kunna göra en återkoppling måste läraren alltid först göra en bedömning. Detta var egentligen Björklund Boistrups forskningsfokus i sin avhandling (våren 2011)

Bedömning är ett brett begrepp…

(som bland annat visar sig genom återkoppling)

… med konsekvenser för eleven.

Internationell forskning ser bedömning som något specifikt som har studerats ganska genomgående. I Sverige är dock forskningen kring detta väldigt tunn. Orsaken till det kan man reflektera mycket över… Hur kommer det sig att ordet ”bedömning” så ofta verkar så laddat? Vi gör väl knappast färre eller bättre bedömningar för att vi inte vågar prata om det?

Olika former av återkoppling:

  • Feed-back: beröm/missnöje, erkännande/beskrivande, intresse/ointresse
  • Feed-forward: observera, instruera, utmana
  • Feed-up: lokala mål, läroboksmål, nationella mål

Återkopplingens fokus (analys och resultat) kan vara på:

  • Eleven som person
  • Uppgiften – Görandet
  • Processen
  • Självreglering

– och valet mellan dessa ger mycket olika resultat för hur eleven kommer vidare i sitt lärande.

Uttrycksformer av återkopplingen kan också vara av olika slag:

  • Prat/blick/gester osv
  • Skrift/bilder/symboler osv
  • Räknehäften/Laborativt material osv

– det reflekterade valet mellan dessa spelar, enligt Björklund Boistrup, återigen mycket stor roll för elevens faktiska lärande.

Diskurser som Björklund Boistrup finner i sin analys (diskurserna kan förekomma parallellt i ett och samma klassrum):

  • ”Gör det fort och gör det rätt” (från lärare till elev)
  • ”Anything goes” (beröm, oklart fokus – sällan på matematiken)
  • ”Allt kan tas som en utgångspunkt för en diskussion”
  • ”Resonemang tar tid”

De två översta ger få möjligheter för elevers lärande och aktiva agens, den tredje ger vissa möjligheter och den sista ger flest möjligheter. En intressant aspekt i den sista diskursen var att tystnader på över 3 sekunder var vanliga – och ofta ledde till bra matematikprat när tystnaden bröts. Överhuvudtaget verkar det finnas en viktig aspekt i att våga vänta, våga låta tystnaden verka. Tankar tar tid!

Björklund Boistrup är mycket tydlig i att vi måste finna en BALANS mellan diskurs 1 och 2. Övning behövs också! Sedan finns inte tiden att alltid befinna sig i diskurs 4, men om man lite oftare kan befinna sig i diskurs 3 och 4 skulle sannolikt mycket vara vunnet.

För övrigt var Lisa en kompetent föreläsare som jag varmt kan rekommendera. Tänk att få jobba tillsammans med engagerade kollegor och en initierad forskare kring något så centralt som bedömning och återkoppling i våra matematikklassrum… Här ett konkret tips till statens kommande satsning i matematik!

För övrigt anser jag att lärare behöver utveckla en ödmjuk orubblighet!

Innan Lisas föreläsning lyssnade jag till Anette Odenswärd: Ansvar för skolutveckling, ett nog så viktigt och intressant område på ett mer övergripande plan.

Alltid: Göra Rätt – Vilja Rätt?

Alltid göra rätt eller alltid vilja rätt?

– det är frågan! Enligt uppgift fattar en genomsnittlig lärare minst 300-500 moraliskt signifikanta beslut per dag. Många fler beslut än så tas, men 3-500 av dem spelar signifikant roll ur ett moraliskt eller etiskt perspektiv.
Ska jag ägna min tid och mitt fokus just nu åt Kim eller Mika? Vilken arbetsform ska vi välja nu? Vilket stoff är viktigast? Hur ska jag fördela ordet? Ska Kim korrigeras när han bryter gruppens normer eller inte? Ska jag stanna kvar efteråt och prata med Mika? Ska jag ringa hem till föräldern? Ska jag ingripa i elevernas konflikt? Hur ska jag ingripa? Ska jag markera rätt eller fel? Ska jag föra en dialog med kollegan om mitt eller hennes förhållningssätt? Ska jag svara på förälderns mail? Hur ska jag isf svara? Ska jag skriva ner en bedömning eller boka ett samtal? (bara några dagsaktuella exempel på beslut som kan fattas och som spelar roll).
Sällan finns det tid eller ens konkret möjlighet att samla in och begrunda alla fakta, väga för- och emot utifrån olika etiska aspekter och slutligen fatta ett välavvägt medvetet beslut.

Kan alla dessa beslut alltid bli rätt? Kan man alltid göra gott?

Nej, självklart inte. Den övermänniska finns inte som alltid kan fatta välavvägda och korrekta beslut i stundens hetta när det handlar om så många beslut med så lite tid och kraft till förfogande. Konsekvenserna av beslut är ofta mångfacetterade och konsekvenserna olika för de inblandade parterna. Konsekvenserna kan också skilja sig kraftigt beroende på när man lägger mätpunkten – på kort respektive lång sikt. Det som är bra för stunden kan få långtgående negativa konsekvenser – och tvärtom!

Kan man ha ambitionen att så många beslut som möjligt ska bli rätt? Kan man alltid vilja göra gott?

Absolut! Det är en rimlig vision, samtidigt som man måste vara medveten om att man aldrig kommer att nå den. Lite som nollvisionen i trafiken, vilken aldrig kommer att uppnås men ändå tydligt stagar ut riktningen. Enda sättet att uppnå nollvisionen i trafiken torde ju vara att upphöra helt att trafikera. Det priset är vi helt enkelt inte villiga att betala, samtidigt som vi satsar stora belopp på att göra trafiken så säker som det bara går. Vi är inte orimligt arga för att trafikverket ännu inte nått sin nollvision. Vi är inte heller orimligt arga för att polisen ännu inte lyckats utrota brottsligheten. Men vi förväntar oss att det ändå ska vara visionen man arbetar efter.

”Den största etiska utmaningen ligger i värderingen av vad vi bör göra i förhållande till vad vi kan göra.” /professor Trygve Bergem, avslutningsbilden på seminarium kring Lärares yrkesetik

Idag har jag och mina kollegor fattat många beslut. Några vet vi redan nu nog inte blev de rätta. Några som vi nu tror vara felaktiga kommer visa sig vara de rätta. Några vi tror varit rätta kommer visa sig vara felaktiga. Några rätta kommer nog även visa sig hålla. Men fattat beslut har vi, agerat har vi, haft en ambition och vilja att göra rätt har vi haft.
Med detta går jag på helg. Blir sedan oerhört glad när jag får SMS från beställaren av torsdagens yrkesetikseminarium ”Ett stort tack för igår. Detta var precis vad vi behövde.” och jag tänker att de inte i första hand verkade behöva det för att de saknade god ambition och vilja, bra stämning eller bra resultat. Just därför att de hade allt detta att bygga på och verkade se Lärares yrkesetik som en hörnsten i byggandet av dagens och morgondagens bildningsinstitution.

Lärarauktorisation i praktiken – Skottland

Är på plats i Skottland och lyssnar till Tom Hamilton, Director of Educational Policy –  The General Teaching Council for Scotland. Oerhört uppiggande!

Man tror fast på professionens självreglering och har därmed självklart en styrelse med  lärarmajoritet (valda bland lärare). Även politikerna anser detta som självklart! Auktorisationssystemet betalas av lärarna själva (ca 40 pund om året), man står i princip helt självständigt från stat och politiker! För att undervisa i statliga skolor måste man vara auktoriserad, ca 90% av de som undervisar i privatskolor är det fast de inte behöver – som en självklar kvalitetsstämpel. Du måste även vara auktoriserad för att undervisa på universitetens lärarutbildningar…

För att bli auktoriserad behöver du till att börja med en lärarexamen (antingen går man reguljär lärarutbildning, eller så bygger man på akademisk examen med ett pedagogiskt år). Lärarutbildningen innehåller en stor del praktik. Lärarutbildningarna är också granskade av GTCS, som ställer konkreta och tydliga krav på bland annat lärartäthet och kompetens.

Lärare kan också bli av med auktorisationen (hände ca 30 st lärare 2009, utifrån ca 500 inkomna ärenden) om man begår ett brott (som kan antas påverka lärargärningen), bryter mot yrkesetiken eller visar sig vara grovt oskicklig – det sista utifrån en fastställd minimistandard för lärarkompetens, med tre huvudområden: Professional Values & Personal Commitment, Professional Skills & Abilities, Professional Knowledge & Understanding.

Lärarinductionen fungerar: Nyutexaminerade lärare har en garanterad anställning första året efter examen. Detta år har man 70% undervisning (”contact”) och 30% till extra yrkesutveckling, tillsammans med en mentor som också har tid och möjligheter till just detta (inkl återkommande klassrumsbesök). Staten betalar för detta! Efter provåret kan man söka auktorisation, vilken tilldelas ca 98% av de som söker, på skolans rekommendation. Av de som inte får kan man ansöka om förlängd tid eller återkomma tre år senare med ny ansökan.

Som auktoriserad lärare kan man också sträva mot att bli extra kvalificerad lärare, genom att genomgå olika moduler på masters-nivå. Detta ett sätt att göra karriär (och erövra högre lön) utan att behöva lämna undervisningen och eleverna!

Ojojoj, vi har en del kvar att jobba på i Sverige, för att det ska ses som självklart att lärare ska ses som – och vara – professionella yrkesutövare med eleven i centrum.